Taiga Tour 2024


Den första gången jag hörde talas om Darkhaddalen var när jag förstrött bläddrade i en guidebok. Dalen beskrevs som avlägsen även efter mongoliska mått mätt och som en av de mest tidsödande platserna att nå i landet. Enligt Google Maps ledde de enda vägarna in från söder. En plan började ta form. Jag skulle runda Khovsgolsjön och ta mig in i dalen från det väglösa norr.

Jag granskade satellitbilder och fann en potentiell lösning via ett bergspass och två avlägsna dalgångar. När jag zoomade in anade jag någon form av spår. Ingen riktig väg, men det var uppenbart att människor eller djur regelbundet färdades i dalgångarna. Planen var att cykla norrut längs östra stranden av Khovsgolsjön, ända upp till Sayanbergen och gränsen till Sibirien, där jag skulle lämna vägnätet bakom mig och vika av in i den första dalgången.

Efter tre filmer och två småflaskor rödvin landade flygplanet på Djingis Khans Internationella flygplats. Sex kaotiska timmar i Ulaanbaatar följde innan jag satte mig i baksätet på den bil som femton timmar senare släppte av mig i byn Khatgal. Det började inte optimalt. Mina hålögda irrfärder i huvudstaden hade inte resulterat i någon gas till köket. Under de kommande veckorna skulle valet således stå mellan lägereld eller kall mat och kallt kaffe. Mina tankar om den saken stannade vid att jag skulle överleva och att jag planerat ovanligt dåligt.

Khatgal var ett trivsamt litet samhälle bestående av en lång asfalterad huvudgata med färgglada trähus på var sida. Min färd runt sjön började med att jag lämnade byn och cyklade söderut till träbron över Egiin Gol – sjöns enda utlopp. Där slutade asfalten och en grusväg tog vid. Det var varmt och himlen blå. Det kändes bra att vara tillbaka i sadeln, men jag kände även ett sting av vemod. Som om att det inte var på riktigt. Resan i Mongoliet skulle vara i fyra veckor. Returbiljetten var bokad. Cykelturen hade ett slut som var skrivet i sten. Jag saknade tiden då jag reste utan returbiljett och med endast en vag uppfattning om under vilken årstid jag skulle vara tillbaka i hemlandet.

Bron över Egiin Gol
Khatgal på andra sidan den sydligaste änden av Khövsgulsjön. Mongoliet! Äntligen! Land nummer 103 på cykel!

På bron stannade jag i ett par ögonblick och såg mig omkring. Några fiskare på den ena stranden. En herde drev sina djur framför sig och var på väg åt mitt håll. Vattnet under mig skulle snart rinna ut i Selenge som mynnar ut i Bajkalsjön. Därifrån skulle Jenisejfloden föra det vidare över den västsibiriska slätten och till sist skulle vattnet strömma ut i norra Ishavet. Till skillnad från mig hade inte det rinnande vattnet någon i sten skrivande returbiljett.

Jag visste det inte då jag stod där på bron, men mycket av min resa runt sjön skulle handla om just vatten. Framför mig låg ett par av de fysiskt mest krävande flodkorsningar jag någonsin gjort och jag skulle få dra min cykel över flera kilometer långa våtmarker och mina skor skulle under en period inte vara torra på en vecka.

Efter att herden och hans djur passerat mig började jag trampa norrut. Grusvägen försvann till förmån av ett virrvarr av jordvägar. På andra sidan vattnet såg jag Khatgal bli mer och mer avlägset och bortanför byn tornade Khoridol Saridagbergen upp sig. Efter femtio kilometer slog jag upp tältet bland de sibiriska lärkarna som täckte toppen av en kulle. Med mongoliska mått var det en intetsägande campingplats, men jag var för trött för att leta efter en femstjärnig.

Resans första tältnatt!

Dagen efter kom jag till krönet på ett mindre bergspass och möttes av resans första ovoo. En del består av stenar medan andra är byggda av trädgrenar. De största är tempelliknande strukturer som ofta är prydda med khadag – blå tygstycken som symboliserar himlen. Ibland är de även dekorerade med hästkranium. Hästen är traditionellt ett högt ansett djur bland mongolerna och när en speciellt omtyckt häst dör hedras ibland dess ande genom att huvudet placeras på en ovoo. De återfinns ofta på högt liggande områden och fungerar som platser för tillbedjan av naturgudar i ceremonier ledda av shamaner. Även buddhistiska ceremonier förekommer på dessa platser. Norra Mongoliet är en av få platser där shamanism fortfarande lever. Det starkaste fästet verkar ligga i den avlägsna dalen dit jag var på väg.

Ibland drog sig vägen bort från sjön och ledde mig genom barrskog och över böljande kullar och tvärs igenom dalar i vars botten vattendrag flöt fram. Ängar, våtmarker, gyttjegravar och djupa sandpartier avlöste varandra. Cyklingen var aldrig enformig. Ofta gick färden på helt perfekta jordvägar, svart och hård som asfalt. Hästar, jakar, kor, får och getter betade på kullarna eller låg och vilade på vägen. De grymtade när jag kom rullande och kände sig tvingade att ta det säkra före det osäkra och maka på sig. Speciellt getterna verkade tro att det var apokalypsen som kom rullandes och flydde i panik för att några steg senare upptäcka en tuva saftigt gräs som uppenbarligen var viktigare än att rädda sig från undergång. Det var oerhört bra cykling och det var otroligt vackert.

En liten ovoo – inte den jag berättade om ovan
Sjön och Khoridol Saridag

Jag var ungefär halvvägs upp på sjöns östra sida när jag inledde en kort men oerhört brant klättring. Att cykla var inte att tänka på utan jag tvingades dra cykeln tio steg i taget. Kanske femton eller tjugo, men sen tvingades jag stanna och hämta andan. Under en av dessa korta vilostunder upptäckte jag några personer som stod uppe på krönet och tittade på mig. Stoltheten fick sig en törn och jag försökte att spela icke-trött och opåverkad, men det gick inget vidare. Mina djupa, desperata andetag avslöjade mig. Kanske också att jag ofta vilade huvudet mot styret. Jag fortsatte ett par hundra meter och precis efter den sista kurvan kom en av personerna springande mot mig. Det var en mongolisk guide som tillsammans med sin kvinnliga kollega körde en grupp ryssar längs sjön. Guiden föste bort mig från cykeln och tog över jobbet.
-Vi såg hur trött du var, berättade han. -Fan också, tänkte jag.

Han tog cykeln och joggade upp till utsiktspunkten där jag hade tänkt slå nattläger, och där resten av personerna stod och tittade, och vidare upp för ännu en backe. Jag stannade en stund och pratade med den kvinnliga guiden och jag passade på att berömma det oerhört vackra mongoliska landskapet och såg hur stolt hon blev. Men sen mörknade hon och berättade tyst att ryssarna vill åka vidare till provinshuvudstaden Mörön så snabbt som möjligt och att de inte verkade bry sig om naturen. Det märktes att hon tyckte det var brist på respekt. Jag höll med. Hur kan man ignorera natur i världsklass?

Den första guiden berättade att jag snart skulle komma till ett vackert område och att platsen skulle passa bra för nattläger.
Men, berättade han, tälta inte i skogen! -Där finns vargar! Så här stora! Han höll handen i midjehöjd.
Jag lovade honom att hålla mig ifrån skogen trots att jag är ganska säker att vargarna föredrar att äta upp någon av de tankspridda och matglada getterna än en gammal seg cykelluffare. En stund senare kom jag mycket riktigt ut på ett stort fält där jag slog upp tältet. Det var vackert med utsikt över en liten vik. Skogen började flera meter söderut så jag höll mitt löfte till guiden.

Ett fota den ena guiden tog på mig medan den andra fick vänta med min cykel en bit bort….
Andra natten
Jag passade på att leka lite med drönaren medan en person hade kört fast i leran en bit bort och väntade på min hjälp….

Den tidiga morgonen är inte min favorittid. Jag är en nattperson. Allt jag gör på morgonen går långsamt eftersom jag alltid blir distraherad av ingenting speciellt. En kopp kaffe blir ofta tre och sen är det kul att gå runt tältet och fota en stund och en stunds studerande av kartan är sen gammalt. Det brukar gå ett par, tre timmar från det att jag vaknar tills det är dags att rulla ut på dagens äventyr. Under tiden jag gjorde mina morgonbestyr lade jag märke till en bil som stod parkerad på vägen några hundra meter bort. Det var inga konstigheter då minst en övernattning krävs när man kör från den nordliga byn Turt till den sydliga byn Khatgal. Men när jag en stund senare kom dit såg jag att det var en kvinna med två barn som kört fast i leran. Jag försökte knuffa loss bilen medan hon gasade. Bilen rörde sig inte. Vi försökte gräva loss hjulen men det hjälpte inte heller. Kvinnan skrattade mest åt situationen och barnen lekte i baksätet som om ingenting hade hänt och var trots flera timmar i diket på bra humör. Jag fick en stor respekt för kvinnan och hennes familj. Som så många andra mongoler var de hårda, stoiska människor som inte verkar veta vad klagan är för något. Andra människor hade varit arga, ledsna och rädda. Nu var situationen i och för sig inte den minsta farlig. Det kom säkert ett halvt dussin fyrhjulsdrivna lastbilar om dagen på den här vägen och den första som skulle passera kunde definitivt dra loss kvinnan. Halvtimmen jag spenderade med att knuffa och gräva hade inte hjälpt något alls. Trots det hade jag dåligt samvete när jag lämnade dem och cyklade vidare, men jag var övertygad om att bilen skulle vara loss inom ett par timmar. Lastbilschaufförerna måste bara bli klara med sina morgonbestyr först.

Den nordöstra delen av sjön erbjöd fantastiska vyer, där vägen ofta löpte nära kanten. Släta stenar låg som smycken vid strandlinjen och gamla trädrester ramade in vattnet. Det var oerhört vackert, men atmosfären var mer än så. Den var bortom skönhet. Khovsgolsjön är en av världens äldsta sjöar, en av endast tjugo som definieras som uråldrig, det vill säga en sjö som kontinuerligt har burit vatten i mer än en miljon år. Sjön låg här långt innan det fanns människor som oss på planeten. Den kvällen tältade jag bara några meter ifrån sjön och gjorde en liten lägereld på stranden, lagom så att jag kunde värma lite av dess vatten för att värma upp en av de påsar med frystorkad mat som jag för en gångs skull hade tagit med mig.  

Naturen blev vackrare ju längre norrut jag kom. Tyvärr fotar jag mest mitt på dagen när ljuset är kasst vilket inte gör naturen på mina bilder rättvis.
När jag tittade norrut….
Och västerut…
Och när jag ställde mig en bit bort och tittade

Jag närmade mig den något märkliga byn Turt. Byn är mer eller mindre avskuren från resten av Mongoliet och är istället inkopplat på det ryska elnätverket och en asfaltsvägen binder ihop byn med ryska gränsen och i förlängningen med storstaden Irkutsk. Gränsen har alltid varit stängd för tredje nationaliteter. Kommer du från något annat land än Mongoliet eller Ryssland måste du resa tillbaka samma väg eller möjligen ta din chans på de väglösa dalgångarna. Detta för naturligtvis med sig att oerhört få västerländska turister tar sig till sjöns norra ände. Dessutom säger vissa källor att du måste ha en så kallad ”Border Zone Permit” om du reser någon annanstans än in till Ryssland eller söderut till Khatgal. Det är en gammal meningslös rest från det frihetshatande Sovjetunionen som verkar ha överlevt in i våra moderna dagar. Jag hade inget tillstånd. Jag hade struntat i det och jag vet inte ens om det i praktiken går att skaffa ett.

Min plan var att hålla mig långt ifrån alla i uniform för att minimera risken att någon skulle kontrollera mina papper. Därför tittade jag åt ett helt annat håll när jag på vägen in till Turt cyklade förbi polisstationen där en uniformerad satt på trappan och tittade ner i sin telefon. Väl i byn bestod min dagordning av två punkter. Först ett varmt mål mat på en restaurang och sen en affär för att bunkra mat och kvalitativ choklad inför dalgångarna. På motsatt sida av vägen såg jag ett hus som jag antog vara en restaurang, så jag korsade vägen och skulle precis bromsa in när jag upptäckte att en av männen utanför huset var uniformerad. Hoppsan. Jag korsade snabbt tillbaka över vägen och gjorde mitt bästa för att vara osynlig.

Det fanns ett par olika alternativ ut ur byn. Jag valde vägen som slingrade sig en bit längre inåt land och som försvann in i ett skogsparti en bit fram. På toppen på den första kullen fanns en begravningsplats som jag under en stund stannade till vid. Gravarna täcktes ofta med vita stenar och i ena änden fanns minnesstenar med bergslandskap och en sol på. Området var inte på något sätt avgränsat eller inringat av stängsel som kyrkogårdar är i västvärlden. Jag fortsatte och nådde snart toppen på nästa backe, där en ovoo var placerad. Jag kom dit i samma stund som en bil med lite äldre turister. En av dem frågade om jag kunde ta en bild på dem när de stod framför monumentet. De fem turisterna radade upp sig men precis när jag skulle ta bilden öppnades en bildörr och en sista babusjka hade tydligen bestämt att hon trots allt också ville vara med. Hon vaggade sakta fram till sina kompisar medan resten av gruppen log ursäktande mot mig.

Skogsdungarna försvann och återigen kom jag ut på en stor grön slätt med enastående vyer över östra Sayanbergen. De grå topparna stod på rad framför mig. Pik Komarova längst i öster medan den majestätiska drottningen, Mönkh Saridag, tornade upp sig i mitten. Hon var den högsta toppen i både västra- och östra Sayanbergen.

Mellan begravningsplatsen och ovoon
Precis efter ovoon
De otroligt vackra Sayanbergen
Mera Sayan!
Jag cyklade ner och tittade på Sayanbergen även från vattenbrynet

Atmosfären förändrades när jag hade passerat sjöns nordligaste punkt och under någon timme cyklade söderut för första gången på resan. Den blev vildare och utstrålade obygd.
På satellitbilderna hade jag hittat en bro som jag märkte upp på mina kartapplikationer och det var den bron jag nu tog sikte på. På makronivå gick det inte att hålla reda på rätt spår, om det ens fanns ett sådant, men i större skala var det tvärtom omöjligt att cykla fel. Sjön skulle nu ligga på min vänstra sida och de ståtliga grå bergen skulle för första gången se min rygg. Höll jag denna riktning skulle jag förr eller senare komma till en flod som jag sen skulle följa upp mot dess källa. Och förhoppningsvis skulle bron på satellitbilderna finnas kvar och inte blivit bortsköljd under något regnoväder. Några vägar har aldrig byggts i den här delen av landet. Spåren jag följde kom ifrån fyrhjulsdrivna bilar som kört i spåren av ännu äldre bilspår. De i sin tur bygger på urgamla nomadrutter där människa och häst har färdats tillsammans under oräkneliga generationer. När de motordrivna ekipagen dök upp under 1900-talet följde de samma rutter och lämnade hjulspår efter sig, hjulspår som fler och fler bilister följde. Kanske kan vi kalla det för vägar, men de har mejslats fram snarare än att ha blivit byggda.

Stämningen blev än mer tryckt när jag väl nådde bron. På andra sidan och snett uppåt dalgången låg en liten by med ett halvdussin trähus. Jag kunde inte se några människor bland husen. Området kändes förbjudet. Troligen var jag överdrivet paranoid över min avsaknad av ett gränstillstånd, men tänkte samtidigt att det skulle vara just här en ensam, äldre uniformerad skulle sitta och kontrollera de få förbipasserande. Men inte i Mongoliet väl? Minnen från förr trängde upp till ytan och för ett par sekunder var jag tillbaka på den Tibetanska platån där jag och John Doe nattetid hade smugit oss förbi en postering med uniformerade för att ta oss in i ett stängt område. Först hade vi försiktigt rullat cyklarna under en nedfälld bom och genom en liten by av baracker och utsiktstorn för att sedan i flera timmar släpa cyklarna i botten av en lerig flod. Ibland hörde vi de uniformerades röster eller såg blixtrande ljusglimtar i nattmörkret snett ovanför oss, där vägen gick. Jag flinade för mig själv där på bron. Det här var något helt annat. Skulle det sitta en uniformerad i denna avkrok av Mongoliet skulle han hellre bjuda mig på en kopp traditionellt saltat te än att kolla meningslösa tillstånd som ingen längre verkar bry sig om.

Bron där en dos hederlig paranoia triggade upp gamla minnen till ytan
Men den försvann snart. På väg västerut genom den första dalgången

De första kilometrarna var en aning trassliga och jag visste inte vilken av getstigarna jag skulle följa, men valde att inte dra mig allt för långt bort ifrån floden. Den utgjorde epicentret i dalgången som jag skulle följa och det kunde inte vara fel att behålla viss kontakt med det forsande vattnet. Solen närmade sig horisonten och naturen ändrade sina färger. Det var signalen om att det var dags att hitta sovplats. Jag såg mig om och insåg att jag befann mig i våtmarker som inte var allt för inbjudande att tälta i. Jag tog sikte på några kullar en bit fram men när jag kom dit fick jag inte rätt känsla och jag hade helt enkelt inte lust att tälta där. Jag fortsatte. En stund senare vek spåret av i 90 grader. Och försvann ner i floden.

Jag gick omkring i området en stund och konsulterade kartan flera gånger om. Det var inget snack om saken. Ville jag ha någon form av spår att följa skulle jag behöva korsa floden. Att fortsätta på den sidan som jag befann mig på kändes inte aktuellt. Floden var inte värst djup – men relativt bred. Det fanns ju naturligtvis en baktanke att människor brukar korsa precis just här. Det tog en och en halv minut att komma över floden. Det kanske inte låter mycket men nittio sekunder stretande mot ett strömt vatten är jobbigare än vad det låter. Strömt vatten som ibland ryckte tag i cykeln och fick den att studsa på vattnet och jag fick ta varje steg försiktigt för att inte halka på de hala stenarna som dolde sig under ytan. Korsningen var en av de tre jobbigaste jag gjort.

Flodkorsningen
Norra sidan. Och spåret jag ska följa västerut ser bättre ut än vad jag trodde att det skulle göra. Rent av betydligt bättre än till exempel många huvudvägar i Angola.
En stuga vid foten av samma berg
Löjligt fint. Inte alls lagom ju. Jag blev nästan förbannat av det. Eventuellt ett oklart släktskap med engelskans ”cute aggression”?

Nu befann jag mig på flodens norra sida och jag fortsatte framåt tills skymningen föll. Tältet satte jag upp på en plätt torrt gräs, omringad av våtmarken som verkade bli allt vanligare. Ett par mongoliska cowboys red förbi mitt tält senare den kvällen. De förde med sig vänlig stämning, men trots det var jag tvungen att neka när de frågade efter cigaretter. Istället skrämde jag deras hästar när jag langade över två stycken mongoliska varianter av chokladmuffins som jag hade köpt i ett storpack i Turt. På morgonen dagen efter hittade jag det ena omslagspappret en bit bort vilket fick mig att fundera. Varför slänger man skräp i naturen? Och vad hände med det andra pappret? Sparade den ena cowboyen sin muffins eller hade han stoppat sitt papper i fickan? Av en reflex eller av miljöskäl? Eller hade pappret helt enkelt blivit taget av vinden?

Dumt att slänga skräp i den här naturen..

Vädret var ganska ruggigt när jag dagen efter fortsatte i västlig riktning. Dimmigt och rått och för första gången på resan hade jag en jacka på mig. Våtmarkerna fortsatte och jag satt bara sporadiskt på cykeln. Mina skor blev ofta täckta av vatten när jag för varje steg satte ner dem i gräset. Men snart kunde jag läsa naturen och insåg att ju skarpare röd ton bladen på buskarna hade, desto djupare sjönk mina skor ner. Ibland kom jag upp på en liten upphöjning och fick utsikt över kommande kilometer och kunde välja mellan att dra cykeln genom de platta och våta områdena eller en mer kuperad rutt längre norrut. Det nordliga spåret var oerhört stenigt och att cykla gick inte. Mina skor var redan genomblöta så oftast valde jag våtmarken.

Cykeln är tung. Bäst att ge bort två burkar konserverad fisk
Ack så vackert!
Undertecknad i sitt naturliga habitat

Jag insåg också att jag troligen skulle kunna ta mig över passet snabbare än i de mer elaka scenarion som jag tagit höjd för. Floderna hade varit det största hindret och jag hade redan klarat av att korsa den största av dem, dessutom relativt långt ner där vattenmängden är rikligare. Jag insåg att jag inte skulle behöva all den mat jag köpt i Turt. Jag gick fram till en av de bergsstugor som jag ibland passerade och lade två konserver med inlagd fisk på trappan. Jag antog att någon skulle komma förbi och ta hand om dem innan de skulle bli för gamla ett antal år in i framtiden. Jag var glad att bli av med dem. De var tunga men framför allt var de snällt sagt ingen större kulinarisk upplevelse.

Stugornas syfte förstod jag aldrig helt. Jag antar att de används under vissa årstider men kunde inte riktigt få det att gå ihop. Det var augusti och borde det inte vara nu som de används medan de tillfälligt övergavs under vinterhalvåret? Ändå var dalgången nästan helt folktom och jag såg få människor under dagarna i denna del av landet. Jag såg minst tio gånger så många stugor än vad jag såg människor. De två ryttarna från kvällen innan var de enda människor jag såg mellan sjön och bergspasset. På andra sidan, mellan passet och dalen, såg jag senare tre människor. Två ryttare och en motorcyklist.

Stugan med fisken
En stuga i utkanten av byn vid bron tidigare i skildringen
Generellt var spåret mycket tydligare än vad jag trott, men ibland kom jag bort ifrån det ändå – eller så valde jag helt enkelt en rutt som passade mig bättre.
Igen
Det sista vattendraget innan huvudklättringen började

Jag mindes från satellitbilderna att jag skulle ta mig västerut tills den första dalgången delade på sig och där skulle jag ta den sydliga rutten för att nå passet och efteråt komma ner till dalgång nummer två som i sin tur skulle mynna ut i den avlägsna dalen som jag hade läst så mycket om. När jag nådde berget som delade dalgången så fick jag först vada över en lerig flod innan ett område med höga buskar tog vid. Till sist började en brant klättring och återigen fick jag leda tio eller tjugo steg i taget innan jag var tvungen att vila. Men den här gången fanns det inga andra människor i närheten och jag behövde inte spela opåverkad och kunde med gott samvete leva ut min fysiska trötthet, andetag för andetag. När jag en bit upp tittade bakåt blev jag helt perplex. Utsikten över de rödskiftande våtmarkerna med Sayanbergen i fjärran var helt enastående. Det var något av det absolut vackraste som jag har sett. Tankarna vandrade till British Columbia, som det måste ha sett ut för hundratals år sedan, långt innan städer, asfalterade vägar och turistgrupper.

Khovsgolsjön till höger och Darkhad till vänster. Sayanbergen precis norr om sjön. Khoridol Saridag sydväst om densamma. Ulaan Taiga väster om Darkhad. Byn Renchinkhumbe heter Zuulun på denna karta. En aning sydöst om den byn syns dalgången som jag följde till passet Jiglegiin Davaa. Tittar ni noga så ser ni exakt var dalgången svänger söderut och där jag fortsatte österut. Start- och slutpunkten Khatgal ligger vid sjöns sydligaste ände och byn Turt i nordöst.
Dalgångarna och passet nordväst om sjön
I början av passet
På väg upp för passet efter det att jag lämnat första dalgången
Jag lämnade slätten och började släpa cykeln uppåt
Samma ställe, annan kamera.

Den allra finaste utsikten försvann när jag närmade mig passet då den högsta punkten låg omsluten av bergsryggar åt alla håll, som inne i en stor krater. Spåret jag följde var relativt flackt, som på en platå, och jag var osäker på exakt var den högsta punkten egentligen låg. En bit in på den flera kilometer långa platån kom jag till ett stort stenblock där någon lagt upp ett antal mindre stenar som ett slags röse eller monument. Jag antog att det var passet. På platån fanns ett antal sjöar eller dammar och det var först när jag såg att vattnet som rann ut ur dem bytte från östlig till västlig riktning som jag förstod att jag verkligen var uppe och att jag nu sakta men säkert skulle ta mig ner på andra sidan.

Platån med stenarna som jag tror markerar själva passet

Hösten hade ett större grepp på naturen i omgivningen runt passet. Dels på grund av höjden som var cirka 700 meter högre än vid sjön och dels färre timmar solljus per dygn. Det kändes blåsigare och kallare och löven på de få träden hade andra färgskalor. Att cykla eller vandra över bergspass kan betyda att man färdas från sommaren till hösten och tillbaka till sommaren på några timmar eller ett par dagar. Jag har alltid tänkt på det som tidsresor. Jag var glad att jag hade valt att besöka Mongoliet under tidig höst istället för mitt i sommaren. Färgerna var mycket vackrare än under högsommaren då allt endast är grönt.

Jag påbörjade nerfärden. Spåret jag följde gick svagt motsols längs basen av ett vittrande berg, en uråldrig jätte som höll på att falla sönder och dö. En gång i tiden hade det varit ett ståtligt berg, men nu var det bara en jättelik grushög. Stenar hade rasat ner i dalgången och gjorde min framfart besvärlig och jag fick ofta stanna och lyfta cykeln över vissa partier. Utmaningen med stenarna fick mig att bli trött och det i sin tur gjorde mig grinig och i omgångar svor jag lite väl mycket. Varför skulle rutten ner till dalgången egentligen gå vid basen av världens största grushög?

Det började gå nerför
Det var fortsatt väldigt vackert
Men kanske framförallt stenigt
Tungcyklat

En stund senare stannade jag till vid en mindre ovoo och gick omkring i området en stund. Ovoon bestod av en ensam trädgren invirad i blått tyg som lekte i vinden. Vädret var fortsatt ruggigt och det kändes som om att jag befann mig på en mycket högre höjd än vad jag faktiskt gjorde. Men ännu en stund senare, efter att jag snabbt tappat i höjd via en brant serpentinväg, kom jag in i ett område med tajga – djup granskog. Spåret jag följde blev en aning bättre, färre stenar, men ofta hade någon till hälften grävt ner trädstammar i vägen, som någon sorts bro över sektioner med gyttja. Ibland hjälpte de mig men ibland tyckte jag att de mest var i vägen. Sträckan med regelbundna trädstammar varade i flera mil.

Ovoon vid grushögen
Efter passet då återkom tajgan
Lyxigt med broar!

Slutet på resans hårdaste dag närmade sig och jag var hungrig. Varm mat lockade men naturen var fuktig och det skulle eventuellt bli svårt att tända en eld. Hur som helst började jag hålla utkik efter torra platser att slå upp tältet på. Plötsligt ser jag en fin glänta på min vänstra sida, omringad av höga tallar och med en rasande flod precis bredvid.
-Kanske här, hann jag tänka innan jag såg rester från människor på platsen. Små vedträn, ett par eldstäder och en anordning att hänga upp en gryta på. Det såg ganska fräscht ut och veden såg ut att ha blivit täljd relativt nyss. Jag funderade på varför de först huggit upp veden för att sen lämna den bakom sig. Hur som helst gillade jag inte platsen på grund av alla spår från de tidigare gästerna och jag bestämde mig att fortsätta en bit till med förhoppningen om en bättre tältplats. Sen insåg jag mitt dilemma med min kommande lägereld och den fuktiga naturen. Jag tänkte för mig själv att jag kan väl ta lite av veden de lämnat efter sig. Jag tog upp några av de minsta bitarna och stoppade ner dem i min ena cykelväska. Sen skulle jag precis lämna gläntan när jag fick en impuls om att jag nog skulle behöva en bit till, så jag böjde mig ner och tog upp en lämplig bit som jag spände fast utanpå cykeln. När jag direkt efter började leda cykeln tillbaka till spåret fick jag se två beridna män titta förvånat på mig. De var på väg in i gläntan på sina hästar. Först då förstod jag hur allt hängde ihop. Gläntan var inte övergiven. Det var männens läger. Det var därför det fanns ved kvar. Allt föll på plats och jag skämdes som en hund. Med kroppsspråk frågade jag om de skulle övernatta på platsen och fick det jakande svaret jag redan visste att jag skulle få. Jag försökte förklara att jag trodde att platsen var övergiven och att jag letar efter ett bra torrt ställe att tälta på. Lycka till att förklara det med kroppsspråk, Lars.

Den sista pinnen jag hittat (stulit) spände jag loss och kastade försiktigt tillbaka till högen där jag tagit den. Den äldre av de två männen såg ut att vara långt över 70 år och vi skakade hand och han log och verkade förstående och glad. Den yngre mannen var mer bister, men jag kanske bara inbillar mig. Kanske hade den gamle mannen dålig syn och därför inte sett vad jag gjort eller så tolkade han hela situationen på det komiska sätt som jag hoppades på att han skulle göra. Den yngre mannen hade kanske starkare ögon och inte lika välutvecklat sinne för humor. Jag vet helt enkelt inte. Hur som helst tog jag den äldre mannen i hand en andra gång innan jag tog farväl och rullade vidare. Jag hoppas att de inte visste att jag hade ett halvdussin torra fina vedbitar i ena cykelväskan och jag hoppas att de inte skulle sakna dem. Skammen hade helt enkelt varit för stor för att öppna väskan och plocka fram dem.

En stund senare tältade jag precis bredvid spåret jag följde. I ett sådant land som Mongoliet försöker jag varje kväll hitta en femstjärnig plats men den här kvällen var jag för trött och för hungrig. Under dagen hade jag kommit 42 kilometer och hjulen hade snurrat under 7 timmar och 20 minuter. Jag uppskattar att jag hade vandrat med cykeln i tre mil. I stort sett var det bara den sista milen som hade gått relativt snabbt.

Dagen efter fortsatte jag genom skogen och stannade och åt frukost precis där ett avtagsspår försvann österut. En liten korsning mitt ute i ingenstans. Nyfikenheten tog överhand och jag lämnade cykeln och följde sidospåret till fots i några hundra meter. Plötsligt ser jag vad jag tror är en tipi. Det finns nomader i denna del av Mongoliet som använder den sortens tält. Men tsaatanfolket bor främst i den nordvästra delen av dalen och jag befann mig i det nordöstra hörnet. Jag gick närmare och såg att det var en ovanligare variant av en ovoo. En pall och ett altare fanns där inne. Det var först nu som jag tog in omgivningen och insåg att platsen låg högt uppe på en gräsbevuxen slänt med en vidunderlig utsikt söderut. Jag hade till sist nått Darkhaddalen!

Den tipiliknande ovon i nordligaste Darkhad
Darkhaddalen!

Namnet kommer från den lokala etniska folkgruppen darkhad. Det är samma folk som enligt traditionell mongolisk historieberättande fick i uppdrag att vakta Ikh Khorig, området som omger berget Burkhan Khaldun och där man tror att Djingis Khan är begravd. De ursprungliga väktarna och deras ättlingar utförde troget uppgiften i nästan 700 år, från den store Khanens död 1227 till bildandet av Folkrepubliken Mongoliet 1924. Det dröjde ända till 1980-talet innan arkeologer för första gången fick tillgång till området och än idag är platsen till stora delar avspärrad. Inga utgrävningar har gjorts i området.

Själva Darkhaddalen ligger oerhört vackert mellan bergskedjorna Ulaan Taiga och Khoridol Saridag. Den norra delen är täckt av taiga medan större delen är öppet gräsland. Otaliga floder och sjöar korsar dalen. Och inte bara det! När berättelsen utspelar sig korsas dalen även av en förlorad cyklist.

Att ha nått dalen gjorde mig såklart på bra humör. Men jag hade inte direkt tänkt på vad jag skulle se och göra när jag väl var där. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte tog en omväg upp i dalgångarna i väster och på köpet kanske få träffa tsaatanfolket – de som bor i tipis och rider på renar. Och kanske få vara med och se en shamanistisk ritual av något slag. Men jag är tidspessimist och ogillar starkt allt vad stress heter och dessutom hade jag den där returbiljetten som en skavande deadline. Samtidigt var det fler ställen än Darkhaddalen som jag ville se. Orkhondalen, Khangaibergen och Terkhiin Tsagaan – den vita sjön – var platser som stod nedskrivna på min mongoliska önskelista.

Vägarna i dalen var ofta helt perfekta. Men ibland korsade jag någon mindre skog eller en flod där rötter respektive vatten och sten tillfälligt hindrade min framfart. Enstaka trästugor prydde landskapet och ofta såg jag runda trästaket som fungerade som uppsamlingsplats för boskap. Ibland mötte jag någon mongol på motorcykel men oftast hade jag vägen för mig själv.

Darkhad
Antar att de njuter av den korta sommaren…
Ett litet hus i Darkhaddalen
Bergskedjan Ulaan Taiga i Bakgrunden, gränsbergen till den ryska delrepubliken Tuva
Darkhad by night
Ofta fantastiska vägar i Mongoliet
Darkad uppifrån

När jag kom till  byn Renchinkhumbe beställde jag en portion gulasch på en restaurang. Och direkt efter ännu en. När den andra portionen var uppäten så hade mörka moln lagt sig över bergen i öster och det syntes att kraftigt regn föll längs min rutt. Något som jag hittills inte hade haft en tanke på under hela resan bubblade upp inombords; att det vore skönt med en natt inomhus. Inte för sömnens skull, jag sover skönare i mitt tält, men för att slippa regnet och passa på att ladda batterier, duscha och tvätta och att under några timmar få se vardagslivet i byn gå sin gilla gång kan vara intressant.

Dagen efter var himlen molnfri och mina kläder rena. Jag satte av längs ett litet spår som ledde in i en dalgång nordöst om byn. Ännu ett bergspass – Jiglegiin Davaa – och ännu en dalgång var det som skulle uppta dagen. Det var dags att ta mig tillbaka till sjön och vidare till Khatgal. Den här leden var mer dokumenterad än motsvarande led längre upp i norr. Loney Planet nämner den hastigt som en vandringsled, den finns med på mina kartapplikationer och jag hittade en kanadensare som cyklade rutten 2015. Jag trodde inte att det skulle bli några större problem.

Utanför hotellet i Renchinkhumbe. I rummet fanns en kamin som jag matade med eld medan jag försökte torka tvätt från dess värme
Nja. En bra natt för att torka tvätt och ladda batterier…

Efter en dag i en by var det skönt att åter komma ut i naturen och med facit i hand hade det varit rätt beslut att fly regnet. De första timmarna gick ofta genom tät skog och med en flod på min vänstra sida. Jag hann ikapp en ensam cowboy med två hästar och han i sin tur kom senare ikapp mig när jag satt på en sten under en gran och åt ännu en mongolisk chokladmuffins. Vi vinkade åt varandra men pratade aldrig. Nordbor och mongoler har nog vissa gemensamma kulturella drag då vi båda är ganska tystlåtna och inte alltid inleder samtal med okända människor. Kanske främst för att inte stjäla någons tid snarare än av ointresse.

Även en pojke i tolvårsåldern passerade mig på sin häst. Det var precis när jag stod och övervägde exakt var jag skulle korsa ett vattendrag. Vattnet i floderna brukar vara kristallklart men denna var brun. Och jag kunde inte avgöra hur djupt det var. Grabben insåg mitt dilemma och jag anade begynnande munterhet hos honom. Jag hade själv tyckt att det skulle vara kul att se en gammal gubbe till turist ramla ner i en flod när jag var tolv. Jag förstod honom fullt ut men jag tänkte inte falla för hans trick. Jag frambringade vuxenpondus och pekade med hela handen och förklarade han får rida över först eftersom han naturligtvis vet rätt plats och säkerligen rider här varje dag. Han log lite besviket och korsade floden långt till vänster. Problemet var löst. Jag skulle också hålla till vänster och vattnet skulle bara nå mig till strax över knäna.

Den ensamma cowboyen

Landskapet öppnade upp sig mer och mer för varje kilometer men kändes inte lika vilt och avlägset som dalgångarna jag hade lämnat några dagar tidigare. Det var dock fortsatt oerhört vackert. Det jag saknade var djurliv. Jag hade tyvärr inte sett några vilda djur alls, förutom jordekorrar och fåglar. Inga hjortar eller rävar eller björnar eller vargar och naturligtvis inga snöleoparder. Men rovfåglar fanns det gott om. De svävade ofta högt upp i himlen ovanför mig. Jag antar att de lever gott på de jordekorrar som jag såg varje dag. Först genom en hastig rörelse i ögonvrån och sen kunde jag följa dem med blicken ända fram till närmaste jordhåla där de tog skydd för att sen genast titta ut för att se om det verkligen var fara på gång eller inte. Efter denna extratitt då de uppenbarligen bestämde sig för att det verkligen var fara och färde på gång så försvann de under jord för att inte synas till något mera.

På andra sidan ännu en flodkorsning nådde jag en liten stuga. En häst stod fastbunden utanför och pojken som jag sett tidigare under dagen satt på trappan. Vi gjorde high-five när jag gick förbi. Männen inne i stugan bjöd in mig men jag pekade på mina dyngsura skor och blev stående i dörröppningen för att inte blöta ner golvet. Stugan fungerade som ett litet högkvarter till nationalparken som jag nu skulle ta mig igenom. Inträdet var strax under 15 svenska kronor. Definitivt billigare än nationalparkerna i Tanzania.

Öster om stugan började naturen kännas vildare igen och leden började mer och mer lämna den relativa friden vid sidan av den delvis torrlagda huvudfloden för att istället gå mitt i den. Det innebar långa perioder av sten och sand och otaliga korsningar av de flodarmar som definitivt inte var uttorkade. Ofta var dessa armar breda och grunda men någon gång var de smala och djupa. Det sistnämnda var betydligt värre då strömmen är starkare på dessa platser. Efter en av dessa korsningar var jag tvungen att vila en stund då vattnet hade varit otroligt starkt. För någon sekund trodde jag nästan att vattnet skulle vinna och att jag skulle förlora cykeln. Det hade nog i och för sig inte varit i närheten så katastrofalt som det kanske låter då jag säkerligen hade kunnat fiska upp den längre ner, men ömtåliga delar hade lätt kunnat slås sönder och vattnet hade förstört utrustning. Att se sin hoj ensam segla iväg nerför en flod vill jag helst inte vara med om.

Det var faktiskt betydligt tuffare än vad det ser ut…
Okej, kanske lite slirigt ibland
Khoridol Saridag i fjärran.
En av de sista flodkorsningarna innan passet
Single tracks! Tyvärr med nedfallna träd en bit fram. Men jag hittade i alla fall blåbär!
Fridfull cykling

Ibland gjorde jag tappra försök att slippa följa flodbottnen och sökte mig till dalgångens sidor. Vid ett tillfälle hittade jag en fin stig där jag bitvis till och med kunde cykla. Men fler och fler nedfallna träd blockerade vägen och snart gav jag upp och återgick till flodbottnen. Det bästa med stigen var dock att den gick genom snår av blåbärsbuskar så jag stannade flera gånger och njöt av goda och nyttiga eftermiddagssnacks.

Den sista biten upp till passet
Samma sträcka

Till sist nådde jag punkten där dalgången vek av söderut medan spåret jag skulle följa fortsatte österut. Det var på sina håll väldigt brant men jag föredrog det framför stenarna nere i floden.
Sista biten gick på ett brant och lerigt spår som planade ut på passplatån där ett våtmarksområde tog vid. Jag försökte hitta det torraste alternativet men i stort sett var det slöseri med tid och energi. Att hålla sig torrskodd var omöjligt. På toppen stannade jag vid en stor ovoo, en av de största jag sett. Jag undrade om platsen var extra viktig på något sätt. Ovoon pryddes av ett par dussin hästhuvuden. Sjön skymtade någon mil bort men utsikten var inte riktigt så fin som jag hade hoppats på så jag valde att fortsätta. Trots att spåret till stor del var täckt av vatten kunde jag ofta cykla då jag hade nedförsbacke. Ibland var vägen en flod och ibland var floden en väg. Jag korsade dussintals vattendrag, strömmar och bäckar på vägen ner. Det var vackert som alltid men jag började bli trött på de ständiga vattenhindren. Mina fötter värkte av alla mil till fots under den senaste veckan och jag var trött och hungrig. Dessutom hade jag till och med fått skoskav. Men jag har alltid ansett att ett visst lidande hör till och jag var helt bekväm med det. Ett av mina ansikten grimaserade medan det andra log. Färden runt Khovsgolsjön är rent av en av de absolut bästa som jag har gjort.

En av de många skallarna…
Passet, ovoon och sjön i bakgrunden.
Är vägen en flod eller är floden en väg?

När nedförsbacken var till ända kom jag först ut i en skog där en och annan stuga gömde sig bland träden och sen nådde jag en stor äng. Längst bort vid vattenbrynet växte flera stora träd varav några till formen påminde om afrikanska akacior. Sjön var lika vacker från detta håll och när jag ansträngde mig kunde jag på andra sidan vattnet se kullarna där jag hade cyklat en vecka tidigare. En stund senare hittade jag en fin tältplats precis vid vattnet.

En afrikansk akacia?
Det går inte klaga på Mongoliets möjligheter till femstjärnigt boende.
Vattnet är dessutom drickbart och kräver ingen rening
Mera!

Första delen nästa dag var lika bra som vanligt. Leden var kuperad men höll sig allra oftast nära vattnet och jag belönades ständigt med vackra vyer över sjön och ibland även över Khoridol Saridag-bergen vid vars fot jag nu befann mig. Titt som tätt vek spåret av och förde mig genom områden med granskog som ibland påminde om våra egna. Emellanåt kom jag ner till lägre liggande sumpmarksområden där jag hoppade från tuva till tuva medan jag ledde cykeln. En del floder rann ner från bergen och mynnade ut i sjön. Här fanns det dock charmiga träbroar där jag alltid stannade till en stund. Mina skor var framåt kvällen helt torra för första gången på över en vecka. De roligaste bitarna under denna del var dock de sträckor av singletracks som gick på klippavsatser högt ovan vattnet. Någon var så brant att jag faktiskt hoppade av och ledde cykeln. Inte för att det inte gick att cykla, utan helt enkelt för att jag skulle få onödigt ont om däcken förlorade greppet på ett parti rullgrus. Stenarna på stranden nedanför mig såg hårda ut.

Som sagt är broar en lyxvara som aldrig ska tas för givet.
Den näst sista dagen
Ännu en liten topp…
Hej igen, Khovsgol!

Andra halvan av dagen blev sämre på grund av att jag nådde en riktig väg. På något sätt hade jag en stund innan troligen valt fel spår så när jag kom fram till bebyggelsen som täcker den sydliga biten av den sydvästra kusten fick jag korsa en hotellträdgård och öppna en grind inifrån för att komma ut på gatan. Jag tyckte att jag var kreativ, men fruktar att om personalen hade upptäckt mig så skulle de mest ha tyckt att jag var skum.

Väl ute ur trädgården möttes jag av vägbygge och lastbilar som rörde upp dammoln. Dessa vägbyggen är ett mysterium. Under årens lopp har jag träffat på dem dussintals gånger. Sträckor med sand och sten och fordon som kör fram och tillbaka, viktiga män som tittar i något som ser ut som kikare medan andra bär runt på släggor och sten. Sträckorna brukar bara fortsätta och fortsätta och fortsätta tills jag får nog och flyr ut på en sidoväg. I jämförelse har jag i stort sett aldrig kommit ut på en väg som precis blivit färdig. Det är aldrig någon som sagt grattis och förklarat att vägen blev färdig förra veckan och att jag nu har perfekt asfalt ända fram till gränsövergången till Långtbortistan. Nej. Men alltid dessa dammiga, stökiga och pågående vägbyggen.

Tolv kilometer och ett halvt kilo svalt vägdamm senare flydde jag ut på ett sidospår och smygcyklade över någons bakgård innan  jag hoppade av och började gå slalom mellan träden. Det var så otroligt mycket bättre. Jag ledde cykeln resten av dagen och slog till sist upp tältet på en äng ovan vattnet. 

Dagen efter blev onödigt krävande på grund av inkompetenta vägval från min sida. Det började med att jag likt dagen innan tog mig fram gåendes. Jag nådde en kal bergsrygg som slutade i ett fritt fall några meter ovan vattnet. Jag följde getstigen tvärs över bergsryggen och på andra sidan var en del var så brant att jag i stort sett fick lyfta ner cykeln, steg för steg. Men skalan på området var inte stor så ryggen var korsad på några minuter. Efter den branta sektionen kom jag fram till en korsning där getterna måste ha valt olika vägar. Jag kunde inte avgöra vilken som var den rätta eller vilken som skulle passa mig bäst. I vanliga fall försöker jag alltid att välja det högre liggande alternativet. Om jag kommer fram till att jag valt fel väg och måste byta till det andra alternativet så är det enklare att ta sig neråt än uppåt.  Jag vet ju det där men denna gången tänkte jag snett och valde den vänstra, den som gick ner mot vattnet.

Spåret följde vattnet under en kort stund innan den åter började stiga och blev smalare. Och ännu smalare. Ibland var det svårt att passera träd utan att pedalerna fastnade och en sträcka gick ganska högt ovan vattnet och hade dessutom tecken på att titt som tätt vara utsatt för jordskred då stenblock låg huller om buller tillsammans med krossade träd. Stigen var bara några decimeter bred och för att över huvud taget kunna komma framåt var jag tvungen att ha cykelramen tätt emot mig och jag kunde bara röra mig framåt med små steg. På andra biten med jordskred lämnade jag cykeln mot ett träd och gick några hundra meter för att se om det blev bättre. Det blev det inte. Avståndet till en riktig väg var cirka fyra kilometer. Det tog mer än en timme att under rådande förhållanden ta mig en enda kilometer framåt. Jag bestämde mig att vända om. Jag ogillar verkligen att vända om, men det var rätt beslut.

Brantare än vad det ser ut…
Ungefär samma ställe
Där jag bestämde mig för att vända om. Fortfarande bättre cykling än ute på vägbyggarvägen dock.

Någon halvtimme senare hade jag tagit mig tillbaka till bergsryggen där jag valde den andra stigen. Bara ett tiotal meter in i skogen blev stigen bred som en smal skogsväg och det rådde inget tvivel på att det var rätt spår. Jag ledde cykeln upp till en utsiktspunkt där jag stannade och åt. Det fanns en ovoo på toppen och vyerna över sjön var som vanligt enastående. En stund senare kom jag åter ut på den ofärdiga vägen. Lastbilar och dammoln och turistanläggningar. Otaliga campingar med traditionella runda vita gers som man kan hyra och bo i över natten eller för resten av veckan. Det är detta hörn av sjön som nästan alla turister åker till när de utforskar norra Mongoliet. Jag tyckte synd om dem. Sjön var så otroligt vacker och fridfull. Men inte här. Tro mig, turistanläggningar och vägbyggen är inte vad du vill ha. Ta istället med ett tält och vandra längs med sjön tills det är tyst och fridfullt och slå upp det i utkanten av en äng. Kanske växer det höga granar på platsen och när solen går ner kommer ljuset vara varmt gyllene och sjöns vatten kommer att glittra i en färg som påminner om safir.

En kort stund senare nådde jag toppen på den sista kullen och en lång nedförsbacke tog mig till en asfaltväg och en stund senare befann jag mig i Khatgal. Jag cyklade fram till punkten där jag tio dagar tidigare hade blivit avsläppt och därmed var den 505 kilometer långa färden runt Khovsgolsjön till ända. Tvivlaren var död och cirkeln sluten.

Rutten jag cyklade (och gick, gick nog minst 10%). 505 kilometer allt som allt.
Där!

PS: Låt oss skicka ett stort tack till Tailfin som sponsrade turen med cykelväskor!

Denna sida kostar förövrigt 2000 kronor om året i form av webhotell och domännamn – om någon vill donera en slant så att jag slipper gå allt för mycket back på bloggen så är ni välkomna. Information finns HÄR.

Tack för att du läste!

//L