Eftersom jag inte bloggar ofta nu för tiden så är Instagram ett bättre ställe att följa mig på. Vi ses där.
_____
Om Rurik och hur turen kom till
Ibland berättar jag om mina planer alldeles för långt i förväg. Folk frågar och jag talar om vad som är på gång. Inget fel med det såklart, men mina planer har en förmåga att skifta i samma takt som årstiderna. Sommarens planer har ofta hunnit skifta när hösten kommer och är helt utbytta när den första snön faller. För inte så länge sen handlade det om Kanada. Jag skulle köpa en kanot och paddla ut i vildmarken. Men resan växte såsom resor alltid gör. Till sist hade den växt ur sin egen ram och fick inte längre plats. Paddlingen skulle ha skett i fönstret mellan sista dagen på jobbet och fram till isens ankomst i arktiska Kanada. Resplanen fick således inte riktigt plats. Den blev krossad – men dog inte. Mina idéer har visat sig vara överlevare. De kan gå i dvala för att plötsligt vakna till liv. Ibland efter många år.
Julen 2002 befann jag mig i en liten oas i västra Egypten. Jag hade under en tid rest runt i landet med buss och på pickupflak. I Farafra träffade jag en annan utlänning. En israel som kallade sig Moses och som hade rest i över hundra länder. Vi befann oss på baksidan av ett billigt hotell där personalen lagt ut mattor direkt på sanden. Vi satt där och pratade. Några arabiska vänner till israelen hade gjort oss sällskap. Vi satt runt en stor eld som höll oss varma under en annars iskall kväll. Det var stjärnklart. Vi pratade om våra resor och någon gång under kvällen berättade jag att jag ville resa till Kirgizistan, och kanske skulle jag göra det redan året därpå. Jag minns att Moses endast nickade lojt som svar. Kanske funderade han över vad jag sa. Kanske brydde han sig inte. Kanske var det bara haschruset som höll honom tyst. Nu är det många år sen vi satt där runt eldens sken och mycket har hänt sen dess. På den tiden kunde Kirgizistan lika gärna ha hetat Långtbortistan. Jag tog mig aldrig dit resan därpå. Den ökända centralasiatiska byråkratin gjorde att jag valde rutten via Iran och Pakistan istället. Drömmen om Kirgizistan blev krossad – men dog inte. Den föll i dvala.
När jag insåg att årstiderna inte riktigt stämde överens med Kanadaplanen var jag tvungen att ta en funderare. Ganska snart klickade det ordentligt. Jag skulle återigen ta mig landvägen till Asien. Det är en sak varje resenär måste göra minst en gång i livet. Det är en verklig klassiker i subkulturen. Det är en mycket speciell känsla att lämna allt här hemma och under månader ta sig allt längre österut. Nu för tiden kan vem som helst göra det, men under hundratals år var det få förunnat. Redan på 860-talet hade vikingahövdingen Rurik och hans följe trängt långt in i nuvarande Ryssland. Längs Volgafloden uppkom med tiden handelsvägar och vikingar nådde till och med Bagdad. Några hundra år senare reste Marco Polo österut och kom att nå den mytomspunna staden Xanadu och Kublai Khans hov. Sidenvägen mellan Kina och Medelhavet var redan vid den här tiden över tusen år gammal. Via några viktorianska äventyrare och en och annan hippie så är vi nu inne i cyklisternas era. Nu är det vi som kämpar oss österut, ett tramptag i taget. Mycket har onekligen hänt sen den där dagen då Rurik fick för sig att dra österut. Men det är fortfarande oerhört spännande att släppa taget om allt här hemma och istället ägna sig åt att jaga soluppgången. Tro mig, jag har redan gjort det en gång.
Om vad som hände i Österled
Det går att ta sig över en större vattenansamling på flera olika sätt. Oftast är det bästa alternativet att inte tveka utan helt enkelt forcera den med kraft och ganska hög fart. Ett annat sätt är att växla ner, sakta in och se efter vilken del av vattenpölen som ser minst djup ut och lugnt och sansat cykla förbi på det stället. Aggressivitet eller kalkylering. Nyckeln till framgång ligger i att välja ett sätt och sen fullfölja fullt ut. Ett mellanting kan få oönskade effekter. Som igår. Jag hade trampat åtta mil och det hade börjat regna. Skogsdungen som jag bestämt skulle bli mitt hem för natten låg på andra sidan vägen.
Jag skulle alltså behöva korsa vägbanan, rulla ner i diket, cykla genom vattenpölen och sen in på en skogsstigen och där hitta en tältplats. Inga konstigheter alls. Jag vände på huvudet och tittade bakåt. Inga bilar inom synhåll. Jag tittade framåt. Inga bilar. Jag tittade bakåt igen och cyklade sen över vägen och ner i diket med den lilla skogsstigen inom räckhåll. Pölen såg dock plötsligt större ut, och i ett ögonblick av förvirring kunde jag inte bestämma mig om jag skulle gasa eller bromsa. Jag rullade ut i vattnet och det var djupt och det tog stopp och när jag i en desperat åtgärd satte ner ena foten i det bruna sörjan för att få stöd så slant den undan från den leriga bottnen och i ett långt ögonblick tycktes jag bli hängande i luften ovanför vattenytan – och det var då jag verkligen förstod att det är sant: När man cyklar och välter så passerar hela resan revy framför ens ögon. Ögonblicket efter landade jag i vattnet. Lars, frågar ni. Varför ligger du egentligen i en rysk vattenpöl? Okej. Jag ska berätta:
Den första biten av cykelturen till Xanadu kantades varken av medias kamerablixtrar eller av indianhoppande sponsorer med röda mattor – utan av ett helt vanligt vardagslunk i Norrtälje. De närstående hade jag sagt hejdå till någon vecka innan och detsamma gällde ett gäng gamla och nya vänner. Till arbetskamraterna som hade stått ut med mig under ett helt år hade jag berättat att vi kanske ses i december och om inte det så nästa sommar. De första minuterna av min cykeltur till Kina kom således enbart att handla om att lokalisera min hyresvärds kontor. Eller snarare dennes brevlåda. Det var påskafton men jag var tvungen att lämna in lägenhetsnycklarna.
So it beginns…
Snart tog jag sikte mot Grisslehamn och på kvällen campade jag uppe på en slänt med utsikt över Väddöviken. Det var årets och resans första tältnatt. Det var en skön kväll där jag kunde njuta och verkligen ta in att jag nu åter kunde leva som jag vill; arbets- och bostadsbefriad. Hade det inte varit så kallt hade jag suttit länge utanför tältet den kvällen. Istället åt jag upp den mat som jag hade haft kvar i frysen och tidigare på dagen tillagat. Det var köttbullar och ägg och annat. Jag sköljde ner det med en halvflaska sydamerikanskt merlotvin som hade stått i bokhyllan allt för länge. Dagen efter skulle jag med färjan till Eckerö på Åland. Åland hör till Finland. Finland skulle bli land nummer nittio i cykelsadeln. Jag var på mycket gott humör.
Norra Roslagen i mars…
För en gångs skull så kommer mörkret att vinna.
Åland fick högt betyg. Fast naturligtvis inser jag att det är ett typiskt resmål för sommarhalvåret. Det var ganska bistert i slutet av mars. Jag cyklade över Eckerö och fortsatte över fasta Åland. Den andra natten tältade jag i närheten av Godby. Den tredje dagen fortsatte jag över Töftö och Vårdå och på färjan till Torsholma på Brändö tog killarna inte betalt av mig med motivet att det bara kostar pengar för cyklister på sommaren. Något som jag inte tror var helt sant, men så länge osanningen gynnar mig – vem bryr sig. Brändö blev min favoritdel av Åland. Vem skulle inte tycka om de små kobbarna, skären och öarna som bundits samman av en ljusröd asfaltsväg som en nordisk miniatyrversion av vägen ut till Key West i Florida. Klockan var halv fyra när jag senare samma dag nådde den nordligaste punkten på Brändö. En färja skulle ta mig över till Osnäs men den den skulle inte avgå förrän fyra timmar senare. Vid halv åtta på kvällen. Jag orkade inte vänta så länge utan reste istället tältet några hundra meter ifrån färjeläget för att istället ta en båt morgonen efter. Men när klockan närmade sig avfärd blev jag rastlös och tog ner tältet och cyklade på båten. Den här sträckan kostade pengar även på våren. Inget att göra åt. Livet är hårt ibland. När båten anlade i Egentliga Finland hade det börjat mörkna. Bilarna som varit ombord samtidigt som mig försvann snabbt. Det sista jag såg av dem var deras röd baklysen. Jag letade reda på en ny campingplats och sov gott i tio timmar.
Fiskarens stuga
Brändö
Tältplatsen utanför Masku…
Dagen efter började jag trampa mot Åbo. Till att börja med var trafiken någorlunda sansad men för varje timme blev den värre. Till sist fick jag nog och började leta alternativ. Valet blev en rutt som skulle ta mig till samhället Masku via en och annan traktorväg. Natten tillbringade jag precis vid vattnet vid ett motionsspår strax utanför byn. Det var mycket fint, om än med en känsla av att hela området var konstgjort. I Åbo stannade jag till hos en gammal vän – Sofia – och blev bjuden på lunch på hennes restaurang. Fabbes Café heter stället om ni har vägarna förbi.
Sträckan mellan Åbo och Helsingfors var en typisk transportsträcka. Det finns garanterat superbra cykling i Finland, men den får jag leta reda på en annan gång. Jag måste dock säga att jag gillade Finland mer än vad jag hade räknat med. Eller… jag hade liksom inte räknat alls. Nu efteråt är jag sugen på att återvända för fin skogscykling i de centrala och norra delarna. Första natten längs transportsträckan sov jag i ett grustag på högra sidan av vägen. På morgonen vaknade jag och allt var fuktigt och rått och när jag tittade ut såg jag jag snö varvat med mörkt sand. Jag frågade skämtsamt mig själv om detta verkligen var det som jag hade jobbat nonstop i ett år för? Att vakna upp i ett tält i ett grustag i Finland? Jag log åt mig själv. Ironin är det sista som lämnar människan.
När man vaknar upp i ett grustag i Finland…
Den andra och sista dagen längs transportsträckan fortsatte i samma spår. Jag cyklade på ganska hårt och tog ett par kafferaster på bensinstationerna jag passerade. På kvällen var det svårt att hitta sovplats så jag slog upp tältet på en skogsbeklädd kulle mitt i ett fridsamt villakvarter. Det var dock något som inte stämde. En svensk cyklist mitt i våran rosa tillvaro? När dök han upp? Hade han till och med begynnande skäggstubb? Usch! Ja, för någon hade sett mig och ringt polisen och rapporterat en ”skum typ” som uppenbarligen hade stört den stilla idyllen där i Esbo. Jag blev mäkta imponerad över den finska polisen som faktiskt tog sig tid att åka dit och gå upp på kullen för att ta reda på vem den skumma typen var. De i sin tur blev nog också lite imponerade efter att jag berättat om min cykeltur. De önskade mig lycka till och återgick till sitt.
Ifrån Helsingfors (tack för kaffet, Seppo!) tog jag färjan över till Tallinn. Mest för att slippa trafiken runt St Petersburg, men även för att jag aldrig besökt Estland. Jag gillar att resa i nya länder. Jag är nyfiken. Jag stannade i Tallinn i två nätter och bodde på ett vandrarhem i Gamla stan.
Sen började jag cykla diagonalt över landet. Från Tallinn ner till Tartu och vidare in i Ryssland vid övergången längst ner i sydost. Det var kul att vara i ett helt nytt land och upptäcka och lära sig allt på nytt. Insikten om att jag från och med då jag gick av båten i Tallinn fram till dess att jag når Mongoliet kommer att befinna mig minst sju månader i gamla Sovjetunionen. Det var en fascinerade tanke. Jag var bara barn när unionen sprack och de olika länderna har för mig ingen direkt koppling till varandra. De är som länder är mest. Men ändå. Sju månader i områden som för inte så hemskt länge sen tillhörde Sovjet. Och jag hade inte ens tänkt tanken på det förrän jag gick av båten. Jag stannade en vecka i Estland, men fick knappt grepp om landet under den korta tiden. Det handlade mest om att cykla på, att komma framåt.
Estländskt kaffevatten…
På en del skuggiga skogsvägar låg det fortfarande mycket snö kvar…
En frusen sjö…
Fantastisk sovplats sista natten i Estland… ”Some people do yoga, I do this”
Samma plats…
När jag var framme vid ryska gränsen duggregnade det. En nerfälld bom. Ett rödljus. En växande bilkö bakom mig. Vad väntar de på, frågade jag mig själv. Byråkratin, min första förutfattade mening om landet, besannades. Jag har passerat långt över hundra landgränser, hundrafemtio kanske och aldrig behövt vänta vid ett rödljus i regn. Jag flyttade cykeln och lutade den mot staketet en bit längre fram och suckade inombords. Min manöver fick skuggfiguren bakom glaset vid bommen att reagera. Är det en hand som pekar emot mig? Ja, det är det. Personen i kuren vinkar fram mig. En ung tjej. Hon hälsar någorlunda glatt och kollar snabbt mitt pass och visum och lyfter sen bommen. Jag fick gå före. Kanske för att det regnade eller att jag cyklade. Uppenbarligen hade hon inte sett mig tidigare. Den kafkaliknande ryska byråkratin är ökänd och anledningen till att jag hållit mig från landet i alla år. Men den i det här fallet förutfattade meningen som nyss var skriven i sten sprack och ramlade till marken. Många liknande händelser inträffade under min första vecka i Ryssland. En del förutfattade meningar besannades, andra smulades snabbt sönder. Själva passkontrollen gick även den smidigt och snart var jag fri att cykla. Jag letade efter en bankomat men hittade ingen så jag växlade tjugo euro med ett kioskbiträde nån kilometer efter gränsen. Det blev en lång dag och jag hade cyklat över hundra kilometer då jag campade vid Velikayaflodens norra sida. Det var ingen trevlig tältplats, på ruttna löv som i sin tur vilade på lös, svart halvblöt jord. På andra sidan fanns en liten by, men varken invånarna eller jag själv gjorde nåt väsen av oss under natten.
På den högra sidan – ja, där sov jag mitt livs första natt i Ryssland.
Den här delen av Ryssland var otroligt nergånget och slitet. Väldigt många hus låg öde i mer eller mindre förfallet skick. Alkoholismen ute i byarna verkade vara helt utom kontroll. Det var sorgligt att se och jag har mycket svårt att förstå fenomenet. Ofta var vägarna smala och i riktigt dåligt skick. Senare cyklade jag en bit på huvudvägen mellan Lettland och Moskva, och även den vägen var betydligt sämre än vad jag hade trott. Dessutom är kreativ sophantering extremt vanligt i Ryssland. Det går till på så vis att om det inte finns en papperskorg, soptunna eller soptipp där man står så skapar man en uppsamlingshög på platsen. Detta gör att det ligger fullt med färgglada papper och ölflaskor nästan överallt – vilket gemene ryss tydligen tycker är uppiggande och fint. Själv tycker jag mer om naturens egna färger, men jag känner att jag som turist inte har mycket att säga till om i frågan.
Jag har sett tusentals sådana här hus under min första vecka i Ryssland..
Jag tog sikte på den mellanstora staden Velikie Luki där jag tänkte ta in på hotell en natt. Främst för att man som utlänning måste registrera sig inom några dagar och det lättaste sättet att göra detta är att ta in på ett hotell. För att ta mig dit hade jag två val. En kortare väg (ca 200 km) på en större väg eller en längre (ca 250km) på en mindre väg. Mindre vägar är inte alltid bättre. De kan fortfarande ha lika mycket trafik plus att de är smalare. Då är det säkrare att hålla sig på de större. Jag stod i korsningen i några minuter och kom fram till att den mindre vägen hade 1/30 av den större vägens trafik. Ett lätt val. Jag svängde av. Efter hundra kilometer gick jag in i en skog och kom inte ut på femton timmar.
Till berättelsen hör även att det finns otroligt fina och färgsprakande hus ute på landsbygden!
Ovanligt fina färger på detta huset!
De tre-fyra dagarna mellan Velikie Luki och Smolensk var de mest händelserika hittills på resan. Det var nästan så att det var först då som jag förstod och tog in att resan börjat, tagit fart och att jag är långt hemifrån trots att jag knappt cyklat 1300 kilometer. Det började med att jag försökte göra det enkelt för mig och följa den huvudväg in mot Moskva som jag nämnde. Planen var att följa den i 160 kilometer och sen svänga söderut. Anledningen var att jag helt enkelt vill komma söderut, och österut så fort som möjligt. Där väntar våren, äventyren och tomma vägar. Efter trettiotre kilometer fick jag nog och satte mig i en busskur och letade alternativ. Det gick några småvägar söderut och på något sätt skulle jag få det att gå ihop. Avtagsvägen var bara nån kilometer fram så jag cyklade dit. Precis vid korsningen fanns ett par bensinstationer och andra byggnader, dessutom en poliskontroll med en, ja, en snut som ville se ut som hårdheten själv. Jag tittade på honom för att se om han skulle vinka ner mig, eller bara vinka, eller ge något annat livstecken ifrån sig. Han stod bredbent med händerna bakom ryggen och blicken i fjärran och totalvägrade att se på mig. Men ögonblicket efter jag passerat så ser jag i ögonvrån hur han omedelbart ger fan i sin hårdhet och tokvänder på överkroppen för att titta efter den konstige utlänningen och därmed stilla sin nyfikenhet. Jag flinade. All den här teatern från uniformerade människor som jag sett under årens lopp. Efter att ha köpt på mig lite extra mat på bensinstationen ledde jag cykeln bakom husen för att undvika poliskontrollen och jobbiga frågor. Snart var jag uppe på avtagsvägen och började trampa söderut.
Huvudvägen in mot Moskva som jag struntade i. Jordvallen i väggrenen hade funnits där i trettiotre kilometer. Dessutom hård motvind. Nej tack.
Den nya mindre vägen söderut var himmelriket i jämförelse. Få bilar, bättre asfalt, finare natur. Dessutom var byarna mer välmående. Fler människor i trädgårdarna, mer färger, mindre fylla, leenden inne i de små butikerna där jag köpte choklad. Efter ett tag försvann asfalten och samtidigt blev skogarna djupare. Den gyllene timmen kom och allt fick vackra sensommarfärger istället för de gråbruna färger som dittills gjort mig sällskap. Den stunden, en halvtimme kanske, var den bästa så här långt i Ryssland. En tanke om camping kom men jag sköt bort den då jag inte ville sluta att rulla fram på de ryska grusvägarna. Dessvärre försvann skogen, den gyllene timmen gick över till vanlig skymning och de gråbruna träsken med de kala, bladlösa buskarna som kantat vägen nästa hela tiden i landet återkom. Det är nog dags att campa, tänkte jag. Jag närmade mig en by, men bestämde mig för att campa innan den. Jag letade ett tag och slog sen läger i en glänta en bit från vägen. Gläntan var omringad av de vanliga träsken med den tillhörande kreativa sophanteringen – men mitt i den fanns två hemmasnickrade bänkar och resterna efter en brasa. Mysigt, tänkte jag. Jag reste tältet och flyttade bänkarna så att de skyddade mitt tält ifall nån bil skulle komma körande på den lilla vägen som ledde till gläntan. När jag tog tag i ena bänken ser jag två ljusgröna tomma kanyler på marken. Omysigt, tänkte jag. Kanske är det mina förutfattade meningar som spökar igen men faktum är att jag inte tror att det var en lycklig människa som suttit på en hemsnickrad bänk omringad av träsk utanför en halvt förfallen by i västra Ryssland och injicerat gud vet vad, heroin eller krokodil troligen.
Den fina vägen!
Gläntan, tältplatsen och bänkarna…
Dagen efter tog vägen slut i en spökby. Under ett par timmar hade vägen blivit mindre och mindre och jag såg allt färre människor. När jag fram till byn, den västra änden av storgatan om ni så vill, stannade jag. Jag tittade. Jag lyssnade. Ingenting. Jag kunde lätt se ett tjugotal hus. Allt som allt fanns det säkert över femtio. Ingen av dem hade färg, inte nu längre i alla fall. Jag cyklade sakta och tittade än åt höger än åt vänster. In genom fönster och fallna väggar. Byn verkade vara helt öde. Jag stannade till vid något som en gång för länge sen varit byns enda korsning. En kyrkogård låg femtio meter norr om mig. Jag ledde cykeln en bit och ställde den sen mot ett hus och vandrade bort till den. Jag fick kliva över fjolårets vildvuxna gula gräs för att komma dit. Det var ett sorgligt ställe. Inte främst för människorna i gravarna eller för att nästan varje kors hade ett porträtt på den döde – utan för att byn i sig var död. Nästan alla hade gått bort i slutet på 80-talet, under de sista åren av kalla kriget. Var det då byn förföll, när en efter en av de gamla gick bort medan de unga försvann till stan? Plastblommor låg vid nästan alla gravar men jag kunde inte avgöra om de legat där i åratal eller i en vecka. Nån var i alla fall regelbundet där och skötte om kyrkogården och jag undrade vem den personen var och vilka historier hon eller han skulle kunna berätta.
Spökbyn
I korsningen – jag kom från höger i bild och kyrkogården ligger snett bakom mig.
Den lilla byns kyrkogård
Vägen tog slut där i den döda byn men det skulle finns en sorts stig som skulle fortsätta fram till en annan by. Den lilla stigen gick snart inte att cykla utan jag var tvungen att leda, och vid några tillfällen bära, cykeln för att komma förbi. När det var som värst var det betydligt mer vatten än torr mark längs stigen. Jag fick slita ett tag och det var ett kul ombyte mot den ryska trafiken. Det är nyttigt med en dos hederlig träskcykling ibland, det piggar upp vilken resa som helst. Sista hindret var en större vattensamling och jag antog att jag skulle få bära utrustningen på ryggen och i omgångar vada eller halvsimma över, men sen upptäckte jag att en rekorderlig människa byggt en fin gångbro över vattnet.
I utkanten av spökbyn
Träskcykling deluxe
Jag slapp bli blöt ovanför knäna tack vare den här bron!
Sakta och försiktigt…
Väl över började jag gå ut på en stor slätt – och mötte en annan cyklist. Vi växlade några ord vilket i mitt fall var: da, spasiba, China. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om det sista ordet fungerar på ryska men folk brukar skaka på huvudet och se något uppgivna ut när jag säger det, så det stämmer nog. Den här cyklisten såg dock inte uppgiven ut när jag sa mina tre ord, utan han började skratta. Han var i 30 års åldern, rödhårig och bar kamouflagekläder. Jag förstod mycket väl varför han var på gott humör – han hade ju en cykel och ett träsk framför sig. För sent kom jag på att jag skulle ta en bild men jag tog en precis innan han gav sig in i träsket:
Den ryske cyklisten…
Efter slätten kom jag fram till en by där en asfaltsväg började. Jag stod i diket och gjorde rent fälgarna efter turen i träsket när en civilbil stannade och två killar i uniform hoppade ur. Det låter drastiskt men de mer eller mindre rodnade när de kollade upp mitt pass. Jag fick intrycket att de tyckte deras arbete var löjligt och att de hellre ville sitta hemma och spela spel på datorn, eller vad de nu gör på fritiden, än att kolla upp turister. De sa snart hej då och jag började trampa mot Smolensk en dagsetapp eller två söderut.
Några sekunder efter detta så stannade bilen
En väg och en vy. Fortsätter du över slätten så kommer du väldigt snart till Vitryssland (Belarus)
På natten började det regna och fortsatte så en bit in på cykeldagen. Jag tillbringade ett stund på en vägkrog och åt borstsoppa – den första riktiga ryska måltiden jag åt. Det var riktigt gott. Molnen och solen kämpade mot varandra hela dagen, och på kvällen trodde jag äntligen att solen vunnit. Förutom att det var tvärtom. När jag kom ut från en affär där jag handlat inför natten så var himlen svart och jag väntade ut det mesta av regnet på verandan. Men till sist tröttnade jag och stack iväg. Jag hade tänkt att tälta i skogsdungen precis söder om byn. Några minuter senare såg jag en skogsstig försvinna in bland träden på min vänstra sida och jag förstod att det skulle vara möjligt att hitta camping där inne. Jag tittade noga efter bilar innan jag korsade vägen och cyklade ner i diket och upptäckte en vattenpöl som var större än vad jag först trodde. Ett ögonblicks förvirring uppstår och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska gasa eller bromsa, och plötsligt välte jag mitt ute i pölen och tycktes för en stund bli hängande i luften innan jag landade på sidan i vattnet med cykeln över mig. Samtidigt som hela resan passerade revy framför mina ögon så for en annan tanke genom mitt huvud. Herregud, jag cyklade omkull i vattenpöl, hoppas att ingen såg mig.
Vattenpölen dagen efter. Nu har den sjunkit undan rejält.
Dagen efter cyklade jag in i Smolensk, en av Rysslands tolv så kallade hjältestäder och tog in på ett billigt hotell. På vägen in såg jag för första gången den mytomspunna Dneper – Europas fjärde längsta flod, en flod som en gång var en del av Bärnstensvägen och en mycket viktig handelsrutt för vikingar i österled. Kanske har Rurik själv sett floden en gång i tiden? Jag stod en stund och beundrade floden från krönet av en bro innan jag cyklade in i stadskärnan.
Dneper
Tre mil. Det var så länge som jag stod ut på vägen mellan Smolensk och Roslavi. Duggregn, motvind, lastbilar. En busskur förvandlades spontant till en ledningscentral där jag allt mer desperat började leta efter alternativ. Till sist hittade jag en lösning. Jag behövde bara korsa de båda vägbanorna och cykla tillbaka några hundra meter. Där skulle ett spår finnas, ett spår som skulle leda till en väg som i sin tur skulle ta mig till Elnya och vidare österut till gud vet vart. Perfekt. Jag vände tillbaka.
Spåret…
Mycket av tiden i Ryssland skulle te sig så här. Jakt på småvägar och stigar. Flykt från de större vägarna. Men ibland var det precis tvärtom. Flykt från småvägar. Oftast gick det bra, andra gånger gjorde det inte det. Ett par gånger fastnade jag mitt ute i ingenstans. Alla turer och händelser, tankar och upplevelser har jag ingen som helst möjlighet att dela med mig av, det har helt enkelt hänt för mycket. På ett annat plan har det knappt hänt någonting alls.
Ryssland var många gånger besvärligt. Jag säger inte att det var hårt eller jobbigt, för det var det inte. Men veckorna var, av orsaker jag inte riktigt kan sätta fingret på, lite vildare, lite svårare, lite besvärligare, än vad de borde ha varit. Regnade det inte, vilket det oftast gjorde, så fanns det ingen väg. Fanns det en väg och solen sken så hade jag istället motvind. Och så vidare. Mitt i allt detta så gick mitt vevlager sönder så att jag fick trampa i en onaturlig sittställning i över trettio mil för att inte belasta kullagren i onödan. Ryssland ger och Ryssland tar, var ett mantra jag upprepade för mig själv varje dag. Karaktären på en väg eller område förändrades lika snabbt som jag knäpper med fingrarna. Ena stunden susade jag fram på en tyst fin asfaltsväg för att i nästa stund fastna i ett hav av lera av en sort jag aldrig någonsin sett maken till. Fem meter, tio på sin höjd – sen fick jag bära cykeln därifrån. Hjulen hade slutat rulla och börjat kana. Vid ett tillfälle bröt jag av stänkskärmarna för att få bort leran. Ryssarna kallar det för Rasputitsa – den väglösa årstiden. Det är samma tillstånd av lera och gyttja som fick fältmarskalk Bernard Montgomery att uttrycka orden: ”Rule 1, on page 1 of the book of war, is: ”Do not march on Moscow”. Various people have tried it, Napoleon and Hitler, and it is no good”.
Mitt första möte med leran tog sin början strax utanför byn Zmievka. Himlen mörknade. Svartnade. Jag hade bara cyklat cirka fem mil och det var för tidigt för att slå upp tältet. Men jag ville inte vara kvar på vägen i ovädret så jag började cykla mot en skogsdunge för att ta skydd. Dessvärre hann jag inte dit. Himlen mörknade än mer och stormen slog över mig likt sandstormen i Sydafrika den där gången. Jag hann kanske femtio meter ut på jordvägen när himlen öppnade sig och vägen förvandlades. Rasputitsa. Cykeln började glida fram och tillbaka på det svarta underlaget, den blev plötsligt oerhört tung och rätt som det var låg jag på rygg i diket. Resans andra vurpa var därmed ett faktum. Hela jag var gyttjig. Mina skor vägde säkert två kilo vardera. Jag reste cykeln och såg att hjulen var så igentäppta av gyttja att de inte rullade. Jag bar och drog cykeln in under träden och slog upp tält – som fortfarande är smutsigt av gyttja från den dagen.
Dödslera. (Frågan är om det var jag eller Aftonbladet som kom på ordet)
De skumma, dystra, alkoholstinna småbyar som dominerade min första vecka i landet började sakta men säkert försvinna. De ersattes av större samhällen, trevligare människor, ljusare och mer hoppfull stämning och renare diken. Jag gillade Ryssland allt mer, men samtidigt blev det mer likt resten av Europa. Dessutom försvann småbyarna, och med dem de färggranna trähusen som jag tyckte om att titta på. Även de tillhörande telefonautomaterna försvann, det var synd för jag funderade alltid på vad rösten i andra änden skulle säga om det ringde och jag svarade.
-Va? Vad säger du? Är inte världen vad den ser ut att vara? Maskiner? -Vem skulle vara den utvalde, menar du? Va? Vem? Jag!? Säger du att jag ska följa efter en vit kanin? Äh, dumheter. Klick.
Under mina första två veckor i landet hade jag ofta cyklat med träsk vid sidan om vägen. Först hade jag tyckte det var otroligt enformigt, speciellt när de alltid dök upp i samma stund som jag skulle börja leta sovplats. Då hade jag ingen aning om att jag några veckor senare skulle sakna dem. Det var några mil öster om staden Orel som skogen försvann. Och därmed träsken. Sen dess har jag nästan enbart cyklat med enorma åkrar vid min sida. Inte en småbondes åkrar – utan åkrar i industriell skala. Fält som i det närmaste sträckte sig över dagar, endast avbrutna av remsor av träd eller buskar som fungerade som en sorts gräns fälten emellan. Tacksamheten var stor över remsorna. De var inte vackra eller roliga som tältplats, men de gav ett gott skydd. Fast visst längtade jag tillbaka till träsken och skogarna längre norrut. Men ännu mer längtade jag till stäppen i öster och bergen i söder.
Mitt hem! Jag är så stolt!
Ett halvt sjunket hus i en sjö i en skog i Ryssland.
Sista dagen med skog…
Och med skogen försvann småbyarna och de små blå träkyrkorna.
Jag fick vända om vid ett par tillfällen. Första gången var när jag följde en vacker skogsväg mellan Elnya och Spas-Demensk. Vägen svängde norrut i ett antal kilometer. Sen österut. Och sen söderut. Det kändes helt onödigt, så när jag såg ett par hjulspår som svängde österut precis i början på avkroken norrut – så svängde jag av. Klart det är en genväg, tänkte jag. Först följde jag spåret, men sen försvann det till förmån av en gångstig. Det höga gräset nådde till axlarna på mig där jag satt på cykeln. Vid ett par tillfällen fick jag gå av och leda men mest kunde jag cykla. Jag erkänner att det kändes snopet att stigen sen slutade vi ett par hemmasnickrade älgtorn. Bakom dem fanns bara ett träsk. Jag fick vända om. Det sved lite. Men bara lite. Nån dag senare lämnade jag Smolenskaya Oblast och rullade in i Kaluzhskaya Oblast. Där emellan försvann vägen. Hur bilar gör vet jag inte, kanske åker de inte mellan Elnya och Spas-Demensk eller så finns det en hemlig väg, som inte syns på kartor och appar och som lokalbefolkningen gömmer när en utböling närmar sig. Eller också var det helt enkelt vägen jag cyklade på som var den riktiga vägen, den som förlaget Reise Know-How kallar för ”Main road” eller ”Route Principale”.
Det var på den här fina grusvägen som jag cyklade…
Men så hittade jag en genväg. Men som ni vet är genvägar…
Bakom björkarna där, där dök älgtornen och träsket upp.
Reise Know-Hows kartologer tycker detta är en Main Road som ska markers i gul färg. Well… 🙂
Men in i Kaluzhskaya Oblast kom jag i alla fall.
Det sved desto mer andra gången jag vände om. Då tänkte jag att jag hade lärt mig min läxa – och dessutom kändes det som om jag inte kommit framåt alls de sista dagarna. Därför ska jag vara smart och hålla mig på den större vägen, tänkte jag. Den var ändå helt okej att cykla på. Den andra vägen, genvägen, var således kortare men en sträcka var enligt min GPS av okänd kvalité. Och ni får tänka på att detta hände under en tid då jag fortfarande drömde mardrömmar om Rasputitsa. Jag struntade därför i avtagsvägen och fortsatte cykla på huvudvägen. I några hundra meter. Sen såg jag hur hur den gick ner i en dal och att en lång uppförsbacke i motvind väntade på andra sidan. Det var varken backen eller motvinden som fick mig att rygga tillbaka. Utan det var att sträckan såg enormt tråkig ut. Äh, jag chansar på genvägen, tänkte jag. Jag cyklade tillbaka till avtagsvägen, och svängde höger. Under en stund rullade jag sakta nerför en backe på en katastrofalt dålig asfalt. Sista biten var brant och snart var jag nere i byn där själva genvägen skulle börja. Jag var nervös. Jag rullade fram till den. Jag tittade. Ett svart spår med grön åkermark på sidorna. Jag cyklade en bit. Fem meter. Sen slutade hjulen att snurra och kanade istället. Fast jag var beredd den här gången. Jag ramlade inte omkull. Jag släpade mig tillbaka till byn och tillbringade en kvart vid en vattenpump för att göra cykeln någorlunda ren från lera. Jag var inte på gott humör men accepterade mitt nederlag. Sen trampade jag upp för den långa backen, tillbaka till den större vägen. Vidare ner i dalen, upp för den långa tråkiga backen i motvind och passerade till sist genvägens östliga ände. Proceduren hade tagit en halv dag.
Går det att komma fram? Jag provar!
Några meter senare…
En sista tillbakablick på byn där jag vände om…
I en liten by nånstans…
Jag närmade mig floden Don. Under antiken ansåg di lärde att floden utgjorde gränsen mellan Europa och Asien. Det gillade jag. Asien. Plötsligt kändes det som jag kommit en bit i alla fall. Jag rullade fram på en ganska vacker asfaltsväg. Minns jag rätt så hade jag även vinden i ryggen. Jag hade på allvar börjat förstå att Ryssland ger och att Ryssland tar så jag höll tillbaka mina glädjekänslor en aning eftersom jag hade en känsla av att landet hade en överraskning på gång. För så här enkelt kan det väl inte vara? Mycket riktigt. I byn Kolodezhnoe tog vägen slut. Jag stannade vid ett hus och försökte få lite råd om hur jag skulle ta mig till nästa by, Belogore. Ett par män studerade kartan medan regnet droppade från skärmen på min keps. Omöjligt, sa de. – Cykla tillbaka. Istället tog jag mig till exakt den punkt där min GPS visade att grusvägen skulle börja. Jag hade sett spåren en stund tidigare. Det handlade inte om en grusväg, utan den vanliga svarta gyttjan. Rasputitsa. Spåren ledde upp och över en kulle. Kanske blir spåren till en väg väl på andra sidan, tänkte jag och började leda cykeln upp. Naturligtvis kunde jag inte använda spåren utan jag gick i gräset som nådde en bit över anklarna. Det gick bra och var inte speciellt jobbigt. Jag insåg att jag lika gärna kunde fortsätta att gå. Det var ingen jättelång sträcka, kanske åtta kilometer till Belogore. Ett par timmar när man leder en cykel i gräs i kuperad terräng. Jag fortsatte att leda cykeln och på toppen kom en herde fram och hälsade. Han tog i hand och ögonen visade att han tyckte det var roligt att det kom en utlänning på cykel förbi hans trakter. Jag berättade att jag startat i Sverige och är på väg till Mongoliet. Vi kunde knappt kommunicera med varandra på grund av språket, men jag fick känslan att herden förstod. De flesta människor gör inte det. Inte ens hemma i Sverige där språket flyter. Han var i 60-års åldern och jag undrade vad han hade gjort under Sovjettiden. Jag fick en känsla av att han inte alltid vaktat får och getter. Jag hade inte blivit förvånad om han varit stationerad i Centralasien och tillbringat varje minut av fritid uppe i bergen för att njuta av naturen och äventyret och friheten.
På vägen ner efter samtalet med herden.
Jag fortsatte att gå. På andra sidan kullarna kunde jag bitvis cykla lite, men inga långa sträckor. Väl nere i dalen så gick spåret med gyttjiga åkrar på ena sidan och buskar och snår på andra. Jag ledde cykeln genom snåren, kanske i en timme. Det var här jag fick bryta av mina stänkskärmar för att kunna få loss leran och därigenom få hjulen att snurra i alla fall ett tag. Till sist nådde jag ett backkrön och fick för första gången syn på floden Don. Det var ett magnifikt ögonblick. Även här gick det att cykla lite försiktigt. Jag kom ner och gick längs med floden en lång stund innan vägen återigen började gå uppför. Det var mycket vackert och trots att jag befann mig på kanske tvåhundra meters höjd kändes det som om jag cyklade på en höghöjdsplatå någonstans i världen. Jag såg ett flertal stora rovfåglar och, till min stora glädje, flera stäppmurmeldjur. Jag slog läger mellan ett par björkar och hann sätta upp tältet innan det återigen började regna. På det stora hela var det en rolig och fin dag, trots Rasputitsa och att jag fick leda cykeln i några timmar.
Lervägen längst till höger i bild, men den gick inte att använda.
Men det var ändå ett fint område!
Utsikt över Dondalen
Upp över ett krön och där väntade min första rejäla vy över floden!
Don och Surly. Ständig lerig cykel.
Härlig cykling uppe på platån!
Dagen efter fortsatte jag att leda cykeln. Först ner i från platån och sen över en stor grässlätt. Till sist såg jag en by och jag var tillbaka i civilisationen. Senare på dagen tog jag in på ett hotell i Pavlovsk. Jag kom att stanna två nätter. På vägen dit satt jag en stund på en vägkrog och snapsade vodka med en ryss. Det var ett av målen på den här resan och jag blev glad att jag fick chansen. Vid samma krog fanns en biltvätt där jag mutade killen som höll på att tvätta en stor lastbil att genast sluta med det och högtryckstvätta min cykel istället. Cash is King. Sen följde jag en stor väg med massiv trafik in till staden. Att ta in på hotell var ett impulsivt beslut, men jag var lite sliten och blöt och det regnade som vanligt och jag var lite less för jag tyckte det skulle vara kul att se Ryssland även i solsken. Saker ser ofta finare ut då. Dagen efter, vilodagen, var det solsken. Dagen efter det, cykeldagen, hann jag trampa nån timme innan det började regna. Å andra sidan hade temperaturen stigit mycket de senaste tio dagarna, så jag frös inte. Jag var bara blöt. Det är okej ändå, så länge sovsäcken är torr. Fast jag måste erkänna att jag inte joddlar av glädje när jag varje morgon får ta på mig våta skor.
Jag cyklade hårt dagen då jag lämnade Pavlovsk bakom mig. Efter cirka elva mil nådde jag byn Novaya Kriusha där jag fyllde på vatten. Sen följde jag den asfalterade vägen längs en av Donflodens mindre biflöden, byn fortsatte jämsides med mig. Kor och får betade på ängarna jag passerade. Det var vackert och rofyllt. I flera kilometer. Sen insåg jag att jag missat en avtagsväg. Jag cyklade tillbaka till byns centrum och frågade en kvinna efter vägen till Solonka. Hon pekade omedelbart på spåret jag som jag hade gjort mitt bästa för att ignorera. Ett svart spår med med gröna åkrar vid sidorna. Dödslera. Rasputitsa. Inga buskar eller snår att leda cykeln vid den här gången. En aningen större väg skulle börja fem till åtta kilometer längre fram. Jag kollade på spåret en lång stund. Det regnade. Solen höll på att gå ner. Fem till åtta kilometer. Jag skulle kunna cykla runt. Det gick en asfaltsväg. Det var sjutton mil. Det är en mysterium jag träffat på flera gånger i Ryssland. Att de struntar att bygga ihop samhällen med varandra. De flesta bilar klarar inte leran. Det går inte ens att gå på den. Traktorer klarar av den. Jag cyklade tillbaka till byns centrum, upp för en lång backe, där jag hade cyklat nerför en timme tidigare och slog upp mitt tält.
Dagen efter rullade jag fram till en utsiktsplats. Jag studerade träden i olika riktningar och jämförde med GPS:en och min kartapp. Jag kom fram till att jag hade tre alternativ. Jag kunde se att det gick en sorts allé av träd i en mer sydlig riktning i jämförelse med spåret mot Solonka. Där kanske jag skulle kunna leda cykeln? Alternativ två var ett spår som gick söderut, det var mycket längre och på sikt skulle det leda mig åt fel håll. Alternativ tre var att cykla tillbaka fyra mil och sen fortsätta runt hela området. Nästan två dagars cykling. Jag började med att cykla ner till byn igen. Det var tredje gången i backen. Jag hittade allén och insåg att det gick att leda cykeln. I alla fall just då. Jag testade en stund. Lade en kilometer bakom mig. Två. Insåg att jag inte orkade vända utan skulle köra på. Jag trodde att jag skulle få leda cykeln i trettio kilometer (eller vad jag nu skulle göra om allén tog slut och övergick i dödslera) men efter sju kilometer hittade jag ett spår som gick norrut och verkade gå ihop med vägen till Solonka, efter partiet med lera. Jag kunde cykla på spåret då det bestod mest av vanligt gräs. En stund senare hittade jag en väg, en riktigt grusväg med vanlig lera och vanliga vattenpölar. Jag blev på mycket gott humör. En stund senare var jag i Solonka där en av byns invånare hjälpte till att tvätta min cykel. Jag var extremt nöjd att jag gav området en chans till och att jag inte vände om.
Enligt min navigationsutrustning så skulle det går en riktig väg här någonstans…
Här kom jag ut efter sju kilometer…
Och svängde vänster på det här spåret…
Som efter en stund mynnade ut i den här vägen!
Det var det sista hindret på den här etappen. Inga fler jord- eller gyttjevägar var inplanerade. Planen var att rulla ner till Elista på relativt små asfaltsvägar. Det var en bra dag. Solen sken. Jag hade medvind. Jag skulle bara olja kedjan efter att ha rengjort den från gyttja. Det var då jag kände att hela vevpartiet satt löst. Jag antog att det var vevlagret som gått sönder, och det är bland det värsta som kan hända en cykel när du är ute mitt i ingenstans. Jag överlade med mig själv. Skulle jag ta bussen till en stad där jag kunde fixa ett nytt vevlager eller fortsätta cykla med vetskapen om att varje tramptag kan bli det sista och jag därmed strandad på landsbygden? Jag valde att fortsätta cykla. Jag stod aldrig upp, trampade inte så hårt i uppförsbackarna utan använde lägre växlar. Jag vet inte om det spelade nån roll, men oavsett klarade jag mig de dryga trettio milen till Volgodonsk. Jag hittade en cykelverkstad som jag blivit rekommenderad (Спасибо!) och killen sa att han nog skulle kunna fixa det på ett eller annat sätt. Det visade sig att jag var tvungen att fixa ett nytt vevlager samt ett nytt vevparti som passade. Det var ingen katastrof, både delarna gick på mindre än hundra kronor tillsammans. Fast jag tvivlar på att jag kommer använda dem resten av resan… Det var ett skönt gäng som jobbade i verkstaden och de tog inte betalt för arbetet, de bjöd på kvällsmat och lunch dagen efter. De sa att de kunde fixa nån plats för mig att övernatta på – men tyvärr hade jag redan betalat för hotell. När jag dagen efter cyklade till verkstaden för att säga adjö och tacka för all hjälp så blev jag istället intervjuad av rysk teve. Sen cyklade två killar med mig i sex mil innan de vände hemåt. Fantastiskt!
Gänget och jag. Tack för allt!
Det är en smula orättvist att bara visa bilder på skitvägar. Räknar vi kilometer så gick största delen av dem på sådana här vägar.
De sista tre dagarna gick snabbt och enkelt. Några regnskurar, hård motvind, ett par bilförare vars bil jag ska slå sönder med slägga om jag nån gång får chansen, ett par skällande jobbiga hundar, några tama gosiga katter, två sköldpaddor räddade från överkörningsdöden, ett par stora rovfåglar inom synhåll och de första smakproven på den centralasiatiska stäppen förgyllde min tid. Och så, efter 3209 kilometer, så rullade jag fram till det Gyllene Templet i Elista, Europas enda område där tibetansk buddhism är den största religionen. Surrealistiskt. Datumet var den tionde maj i nådens år 2016.
Det stora buddhisttemplet i Elista och jag.
Vägen lutade svagt nerför. Den var asfalterad och väldigt få bilar syntes till. Dessutom hade jag medvind. Det var en sådan där dag som händer en gång per resa, en sådan där dag då man till sist lär sig att flyga. Därför tog det instinktivt emot att bromsa in och stanna. Men jag kände att jag inte hade något val. Cykeln lämnade jag bakom mig när jag började gå söderut. Hade jag fortsatt i samma väderstreck hade jag kunnat vandra i dagar utan att se en enda människa.
Men jag stannade efter bara hundra meter. Vi foten av en kulle. Den var brant och jag var tvungen att ta stöd med mina händer för att komma upp. På toppen var utsikten hänförande. Jag såg min cykel där nere. Men det var det som nu fanns framför mina ögon som trollbundit mig när jag fick syn på dem från cykelsadeln. Tidigare hade jag bara sett dem på otillgängliga platser på hög höjd i vissa asiatiska länder. Det var sex år sedan förra gången. Det kändes surrealistiskt, som om två världar kolliderade där på kullen i Kalmykien. Toppen var prydd med tibetanska böneflaggor i olika färger. De smattrade i vinden. Traditionellt sett så är flaggornas syfte att främja fred, medkänsla, styrka och vishet och man hittar dem oftast på hög höjd där vindarna kan föra budskapet vidare runt jorden. Jag satte mig ner på en sten och beslutade mig för att stanna på toppen ett slag. När jag tänker efter så stannade jag så pass länge att jag nog hinner berätta om mina veckor i Kaukasus. Men bara en kort version, det är allt jag hinner, för Asien är stort och jag vill flyga. Låt mig berätta om bergen, om snön och regnet och allt det vackra, om bergspassen, om de fem stora jättarna.
Det var länge ovisst vilken rutt jag skulle ta fram till- och förbi Vladikavkaz, staden där vägen som numera är känd som Georgian Military Highway börjar. Det är inget fint namn. Jag är helt säker på att vägen haft andra, betydligt bättre namn under årens lopp. Troligen många namn, på olika språk. Den historiska vägen över Kaukasus är urgammal. Strabo skrev om den redan för två tusen år sedan. Idag var den något av en besvikelse. Förutom några oerhört vackra partier handlade det mest om att se upp för lastbilar och bussar. Regnet och dimman hade dessutom skymt sikten till några kilometer. I det längsta hade jag dagarna innan tvekat på om jag skulle ta mig till Dargavs, den döda staden, på den ryska sidan. Bilderna jag hittat på nätet lockade mig. Men naturligtvis hade ryssarna krånglat till saker och ting. Enligt alla källor jag hittade krävdes det ett specialtillstånd för att besöka området. Ingen visste dock riktigt hur man skulle bära sig år för att skaffa ett av dessa så viktiga pappersbitar. En källa berättade om deportering och rivet visum om man blev upptäckt utan. Naturligtvis hittade jag ingen som råkat ut för detta utan den enda västerländska turist som jag hittat vid min research, en tysk cyklist, visste inte ens om att det krävdes tillstånd. Ibland är okunskap uppenbarligen bra. Cykla på du bara, skrev han i ett mejl. -Det går nog bra.
Dargavs ligger i Nordossetien. Att ta sig in i delstaten gick bra. En bom över vägen. Militärer med automatvapen. Det vanliga. Och en virrig svensk cyklist. Som vanligt. De kontrollerade mig. Mitt pass. Mitt visum. Och önskade mig lycka till med litet flin på läpparna. Jag slog läger på en gammal serpentinväg några kilometer senare. Skog hade växt upp på den gamla när en nyare väg byggts. Jag sov gott. Dagen efter var det återigen regnigt. Dimma. Moln. Jag var inte på bra humör och bestämde mig ganska snabbt att inte riskera mitt visum när vädret ändå förstörde så mycket av upplevelsen. Jag struntade därmed i avtagsvägen mot Dargavs och fortsatte till Vladikavkaz och sedermera mot Georgien. Äventyret fick stryka på foten i förmån för det mer tämjda alternativet. Efter en natt i byn Kazbegi klättrade jag upp för Jvaripasset, den högsta punkten på vägen. Det var fint. Det regnade såklart. Jag rullade därefter neråt i två dagar och kom slutligen till Tbilisi. Det första passet var avklarat.
Spännande cykling på Georgiens bergsvägar…
Georgian Military Highway. Gränsen öppnades för turister 2013.
Jippiee!!
Jvaripass
Pass två blev en lite annorlunda historia eftersom jag först inte hade tänkt att cykla det. När jag var i Tbilisi hade ingen klockren cykelplan ännu utkristalliserats utan jag vägde olika planer mot varandra. Ett faktum var att jag nog hade planerat lite i överkant och underskattat landets vägar. Jag bestämde mig för att ta en buss till Batumi och sen cykla tillbaka till Tbilisi längs en rutt som skulle få med många av landets pärlor. Men sen insåg jag att busstationen låg på andra sidan Tbilisi ifrån mitt vandrarhem sett, så jag övergav planen och skulle istället lifta. Jag cyklade således ut ur den georgiska huvudstaden. Dessvärre var himlen fantastiskt blå och det kändes dumt att lifta den första fina dagen på länge så det blev att jag cyklade åtta mil och slog sen läger under en mobilmast. Dagen efter liftade jag dock fram – och förbi – staden Akaltsikhe, samma stad hade jag passerat under 2008 års vintertur. Strax väster om staden blev jag avsläppt av herren som jag liftat med. Jag började cykla mot passet och när det kom en bil bakifrån försökte jag få lift. Dessvärre kom det bara någon enstaka bil. Efter den sista lilla byn så slutade de helt att komma och asfalten försvann till förmån till en illa skött grusväg. Men bitvis var vägen väldigt vacker. Tanken på att lifta över passet försvann ganska snart och istället kämpade jag mig uppåt, timme efter timme. Lövträden försvann och barrträd tog vid. Till sist försvann även dessa och en högalpint landskap tog över. På runt två tusen meters höjd närmade jag mig en by, vilket jag tyckte var en aning konstigt men samtidigt intressant. Strax innan byn såg jag en franskregistrerad husbil, och eftersom det är sed att stanna och prata med andra overlanders så gjorde jag just det. Det var ett franskt par i sextioårsåldern som åkte runt i några månader. Jag frågade om deras resa och de om min. Jag berättade att jag först och främst skulle till Batumi, vilket fick fransoserna att se ut som ufon. Jag förtydligade. Nu gick det upp ett ljus för dem. -Ahhh, you mean Batåmiiii! Jag försökte hålla mig från att börja fnittra hysteriskt. -Batåmiiii utbrast de igen.
En halvtimme senare hade jag nått toppen på passet. Nästan exakt samtidigt började det regna, och bakom mig var molnen kolsvarta. Det blir skönt att komma ner på andra sidan, tänkte jag. Men när jag tittade neråt dalen så var molnen lika olycksbådande på den västliga sidan. Några minuter senare föll ett tungt regn över mig, och vägen förvandlades till brun gyttja. Det gick inte mycket snabbare ner än det hade gjort uppåt. Efter ett antal mil så kom jag till den första riktiga byn, samtidigt började asfalten. Jag tog en minibuss ner till Batåmiii, där den egentliga turen genom Georgien skulle börja. Bergspass två var klart.
Mörka moln på pass nummer två. Likadant såg det ut på västra sidan.
Vägen var spännande.
En bit norrut i landet, eller snarare nordväst, nära gränsen till utbrytarrepubliken Abchazien, försökte jag och en ung svenska vid namn Elvira (Följ på FB och Blogg) några dagar senare cykla ifrån polisen. Det hade börjat i staden Zugdidi där polisen plötsligt inte lämnade oss i fred. Först trodde vi att de bara ville skydda oss från de efterblivna georgiska bilförarna, sen trodde vi att det hade med närheten till nämnda utbrytarrepublik att göra. Men till sist insåg vi att det inte hade med något av det att göra. De ville helt enkelt skydda oss mot allmänt farliga saker som cyklistätande vilda djur, livsfarliga banditer, stråtrövare och allmänna desperados. Således körde de bakom oss mil efter mil. I tjugo kilometer i timmen. Det känns verkligen jättetryggt att den georgiska polisen vet vad som är farligt för cyklande turister i ett land med kanske världens sämsta bilförare. Till sist fick vi nog och cyklade snabbt in på en liten traktorväg i syfte att hitta tältplats, och vi hoppades att poliserna skulle tappa bort oss eftersom de just då låg lite längre bak. Men inte. De hittade oss där vi stod bakom några täta granar och försökte se osynliga ut. Naturligtvis fick vi inte campa där. Inte för att det var någons mark eller så – utan för att det helt enkelt skulle vara farligt. Vi blev eskorterade tillbaka till en by där vi fick slå upp våra tält i den centralt belägna stadsparken, mitt framför ett gammalt Sovjetiskt krigsmonument. Polisstationen var den närmaste grannen. Dagen efter var tydligen hotet från alla desperados som bortblåst för vi blev inte tvångsövervakade, inte ens när vi lämnade parken. Det var mycket skönt att återfå friheten. Under dagen cyklade vi in i Svaneti och campade vid sidan av vägen några mil från Mestia.
Stadsparken utanför polisstationen.
Efter några dagar i den lilla bergsbyn så fortsatte vi österut. Först tänkte vi bara cykla den normala vägen (som inte är speciellt normal egentligen) via Ushguli och Lentekhi, men sen kom någon av oss på, oklart vem, att det vore kul att testa Latpari Pass istället. Passet var högre än det som ligger på normalrutten, betydligt ovanligare och den totala distansen skulle bli mycket mindre så vi skulle dessutom spara en hel dag. Även det var bra eftersom vi hade ett allt mer tight schema. Elvira var på väg till Centralasien via Iran och hade sina visumtider att tänka på. Och jag började känna mig allmänt stressad. Sagt och gjort. Det enda svåra låg i att vi var tvungna att komma över passet. Men det skulle nog gå bra. Antog vi.
Vi hittade avtagsspåret och öppnade en grind för att komma in i den inhägnad där stigningen började. Det var brant, oerhört brant, och långt senare hade vi lett, burit och knuffat våra cyklar i över tusen höjdmeter. Natten tillbringade vi på 2400 meters höjd, resans i särklass högsta campingplats. Bilar behövde vi inte oroa oss för, vägen var helt oframkomlig för dess åbäken. Det var ett oerhört roligt dygn, kanske resans mest minnesvärda. Det var väldigt vackert och snöklädda bergsjättar syntes åt alla håll. Vid något tillfälle såg vi byn Ushguli snett nedanför oss.
På runt 2500 meter började snö dyka upp. Först i små fickor vid sidan av vägen. Sen i drivor. När vi passerade 2600 meter så var allt snö utom en meterbred remsa där vi ledde cyklarna. På runt 2700 meters höjd började verkliga tvivel att dyka upp. När vi tittade upp mot passet (på cirka 2850 meters höjd) så fanns det inte ett spår av vägen. Vi lade ner våra cyklar och gick nån kilometer upp för vägen för att rekognocera. Allt vi såg var vitt. Där vägen borde gå fanns inte ett spår av den. Dessutom lutade hela området så mycket att om vi släpade våra cyklar ovanpå snön riskerade vi först och främst att kana ner i tomheten under oss men även att bli begravda när snön ovan oss töade i försommarvädret och släppte. Det sved, men det fanns inget som helst hopp om att en fortsättning över passet skulle vara det rätta beslutet. Rätt beslut var att vända om. Till ett hundra procent. Vi gick tillbaka till cyklarna. Under tiden hade det börjat att regna. Vi rullade ner, och i konstant regn nådde vi långt senare på dagen Ushguli. Pass tre misslyckades – men bjöd på fantastiska upplevelser. Tyvärr hade vi förlorat ett dygn, inte tjänat ett, på försöket.
Glad Elvira på vägen efter Mestia.
En bit av vägen upp till Latpari Pass. Kommer det att gå?
Jadå. Vi fick vara lite försiktiga bara.
Vi kom över allihopa.
Vägen upp Latpari Pass. Bra väder till på köpet.
Svaneti ordnade platsen och Outdoorexperten i Västerås fixade tältet. Tack på er!
Vad behöver man mer än en hoj och en katastrof till väg?
Elvira på väg uppför Latpari Pass. Tufft!
Vi blir allt mer tveksamma. Passet går över bergen till vänster.
Jag undersöker möjligheterna. Ni ser vinkeln på snön på vägen. Längre upp var det samma fast ingen barmark alls. Och stup på vänstra sidan. Och blötsnö ovanför oss. Nej, inte bra. Snön närmast i bild har lossnat precis på det sättet som jag inte vill att det ska göra. Vi vände.
En vacker tältplats på 2400 meter över havet.
Själva Ushguli kan ha varit den mest överreklamerade håla som jag någonsin besökt. De mytomspunna gamla vakttornen var mycket fascinerande och naturen runtomkring den världsarvslistade byn var säkert helt fantastisk när vädret var tillräckligt bra för att se den. Men själva byn var inte mycket att hurra för. I byn träffade vi en fransk cyklist som berättade att en hund följt efter honom ända sen Lentekhi. Vi tänkte inte mer på det förrän samma hund började följa efter oss mot nämnda by. Först försökte vi låta bli att ge den uppmärksamhet men när timmarna gick blev det omöjligt. Samtidigt tänkte vi att Benjii ju kom från byn från början så det var kanske lika bra att han fick följa med oss tillbaka. Det var ingen vanlig gatuhund, utan det var en klok och väluppfostrad vovve. I tre dagar följde han efter oss, och försvarade oss mot otäcka bilar och klumpiga kossor. I gengäld försvarade vi honom mot stora loppbitna byrackor när vi rullade in i främmande revir längs vägen. Benjii korsade ett bergspass med oss, och vadade genom gyttjehav och floder. Han sprang troget vid vår sida i hällregn och han sov utanför våra tält om nätterna. Det var sorgligt när vi märkte att han även började följa efter oss när vi lämnade Lentekhi, framför oss låg hårt trafikerade vägar och landets nästa största stad. Det var inget vi ville locka in Benjii i. Vi försökte på alla sätt få honom att förstå att han måste stanna i Lentekhi, men i slutänden var vi helt enkelt tvingade att cykla ifrån honom. Och då hade vi övervägt att försöka få honom adopterad eller kontakta någon djurskyddsorganisation. Men cynikerna i mig visste att ingen skulle bry sig om en gatuhund bland tiotusentals andra gatuhundar. Inte i ett land som Georgien där vi upprepade gånger sett tecken på hur illa djur blir behandlade. Vi kan bara hoppas att han återvände till byn och stannade där. Eller så väntade han in nya adoptivcyklister och springer än idag mellan Ushguli och Lentekhi och tillbaka. Håll utkik efter honom om du har vägarna förbi. Han gillar korv.
En by precis före Ushguli – lägg märke till de uråldriga vakttornen…
Benjii
Passet i sig var vackert och roligt. Sikten var inte den bästa och på toppen började det regna. Som vanligt. Men det var ändå en rolig och utmanade dag, och på östra sidan om passet låg det fortfarande mycket snö kvar, och bitar av vägen hade kollapsat. Ändå hade vi tur. Dagen innan hade en bandvagn lämnat Ushguli och plöjt toppen på passet. Därav fanns det upp till två meter höga snövallar längs vägsidorna. Vi fick även korsa en flod som såg stor ut i verkligheten, men mindre på våra bilder. Kanske var det det rytande ljudet som gjorde den större i verkliga livet. Ändå tog det en stund att forcera vattenflödet. Benjii låg och vilade vid en sten under tiden vi bar över våra cyklar. Det fjärde passet var avklarat. Det var drygt 2600 meter högt och gick från övre till undre Svaneti.
Huvudvägen mellan Ushguli och Lentekhi. Genvägen över Latpari Pass fick vi som sagt ge upp.
Benjii & jag
Elvira och Benjii på Zagar Pass
Den Förlorade Cyklisten
På vägen upp…
På vägen ner…
Mycket snö och så syns Benii där igen. En riktig linslus är vad han är!
Massor snö & Elvira
Jag vilar lite i regnet…
Tvättar fötterna och bär cykel.
Elvira redo för ännu en flod…
Den svenska mästarinnan i gyttjecykling!
Efter Kutaisi började vägen upp det femte och sista passet. Namnet var Zekari och hon var mycket vacker. Vi passerade den lilla spaorten Sairme där asfalten försvann och gruset tog vid. En bit upp längs vägen campade vi i en kurva. Det var väldigt lite trafik, men för att vara på den säkra sidan byggde vi upp visst skydd så att bilar skulle se oss. Det fanns ingen annanstans att tälta. Dagen efter fortsatte vi upp – i okaraktäristiskt vackert väder. Vi kämpade länge för att nå krönet som vi båda ansåg måste vara passet, men väl uppe såg vi att det fortfarande var flera kilometer kvar till toppen. Så istället för att fira pass satte vi oss och åt en måltid. En timme senare nådde vi den verkliga toppen, och började nerfärden på mycket snirkliga och små bergsvägar som snart övergick till att vara snirkliga små skogsvägar. Till sist nådde vi staden Akaltsikhe – som jag hade passerat under den där vinterturen och dessutom liftat genom tio dagar tidigare. Det femte och sista passet i Georgien var över.
Matpaus på vägen upp för Zekari pass…
Den nordliga sidan av samma pass. Väldigt väldigt vackert!
Sydsidan. Passa på att lek den gamla leken ”Hitta cyklisten”
Min och våran rutt i Kaukasus. Det röda cyklade jag åt ena eller andra hållet. Det svarta är andra transportmedel. Passen jag berättat om är de gröna plupparna. Ursprungsbilden stal jag på Internet.
Dagarna efter fortsatte vi att cykla. Vi tog oss in i Armenien, men efter bara en dag var vi tvungna att gå skiljda vägar. Elvira skulle sätta rekordfart mot Iran med sitt tickande visum i tankarna, och jag insåg att det var hög tid att återgå till min normala rutt. Hemma i Sverige hade jag väl räknat med att cykla tillbaka norrut också, men det övervägde jag inte ens nu. Jag hade tänkt att ta mig till Tjetjenien och Dagestan, och det svider lite att jag missade det. Men att än en gång slåss mot trafiken på Georgian Military Highway och på sluttningarna i norra Kaukasus var inte att tänka på. Men framför allt hade jag spenderat mycket längre tid på den här omvägen än vad jag planerat. Planen var nu att ta mig tillbaka till Elista i Kalmyken så snabbt som möjligt och där fortsätta rutten österut, in i Centralasien. Det tog mig fyra dagar att resa mellan Armenien och Elista och jag varvade cykling med en liten sträcka i taxi, tre liftningar, en bussresa och två sträckor med tåg. Fast först cyklade jag ena sträckan som jag liftat när jag lämnade Tbilisi några veckor tidigare – främst för att liksom sy ihop rutten i Georgien och få en helcyklad sträcka, om än i en något kreativ ordningsföljd, mellan Batumi och huvudstaden, och därmed med resten av resan. En nördgrej kanske, men det kändes bra. Nätterna tillbringade jag i tält strax utanför städerna som jag hamnade i längs vägen. I Elista campade jag till och med inne i staden, bakom ett ödehus i närheten av busstationen i stadens norra utkanter. Dagen efter vaknade jag tidigt. Det var varmt. Resan skulle under dagen ta en ny riktning. Bergen och dess regniga pass var ett avslutat kapitel. Nu skulle det handla om den centralasiatiska stäppen. Om den centralasiatiska stäppen och om hetta.
Mitt hem i Elista, huvudstaden i den ryska delrepubliken Kalmykien.
Det var under en kväll på Sjätte Tunnan i Stockholm som jag först hörde talas om den avlägsna dalen. Den mörka källaren, de bastanta ekborden, de levande ljusen och muggarna med mjöd bildade en närmast elektriskt stämning där vi hukade över våra kartor. Övriga gäster sneglade nyfiket på oss. Stirrade i smyg, eller ställde frågor. Vi svarade men återvände snabbt till de tummade papperskartorna. Bartangdalen. Troligen den svåraste och ovanligaste av rutterna genom de fästningslika Pamirbergen i östra Tadzjikistan. Månader senare konfronterades vi flera gånger av andra cyklisters omdömen: -Bartang? – Jag har hört att det är mer en trekkingrutt än en väg, sa en tysk. -Bartang? -Jag har hört folk som fått bära sin utrustning, en väska i taget, över stenras, sa en annan. -Bartang? Ni kommer få vada med iskallt vatten upp till midjan, sa en tredje.
One does not simply cycle through Bartang Valley.
Men det som visade sig vara den sista akten i historien om min färd i österled började varken i Stockholm eller i Pamirbergen, utan den började under en varm dag i västra Kazakstan med att min bakfälg gick åt helvete. En sväng åt höger var allt som krävdes, sen var det över. Jag kände hur jag sjönk ner någon centimeter och hur cykeln började låta annorlunda. Det har hänt en gång förut, i Namibia för tio år sen. Då hade jag fyra mil till en kvalitativ cykelbutik. Den här gången hade jag cirka två hundra mil. Dessutom med ett snabbt tickande visum i passet. Ändå drog jag ut på beslutet en hel förmiddag. Det enda realistiska var att lägga om planerna för kommande veckor och skippa nonstop-cyklandet. Jag valde att flyga till Almaty för att laga cykeln och sen lägga tiden på bergen i Kirgizistan istället för på stäppen i Kazakstan. Det svider en smula än i dag, men beslutet var helt rätt. En gång i tiden hade jag kanske skaffat ett nytt visum och flugit tillbaka och fortsatt från punkten där cykeln gick sönder – men inte idag. Det finns roligare saker att ägna sig åt. Istället beslöt jag mig för att jag helt enkelt ska se den här resan som två olika. Den första gick från Sverige till Atyrau vid Kaspiska Havet och den andra kommer att gå från Dushanbe i Tadzjikistan till Ulan-Bator i Mongoliet. Sträckan mellan Almaty och Dushanbe varierade jag med cykel, buss och lastbil.
En av få bilder från västra Kazakstan. Värmen var olidlig och jag har lagt saker på tältet för att få skugga. Ligga utanför tältet omöjliggjordes av stora aggressiva flugor som inte var trevliga för fem öre.
På väg till en campingplats i Kirgizistan (Precis norr om Song-Kul). Detta utspelade sig före historierna i bloggen, kanske berättar jag om det en annan gång.
Vägen upp Kalmak Pass. Vacker verklighet, överredigerad bild.
Jag campade på toppen på Kalmak Pass (3400 möh typ) för att få känna på lite kyla. Det regnade, snöade, blåste och haglade hela kvällen.
Moldo Ashuu Pass. Ett av de finaste jag gjort. Pass som detta förtjänas att cyklas uppåt, men tyvärr rullade jag ner för det.
Det var med en härlig känsla som vi lämnade det kokheta Dushanbe bakom oss. Till en början var vägen ganska ointressant, bred asfalt varierat med sanslöst dåliga stenpartier, men ju längre österut vi kom desto bättre blev det. Landskapet var kuperat, kullarna gula av torrt gräs och i vägkanten stod fruktförsäljare och sålde äpplen och vattenmeloner. Det var varmt och kvavt men nätterna var förvånansvärt svala. Det hela flöt på bra ända till vi cyklade in i en checkpoint utanför den lilla byn Chumdon. Militärpolisen var barsk men samtidigt vänlig.
– Give me copy of passport.
– Sorry, no copy.
– Give me copy of passport.
– Sorry no copy.
– You must give copy of passport.
– Sorry no copy.
– Copy passport!
– Sorry no copy.
– You can go.
Vi hade nog varsin passkopia i packningen, men det var för jobbigt att leta reda på den och jag ansåg att jag själv är i större behov av en kopia av mitt pass än vad några soldater i Tadzjikistan är av samma papper. I närheten av kontrollen hittade vi även en tysk och en taiwanesisk cyklist i skuggan under ett träd. De lagade en punktering och vi utbytte väginformation. -Bartang Valley? sa tysken. – Jag har hört att det är mer en trekkingrutt än en väg.
Vi lämnade cyklisterna och den papperslösa militärpolisen och började trampa uppför etappens första bergspass, det cirka 3200 meter höga Sagirdasht Pass. Det var ett roligt och vackert pass och vi campade på tre tusen meters höjd, precis vid vägen med sagolik utsikt över bergen och dalarna och de fjärran molnen, och vägen under oss som blev mindre och mindre innan den till sist försvann i en gulröd kanjon hundratals höjdmeter nedanför oss. Medan vi lagade mat steg månen upp och stjärnorna tändes på himlen och temperaturen föll tills det nästan var kallt och vardagen hemma i Sverige existerade inte genom annat än minnen.
Nästan uppe på toppen av Sagirdasht Pass…
Fin cykling under de första dagarna längs Pamir Highway…
På vägen ner ifrån Sagirdasht Pass…
Vi tog oss över passet och rullade ner på andra sidan. I botten på dalen fanns en brun flod vid namn Panj. Förutom att utgöra gränsen till Afghanistan rinner den även ut i Amu-Darya, den legenderiska flod som under antiken var känd som Oxus och som Alexander den Store en gång i tiden korsade.
Under en handfull dagar cyklade vi längs med vattnet och kunde i godan ro studera livet i grannlandet. Det vi såg påminde om miljöskildringarna i Khaled Hosseinis böcker. De bruna karga bergen, träden som växer runt bäckarna som rinner ner från de branta sluttningarna, lerhusen och invånarnas vardagsbestyr. Ibland ropade vi glada hälsningar till varandra eller så lyfte vi våra armar över våra huvuden och vinkade. På ena sidan två svenska turister och på andra sidan vanliga fattiga afghaner i ett land så oerhört förstört av människor med makt, förstört av alla, från presidenter till inskränkta analfabetiska stamhövdingar med kalasjnikovs.
Jag och grönskan i Afghanistan…
Tältet, floden och Afghanistan…
Några dagar senare var det dags med ännu ett möte med de uniformerade. Luckan där jag räckte över passen till mannen var placerad längs en solvägg utan skugga. Följande samtal utspelade sig under en kvart (långa pausar) då mannen höll på våra dokument:
-Is it hot?
-Yes.
-Tourist?
-Yes.
-You have to give me five dollars!
-No
-You give me money!
-No.
-Give me three dollars!
-No, I won´t give you anything. Corruption is illegal and I don´t want to break the law.
-Give me two dollar!
-No.
Give me a dollar!
-No, I need my money for food.
-You need money for food?
Den uniformerade räckte över en sedel, skakade på huvudet och skrattade till, och gav oss tillbaka våra pass. Det var andra gången på den här resan som män i uniform först pressat mig på pengar, men då det till sist har slutat med att jag cyklat därifrån med lite av deras. Första gången var det ett par poliser vid en kontroll längs en väg i södra Ryssland.
Efter några dagar av uppladdning, sjukdom och vila i byn Rushan var det dags. Några kilometer söder om byn finns en söndervittrad och rostig skylt i vägkanten. Åker du någon gång samma väg så kanske du kommer att se den. Den är blå med bokstäver som en gång var vita och en pil som pekar österut. Alfabetet är kyrillisk. Texten på den lyder Бартанг. Den mest mytiska väg i denna del av Centralasien. Ni kommer få vada med iskallt vatten upp till midjan. Jag har hört folk som fått bära sin utrustning, en väska i taget, över stenras.
Vi svängde av, hjärtat bultade och jag log för mig själv. Inom mig bubblade ungefär samma vilda känsla av äventyr och frihet som jag hade haft när jag och Alessio cyklade mellan Wadi Halfa och Dongola den där gången för tio år sen. Idag är den sträckan i Sudan asfalterad, när vi gjorde den fanns där bara spår i sanden. Bartang River Road är inte asfalterad.
Eller ska jag vara helt ärlig så var den faktiskt asfalterad i över tio kilometer innan gruset och vattnet tog överhand. Första natten campade vi bakom några stora mossbelupna stenblock som en gång i tiden rullat ner från bergen och slagit sig till ro vid vägkanten likt förstenade jättar. Vi kokade en stor portion potatissoppa med morötter, lök och paprika. Energin måltiden gav skulle komma att användas. Vi befann oss på cirka två tusen meters höjd. När vi nio dagar senare rullade ut i andra änden av dalen hade vi dubblat den siffran.
Bartangfloden flöt fram ett stenkast bort. Den var lugn och tyst och långt ifrån det rytande och rasande monster som den och många av dess biflöden tidvis skulle förvandlas till längre upp i dalen. Floden var oberäknelig. Floden var en hamnskiftare. Dagen efter mötte vi två fransmän. De kom gående och det visade sig att de hade vandrat längs vägen i tre dagar. En av dem pekade på våra cyklar och berättade på dålig engelska att de också var cyklister. Sen visade de en väska av ett känt märke. Det var allt som de hade kvar av sin utrustning. Samtalet blev en aning stressat efter det, vi var taggade på att fortsätta eftersom vi redan vilat allt för länge i vägkanten, så vi ursäktade oss och efter diverse lyckoönskningar fortsatte de två sin vandring tillbaka mot civilisationen. Efteråt frågade vi oss själva varför vi ändå inte hade ställt fler frågor. Hur hade de blivit av med sina cyklar? Vad hade hänt med deras väskor? Vi vet såklart inte med säkerhet, men när vi räknade efter var de troligen hade befunnit sig tre dagar tidigare så insåg vi att de sannolikt förlorat sina ägodelar till en av flodens rasande biflöden. Vi korsade själva samma vatten några dagar senare och när jag först bar över mina bakväskor var det obehagligt nära att vattnet slog undan mina ben och därmed lika nära att både jag och packningen skulle följa med den rasande floden gud vet vart. Men jag tippar på till samma ställe som fransmännens cyklar.
Bartangdalen…
Fel väg. Några hundra meter längre fram fick vi vända om då en stor del av vägen rasat ner i floden. Vi hittade en annan väg, som såklart tog minst en timme extra…
Bartangdalen…
Vi tog oss över floden med en teknik som jag redan hintat om. Väskorna och cyklarna för sig. Det blev tre vändor. Sista gången var jag riktigt trött och fick stanna upp i en grundare del för att koncentrera mig, för att samla mig, för att andas. Vattnet var för rasande för misstag. Visst, att tappa balansen skulle troligen inte innebära direktpass till Nangijala, men väl obehaglig panikkänsla, och sönderskrapad lekamen där jag skulle kravla upp ur floden fem till tio meter längre ner. Dessutom skulle halva packningen varit borta eller i bästa fall oduglig innan den torkat. Som ni förstår hade vi ingen lust att låta floden vinna den här fighten. En sista bredbent kräftgång så var vi och all utrustning säkrad på den östra stranden. En stunds vila följde. Vi var glada och upprymda över att ha klarat ett av dalens mes ökända hinder. Jag har aldrig gillat kallt vatten och jag avstår gärna från att duscha annat än varmt. Människor som badar frivilligt i isvakar förstår jag mig inte på alls. De brukar hävda att det minsann är skööönt efteråt. Jaha? Det är skönt när boxare slutar att slå kedjeslag i magen på en också – men för den sakens skull så brukar jag inte be boxare att slå mig. Även om det råkar vara skönt när han slutar. Nåväl, det vara bara en parentes. Var var vi nu?
Den svåraste flodkorsning jag gjort…
Elviras korsning…
Detta är nog tredje vändan, vid första så var jag på vippen att följa med floden. Men jag lärde mig exakt var och hur jag skulle gå över. Som alltid ser allt fjuttigare ut på bilder, vattnet var jobbigt i verkligheten.
Den första halvan av färden gick genom en smal kanjon i vars botten floden flöt fram. Väggarna var skyhöga och ofta röda eller grå. Ibland öppnades dalen upp och vi rullade in i någon liten by. I utkanten i en av dessa byar fanns en informationsskylt som sa att området var ett naturreservat och att flera ovanliga däggdjur, bland annat de enorma Marco Polo-fåren som kan väga över två hundra kilo, fanns i reservatet. I en annan by hittade vi senare en skalle från ett av dessa får inne i en liten mörk handelsbod, och vi frågade oss själva om det vi såg var bevis på tjuvjakt. Ett annat djur som enligt informationsskylten skulle finnas i de närliggande bergen var den mytomspunna snöleoparden. -Har ni tur kanske ni får se en, stod det på skylten. Jag log och kom att tänka på en intervju med en parkvakt som jag läst. Han hade jobbat i ett naturreservat med snöleoparder i Centralasien i trettio år. Och han hade aldrig sett skymten av djuren under de åren. -De är som spöken, förklarade han för journalisten. Så ja, vi skulle verkligen behöva tur för att få se ett exemplar under de nio dagarna i Bartangdalen. Och mycket riktigt. Vi fick aldrig se några snöleoparder.
Inte skallen i handelsboden. Den här låg på gränsen mellan Tadzjikistan och Kirgizistan.
Ett horn som jag hittade dag åtta i Bartangdalen.
Inga snöleoparder men väl vacker natur!
Jag har aldrig tidigare sett en väg gå så nära en flod. Ibland var vattnet bara några decimeter under vägen.
Bartang!
The Bartang River Road
Vi närmade oss mitten av dalen. Kanjonen började bli bredare, större, mäktigare. Dess sidor bestod ofta av lösa stenar som låg stapplade på varandra och bildade ett slags lutande stenrösen, eller förstenade laviner, hundratals meter höga och på vissa sätt inte helt olika sidorna på Egyptens pyramider. Jag funderade på vad som skulle hända om jag skulle lyfta bort en av de understa stenarna. Skulle hela väggen kollapsa eller skulle ingenting hända? Jag tänkte inte prova. Precis under dessa stenblock slingrade sig ofta vägen fram och vi ledde cyklarna framåt medan vi slängde oroliga blickar upp mot stenväggarna med förhoppning om att slippa se fallande stenar på väg mot oss. När det väl hände var det inte mina ögon som registrerade vad som höll på att hända. Det var mina öron. Det var ett ljud som jag först misstog för en bilmotor men som snabbt växte till det kanske mest obehagliga jag varit med om på resande fot. Vi hade tältat bakom ett fem meter högt stenblock just för att skydda oss mot fallande stenar när ljudet kom och tog över allt. Det började på samma trevande sätt som tropiska regn. En droppe. En sten. Ännu en droppe, ännu en sten. Innan man vet ordet av så faller regnet och tar man inte skydd så är det kört. Jag sprang runt klippblocket där vi tältat och slängde en panikartad blick upp mot stenröset. Jag såg stenar rulla nerför sluttningen likt huvuden i en gammal ond saga. Ljudet av ett berg som höll på att kollapsa. Jag blir ytterst sällan rädd på mina resor. Men nu var jag rädd. Jag hoppade upp på ett meterhögt klippblock i skydd bakom det stora klippblocket och skrek efter Elvira för full hals. Jag såg henne inte, men jag visste att hon var mycket närmare berget som föll isär än vad jag var. Jag skrek igen. Jag såg henne inte, men jag skrek samma ord gång på gång på gång. Spring. Spring. Spring. Huvuden rullade ner i från berget i ofattbar hastighet. De rörde upp sand och krossade allt i sin väg och bildade ett moln som tog upp en tredjedel av den synbara himlen. Jag såg henne plötsligt, vansinnigt springandes emot mig, emot säkerheten bakom klippan, med sandmolnet bakom sig, och över sig, med en rulle vitt toalettpapper i ena handen. Bakom henne föll huvuden nerifrån berget med vidriga rasslande ljud. Jag fortsatte att vråla samma ord, om och om igen. Spring. Spring. Spring. Till slut hoppade hon in bakom klippan, stapplade förbi mig, svårt andfådd och svärande som en gammal sjöman. Och hämtade kameran.
Campingplatsen, klippblocket, cyklarna och berget som föll. Återigen: allt ser fjuttigt ut på bilderna, skalan var i verkligheten enorm.
Bilden som Elvira tog i skydd bakom klippan. Sandmolnet har till stor del redan lösts upp. Det täckte nästan all himmel på bilden någon minut tidigare. Det kanske mest obehagliga som jag varit med om var så gott som över.
Ungefär så här såg det ut när Elvira sprang för livet. Byt ut piskan Indiana Jones har i handen mot toalettpapper så har ni det.
När vi gav oss av från vår plats bakom stenblocket fanns det fortfarande sand och damm i luften. Som en påminnelse. Vi var spända och våra blickar låg mer uppe på bergsväggen än på vägen framför oss. Sakta men säkert lämnade vi platsen bakom oss och klättrade allt högre upp i dalen. Den sjätte dagen nådde vi byn Kudara. Det var den sista byn i dalen och under de sista tre dagarna var vi helt själva, med undantag av en familj herdar som bodde en och en halv dag öster om byn. Vi såg ytterligare ett par herdar under de sista dagarna och dessutom två, tre bilar. Inte riktigt den isolerade ödemark som vi hoppats på, men nära nog. I byarna längs Bartangdalen fanns det ibland en och annan affär, men ofta hade de ingenting som cyklister vill ha. Vi kunde ibland få tag i ägg, kex, godisklubbor och salt. Dessutom kunde vi ofta köpa något torrt bröd och fina färska morötter och potatis direkt av invånarna. Resten av maten bar vi med oss från början. Vatten tog vi från bäckar och källor som rann ut från bergen.
Det blev en del pushande i dalen…
Flod eller väg?
Bäst att se upp för fallande stenar…
Elvira forcerar ännu en flod. Denna var som tur var liten.
På väg upp till platån (hitta cyklisten!)
Klättring ut ur dalen…
På väg ut ur dalen…
Vi lämnade Bartangfloden och började istället följa Kudarafloden. Grönskan kom tillbaka och träd och buskar blev återigen vanliga. En och en halv dag efter att vi lämnat Kudara började vi klättra upp till en platå. Vi kämpade uppför i några timmar men blev förvånade över hur snabbt och lätt det gick. Utsikten från klättringen var oerhört vacker. Väl uppe slog vi läger i skydd mot vinden bakom resterna av en gammal herdebosättning. Dagen efter blev vi inbjudna på te hos några andra herdar, de var fattiga, isolerade och hårt arbetande människor. Strax efter passerade vi ett mönster i marken. Stenar hade en gång i tiden lagts på plats av för mig okända människor i en okänd tid. Det enda jag hittar när jag snabbgooglar är ord och påståenden om att det är en ”ancient lunar calender” men inget mer. Inget om hur gammal den är eller vilken civilisation som byggde den. Min enda gissning är att den härstammar från Induskulturen, de använde sig av månkalendrar, men jag tror inte att den sträckte sig så här långt norrut. Om någon av mina läsare vet mer, skriv gärna en rad.
En bit av den mystiska månkalendern…
Ännu en bit…
Inne i herdestugan. Fika.
Sista chokladpausen i Bartangdalen…
Kanske min favoritdel av hela turen…
Var tvungen att vila lite…
Sista campingen längs Bartangrutten…
Cyklingen på platån var annorlunda än nere i dalen. Först och främst gick det att cykla utan att hela tiden behöva stanna och leda cykeln. Dessutom var landskapet betydligt öppnare så vi såg snöklädda jätteberg på avstånd. Ibland i alla väderstreck. Vi trampade vidare och till sist såg vi det som vi pratat så mycket om. Först var den bara en blå strimma i fjärran, mer som en hägring än verklighet. Karakolsjön. En gång i tiden hade Marco Polo slagit läger vid dess strand. Några hundra år senare gjorde Sven Hedin samma sak. Nu var det snart vår tur. Vi tog en sista chokladpaus och sen cyklade vi den sista biten på den sista biten grus och nådde asfalten på Pamir Highway nio dagar efter att vi lämnat den. Trehundra kilometer av grus, sten, sand och vatten var över. Bartangdalen var – som man brukar säga – historia.
Underbar platåcykling. Önskar att all långfärdscykling kunde vara så här.
Elvira
Det var så fint!
Dag nio
Det var ingen idé att cykla längs spåren. Det var bara att hålla en östlig kurs så skulle vi träffa på Pamir Highway förr eller senare.
Sista dagen. Någon mil från asfalten.
Och så kom då stunden då vi nådde den asfalterade Pamir Highway… Vemod och glädje på en och samma gång.
Elvira på Pamir Highway
Karakolsjön, Tadzjikistan
Mitt tält i närheten av Karakol Lake. Både Marco Polo och Sven Hedin har en gång i tiden slagit läger vid sjön.
Under fruktansvärd motvind nådde vi till sist det 4280 meter höga Kyzylart Pass mellan Tadzjikistan och Kirgizistan.
Pamir Highway!
Vi cyklade ner till Osh och sedermera till Bishkek i Kirgizistan där jag fick dystra besked hemifrån. Vi fortsatte tillbaka till Almaty, där jag hade förvarat min vinterutrustning som skulle krävas inför månaderna i Sibirien och Mongoliet. Men istället avbröt jag resan och flög hem. Asien 2016 tog slut på sämsta tänkbara sätt.
Hela mitt liv kretsar kring mitt resande. Varenda krona som jag kan undvara går till livet på vägen. Ni kan om ni vill sponsra mig med mat eller en hotellnatt genom att Swisha till 0722 966 454 eller donera via Paypal HÄR.
Glöm inte att ni kan följa mig på Instagram och Facebook!
Det var allt. Tack.
L