ke

År 1791 fick en ung officer i Royal Navy i uppdrag att utforska Nordamerikas kust norr om den 30:e breddgraden. Att han tidigare seglat tillsammans med självaste kapten James Cook bidrog antagligen till att han fick ensamt befäl över skeppen Discovery och Chatham.
Fyra och ett halvt år senare seglade han uppför Themsen, efter att ha gjort en utmärkt kartläggning av bland annat British Columbias vindpinade kust. Den unge officeren var åter hemma i England.

Hans namn var George Vancouver.

—————————————————

Efter fem månader i Sverige  var det dags att leta reda på norra Amerikas vackraste vägar. Jag flög till Vancouver och mötte upp Helen, tjejen som jag cyklade i Västafrika med två år tidigare. Vi hade under ett par dagar bott hemma hos Annie and Wardy, gamla vänner till Helen, i Victoria, British Columbias huvudstad, som är belägen på den väldiga öns södra udde. Staden fungerade dock mest som en sista inköpsbas. Mat, liggunderlag, gas, samt pepparsprej till försvar mot attackerande björnar skulle hittas och köpas. Till sist var vi klara och gav oss iväg norrut, längs Vancouver Islands östkust.

On the road again! Wihaa!

Björnar? Pepparspray? Mycket av cyklingen i de här trakterna handlar om björnar. När cyklister av samma skrot och korn träffar på varandra är därför ett av de stora samtalsämnena just dessa nallar. Andra områden i världen har andra stora samtalsämnen som förr eller senare alltid kommer upp. I Östafrika är det stenkastandet i Etiopien som avhandlas, och i Kina är det alltid Tibet och hur man lyckats lura polisen på ett eller annat sätt. Men i västra Kanada är ämnet alltså björnar. Första gången jag hörde talas om det var av Tom, en irländare jag träffade i Pakistan år 2004, och som jag ännu inte kan matcha i antal cyklade kilometer. ”Vad du än gör så laga inte mat i tältet, då lockar du dit björnarna”, berättade han. Och det är något vi inte gör. Kvällsmaten lagar vi cirka 100 meter iväg från tältplatsen, och väskorna med mat försöker vi hissa upp i träden, högre än även den störste av grizzlybjörnar kan nå. Och sen, som en sista utväg har vi alltså pepparspray med oss. ”Spraya i kors framför dig”, instruerade mannen som sålde flaskan till mig. ”Då kommer inte björnen åt att attackera! En annan detalj som en del cyklister och vandrare har är en liten bjällra som hela tiden ger ifrån sig ett klickande ljud, som gör att björnen hör dig ifrån långt håll, och därför hinner försvinna innan ett eventuellt förödande möte uppstår.

Men jag vet inte hur sant de där sista meningarna egentligen är. Ett skämt om hur man skiljer svartbjörnens avföring från grizzlyns går runt på nätet: Svartbjörnens sägs innehålla rester av bär och päls. Grizzlyns avföring sägs innehålla bjällror och ska visst lukta peppar.

Bear Spray! Protects you from Grizzly Bears, Polar Bears, Black Bears and maybe even from Bear Grylls.

De drygt 500 kilometerna bestod först mest av hård trafik, granskog och backar – för att sen övergå till det mer trevliga: lite trafik, granskog och små bergspass. Ibland höjde jag ett glatt, men fundersamt ögonbryn över att det fortfarande låg så pass mycket snö kvar på de avlägsna bergstopparna på fastlandet. Ett tillfälle jag minns lite starkare är när vi passerade öns högsta bergspass (höjd okänd) och på andra sidan fick en vacker vy över det spetsiga och snöklädda Pinder Peak.

Bro…

Vi kom att ana det enormt rika djurliv som finns på ön – stora rovfåglar, bland annat örnar, svävade ibland ovanför oss. I gräset vid vägkanten kunde jag vid något tillfälle se en stor gulsvart orm slingra sig iväg – och vid hela tre tillfällen under vår vecka på ön såg jag svartbjörnar springa iväg på förvånansvärt långa och smidiga ben. Vid ett av de här tillfällena kom vi nära nog att under några sekunder möte djurets blick, innan den lufsade in bland de regnvåta granarna. Svartbjörnar är inget att oroa sig för – de är lika ofarliga för en människa som till exempel vargar.

Vi passerade småstäder och byar som Nanaimo, Parksville, och Campbell River, där jag en stund fick lyssna på en äldre herres föredrag om allt mellan himmel och jord, och mellan istid och nutid, medan jag vaktade cyklarna under tiden Helen köpte mat. Han berättade att Cape Scott på nordvästra delen av ön en gång i tiden var en Skandinavisk bosättning och att en gammal norrman fungerat som en slags borgmästare. Där ser man!

Vacker natur – men inget i jämförelse vad som komma skall…

Kanadensarna själva har hittills visat sig vara ett vänligt och nyfiket knippe karaktärer som ofta tar kontakt och frågar vad vi håller på med, om vi är tokiga, om vi vill ha ett kort taget på oss, eller dylikt. När vi vid något tillfälle campat mer eller mindre öppet vid vägkanten har folk bara lett mot oss och vinkat. Eller ja, vid ett annat tillfälle fick vi till och med rådet att campa ute i skogen om vi inte ville betala för någon camping. Så mycket för den bristen på allemansrätt som alltid förfasas över i Sveriges olika outdoorforum…

Cyklingen jag gjorde hemma i Sverige innan avfärd hade antagligen hjälpt, men inte så mycket som jag önskat. Det var slitsamt, jag var ur form och våra dagsetapper blev kortare för varje dag som gick. Vår färd över Vancouver Island tog sina sista andetag där vägen mot Port Hardy slutade. Port Hardy där färjan mot Bella Coola, Heckman Passet och Tweedsmuir Provincial Park avgår från. 

Where the Highway Ends Adventure Begins…

Chilcotinplatån

Det var det norskbyggda fartyget ”Queen of Chilliwack” som skulle ta oss från Port Hardy till Bella Coola, eller, om man vill tro traktens reklamslogan: från Huvudleden till Äventyret.

Under en dag och två nätter skumpande vi fram längs uddar, skär och genom trånga ändlösa passager. Skogsbeklädda bergsväggar steg brant ur det mörka, kalla vattnet och försvann i ett vitt virrvarr av dimma, moln och snöklädda bergstoppar – allt medan tunga regndroppar föll i allt snabbare takt på Chilliwacks tappra Drottning. Mitt tält, bara nyanser ljusare än de dystra granar som tog vid där vattnet tog slut, stod i skeppets akter och gav inte vika en tum för naturens nycker. Men skapade däremot många oroliga kommentarer från våra medpassagerare – som nästan enbart bestod av Kanadas ursprungsbefolkning. Det nästintill mystiska område som vi sakta färdades över tillhör den största ficka kustbunden tempererad regnskog i världen och har ett rikt djurliv med valar, späckhuggare, björnar och enorma älgar – men tyvärr såg vi inte mycket av detta på grund av det bistra, dimmiga vädret. Är man i en regnskog så är man.

Vi lade till vid kajer i små anonyma byar i trakter vars fjordliknande landskap påminde om de nordliga breddgrader där skeppet en gång skapats. Vid ett tillfälle fick vi lämna skeppet för att gå en kort promenad i en av dessa byar-från-en-annan-tid. Utanför postkontoret varnade en skylt för björnar.

Great Bear Rainforest från Chilliwacks Drottning…

Hem ljuva Hem.

Be Bear Aware!

Den andra natten tog slut och vi rullade nerför landbryggan. De få kilometer in till Bella Coola var häpnadsväckande. På vår högersida dominerade träd och buskar som stod så tätt att de tycktes ha växt ihop en gång i tiden och numera bara var en enda jättestor växt, antagligen köttätande. På sina ställen växte decimetertjock mossa och på andra ställen hängde ljusgröna draperiliknande schabrak ner från de grova grenarna som i naturens sista stora föreställning. På vår vänstersida fanns havet i form av en stor vik. På andra sidan vattnet dominerade höga berg vars toppar skymdes av moln. Men inte tunga regnmoln – utan vackra bomullsmoln, som solens strålar brände igenom med ett svagt rosa sken. Det var mycket vackert och den tidiga morgonen skapade en mycket speciell atmosfär. Mina tankar drogs återigen till vårt västra grannland. Till sist var jag övertygad om ett av de jättelika trollen från de urgamla norska folksagorna skulle resa sig bakom bergen och stirra på oss med gula, intetsägande ögon. Kyrkklockor, tänkte jag. Är inte troll rädda för kyrkklockor? Jag tittade mig omkring, men såg inga på vägen in till byn.

Längs vägen in till Bella Coola…

Vi rullade in- och ut ur Bella Coola. En stund senare passerade vi också floden med samma namn. Ovan härskade fortfarande grönklädda berg, med vitprickiga toppar. Bergen blev högre ju längre österut vi tog oss, och det var hela tiden ytterst vackert, som taget ur en saga. Jag blev stel i nacken på grund av alla beundrande blickar jag skänkte bergen, de höga vattenfallen som tyst föll nerför dess sidor, och de stora rovfåglar som ständigt flög runt om dem, som om de ville beskydda dem, behålla dem, som om de blivit bergtagna likt Gollum av Ringen, i ett annat berg, i en annan tid.

Vi slog upp tälten där asfalten försvann och gruset tog vid. Vi lagade mat, tillräckligt långt bort från våra tält, hoppades vi. Björnar är fina – men de hör inte hemma i människors nattläger. Vi diskade i en vild, snabb flod. I Afrika fick vi ibland hålla utkik efter krokodiler vid dessa tillfällen. Det behövde vi inte denna gång. Men olyckan var ändå framme – floden tog tag om Helens matkärl och släppte inte tag om det. Helen kunde bara titta på när det försvann i det vilda, vitbrusande vattnet.

Det var dagen efter. Under fyra timmar gick, drog, och cyklade vi uppför Heckmanpasset. The Hill i lokalbornas ögon. The Hill, märk väl. Passet har ett stort symboliskt värde bland traktens invånare, eftersom det var de som byggde den. Med benhård vilja, stort mod och en bulldozer från var håll. British Columbias politiker hade sagt att det var omöjligt, livsfarligt, och att det inte fanns pengar till projektet. De hårdföra lokalborna var av en annan åsikt, och byggde vägen över bergen, till- och från Bella Coola, helt själva. Dock så kan man läsa att det har hänt att turister har tagit sig över passet, bara för att sedan vägra resa tillbaka samma väg – den var brant, för farlig, och för svår. Istället skeppades de ut ur Bella Coola. Så kan det gå. Idag pratar inte gärna British Columbia om vägen, eller om hur den blev till. Den följer nämligen inte riktigt reglementet om hur en väg ska se ut, hur brant den får vara, skyddsräckens vara eller inte vara. Sen skäms de antagligen över att traktens lokala bönder, fiskare och skogshuggare klarade av något som de högavlönade ingenjörerna på Kontoret inne i civilisationen påstått vara en omöjlighet.
Vägen var tuff – men kanske inte riktigt så jobbig som jag trott. Vi kom upp, vi såg, vi fortsatte cykla. Och det över resans hittills största höjdpunkt: Chilcotinplatån.

Helen på väg uppför passet…

Passet var brant!

Nära toppen nu! Ser ni vägen där nere? 

På toppen av Heckmanpasset!

Det jag främst kommer att minnas från dagarna på platån var färgerna. Bleka, men på samma gång ytterst fascinerande – som färgerna i en tavla av Monet. Vissa områden, ibland framför oss, ibland bakom oss, steg höga okända berg mot himlen, och på närmre håll njöt vi av dammar och små, halvt igenväxta vattendrag, som fick mig att tänka på Thoreaus utopiska paradis vid sjön Walden. Och himlen! Den var enorm. Områden som Patagonien och Tibet är kända så kallade ”Big Sky Countries” – för att himlen ser så mycket större ut på dessa platser. Och den här delen av Kanada har uppenbarligen blivit tilldelad samma generösa ynnest.

Färgerna! Ser ni färgerna!

Big sky!

Den underbara Chilcotinplatån…

Samma dag som vi cyklat uppför passet såg vi en svartbjörnshona med en unge i vägkanten. Vi saktade in, men höll oss på avstånd, och kunde se hur de båda björnarna varken visste ut eller in. De snurrade runt ett par varv, och den lille hoppade upp på en sten för att se bättre, innan de slutligen beslöt sig för att försvinna in bland träden. Det var björn nummer sex och sju. Sju björnar på mindre än två veckor i Kanada! Men det var inte slut med djurupplevelserna där. Ett par dagar sedan såg vi en ung varg i skuggan under en vägskylt. När han såg oss lufsade han sakta in bland några lövträd och stannade till några sekunder innan också den var om uppslukad av omgivningen. Det var första gången i mitt liv som jag såg en varg, och jag njöt av den spektakulära uppvisningen. (Ok. Det kan faktiskt ha varit en prärievarg också – vi är inte helt säkra. Det var fantastiskt oavsett).

Svartbjörnar…

Sluttrampat för dagen…

Det skulle ta oss sju dagar att ta oss längs den nästan 500 kilometer långa vägen från Bella Coola till Williams Lake. Vi passerade ställen som Anahim, Tatla Lake och Alexis Creek under vår stadiga men långsamma resa österut. Ofta började okända människor att prata med oss. Ibland var det de så kallade ”First Nations” (samlingsnamnet för de folkgrupper som bodde i Kanada innan européerna anlände, i detta fall Tsilhqot’in- och Dakelhfolken) och alla ville de på ett eller annat sätt hjälpa oss med vägbeskrivningar, glada lyckönskningar, eller som vid ett tillfälle: med en påse torkad lax som gåva. Samtliga, både First Nations och europaättlingar, mös upp till öronen när vi förklarade hur vackert området var.

Någonstans på vägen…

Förvandlingen i naturen blir allt tydligare…

Vackert? Ok? Ok.

Ja, absolut!

En natt missade jag händelser som jag måste erkänna att jag velat uppleva. Efter mer än tusen nätter i tält världen över så sover jag lika bra, om inte bättre, i mitt portabla palats, som i vilken säng som helst. Och efter långa cykeldagar sover jag extra djupt… Helen väckte mig vid den okristliga tiden 06:30: Lars, we should leave! Och sen pladdrade hon vidare om uppspelta människoröster i mörkret, avfyrade gevär, och de karaktäristiska lätena av en puma – världens fjärde största kattdjur.
Jag hade missat allt. Allt utom gevärsskotten. De som fått mig att vakna till och yrvaket reflektera över att det här, minsann, är precis som i Afrika. Visst, det har hänt att jag vaknat när jägare avfyrat sitt gevär när jag sovit ute i den afrikanska bushen. Men inte så ofta att det motiverar en skänkt tanke i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Men sömnens vägar äro outgrundliga, och bör därför hållas helig – något som min hysteriskt morgonpigga reskamrat inte är särskilt bra på.
Hur som helst hade följande hänt under natten: En puma närmade sig. Traktens hundar blev som galna. Deras hussar blev ännu galnare. En del av hussarna gick därför ut i mörkret med gevär. Tre skott avfyrades (om någon eller något träffades vet vi inte). Mitt i detta inferno campade vi. Jag sov djupt. Det gjorde inte Helen. Hon var vaken och kunde på morgonen regera i skvaller över de första kopparna kaffe. Jag själv mindes bara tre sömnsuddiga skott och onyanserade tankar om Afrika.

Jag ute i sumpmarken… allt för ett foto!

Resultatet blev tyvärr inte särskilt bra.

Fotoplatsen…

Det blev mer och mer bebyggt ju längre österut vi kom. Bergen blev de kullar och de djupa björnrika skogarna blev till rancher och en och annan skogsdunge. Det var fortfarande vackert – men känslan av att få uppleva något speciellt försvann och ersattes av längtan efter andra områden. De grönröda Monetfärgerna från platån blev till gyllengula fält av sädesslag.
En eftermiddag började vägen sjunka och efter en lång nerförsbacke kom vi ner till den kraftfulla Fraserfloden. Där stannade vi och den sista natten innan Williams Lake sov vi på en klipphylla ovan flodens västra strand. Floden definierar också det östra slutet på Chilcotinplatån- och också slutet på min historia om vår färd över densamma.

Mitt tält under bron som leder bort från Chilcotinplatån…

Promenade des Glaciers

När jag senare hemma hos Tom i Valemount bläddrade i en bok från det alltid lika överoptimistiska guideboksförlaget Lonely Planet beskrev författarna den lilla staden med orden: Finns det en riktigt cowboystad, så är det Williams Lake. Vi andra, som inte lider av några bokstavskombinationer – var staden inte mer än en gammal hederlig skithåla. Vi stannade länge nog i Williams Lake för att äta oss övermätta på ett välkänd amerikansk hamburgerhak, innan vi började cykla söderut.

Äventyret, om det nu fanns ett sådant på Chilcotinplatån, var slut. En väg, svårt drabbad av billister, tog oss söderut under en och en halv dag. Tiden, sträckan och denna blogg var och är ett slags mellanspel. Vi ville in i intressantare och vackrare områden, och för en gångs skull var framtiden viktigare än nuet. Vid byn 100 Mile House svängde vi österut och kom under en eftermiddag ut på en grusväg som ledde oss upp och ner och förbi Horseshoe Lake.

Dagen efter kom vi fram till våra värdar i Bridge Lake, som vi fått kontakt med via en couchsurfingliknande organisation, fast för långfärdscyklister. Vi slog upp våra tält i deras trädgård och under två dagar fick vi njuta av underbar mat (inte pasta och tonfisk), quad-bikekörning, skogspromenader med labradoren Daisy och kanotpaddling. Det allra bästa var kanske att deras sommargrannar från Kalifornien tog oss med på en båttur på sjön. (Med oss menar jag mig själv och Helen, samt tre andra europeiska cyklister som råkade vara i området samtidigt…). Nej! Förlåt! Det bästa var när vi var klara med paddlingen. Precis innan solen gick ner! Då blev vi blev inbjudna upp till amerikanarnas balkong och blev välkomnade med ett glas vin.

Inte vår båt…

Hm… definitivt inte vår chaufför…

Jag satt där och njöt av vinet, utsikten, kvällningen och av att jag valt bort livet med heltidsjobb och fem veckors semester, belånade villor, fredagsmys framför plasma-teveapparater och fula IKEA-sängar. Solen gick sakta ner och i trädgården nedanför strosade en ankfamilj fram med vaggande gång. Vi tittade på dem en stund. En bror till mannen som ägde huset var där. Några glas vin hade runnit ner, han talade högt och mycket. Hans son hade, på hans begäran, skrivit på för armén. ”Jag vill inte att min son ska vara i armén, men det finns inget val så som ekonomin ser ut idag. Det finns inget val…” För ett ögonblick blev det tyst igen. Jag tog en klunk vin. Ett par chips med hummus. Den var utsökt trots att den blivit inköpt på lågpriskedjan Trader Joe´s.

Vädret som under ett par veckor varit enastående visade en annan sida samma dag som vi lämnade våra nya vänner i Bridge Lake. Förmiddagen var dock fortsatt bra väder. Vi rullade utmed en helt bilfri gammal skogsväg som värdparet i Bridge Lake rekommenderat. Under fyra mil såg vi inte till en enda bil och vi hade de skarpa kurvorna, bäckarna och de vackra jättelika goliattujorna helt för oss själva. Vi kom fram till en asfaltsväg och började cykla norrut igen. Efter ett par dagar med mycket regn kom vi fram till Valemount där vi stannade en natt hos Tom – en annan medlem i den delikata touringklubben, likt värdarna i Bridge Lake. Vi stannade en natt, åt god mat, drack öl och bläddrade i någon gammal guidebok.

Ett tåg åkte förbi mitt tält en kväll…

…och jag passade på att ta ett par kort!

Helen samlar in vatten för natten…

I dalen där Valemount ligger började saker hända. Jag såg vita berg. Några nära – några längre bort. Klippiga Bergen. Mitt livs första glimt av denna mytomspunna kedja som reser sig som en vägg upp ur prärien och som en gång i tiden hade skrämt halvt ihjäl de nybyggare som under månader hade korsat prärien från öst till väst på hästryggen. Antagligen hade de hört rykten om bergen genom indianer och pälsjägare – men det är ändå lätt att föreställa sig den chockvåg av rädsla de måste känt när de närmade sig bergen som blev högre för var dag. Dagen efter Valemount passerade vi Mount Robson – det högsta berget i kanadensiska Klippiga bergen och även om toppen var skymd av moln njöt vi av vyn. Samtidigt som vi stod och njöt av berget befann vi oss på resans nordligaste punkt.

Mt Robson…

Vi närmade oss Jasper, där vi senare fyllde på med mat för fyra dagar. Framför oss låg den berömda vägen Icefield Parkway, på franska det betydligt vackrare Promenade des Glaciers. Tyvärr var vädret inte det bästa. Det regnade inte varje dag, men tunga svarta moln gjorde det hela till en mindre minnesvärd upplevelse än vad det hade kunnat vara. Vi passerade områden som Athabascaglaciären, Mistayasjön och Crowfootglaciären under vår färd söderut. Ett par gånger passerade vi för säsongen stängda campingar, där vi slog upp våra tält. Stängda campingar är på en del sätt bättre än öppna – för när de är stängda finns det ingen som kan ta hutlöst betalt för ett par kvadratmeter gyttjigt gräs.

En bit av utsikten…

En glaciär och fina färger…

Vägen…

En bergssjö…

Ännu en!

Ja, denna ren såg vi också! (Jag har ingen zoom…). 

Vilka färger!

Mer färger!

Och flest..

Vägen var kantade av varningsskyltar. Varning för björnar, varning för älgar, varning-för-allt. Dock såg vi inte andra djur än ekorrar och fåglar. Och turister i tusentals. I jämförelse såg vi ofta björnar på Chilcotinplatån. Men där fanns bara några enstaka varningsskyltar, samt några få turister. Vilket tror ni jag föredrar? Men det var så det var på Promenade des Glaciers. Tillrättalagt. Konstgjort. Ett område som en gång varit vilt, storslaget, utmanande, låg nu under människans kontroll. Vägen var en vingklippt falk, ett lejon som slutat ryta, en dansande björn på en rysk cirkus där publiken bestod av självförverkligade människor med hyrda husbilar. Men det var vackert. Hade solen tittat fram hade vägen kanske varit den finaste jag någonsin cyklat på. Men det var bara ett skal. Yta. Vägen saknade den själ som vi uppskattat och lärt känna uppe på Chilcotinplatån.

Vi kom till Lake Louise och svängde på en mindre väg, längs Bowdalen. Vi hade kommit ner på en aning lägre höjd, och solen sken på en nu klarblå himmel. Vi tog lång tid på oss, men till sist nådde vi Banff.

På drift mot Idaho

Banff. Vi stannade där i fyra nätter. Den första natten i en park strax utanför. Väktare Nielsen väckte oss bryskt med orden att han skulle se till att vi hamnade i rätten om vi inte genast försvann. Dels var det olagligt att campa och dels vimlade det av björnar i området.  Men han var ändå bra – väktare Nielsen. Han gjorde bara sitt jobb. Och han var uppriktigt intresserad av vår resa. Vi packade ihop och checkade in på ett hostel. Resans första betalda övernattningar.

Via Canmore tog vi oss tillbaka till bergen. Asfalten blev grus då vägen svängde av och försvann runt det första passet. En skylt berättade att vi var i Björnland. Som om vi inte visste! Vi hade alltid våra behållare med pepparspray redo – fastspända på cyklarna. Vi tog oss vidare genom björnarnas land och kom ner till vackra Spray Valley. Vi följde grusvägen längs olika sjöar och passerade berg så nära att det gick att ta på dem. Vägen var oerhört vacker – och vi var där ensamma! En lång nerförsbacke tog oss tillbaka till asfalten, men bara för en kort stund. På vår karta fans det ett bergspass över vars topp ett stygn var draget. Likt ett sår som snart skulle bli ett ärr. Det var alltså ingen väg – utan en vandringsled. Elk Pass. Älgpasset. Bara namnet gör ju så att man vill dra sin cykel över det. Samtidigt skulle vi slippa en omväg på tråkig asfalt. Sagt och gjort. Mot Älgpasset! Först var vi bara tvungna att runda Kananaskissjön.

Bear Country!

Spray Valley!

Spray Valley!

Passet var ungefär lika brant som en slalombacke och stigen vi följde var en produkt av de terrängfordon som en gång i tiden dragit de telefonkablar som hängde över våra huvuden. Vägen var ofta oerhört brant – att cykla hela tiden var inte att tänka på. Till sist var vi uppe och Alberta blev återigen Brittish Columbia. Vi rullade ner i Elk Valley – av några dammiga turistbroschyrer kallad för Kanadas Serengeti. Några djur såg vi dock inte till på denna sträcka. Istället passerade vi flera gånger stora gruvområden. Återigen kom tillbaka på asfalt och nu var det ingen tvekan längre. Nu skulle vi byta land. Framför oss bredde USA ut sig, det ökända USA med alla ”pälsjägare och pälshandlare, hjulångarelotsar, guldsökare, hasardspelare, revolvermän, kavallerister, cowboys, skökor, missionärer, skolfröknar och nybyggare”! Eller?

Elk Pass!

En gammal bro i de kanadensiska Klippiga Bergen…

Samma dag som vi passerade gränsen stannade vi till i den lilla staden Eureka. Vi har ingen aning om stadens namn har något samband med Arkimedes eller inte – men oavsett blev vi inbjudna att stanna över natt hos en familj i ett stort trähus. Där gjorde vi sådant som amerikaner gör: käkade hamburgare, kollade i bibeln, undersökte familjefaderns halvautomatiska prickskyttegevär och annat kul. De var vänliga och väldigt intressanta på sitt sätt.

Dagen efter satt vi på ett café och drack kaffe. Vi skulle precis börja cykla mot Yellowstone nationalpark, men ingen av oss var riktigt sugen på att ta första trampet. Caféet var mysigt och kaffet gott. Varför cyklar vi inte mot Idaho istället? frågade vi oss själva. Vädret ser ut att vara bättre där än nere i Yellowstone! Sagt och gjort. Det blev Idaho. Samtidigt övergav vi planerna på att cykla The Great Divide Route – den väg som jag har tjatat och tjatat om här på bloggen. De största anledningarna till det är 1) Årstiden. Vi är för sent ute… Regn och regn och regn uppe i bergen. 2) Vi trodde att vi skulle hitta de MTB-kartor som vi skulle behöva i Banff – det gjorde vi inte. 3) Impulsiva beslut är bland det roligaste som finns här i livet.

Vi cyklade till sist ut ur Eureka och slog på natten upp tältet vid Lake Koocanusa. På många ställen i USA har det funnits gratiscampingar att slå upp tältet på när mörkret närmar sig. I många västländer brukar man annars alltid se dessa löjliga ”camping förbjudet- skyltar”. Men här i USA har man på sina ställen satt upp skyltar som visar att man faktiskt får stanna en natt. Ett smart drag, naturligtvis. Eftersom förbjudsskyltarna i Kanada och Europa endast får effekten av att jag och andra inom samma subkultur slår upp tältet ändå. Ett mycket bra sätt att göra det olagliga lagligt är ju helt enkelt att strunta i att förbjuda det.

Äntligen i USA!

Oftast var vägarna spännande!

Och bergspassen höga…

Ibland är det inte roligt att vara en förlorad cyklist.

Vi hamnade ibland på konstiga och farliga platser. Här i närheten av Crystal Lake. Ni kan läsa mer om platsen HÄR.

Vi var fortfarande kvar i Montana och vi fick verkligen se det Montana jag fantiserat om. Enorma farmer med hästar betandes på böljande grässlätter med höga berg i bakgrunden, väldiga pickupfordon med skällande hundar på flaket, djupa viltrika granskogar och långa avstånd mellan byarna. Människorna, trots biblar och prickskyttegevär, var vänliga på ett sätt som vita människor aldrig har varit mot mig förut. (Undantaget f.d Sovjetrepubliker, som det fantastiska Georgien). En restaurangägarinna bjöd oss på både kaffe och coca-cola under en regnig dag längs Koocanusasjön. I en pizzeria i byn Plains, där vi stannade i två nätter på grund av extremt regnväder, fick jag en t-shirt med texten ”Montana” på. Kvinnan ville att jag skulle komma ihåg hennes lilla by. Och det kommer att fungera. För visst kommer jag att komma ihåg Plains!

Vi läste vår karta noggrant. Vi letade reda på de grusvägar som på en och samma gång skulle ge oss större upplevelser, genvägar och vackrare foton. I regnets Montana gav det oss även skitigare kläder. Och bergspass, såklart. Dem hade vi varje dag. Huvudlederna tyckes följa dalgångarna – men de tuffare grusvägarna försvann upp i bergen.

Strax efter Plains var det åter dags för en grusväg och ännu ett bergspass. Ett bergspass om dagen – det mår kroppen bra av. Namnet var Siegel Pass. Vi kom ner på andra sidan och till sist nådde vi väg nummer 12 strax väster om Missoula. Det var den väg som skulle ta oss från Montana till Idaho, via Lolo pass.

Wohooo – Idahooo

Södra sidan av Lolo Pass…

Lolo pass var ett ganska högt och mycket vackert bergspass med en blodig historia. Passet användes först av Nez Perceindianerna och blev sedermera även känt för de vita genom upptäcktsresandena Lewis och Clark. Passet spelade en viktig roll under Indiankrigen och flera slag utspelades i trakten.

Men. Hur ligger det egentligen till med det där…? Indiankrigen…? Vad hände egentligen? Ok. Jag ska berätta.

How the West was Won (och några anekdoter) – den korta versionen:

År 1492 kom Christoffer Columbus till Karibien och välkomnades innerligt av Tainoindianerna på ön San Salvador. Snart insåg européerna att det fanns pengar att tjäna och i spåren av deras härjningar förintades hela folkslag och hundratusentals människor mördades under det kommande decenniet. Tainoindianerna som så vänligt hade mottagit den europeiske sjöfararen blev totalt utrotade. Men de utrotade inte bara människor – skogar föll och fåglar och fiskar försvann. Till sist hade de skövlat hela ön – och lämnade den åt sitt öde.

Rykten om spanjorernas härjningar hade redan nått folken på fastlandets östkust när engelsmännen steg iland på Virginas kust år 1607. Några år senare var den första kolonin ett faktum. Samtidigt gifte sig John Rolfe med en dotter till Powhatanhövdingen Wahunsonacock – och hövdingen tvingades delvis ta parti för engelsmännen. Namnet på kvinnan Rolfe gifte sig med? Pocahontas. När hövdingen dog gjorde Powhatfolket uppror. Men för sent. 85 % av dem var redan döda.

I vissa andra områden började det hela fredligare. Indianerna hjälpte de vita att överleva. De gav dem mat och kläder. Det förändrades när skeppslast efter skeppslast av européer anlände. De vita skövlade skogarna och tvingade indianerna att fly västerut. Åren gick. Mördandet fortsatte. 200 år efter att de vita anlänt var potomacer, montauker, huroner och mohikaner och många andra utrotade eller fallna i glömska.

I mitten av 1800-talet fann man guld i Kalifornien och uppfann lämpligt det så kallade ”Destiny Manifest” – ett ödesmanifest som skulle påvisa att de vita av ödet var förutbestämda att härska över Nordamerika. Bufflarna minskade under tiden från ca 40 miljoner till några tusen på några få årtionden. De vitas nöjesjakt var orsaken. Indianerna fick inte mat eller kläder och dog i tusentals. Men i sin expansion västerut påträffade de vita oväntat hårt motstånd från de beridna prärieindianerna. Allra fientligaste mot de vita erövrarna var oglalagrenen av sioxerna, bland annat under ledaren Red Cloud. Hos hunkpapastammen fanns en ung man i 25-årsåldern som redan var en ansedd jägare och krigare. Hans namn var Tatanka Yotanka, Sitting Bull. Crazy Horse var en annan karismatisk krigshövding som ingen vit motståndare någonsin besegrade i strid. År 1876 skulle de två sistnämnda bli kända över hela Nordamerika, då de krossade överstelöjtnant Custers kavallari till siste man under slaget vid Little Big Horn. Bland de soldater som inte klarade av Sitting Bulls krigare den gången fanns bland annat Ansagarius Borén, född 1850 i Linköping och Emil O Jonsson, född i Kalmar 1853.

Sitting Bull Bilden tagen från Wikipedia

Ungefär samtidigt gjorde ett antal apacher hårt motstånd nere i de torra bergiga områdena i sydväst. Bland annat var det krigare och hövdingar som Mangas Colorado, Victorio, och Goyathlay – som skulle bli den sista stora apachehövdingen. De vita kände honom som Geronimo. Han dog i fångenskap 1909 i Fort Sill. Där fanns också den gamle, rynkige Nana, som fortfarande deltog i strid och var mycket fruktad vid fyllda 70. Wikipedia skriver följande om Nana:

”Nana is unique among the war chiefs. In an age where one left the fighting to the younger warriors, he had a tenacity, stamina, courage and cruelty, which characterized an true Apache warrior. Nana was half blind, crooked from arthritis and moved the foot behind, but once he sat in the saddle, he rode ”like the devil.” Nana was the last great, free leader (Nantan) of the Chihenne. Nana died at Fort Sill on May 19, 1896, at the age of 96. He had the longest fighting career of any of the Apache warriors.”

Nana. Bilden tagen från Wikipedia.

Man brukar räkna massakern vid Wounded Knee år 1890 som slutet för indianernas väpnade försvar av sitt land. På morgonen den 29 december slet överste James W Forsyths Hotchkisskulsprutor itu nästan 300 av hövding Big Foots folk. De flesta kvinnor och barn som var på flykt ifrån Cheyenne Riverreservatet.

Hövding Bigfoot ligger för döden vid Wounded Knee. Bilden tagen från Wikipedia.

Black Elk skrev långt senare: 

”Jag förstod inte den där gången vad vi hade förlorat. När jag blickar tillbaka från min ålders höga berg, kan jag ännu se de mördade kvinnorna och barnen utspridda längs den vindlande strömfåran. Och jag kan se att något annat också dog där i den blodiga leran och begravdes i snöstormen. Indianernas dröm dog där. Det var en vacker dröm… Kretsen är bruten och vi är skingrade. Det finns ingen kärna längre, och det heliga trädet har dött.”

——————————————-

En av de längsta nerförsbackarna jag någonsin har cyklat kom efter Lolopasset. Lutningen var inte stark. Men i stort sett gick det nerför i över 10 mil. Tyvärr regnade det nästan hela tiden. På vår vänstra sida flöt Clearwater River. Till sist tog väg 12, en gång känd som Lolo Trail, slut. Vi började återigen klättra. Först uppför White Birdpass – resans helt klart vackraste pass. Uppvägen var inget speciellt – men nerförsbacken på andra sidan var mycket speciellt. Det var allt som ett riktigt pass ska vara. Enorma gulbruna vidder i vågliknande formationer och där vägen huggits ut ur klippväggen. Nedanför oss fanns de ängar där Nec Perceindianerna en gång besegrade de vita i det så kallade Battle of the White Bird Canyon. 32 vita militärer dog den gången. Indianerna klarade sig med tre skadade krigare.

Så här gick det för Nez Perceindianerna till sist.

Väg 12.En gång känd som Lolo Trail.

White Bird Pass – ni ser en bit av vägen till höger i bild.

En tältplats i Idaho…

Sista bilden – som är tagen halvvägs mellan.. mellan.. Nä, jag kommer inte ihåg.

Vi fortsatte söderut och passerade småstäder som Riggins, McCall och Cascade. Omgivningarna var omväxlande vackra med berg och prärieliknande landskap och de lite tråkigare farmlandskapen. Efter att ha passerat det sista passet – Horseshoe pass, rullade vi ända in i Boise.

The Loneliest Road in America

Efter en vecka hos våra värdar i Boise var vi åter redo för Vägen och de allt kallare tältnätterna. Cykelväskorna var packade med mat för fyra dagar. De öde områdena söder om Snake River i Idaho och nordöstra Nevada är inte kända för affärer och snabbmatskedjor. Snarare är de kända för enorma avstånd, höga bergspass, landets mest isolerade byar utanför Alaska, samt en ökänd väg som tidskriften Life döpte till ”The Loneliest Road in America” i en sarkastisk artikel någon gång under 80-talet. Underbart!

Vägen ut ur Boise var vedervärdig. Hårt trafikerad av överdimensionerade lastbilar med efterföljande svarta avgasmoln, gamla rostiga pickupbilar framförda i hiskeliga hastigheter av skäggprydda förare som ömsom vinkade ömsom visade otäcka drag av patologisk narcissism. Kanske tittade de i backspegeln, men såg bara sina egna ansikten – störst och bäst. De verkade inte bry sig om att de trängde ut oss i väggrenen eller värre. Att de inte insett att de enbart ägde en bil eller lastbil och inte den väg där vi gemensamt färdades på var ett bistert faktum. Samtidigt gjorde vi vårat bästa att undvika delar av gamla däck, vassa metallbitar och annat som vanprydde vägen. Vi fick nog och svängde av tidigare än planerat. Nu skulle det ta oss en halvdag längre att nå gränsen till Nevada – men det var det värt!

Nej, det är inte denna väg som vägen i brevet handlar om.

Trafiken slutade tvärt. Vi fick den mindre vägen för oss själva. Naturen var helt förändrad. På bara några dagar hade naturen gått från granskog med regn till halvöken med torra buskar. Timmarna gick. Solen höll på att gå ner, vi stannade. Jag trodde Helen skulle förslå camping bakom kullarna en bit därifrån. Men hon ville ta en snabb matpaus och fortsätta cykla. Så blev det. En stund senare cyklade vi med stängsel på var sin sida i ett platt landskap. Solen blev röd, orange, lila och till sist svart. Min pannlampa lös upp vägen framför mig. Då fick jag punktering – en av många den sista tiden. Jag pumpade upp däcket och cyklade ett par kilometer och sen stannade jag och pumpade upp det igen. Flera gånger om. En kille på motorcykel stannade i halvmörkret. ”Are you ok?” frågade han. Vi försäkrade honom att så var fallet. ”You are really hardcore” fortsatte han innan han åkte vidare. Till sist hittade vi en undanskymd tältplats bakom några kullar bara någon kilometer norr om Snake River. Helen lagade kvällsmaten medan jag gjorde det samma med mitt platta däck.

Morgonen efter tog vi oss över floden i ett område av föga intressant lantbruk. Strax efter åt vi frukost på ett café i byn Grand View. En bordsgranne i cowboyhatt åt en sallad, vilket jag tyckte var en aning okaraktäristiskt. Sekunden senare får han in en stek med tillhörande potatismos. -Bra, tänkte jag. Det stämmer bättre med mina förutfattade meningar. Våra andra grannar bestod av två soldater från US Airforce samt ett grabbgäng, troligen från Duck Valleyreservatet. På väggen ovan kassan satt ett anslag vars text löd: Indirect Vegetarian: I eat cow. The cow ate grass”. Republikanskt. Lugn bara, Lars. Denna delen av landet är starkt republikanskt. De förstår inte bättre. De kan inte avgöra vad som är roligt och vad som bara är smaklöst.

Punktering. Inte den gången jag skrivit om…

USA har varit riktigt skoj att se. Människorna är supervänliga. Vid ett par tillfällen har vi blivit inbjudna av människor vi tidigare inte träffat – och sen har ägarna rest bort och lämnat oss ensamma i huset. De tycks lita blind på oss. De gör de rätt i så klart, men skulle du låna ut ditt hus till två cyklande amerikanare? Skulle jag? Jag hoppas i alla fall det. Men ändå står all denna vänlighet i stark kontrast till alla dessa vägskyltar som skriker ut ”No Trespassing” och ”Keep Out” och så vidare. Det passar helt enkelt inte in. Det är motsägelser. Det är en paradox i landet där de säger sig älska frihet mest av allt. Men här har jag som sagt träffat människor som lånat ut deras hus till mig -och kanske ligger sanningen någonstans där. Kanske tänker amerikanen att det är värt att chansa. Kanske tänker hon att om jag inte längre kan låna ut mitt hus till främlingar, om det har gått så långt, så har den amerikanska drömmen gått förlorad -och då betyder inte mitt hus någonting i alla fall. Kanske känner hon att det är hennes skyldighet att vara öppen emot, att lita på, främlingar.

Vi cyklade vidare söderut. På kvällen nådde vi en den punkt på kartan som kallades Grasmere. Vi hoppades att vi skulle råka på en bensinstation med allt vad det innebär. Men det vi mötte oss var ett fallfärdigt ruckel med utslagna rutor och rum utan dörrar. Om övergivna städer kallas spökstäder så var detta helt klart ett spökhus. Dessvärre behövde vi vatten. Vi gick omkring i spökhuset och letade efter en kran, men vi hade ingen lycka. När jag ansträngde mig kunde jag se ytterligare ett hus i fjärran, kanske kunde vi få vatten där? En ensam bonde välkomnade oss. Hanvar mer än hjälpsam och vi fyllde på vårat vatten. Han tipsade även om en skogsdunge i närheten där campingen var bra. Vi fortsatte dit. En stund senare kommer mannen åkande i sin pickup. Han hade med sig en termos hett vatten, brasved och en flaska diesel att tända den med. Dessutom sa han att vi var välkomna att slå upp tältet i hans lada om vi tyckte det var för kallt att sova ute. Jag har aldrig någonsin sovit i en lada i Idaho och tyckte förslaget lät roligt. Dock var vi för trötta för att flytta våra tält så vi stannade i skogsdungen.

Dagen efter fortsatte vi. Mest uppåt. Det tycktes aldrig ta slut. Landskapet var som ett hjul och vi var hamstern som sprang och sprang, men aldrig nådde toppen. Bakom varje krön fanns ännu ett krön som i sin ur skymde ett ytterligare ett. Det var tungcyklat – jag älskar (oftast) bergspass, men de här vågorna i landskapet var stundtals psykiskt påfrestande. Träden var sen länge borta och något som jag vill kalla bergsstäpp, eller kanske bergsöken, hade tagit vid. Ibland drog jag i mina tankar jämförelse till Qinghaiprovinsen i Kina eller till Bolivias Altiplano. När våra vattenflaskor en morgon bestod av solid is och tystnaden nästan var plågsam kastades jag för en stund tillbaka till Altun Shanbergen och de fem veckor jag tillbringat högt där uppe i den kinesiska vildmarken hösten 2010.

Vacker väg…

Efter att vi passerat gränsen till Nevada och lämnat den lilla indianbyn Owyhee bakom oss, lämnade vi för ett tag de rullande ökenvågorna och trädde in i en mycket vacker dalgång i vars botten vägen drog fram i skarpa, ormliknande svängar. Höga gulröda klippor vid våra sidor påminde om naturscener ur dussintals västernfilmer och mitt i dalgången flöt en vacker flod som kantades av sensommarblomster och småträd som hade tappat de flesta av sina löv. Jag njöt att upplevelsen. En stund senare slog vi läger vid Wild Horse Crossing.

Vi fortsatte uppför dalgången. Isen i mina flaskor sprack av den stigande temperaturen under förmiddagen och återtog sakta sin ursprungliga form. Under tiden skakade de ännu inte smälta isbitarna runt i flaskorna med ett ljud som från en alternativ maracas i takt med mina trampande ben. Kanske var det en signal på att vi borde skynda oss till musikinstrumentets hemtrakter, Latinamerika – innan vintern kommer på riktigt och hotar mer än vårat vatten med is och ständig kyla.

Efter att ha forcerat det nästan exakt 2000 meter höga Adobe Pass rullade vi ner till Elko. Vi mötte upp Michelle, våran värd från warmshowers.org. Hon berättade att hon och hennes familj skulle till Idaho över natten – men att vi var välkomna att ha huset för oss själva. Sagt och gjort. De ytterst äventyrliga äventyrscyklisterna kollade på filmen Beowulf och käkade chips hela kvällen lång.

Nästa dag blev en halvdag i cykelsadeln. Vi cyklade upp för ett pass och lämnade samtidigt Elko. På kvällen slog vi läger i ett mindre glamouröst grustag – men utsikten var av världsklass. Vi närmade oss nu trakter som helt klart var de mest avlägsna hittills på resan. Strax efter Jiggs (som bestod av en bar – fylld av de vanliga attiraljerna så som avhuggna djurhuvuden som prydnadsverk på väggarna. Hur får de egentligen av huvudet från kroppen på dessa vackra varelser? Använder de yxa? Motorsåg? Hur som helst är det mer osmakligt än republikaner) svängde vi av mot Ruby Mountains och en skylt som påpekade att vi nu fortsatte på ”egen risk” taggade oss att trampa fortare. Bergen kom och några timmar senare stod vi på toppen av det 2200 meter höga Harrisons Pass. Efter att ha vandrat omkring en stund på toppen rullade vi ner på vägen som nu bestod av sand och grus. En varningsskylt för att vi nu närmade oss ett område med stor närvaro av zombies gjorde det hela än mer spännande.

Väl nere från passet blickade vi ut över Ruby Lake Wildlife Refuge – enligt reklamen ”the most remote wildlife refuge outside Alaska”. Vi tog oss söderut via våtmarksområdets västra strand och slog läger på en riktig camping, av sorten utan personal – betala om du har moral. Vi betalade de sju dollarna och la dem i brevlådan. Under natten hörde vi flera gånger ylande från traktens prärievargar och denna gång kastades jag inte tillbaka till Kina eller Boliva – utan till Georgien och den natten då jag campade vid foten till bergen som utgör gränsen till Dagestan och Tjetjenien. Fast då var det inga prärievargar som spräckte itu natten med sina fascinerande ylanden. Då var det kusin gråben själv.

Dagen efter fyllde vi på ca åtta liter var i den lilla trailerbyn Shantytown. 160 kilometer, två bergspass på ca 2300 meter, samt en gudsförgäten dal vid namn ”The Long Valley” låg mellan oss och civilisationen vid namn Ely. Det första passet var tungt. Högre än väntat samt så bestod det av sand och sten. Under början av stigningen passerade vi ruinerna av ett gammalt fort som en gång i tiden utgjort ett stopp längs den legendariska Ponnyexpressen. Ryttarna vid postservicen var mellan 11 och 40 år och fick som mest väga 56 kilo. En av de yngsta ryttarna var en pojke vid namn William Frederick Cody. Pojken blev efter en undersökning år 1900 utsedd till världens mest kända person – men då hade han byt namn till Buffalo Bill och turnerade med överhövdingen Sitting Bull och prickskytten Annie Oakley.

Jag tittade en lång stund på den stenhög som en gång utgjort skydd för Ponnyexpressens ryttare och tänka att livet nog var mer spännande förr.

Ser ni Long Valley där nere?

Efter att ha cyklat över den långa dalen samt klättrat ännu ett pass kom vi ner till US Highway 50 -mer (ö)känd som ”The Loneliest Road in America”. Dock så var det betydligt mer trafik på den breda vägen än på den bortglömda ödesträcka som vi precis cyklat – men smeknamnet kittlar, gör det inte? Nästan omedelbart träffade vi den första cyklisten på mycket länge. Det var självaste Dejan från Makedonien. Han är en människa värd beundran. Inte bara för att han cyklat från östkusten till Nevada, utan för att han gjort det trots att han har amputerat sitt ena ben. Inte illa. Han är faktiskt till och med den enda enbente cyklist från Makedonien jag någonsin träffat.

Efter samtalet med Dejan började vi cykla uppför Robinson Pass. Väl uppe så var det bara att cykla ner igen. På andra sidan den enorma slätt som tog över där bergspasset slutade låg spökstaden Ruth. Den har en plats i litteraturens nutidshistoria eftersom en författare år 1991 stannade till i byn under sin roadtrip över den amerikanska kontinenten. Författaren fick en aning, en känsla, av att byns alla invånare vara döda och att byns sheriff hade dödat dem. Författarens namn var Stephen King och besöket i byn fick honom att skriva boken ”Desperation”. Så nu vet ni det.

Från Nevada till Utah

Fortsättningen tog sitt definitiva avstamp på Ingrid Bergmans stjärna. Vi befann oss på gatan utanför Hotell Nevada i den lilla ökenstaden Ely. När som jag bar ut mina cykelväskor kikade jag ner på marken för att se vilka andra namn som fanns där, inringade av en rosa stjärna vid gatuflanörernas fötter. Stephen King. Gary Cooper. Kanske någon bortglömd president. Vi hade tagit in på hotell, ett billigt sådant, tro mig, som en sorts sista utväg. Vi hade frågat om lov att få campa på brandstationen, men de skickade vidare oss till sheriffen i grannbyggnaden. Vi fick lov att tälta i stadsparken, men han påpekade att det var Halloween och att vi säkerligen skulle bli utsatta för barnens bus eller godis natten igenom. Vi valde det billiga hotellet.

Vädret skulle jag vilja beskriva som ruggigt. Mer grå moln än blå himmel. Kallt. En motvind från helvetet. Vi drack varsin kaffe på Mac Donalds och sen ännu en på en mexikansk snabbmatskedja för att fördröja det oundvikliga. Ingen av oss ville cykla. Ingen av oss vill lifta. Ingen av oss ville ödsla 20 dollar var för ännu en natt på Hotell Nevada. Vad gör man? Man cyklar. Att resa ska inte vara en semester. Man ska lida. Man ska få ärr. Det är då belöningarna och de värdefulla insikterna kommer. Först då. Sen är man i stort sett i behov av semester när resan är över, men då måste man jobba. Livet är hårt.

Nåväl. Vi gav oss iväg. Varje halvmil stannade vi och vilade, drack vatten och förbannade vinden. Ely tycktes aldrig försvinna bakom oss. Den fanns alltid kvar inom sikte och hånade oss för våra ansträngningar. Till sist kom vi in en dalgång och bergsryggen i söder gav oss lä. Istället klättrade vi uppför ett bergspass. Det näst sista 7000-fots passet i Nevada.  Efter att ha nått toppen rullade vi ner på andra sidan och sökte skydd inne på vägkrogen Majors Place.

Eftersom vädret blev sämre och personalen varnade oss för snöstormar beslöt vi oss för att stanna kvar. För fem dollar fick vi tälta på altanen på baksidan samt vara med och äta kvällsmat med de andra mer eller mindre bofasta gästerna i den tillhörande trailerparken. Det var mörkt i lokalen. En brasa brann i ett hörn. På väggarna hängde bilder på fotbollslag och avhuggna djurhuvuden, vissa med solglasögon, några med cigarr i mungipan och en med tomteluva. På andra sidan bardisken en laptop med facebook på skärme

Efter en frukost rullade vi ner i dalen med vinden i ryggen. Avstånden var som vanligt hallucinatoriska. Enorma. Efter en 25 kilometer lång raksträcka svängde vägen norrut och jag passade på att titta bakåt. Majors Place låg där uppe i den vindpinade sluttningen, inramad av torrt gul gräs och gråa klippor. Moln hade brett ut sig över bergen och vägen ner från Connors Pass var uppslukad och borta. Vita trombliknande armar sträckte sig från himlen till det torra gula gräset och vi tycktes bara vara timmar från att försvinna i snökaoset.

Vi kom upp för ännu ett pass – det sista i Nevada. Snöstormen kom närmare men höll sig ännu på avstånd. På andra sidan passet rullade vi fram till några hus som låg precis på gränsen till Utah.  Det blev en repris. Vi stannade, drack kaffe och tältade sedermera på baksidan. Denna gång gratis. Snön föll, men lade sig aldrig till ro.

På gränsen mellan Nevada och Utah…

Tältnatten 100 meter därifrån…

Efter några dagar på asfalt var vi sugna på mer öde rutter. Vi studerade kartan. Grusvägar.  Inga byar. Vi svängde av söderut, ca 20 kilometer öster om gränsen mellan Nevada och Utah. Ni som har bilat i området vet att det inte finns något där förutom tomhet. En halvdag senare närmade vi oss passet vid Crystal Peak. Det var en fantastiskdag. Jag njöt. Ett av resans roligaste pass. Vit gnistrande snö låg i fickor på det utstickande, udda, ensamma silverberget och enbärsbuskar och några få träd gav samtidigt det gröna en röst. På andra sidan berget drog nya moln in, det blev genast mörkare, och en i det närmaste hotfull stämning la sig över öknen. Vi tog i, cyklade tills vi var trötta och till solen blev så röd som den bara blir i vildmarken, i öknar och i berg, men aldrig i städer, och slog läger precis söder om Sevier Lake. Marken var mjuk och fuktig men skulle bli hård som sten när nattens minusgrader väl föll.

Into the wild… Wohoo!                                                                Foto: Helen Lloyd

Helen uppför det lilla passet. Crystal Peak till höger…

Crystal Peak…

Precis söder om Sevier Lake…

De enorma vidderna söder om Sevier Lake…

Vi fortsatte rätt österut dagen efter. Vädret var fortsatt kallt och ruggigt och vinden piskade oss. När vi vid middagstid kom tillbaka till civilisationen i form av en ensam asfaltsväg i höjd med den gamla spökstaden Black Rock hade duggregn börjat falla och senare under dagen förvandlades regnet till blötsnö. Asfaltsvägen korsade vi dock bara på bredden och några meter senare förvandlade sig den lilla grusvägen till något som hämtat ur en cykeltur genom Afrika. Grusvägen förgrenade sig och blev mindre och till sist cyklade vi mer eller mindre off-road. Hela tiden fick vi stanna och dra torra, döda grenar och småbuskar ur hjulen. Mina vattenflaskor skakade ständigt loss så att jag fick stanna och åter spänna fast dem under den gamla innerslangen runt mitt frontrack. Ödesdigra svarta moln drog in västerifrån och jagade oss och vi tvingades cykla hårdare än vad vi velat göra, men förgäves. Snön kom över oss i tjocka blöta flingor som smälte i samma stund de träffade våra skalkläder. Vägen bestod av ständiga kullar, som i vågorna på ett hav, och på varje krön tävlade vinden med mina egna andetag om uppmärksamhet. Vi hoppades att varje våg skulle vara den sista med det fanns alltid en till och sen ännu en. Strax innan mörkret föll nådde vi den stora motorväg som går mellan Salt Lake City och Los Angeles och korsade denna. På andra sidan fanns en bensinstation med verkstad och en subwayrestaurang. Vi slog oss ner, frusna och hungriga och åt varsin med tonfisk. Blötsnön föll allt tyngre och vi var för trötta för att leta campingplats så vi frågade verkstadspersonalen om vi kunde campa där, och det gick bra. De visade oss till och med till en liten maskinpark med tak så att vi fick ett visst skydd.

Inte i Afrika, utan i västra Utah…

Helen är den svarta pricken precis mitt i bilden…

Mitt tält på morgonen efter natten i maskinhallen…

Dagen efter blev hård. Först uppför i ett par dussin kilometer under konstant snöfall. Underlaget bestod av allt annat än charmiga fyra centimeter snömodd. Våra däck lämnade långa svarta svansar efter sig på marken. Lastbilar körde om oss allt för nära och fingrarna inne i mina handskar blev allt kallare. Ännu ett bergspass besegrades och nerfärden kunde ha varit riktigt vacker – om man nu hade kunnat se den genom det rådande vädret. Genomblöta tog vi in på ett billigt motell i staden Richfield. Det var resans åttonde betalda natt och det sved en aning, men att kunna torka all utrustning är skönt.

Härligt väder!

Dagen efter var äntligen himlen blå igen. Vi hade en stigning på cirka 1000 höjdmeter upp till passet i norra delen av Parkerbergen. Till en början såg det riktigt hårt ut. Först förorter ut ur Richfield. Sen några kilometer av jordbrukslandskap. Och sen Pang! rätt upp i bergen. Väl närmare var det inte riktigt så brant som vi trott, men visst. Långa perioder fick vi gå bredvid och leda cyklarna upp. Men det var vackert. Utahs världsberömda röda marslandskap blev allt mer närvarande.

Att cykla bergspass är ofta helt fantastiskt. Man kan dra paralleller till tidsresor. Inte för att ni kan cykla er tillbaka till franska revolutionen, men ni kan cykla er tillbaka till föregående årstid. Eller till en framtida. Det var höst i dalen, men efter några timmars trampande var vi mitt i ett vinterlandskap. För varje kurva i serpentinvägen sjönk temperaturen och snödrivorna i vägkanten blev allt större och djupare. Vi nådde till sist toppen även på detta 2555 meter höga bergspass och rullade halvvägs ner till byn Loa på andra sidan. Vi campade vid några mycket vackra klippor, i en värld av rött, vitt och grönt. Ljuset från Loa lyste upp dalen nedanför oss och den stora månen gjorde så att mörkret knappt föll i mitt tält den natten. Det gjorde dock temperaturen. Minus 11.
Hur många pass har vi egentligen cyklat nu? Jag har ingen aning.

Det är vackert och ser skönt ut – men det blev ca 11minus denna natt…

Dagen efter cyklade vi in till Torrey och stannade hos vänner från cyklisternas eget soffsurf: warmshowers.org. Efter några dagar cyklade vi vidare och skulle komma att rulla på en väg som kanske är den allra vackraste jag cyklat på.

The highway to Zion

Vi visste att vi hade ännu ett bergspass att klättra innan den riktigt roliga biten skulle börja. Det var ett 9600 fot högt pass (strax under 3000 meter) som låg framför oss. Omgivningen, undantaget de röda klipporna som trängde igenom snötäcket här och var, kunde landskapet vara hämtat ifrån en fin, kall novemberdag i norra Sverige. Granskog skymde allt som oftast utsikten, om man inte som jag tycker gnistrande snö på trädgrenar är en utsikt i sig. Det var vackert! Och kallt. Inte kallt på samma sätt som Altun Shan-trippen och absolut inte kallt som nordöstra Turkiet i februari. Men det var kallt. Händerna sved och jag spände ut händerna i 90 grader från de armarna som hängde vid mina sidor och rörde axlarna upp och ner för att pumpa ut blod i fingertopparna och på så sätt värma upp dem. Helen frågade vad jag höll på med. Jag förklarade. Helen skrattade åt mig i en hel minut. Frys då, tänkte jag. Vi släppte våra bromsar och fortsatte rulla nedför.

I Boulder värme vi oss i en handelsbod och köpte varsin mugg med varm choklad. Tiden gick. Innehavaren påpekade att vi nog borde skynda oss lite om vi ville nå campingen vid Calf Creek. Det ordnar sig, sa vi – det är bara fyra miles. Nä, sa innehavaren. Det är 13 miles. Trots vad människor sagt, trots vår karta och trots vår GPS hade vi räknat fel. Det var längre. Är det något som jag har lärt mig efter nästan fem års trampande världen över, så är det att det alltid är längre. Aldrig kortare, förutom gången som bekräftar regeln, såklart. Helen, som nog är mer vetenskapligt lagd, grymtade bara. Nu på senare tid börjar hon nog hålla med mig. Hon har ju ändå bara en nybörjare i sadeln. Knappt 30 000 kilometer. Vi hann hur som helst inte fram till Calf Creek innan mörkret föll. Eftersom det ju som sagt var längre. Istället tältade vi bakom en kiosk i södra Boulder. Ett par unga goth-tjejer gav oss tillstånd. Gothare, tänkte jag. Undrar vad de tycker om tillvaron i mormonernas Utah? Bredvid vår campingplats fanns ett par hus samt en enorm gul klippa som i stark grad påminde om Ayers Rock i Australien.

Dagen efter gick vi tillbaka till kiosken för att köpa frukost. En skäggig man bemötte oss en aning tillbakadraget. När vi skulle betala frågade han varför vi tältat i hans bakgård, utan att fråga om lov. (En pinsam tystnad föll nu över sydvästra Utah). Vi bad om tillstånd, svarade vi. Ett par unga tjejer sa att det gick bra att vi campade där…?

Bah, sa den skäggiga mannen. De har ingen aning om någonting. De kan inte lova något sådant. Hur som helst, fortsatte han, så var det redan mörkt när jag upptäckte er och jag ville inte köra bort er. Skratt ekade till sist mellan de gamla träväggarna i bodens inre och vi fortsatte vår resa till Panama.

Efter att vi lämnat Boulder med dess goth-tjejer och skäggiga butiksinnehavare bakom oss började en vägsträcka som jag aldrig sett maken till. Det var kort sagt en av de absolut vackraste vägar jag över huvud taget cyklat på. Det började som så många gånger förr med en uppförsbacke. Väl uppe gick vägen på toppen av en relativt smal rygg med fritt fall på båda sidor. Utsikten var hänförande. På båda våra sidor bredde Grand Staircase-Escalante National Monument ut sig med sina i det närmaste bottenlösa kanjoner, karga berg och halvt frusna floder i dalgångar så djupa att solens strålar nästan aldrig når dem. Med vinden i ryggen flög jag fram allt för snabbt och jag tvingades bromsa för att sträckan inte skulle ta slut för snabbt.

Alltså… det var mycket vackrare i verkligheten. Men det var svårfångat med kameran. Lägg märke till fallen på båda sidor…  

En lång snirklande nedförsbacke tog oss långsamt ner till campingen som vi hade försökt att nå dagen innan. Calf Creek. Väl där låste vi fast våra hojar i ett staket och började gå den dryga halvmilen fram till Calf Creek-fallen. I vanliga fall är jag inte så hemskt inne på vattenfall – kanske på grund av att de i vissa backpackerkretsar automatiskt tycks vara kronan på världens alla naturupplevelser. Uttjatade innan de ens är upplevda och sedda. Men bara om de ligger utanför norden. Det är ju faktiskt en aning komiskt att Erawan är många gånger mer känt än Njupeskär eller Tännforsen här hemma i Sverige.

Vi började gå på en sandig halvmeter bred stig mellan höga bergsklippor. Utahs vanliga röda klippor var för jämnan närvarande. Höstblommor i gult och blått kantade vår väg och döende löv föll från träden. Vissa skuggigare passager var täckta av snö medan det i solen var varmt i kortärmat. Stigen följde en liten å som slingrade sig fram genom högt vassliknande gräs. Till sist såg vi vattenfallet och det var magnifikt. Mitt hjärta började slå fortare och stegen ökade takten automatiskt. Vi stod länge vid vattnet och beundrade det.

Det röda Utah…

Vid vägen till vattenfallet…

Vattenfallet…

Uppförsbacke stod åter på menyn efter omvägen till vattenfallet. Vi passerade Escalantefloden och började sen klättra. Till en början var omgivningen den vanliga röda. Sen blev naturen blekare och blekare och till sist cyklade vi genom ett ljusgrått stenlandskap. Det var vackrare än vad det låter. Vi nådde toppen på ett bergspass och rullade ner i hård motvind på andra sidan.  Vi slog läger i en torrflodådra och medan Helen lagade potatismos, chilibönor och majs, reparerade jag mitt tält som fått sig en törn. Senare på kvällen brann en stor lägereld vid våra sovplatser.

På vägen upp…

Strax innan sovtid…

På morgonen rullade vi in till byn Escalante. Vi hade inte mer planer än att köpa mat och eventuellt snabbkolla våra respektive email. Det var lättare sagt än gjort. Det var söndag.  Allt var stängt, till och med de flesta bensinstationerna och de klassiska snabbmatskedjorna. Vi kunde inte lämna Escalante innan vi fyllt på matförrådet, så vi kunde inte göra så mycket annat än köpa varsin chipspåse i den enda öppna bensinstationen och återigen slå läger. Resten av dagen låg jag i mitt tält och lyssnade på ”Snömannen” av Jo Nesbö. Det var trevligt på sitt sätt.

Vi kom ner till ett sort mellanspel på Highway 12. Borta var de höga bergspassen och mycket av snön. Men de berömda nationalparkerna längre västerut hade vi ännu inte nått. Men ändå, vi njöt till fullo av naturens skönhet och närheten till det lite mer vilda och udda. I byn Henrieville stannade vi till utanför det gamla postkontoret och läste om en av traktens gamla karaktärer: Lige Moore. Den lokala legenden berättar att grannar till Lige Moore svor på att de sett Butch Cassidy, som för övrigt föddes bara ett stenkast därifrån, i dennes hem – flera år efter hans påstådda död nere i Bolivia. Ett eko, tänkte jag där jag stod framför postkontoret i den lilla byn. Ett eko från min egen dåtid. Fyra år tidigare hade jag liftat genom de karga dalgångarna mellan Tupiza och Uyuni i Bolivia och sett hur chauffören format sina ena hand som en pistol och pekat i vägkanten. Där hände det, hade han förklarat, och menat det rån som inträffade år 1908 och som kanske skulle bli den sista spiken i kistan för klassisk vildavästernhistorik. Rånarnas namn var Robert Leroy Parker och Harry Alonzo Longabough, men är mer kända som Butch Cassidy och The Sundance Kid. De blev dödade i en eldstrid bara dagar efter deras sista rån. Eller? För vem var det egentligen som Lige Parkers grannar sett de där gångerna? Att gamla västerns antihjältar bevisligen är svårdödade råder det ju inget tvivel om. Fråga till exempel Brushy Bill Roberts som så sent som 1949 påstod sig vara ingen mindre än Billy the Kid.

Dagen efter min tillbakablick nådde vi Bryce Canyon Nationalpark. Och vad ska jag skriva om den? Att det var vackert? Ja. Det var vackert. Det bästa kanske var den första synen, det var inget smygande, ingen förvarning för det som komma skulle. Utan det var rätt på. Likt den första chockartade synen man får av al-Kazneh, Skattkammaren, efter man tagit sig genom den långa klippgången fram till nabateérnas gömda och uråldriga huvudstad Petra i nuvarande Jordanien. Men Bryce Canyon var och är ett slutgiltigt bevis på att den gamla klyschan stämmer, den om att Moder Natur är den största konstnären. Vi rullade genom intetsägande granskog under en evighet innan världen öppnade sig, nästan imploderade. En slags naturlig amfiteater uppenbarade sig framför och under oss. Otaliga röda, snöklädda jordpelare prydde dess botten 250 meter nedanför våra fötter. Vi gick ett par rundor i parken och tillbringade största delen av en dag där. På kvällen tog vi oss till det fina folkets hotell och njöt av en öl framför den värmande brasan i foajén. Snart prydde leran från våra skor den säkert mycket dyra mattan. Precis innan mörkret föll gick vi ut och slog upp våra tält några hundra meter därifrån. Temperaturen sjönk till minus nio grader den natten.

Bryce Canyon Nationalpark…

Bryce Canyon Nationalpark…

Bryce Canyon Nationalpark…

Bryce Canyon Nationalpark…

Bryce Canyon Nationalpark…

Jag har en bekännelse. Jag kommer inte kunna cykla mellan Kanada och Panama. Inte hela vägen. Jag har nämligen liftat. Det var i Zion National Park det hände. En parkvakt öppnade sin parkvaktskur och sa: Verboten! När jag för ett ögonblick stelnade till av förundran över denna tyska verbala krevad, lade parkvakten till: ”Ni får inte cykla genom tunneln. Det är förbjudet. Jag stoppar en bil och så får ni lifta med den”. Sagt och gjort. Alltså kommer jag inte ha cyklat mellan Kanada och Panama. På grund av en verboten-tunnel. Jag har varit förkrossad i flera veckor nu – men livet går vidare.

En bit av vägen efter tunneln…

Synen på andra sidan tunneln kommer jag aldrig att glömma. De enorma vyerna över de kilometerhöga släta klippväggarna, vägen som slingrade sig ner genom små dungar av träd med citrongula skal. Vi rullade ner. Vi kom till en korsning. Norrut låg parkens godbitar. Söderut allt annat. Vi svängde norrut. Åtta kilometer senare kom vi till det fina folkets lodge. Vi frågade om vi fick campa på baksidan. Det fick vi inte. Istället rullade vi tillbaka samma väg och in till byn Springdale. Den officiella campingen var för dyr. En trailerpark ännu dyrare. Brandstationen var gratis. Vi fick tillgång till baksidan. Perfekt. På morgonen cyklade vi tillbaka till lodgen 15 kilometer norrut. En vaktmästare lovade att våra cyklar skulle vara säkra under tiden vi såg oss om.

Det fanns en hel del att se i parken. Vi valde att vandra upp till Angel´s Landing. Ett par rejäla serpentinsvängar märkte början på rutten. Högre och högre. Till sist försvann stigen in en bergsskreva och sen ytterligare svängar. Den sista biten fick vi hålla fast i kedjor med bråddjup vid våra sidor för att komma framåt. Till sist var vi framme. Trodde vi. Det återstod ett par hundra meters klättring upp till toppen. Ja, klättring. Så såg det ut i alla fall. Vi bangade ur. Inte enbart för att det såg sjukt otäckt ut och inte heller för att det var så mycket turister i omlopp att man tvingades köa. Det var mest tiden började rinna iväg och vi hade helt enkelt inte ork att fortsätta. Vi var ju tvungna att gå ner och börja cykla och hitta en gratis sovplats. Utsikten från denna mellanplats var hur som helst också bedårande. Vi var nöjda ändå.

Början på vägen upp till Angels´s Landing…

Utsikt på vägen upp..

En kvinna i grönt…

Vi slet oss till sist från Zion…

Vi lämnade till sist Zion bakom oss. Vi rullade förbi den brandstation som varit vårar hem natten innan och rullade ut ur Springdale och slog upp våra tält någonstans i det begynnande mörkret.

Vår plan var nu att ta oss till Las Vegas så fort som möjlig. Den planen höll i ett par dagar. Sen blev det bom stop vid en vägskylt som skrek ut att cyklar var förbjudna. Vi hade valt den enda realistiska vägen för att ta oss till Vegas snabbt – motorvägen. Ingen hade dock sagt att vi inte fick cykla där. Nu återstod därmed bara ett alternativ. Den orealistiska. Ett vägnät som mest används av Nevadas bönder och som går i zickzackmönster ute i öknen. Vi tog oss till en restaurang där vi genomsökte nätet efter information. Vi hittade det vi ansåg oss behöva, fyllde upp väldigt många liter vatten var och ut i öknen vi cyklade. Det blev ett par spännande dagar. Vägarna var ofta mycket tungcyklade och ibland var det leda hojen som gällde.

Vi tog oss över en anonym bergskedja och hamnade vid ett tillfälle bakom ett stängsel då vi följde en knappt urskiljbar stig. Vi fick ta av packväskorna och lyfta över cyklarna en i taget. Till sist blev vägen bredare och återigen lättare att cykla på. Strax före vi nådde den gamla motorvägen korsade vi ett fantasieggande område med mängder av Joshua trees.

Vägen till Las Vegas…

När vi nådde asfaltsvägen rullade vi rätt ner till Arizona och kom att stanna där i cirka två timmar. När vi nådde Nevada igen hade vi fått information om att det på denna sträcka faktiskt var lagligt att cykla på motorvägen. Sagt och gjort. 130 kilometer senare var vi i Las Vegas.

Från Las Vegas till La Paz

I detta kapitel förtäljs det om hur de tog sig från Las Vegas till La Paz och vad som hände under tiden. Det berättas om hur de utforskade den halvö av berg- och ökenområden som utgör den latinamerikanska världens nordvästra utpost. Det är också en berättelse om taggar i däck, trasiga pakethållare, frustration, glädje. Och efter många års resande – en vardag i cykelsadeln. En vardag som består i att vakna på en ny plats varje morgon och som består i att somna på en ny plats varje kväll, och att laga sin mat över ett litet gaskök och känna innerlig glädje över livet som nomad.

Las Vegas. Det var med glädje och lättnad vi lämnade staden bakom oss. Inte för att jag har något emot stället. Tvärtom – allt som står ut och är annorlunda är kul att uppleva. Men fem dagar var på gränsen till, likt allt annat i den berömda ökenstaden, för mycket.

En förmiddag firade vi vår avfärd med en utmärkt röd curry – inte grön, röd. Den var en aning för vattnig för att få högsta betyg – men ändå helt gudomlig. Sen rullade vi i snabb takt förbi Eiffeltornet och Frihetsgudinnan, och en sfinx i egyptisk stil som för en gångs skull inte vaktade en kungagrav – utan världens tredje största hotell och dess 4400 rum och 2000 enarmade banditer. Där tog Las Vegas Strip slut lika abrupt som den fem dagar tidigare börjat. Vi var åter i öknen.

Surly the Bike by night…

Vi hade inget mål för dagen annat än att cykla till mörkret närmade sig och sen sova i tystnad – i just den legendariska tystnad som öknar över hela världen kan skryta med. Det gick inte vår väg. Istället för att fylla på nattvatten tidigt – när mörkret fortfarande befann sig på ett tryggt avstånd, valde vi av oklar anledning att strunta i den livsviktiga vätskan. -Nästa ställe, sa vi. Nästa ställe låg dock längre bort än vad vi räknat med. Vi befann oss på huvudvägen mellan Las Vegas och Los Angeles och trafiken var en enda stor slingrande varelse, en oändlig ormkropp utan vare sig svans eller huvud. Den slingrade dock inte, halvdöd som den var. Vi var snabbare. Bilarna i ormkroppen stod stilla i en kö. Till sist nådde vi Primm. En ny stad i neon, ett Las Vegas i miniatyr, just på gränsen mellan syndfulla Kalifornien och det än mer syndfulla Nevada. Vi fyllde på vatten på ett kasino med massa enarmade banditer och den ständiga neon som nu på allvar började gå mig på nerverna. Samtidigt fick jag punktering. Under några mindre kul minuter släpade jag min cykel från Nevada in till Kalifornien jämte den döende varelsen som slingrade sig tvärs genom staden. Precis på andra sidan gränsen till Kalifornien, där andra lagar gäller, tog neonet slut och ett boskapsstängsel tog över. Vi slängde över våra saker, utan att bry oss om att folk såg oss. Vi hoppades att mörkret gav oss tillräckligt skydd. Man ska egentligen alltid vara försiktig och se till att ingen ser en när man campar vilt. Speciellt längs motorvägen mellan Las Vegas och Los Angeles – samma ökentrakter där de alltid gräver ner falskspelare och andra oönskade element i Hollywoodfilmerna. Ni minns väl slutscenerna i filmen ”Casino”?

Vår campingplats utanför Primm. Nästan exakt på gränsen mellan Nevada och Kalifornien…

Kalifornien bestod av samma slags rullande vågor som vi tidigare upplevt i södra Idaho och norra Nevada. Oändliga backar av sådant slag man inte hittar i Himalaya – dessa var långa och varsamma backar i en slags mjuk variant som gör att man knappt märker att man cyklar uppför -inte förrän man tittar ner på cykeldatorn och ser att man rullar fram i endast 10 kilometer i timmen. Himalayas backar är jobbigare och mer påtagliga. Mer aggressiva. Men dessa små ettriga kullar tog ändå andan ur oss. De var psykiskt påfrestande på ett sätt som jag har svårt att förklara. Himalayas backar är fysiskt jobbigare, men där ändras naturen längs med vägen oftare och man belönas ofta med en uppiggande ny vy vid varje krön eller sväng. De oändliga ökenvågorna i sydvästra USA fick oss istället att känna oss som en ekorre i hjulet.

Jo, det är faktiskt en uppförsbacke de handlar om – även om det inte syns på bilden. Dessutom i stark motvind…

Ofta var kullarna prydda av ett vackert, säreget träd. De första europeiska bosättarna i området var mormoner. De hade flytt västerut eftersom de ansåg sig förföljda på grund av sina idéer om saker och ting. När de slog sig ner i och omkring Mojaveöknen så tyckte de att de märkliga träden som växte där påminde om Jesus Kristus. Därav namnet på trädet: Joshua Tree .

Titta! Träden ser ut som Jesus, sa mormonerna en gång i tiden. Jag tror även Joshua Tree är en film med Dolph Lungren. Eller kanske han van Damme. 

Vi cyklade tvärs igenom Mojave National Preserve och njöt av jesusträden, vågorna, vyerna och en eller ett par spökstäder så som Cima och Kelso. Efter att ha kommit ut ur Mojave rullade vi sakta nerför i cirka tre mil längs Kelbaker Road och passerade först en skylt som visade hur långt vi hade kvar till Joshua Tree Nationalpark. En stund senare kom vi till en korsning där vi svängde höger och efter bara någon minut ropade Helen något till mig och pekade på marken. Och där, på den spruckna asfalten, i stora vita tecken, stod ”Route 66”. Jag var helt perplex. Jag hade hela tiden vetat att vi någon gång skulle korsa resterna av denna mytiska väg. Men jag hade inte reflekterat över det på månader. Men där var vi nu. Våra cykeldäck mot självaste Route 66. Vägen som Steinbeck skrev om i Vredens druvor, vägen som Nat King Cole sjöng om, vägen som närmast är den amerikanska drömmen. Eller i alla fall var. Idag finns bara berättelserna och sångerna kvar.

”..and they come into 66 from the tributary side roads, from the wagon tracks and the rutted country roads, 66 is the mother road, the road of flight.”

-John Steinbeck i Vredens druvor

Helen Lloyd på Route 66…

Dagen efter var slitsam. Hård vind, höga vågor och långa avstånd. På kvällen campade vi i en torr flodådra strax utanför portarna till Joshua Tree nationalpark. Parken var inte den mest spännande jag sett – men det var ändå ganska vacker cykling på en del ställen. Ibland var vägen kantad av kaktusskogar och andra gånger av enorma samlingar av runda stenblock – kanske en gång utplacerade av Mojaveöknens motsvarighet till den arabiska öknens fruktade djinner. De mer höglänta parkdelarna hör till Mojaveöknen medan de lägre hör till Coloradoöknen och därav ståtar nationalparken med två helt olika ekosystem. Så värst många Joshua Trees såg vi inte till – de var betydligt fler utanför själva parken.

Joshua Tree nationalpark…

Joshua Tree nationalpark…

Vi lämnade parken någon timma före solen gick ner framför oss. Vi var för tillfället på väg rakt västerut. En enorm torrlagd flodådra blev vårat hem för natten. Solen försvann och lämnade över till natten och vinden. Och inte vilken vind som helst. Det var Santa Ana som röt. Namnet sägs komma från spanskans vientos de Satán – Djävulens vind. Den natten fick jag flera gånger gå upp och rätta till tältet så att det inte skulle blåsa sönder. Dagen efter fortsatte blåsten, fast inte i lika starkt ursinne. Vi rullade genom en slingrande tät dalgång, buskarna och sandens färg fick mig att tänka på Mellanöstern. Eller så spelande mitt undermedvetna mig ett spratt. Namnet på den närliggande staden var nämligen Mecca. Fast kanske var det så ändå – att personen som en gång döpt det lilla ökensamhället i Kalifornien till samma namn som den heliga staden i Saudiarabien, en gång i tiden kommit ut ur samma dalgång som mig och med tankarna i Mellanöstern. Vi får aldrig reda på vilket.

Den här natten kom Vientos de Satán…

Sprickor i flodbottnen…

Vi lämnade Mecca bakom oss och längs Salton Seas norra och sedermera östra strand rullade vi ner i ett tätbebyggt område nära den mexikanska gränsen. Staden var El Centro och där stannade vi i två nätter hemma hos en cyklande gymnasielärare. Sen bytte vi land.

Först höll vi på att inte komma in i landet eftersom vi var tvungna att betala en slags avgift på banken. Men eftersom det var söndag var banken stängd. Till sist visade det sig dock att vi fick komma in i landet på ett villkor: betala visumet innan ni lämnar Mexiko! Ok, sa vi.

Den första glimten av Mexiko fick vi form av staden Mexicali. Stor, annorlunda, livlig, och enligt vissa röster mer eller mindre livsfarlig. Kartellerna ligger i krig. Tijuanakartellen mot den än mäktigare, än våldsammare Sinaloakartellen, mot Guadalajarakartellen, och så vidare. Mexikos namn är besudlat. Och värst av alla städer är Ciudad Juarez. Enligt ihärdiga rykten världens farligaste plats, bortanför regelrätta stridszoner. Stadens hundratals, kanske tusentals, olösta kvinnomord vittnar om att det stämmer. När vi lämnade Kanada för Montana och berättade om våra planer för den skäggprydde amerikanske gränsvakten varnade han oss. -Var försiktiga, sa han. -Gränsövergången till Mexiko är inte som gränsen till Kanada.

Vi tog ut några tusen pesos från en bankomat innan vi cyklade ut ur staden. Efter cirka sju mil stannade vi för att fira övergången! Tyvärr kommer jag inte ihåg om vi skålade i Corona eller Pacifico. Gott var det oavsett. Efteråt trampade vi ytterligare några mil innan vi slog upp våra tält några hundra meter från asfaltsvägen.

Baja California. 

De första dagarna flög vi fram tack vare stark medvind. Dag nummer tre i det nya landet nådde vi den första turistbyn vid namn San Felipe. Amerikaniserad skulle en del beklaga sig. Och visst stämmer det. På samma sätt som till exempel Mecca i Kalifornien var mexikaniserad. Det är så det ser ut i världen numera. Det är inga konstigheter. Men en del verkar upprörda när det är just amerikaner som flyttar på sig. Nåväl.

Helen fotograferar resans första Carnegiea gigantea…

Vi nådde åter havet…

Vi fortsatte söderut längs kusten. Ibland befann vi oss vid Cortezhavets omedelbara närhet och ibland högre upp i bergen. Vattnet var extremt blått. Och i kombination med de karga bergen och öknen som gick ända ner till vattnet liknade jag området många gånger med sydkusten i Jemen och Oman. Kulturerna i sig har väl inte så värst många likheter, men naturen kunde ha varit tvillingar. Det var mycket vackert.

Vi passerade Puertocitos , en liten by som kunde ha varit mysig, vacker och betydligt mer välmående. Vi var överens om att någon mäktig person i trakten också måste ha varit ytterst inkompetent, för att inte ha lyckats ge den lilla byn i den sagolikt vackra bukten med det klarblå vattnet en livsviktig vitamininjektion. Jag hade lyckats med de förutsättningarna. Du med. Puertocitos var istället den mest deprimerande håla vi såg under våra tre veckor på Baja California.

Strax efter började en av denna resans hårdaste vägpartier. En grusväg med västafrikansk standard. Djup sand, tvättbrädesgupp, elaka taggar och vassa stenar som i det närmaste slet sönder våra däck. Helens ena pakethållare gick skakade sönder. Det var vackert – som alltid på halvöns östra sida. Men vi var för trötta för att njuta av det. Fordon passerade. Glada mexikaner i pickupbilar, minibussar med solbrända surfare från Kalifornien, enstaka seriösa overlanders och pensionärer från Montana och Idaho som enligt rykten inte alls är glada i Barack Obama. Det var en satans blandning.

Wohoo! Att cykla i sand är kul!…

Denna sand cyklade vi dock inte i…

Vid en militärcheckpoint fick vi halvt som halvt öppna ett par av våra cykelväskor. De hittade inga vapen. Jag frågade om vi kunde få lite vatten, och deras reaktioner blev oroliga. Antagligen hade de fått order att under inga omständigheter lämna posten. Fair enough. De frågade om de kunde fylla på en av våra tomma PET-flaskor med Coca-Cola istället. Det går himla bra, svarade jag med kroppsspråk och några enkla spanska fraser. Det jag senare inte förstod var varför soldaterna inte berättat att det fanns en affär bakom nästa krön. Jag fick lite dåligt samvete över att ha tagit emot deras Coca-Cola… De var överlag vänliga och gjorde bara sitt jobb. Inte som de syriska soldaterna i vintras som utan egentlig anledning tvingade ner mig på knä och siktade på mitt huvud med automatvapen från mindre än en meters håll. Då föredrar jag Coca-Cola. Även ljummen sådan.

Efter att vi passerat det välkända Coco´s Corner, där en man utan ben sålde öl till alla som ville ha, kämpade vi oss åter fram till asfalten och svängde vänster. Omedelbart kom vi in i ett fantastiskt vackert område precis söder om Laguna Chapala och slog läger. Fast mörkret kom ville jag inte gå in i tältet utan jag satt på ett stort stenblock och tittade på alla växter i månskenet. Den stora favoriten bland Bajahalvöns myllrande växtliv blev Fouquieria Columnaris –boojumträdet. En högt men smalt träd vars hela utformning påminner om väldiga tentakler som reser sig svajande ur ökensanden. Tentaklerna kan bli upp till 20 meter höga. Be en serietecknare rita en planta från en planet i yttre rymden och han kommer att kladda ner något som liknar Fouquieria Columnaris. Det var på det hela taget ett fantastiskt kul planta och jag blev alltid på bra humör när den dök upp. En annan favorit var den jättelika Saguarokaktusen (Carnegiea gigantea), som har följt vår väg relativt troget i mer än tusen kilometer. Den sistnämnda kunde dock vara på dåligt humör och ha taggarna utåt, vilket efterhand frambringande en viss irritation mellan växtgiganten och våra däck. Tyvärr har jag nog var mer inkompetent än vanligt eftersom jag inte hittar några rättvisa bilder på växterna på mitt minneskort. Men jag länkar, enligt önskemål, till Wikipedia. Ok? Ok.

Jag ville inte gå in…

Ett exemplar av boojumträdet…

Boojumträd och annat…

Detta räknas till ”det andra” som jag nämnde ovan…

Marken döljer mystiska saker…

Bajahalvön hade också en trist sida. Det vill säga den västra sidan. I öster cyklade man antingen nära havet eller uppe i bergen, eller både och. Ofta i skogar av kaktusar och med mycket djurliv omkring oss. Vid ett tillfälle såg vi ett stort stim delfiner, en annan gång skrämde vi iväg ett sjölejon som låg och solbadade i strandkanten som om han vore en turist på Sunny Beach. I luften flög många olika fåglar. Praktfregatten stod ut lite extra genom att påminna om en uråldrig flygödla med dess vassa, kantiga former. De sköna, loja pelikanerna var en annan av mina flygande favoriter. Vid ett tillfälle lånade vi en kajak av en amerikanare vars strand vi bodde på i två nätter och studerade dessa varelser så nära som de lät oss komma. I det klarblå vattnet under oss simmade det samtidigt stora stim av gulsvarta småfiskar.

De mexikanska flygfäna vände ryggen till mig!

Utsikten från mitt tält en tidig morgon vid Cortezhavet…

Vi passerade Guerrero Negro som var relativt ointressant innan vägen åter svängde österut och vi närmade oss de mer intressanta småstäderna Santa Rosalia och den än mindre Mulege. Efter att ha cyklat längs med östkusten under en dag närmade vi oss Loreto där vi unnade oss ett billigt hotellrum en natt (Tack för donationen – ni vet vilka ni är!). Loreto var snyggt. Prydligt och vackert och mysigt. Billig öl. Bra mat. Jag hade inte haft några problem med att stanna några dagar till, men så blev det inte denna gång. Världen är enorm, rastlösheten likaså, plånboken mindre. Vi fortsatte söderut. Nu med halvöns slutmål i tankarna: La Paz.

Vägen dit började med fyrahundra höjdmeter uppförsbacke. Den var vacker och kul att cykla. Det enda felet med den var att vi inte hann upp innan mörkret föll. I tio kilometer hade vi letat boende i den torra flodådran nere i dalen eller bakom ett par buskar. Men kombinationen stup på ena sidan, bergvägg på den andra plus diverse onödigt trams som höga stängsel och några få hus hittade vi inget. För första gången på mycket länge var vi tvungna att verkligen leta efter en tältplats. Samtidigt föll mörkret. Vi var dock säkra att vi skulle hitta en plats väl uppe på det krön som närmade sig snabbt, trots en hel del mil i benen från dagens cykling. Väl uppe på krönet svängde vägen och fortsatte uppåt längs sidan på ännu en sluttande bergvägg. Helt omöjligt att tälta där- om vi inte gjorde det ovanpå det rostiga gamla skyddsräcket som någon myndighet måste ha satt upp någon gång i forntiden. Vi fortsatte uppåt. Och nådde passet. Vi ville bara försvinna in i busklandskapet, men var tvungna att vänta på att ett par vägarbetare skulle packa ihop och åka hem. Vi vilade i diket och såg oss omkring. Svarta kaktussiluetter tornade upp sig mot den blodröda solnedgången i väster. Molnen på östra sidan hade istället tagit sig en rosa nyans. I norr och söder en mix av de två. Vi hade hittat en sovplats. Vi hade vatten. Och våra cykelväskor var fulla av god mat. Vad behöver man mer?

Sierra de la Giganta…

Natten kommer….

…till sist.

Vi hade nått toppen på det högsta, men ändå lilla passet i de magnifika Sierra de la Giganta. Kanske var den dagens cykling den allra bästa av de 1500 kilometer vi gjorde på Bajahalvön. De sista dagarna var inte trista, men inte heller högklassiga. De var medelmåttiga. Först tog vägen oss tillbaka till ett odlingslandskap i väster innan vi åter svängde österut och den sista timmen den sista dagen cyklade vi runt La Pazbukten och nådde därmed slutet på vår tid på Bajahalvön.

Waterworld

Mitt förhållande till havet är tudelat. Det är värd all respekt på grund av dess enorma storlek och ibland bistra humör. Men ibland inbillar jag mig havet som melankoliskt. Sorgset. Och att det dessutom smittar av sig. Därför har aldrig havet och kusten blivit någon favorit hos mig. Generellt tycker jag berg och öknar är betydligt vackrare och mer greppbart. Jag vet inte varför jag känner så. Men en italiensk polare som jag cyklade genom Sudan tillsammans med sa att man alltid är mest förankrad i det område där man en gång gjort sin första stora resa. För mig var det Marockos berg. För Alessio var det norra Kenya. Långt bort från havet.

År 2002 – flera år efter min upptäckt att havet utstrålar melankoli – bordade jag en segelbåt i Smögens hamn med karibiska St Lucia som mål. Efter att båten flera gånger gått sönder och jag drabbats av Sjösjuka Severé insåg vi att vi inte skulle hinna över Atlanten under året. (På grund av att båten gick sönder – inte min sjösjuka). Därmed en nödvändig övervintring på grisfesternas Gran Canaria. Jag tackade för mig och hoppade av redan på öarna utanför Hollands kust och fortsatte sedan en oplanerad schizofreniliknande soloresa genom tre kontinenter. Med denna strapatsfyllda resa i något som när färsk minne var det med tveksamhet jag en dag sa till Helen: Ska vi försöka segla över Cortezhavet? Exakt när tanken kom till mig kommer jag inte ihåg. Kanske var det under en av de gånger en kaktustagg penetrerat mitt däck och jag antagligen muttrat att ett miljöombyte definitivt vore på sin plats – melankoliskt hav eller inte. Ni vet hur Bajahalvön ser ut. Man måste ta sig över havet om man inte vill åka tillbaka samma väg. I vår värld fanns det bara två sätt: Färja eller segelbåt.

Vi anlände till La Paz en tidig morgon och det första vi gjorde vara att cykla ner till segelbåtshamnen. På en anslagstavla satte vi fast en handskriven papperslapp som ungefär löd: ”Två jorden runt-cyklister med minimala kunskaper om segling önskar lift över till fastlandet -i utbyte hjälper vi gärna till med de dagliga sysslorna ombord!”. Dessutom talade Helen in ett meddelande på hamnens VHF-radio. Dagen efter cyklade vi ner till hamnen och gjorde om proceduren. Ännu inget napp. Men på kvällen den den andra dagen fick vi ett e-mail ifrån Kevan från Nya Zeeland: Vi var välkomna ombord på den 42 fot långa Alex 2. Och det var snabba tag. Klockan 09:00 dagen efter bar det nämligen av ifrån La Paz hamn.

Jag inspekterar båten nere i hamnen i La Paz…

Vårat hem för en vecka!

Minnen från 2002 års segeltur flimrade de första timmarna förbi. Babord och styrbord, fendrar och knopar, segel och mast. Vädret var dock betydligt bättre denna gång. Liksom min sjösjuka. Att Alex 2 dessutom hade en autopilot gjorde det hela än lättare. Till en början styrde vi norrut – ut ur La Pazbukten och sedermera genom ett relativt trångt sund där det under ett par timmar blev en aning vingligt. Vi turades om att styra under de få gånger då inte autopiloten var påkopplad samt då en mindre justering av kursen krävdes. Ibland kopplades dock autopiloten av utan egentlig anledning och då skulle vi snabbt styra tillbaka båten till en förutbestämd grad med hjälp av den manuella kompassen -och sen åter koppla på autopiloten. Andra saker vi skulle hålla reda på var vinden: skulle den ändra riktning eller öka alltför mycket så skulle vi hämta Kevan för att hissa eller reva något av seglen. Vi skulle även hålla koll på att två mätare som visade oljetrycket i motorn inte sjönk eller ökade för mycket. Men vår viktigaste uppgift var att upptäcka skepp som närmade sig. Detta gjorde vi främst genom att ständigt rikta en viss uppmärksamhet mot horisontens alla väderstreck, samt regelbundet kolla radarn. En annan uppgift var att svara i radion om någon anropade oss de gånger Kevan inte kunde svara i egen person. De som oftast anropade oss var en annan båt vid namn El Tiberón som vi seglade tillsammans med.

Rep, båt, bensindunkar, cyklar och Cortezhavet…

Nattskiftena var kanske det bästa på den veckan vi tillbringade på Alex 2. Det var framförallt på grund av dem som Kevan ville ha oss ombord. Han skulle få i alla fall några timmars sömn på så sätt. Vi arbetade i tvåtimmarsskift. Helen i två timmar, jag i två och sen Kevan i två. Och så rullade det på i ungefär tolv timmar. På dagen delade vi upp oss lite mer på måfå. Nattskiftena var fantastiska. Mörkt vatten åt alla håll. El Tiberón var den enda ljuspunkten under himlen. Oljetrycket bra, inget okänt objekt på radarn och vinden kom fortfarande från rätt håll och kamrat autopilot styrde. Jag kunde slappna av. Med händerna kupade runt en kopp kaffe lutade jag huvudet bakåt och tittade upp mot masten. Fregattfåglar försökte landa på toppen men lyckades inte. Vinden hördes i seglen. Det var stjärnklart och Jupiter lös ovanligt starkt. Radion knastrade plötsligt till och orden”El Tiberón… El Tiberón… Alex two?” strömmade ut i nattmörkret. Jag svarade genom att trycka in knappen på sidan av mikrofonen som hängde i en krok på radion: ”Alex two… uh… Lars speaking?” Jag släppte knappen och väntade på svar. ”Hi, Lars” hördes en knastrig kvinnoröst från El Tiberón. Jag tror vinden vänder… Har du Kevan där? Keven skulle precis gå på sitt pass och tittade yrvaket upp på mig nerifrån båtens inre och tog över radion. Jag blev en aning lättad. Att prata engelska sjötermer över en knastrig komradio mitt i natten är inte riktigt min grej. Minuterna efter sa Kevan att jag skulle dra i ett rep medan han släppte efter i ett annat. Exakt hur vi justerade seglen vet jag tyvärr inte. Men antagligen var orsaken till justeringen att vinden hade vänt. Det var i alla fall vad den knastrande kvinnorösten i mörkret påstått.

Den inte så gamle och havet. En ”dorado” var på kroken denna gång, men fisken slet sig strax innan vi kunde dra in den. En annan gång hade Kevin en marlin på kroken – men den slet av linan…

Dagarna var heller inte fy skam. Cortezhavet tycktes vimla av liv. Enorma havssköldpaddor flöt förbi i otroliga positioner, halva kroppen över ytan och halva under, med sköldpaddsarmarna åt alla håll. Den första som flöt förbi trodde jag var en död säl. Bara en sådan sak. När jag förstod att det var en jättelik sköldpadda som lekte för sig själv i vattnet insåg jag att de där djuren har humor. Ingen varelse utan humor kan roa sig så kungligt.
Delfiner simmade upprepade gånger vid vår sida och en gång såg jag ryggfenan av en stor haj. Men det allra roligaste var när El Tiberón anropade oss och sa att valar närmade sig. De kom inte jättenära – men på grund av deras storlek såg vi dem ganska väl i alla fall. Och vi hörde och såg hur deras stjärtfenor klöv vattenytan gång på gång. Det var oerhört mäktigt.
Att Kevan var en utmärkt kock och tyckte man skulle kalasa på mat mest hela tiden ute på sjön var en annan minnesvärd detalj. Pastarätter, kakor, juice, smörgåsar, varmkorv och annat kom ofta upp nere ifrån kabyssen där kaptenen huserade. Samtidigt höll jag och Helen utkik efter andra båtar och sjunkande oljetryck. Vi var alla tre uppenbarligen nöjda med upplägget. Jag och Helen för att vi skötte om en segelbåt i action – och Kevan för att han för en gångs skulle kunde slappna av en aning och dona med andra saker under en stund.

Vi nådde till sist Mazatlán och fastlandet – men beslöt oss för att följa med ännu ett par dagar söderut, närmare bestämt till Puerto Vallarta. Men först stannade vi ombord på Alex 2 ett par nätter i Mazatláns hamn. Eller snarare en natt – den andra tillbringade vi vid en liten klippig ö i närheten, som helt enkelt bar namnet ”Rock Island”. Efter ännu en natt till havs nådde vi vår slutstation i hamnen i La Cruz, en liten förort till Puerta Vallarta, och stannade vår sista natt ombord. På kvällen gick vi ut med Kevan och några av hans gamla seglarvänner och åt utmärkta tacos och drack ett par öl. Kevan berättade gamla historier om hans seglatser över de sju haven och särskilt delarna om hans ensamsegling genom Berings sund (som skiljer Ryssland och Alaska åt) och vidare till Dutch Harbour fastnade hos mig.

Mazatlán på avstånd…

Alex 2 på Cortezhavet…

Han berättade även om bra platser, och smärre knep om hur vi skulle gå till väga, om vi någon gång ville sätta ut på den långa färden över Stilla Havet ombord på en segelbåt. -Västerut, från Panama, runt mars, april, maj månad är det lätt att få jobb på en båt – speciellt om man redan har en tur i bagaget. Som ni ju nu har, berättade han. Visst började det gro planer i min hjärna där och då. Tänk att cykla ner till Panama och sen segla över Stilla Havet, kanske till Nya Zeeland och vem vet vad som skulle hända där? Kanske skulle jag kunna jobba ett tag och sen ta mig till Indien och tillbringa en sommar i Himalaya för att slutligen cykla hem. Segla över Stilla Havet. Kevans ord ekade i mitt huvud. Segla över Stilla Havet. Jag har för mig att Kevan sa att det vanliga är att en sådan korsning tar åtta månader, inkluderat otaliga stopp på öar och atoller längs med vägen. Jag är dock inte säker att åtta månader ombord på ett segelfartyg skulle passa mig – jag tror till och med att jag skulle tacka nej till ett sådant erbjudande om jag fick det just idag. Men det är ändå kul att leka med tanken och att bolla idéer och möjligheter fram och tillbaka. Men jag erkänner ändå att bergen och öknen och de djupa skogarna ropar till mig med en högre, mer oemotståndlig stämma än vad havet någonsin gjort. Och havet utstrålar ju dessutom melankoli. Mitt förhållande till havet är som sagt tudelat.

Natten kommer…

The Long Road to Chiapas

Fastlandet var en annan värld än Bajahalvön. Tropiskt. Grönska. Spelande insekter. Fruktstånd med avokado, kivi, mango och bananer. Men där fanns även likheter. Löjligt smala vägar. Löjligt ignoranta busschaufförer. Löjlig mycket skräp längs vägarna.

Vi sa adjö till kapten Kevan och cyklade längs med Puerto Vallartas ganska vackra Malecón där turister, försäljare och gatuartister tävlade om utrymme. I ögonvrån lade jag märke till att människor pekade på oss och lutade sig närmare varandra och viskade någonting. Jag undrade vad. Precis utanför staden började en lång klättring, och framåt kvällen var vi uppe på 700 meters höjd. Den första natten på fastlandet blev inte rofylld. Skällande hundar, trafik, en hund som blev påkörd och sedermera skjuten av traktens bonde fyllde vår natt.

Redan dagen efter hade vi cyklat över udden söder om Puerta Vallarta och åter nått havet. Någon dag senare bytte vi delstat och rullade in i Michoacán. Här tycks de väldiga Sierra Madre del Sur gå ända ner till vattnet – vår plan att hålla oss vid kusten för att spara tid genom att undvika bergen och därigenom kunna cykla längre varje dag misslyckades. Jag har inget emot långa klättringar -tvärtom. Men detta var psykiskt påfrestande eftersom vi cyklade uppför i 20 minuter, ner i två minuter, upp i 20 igen. Timme efter timme, dag efter dag. Kort sagt gjorde vi inget annat än att cykla uppför. Men samtidigt lämnade vi aldrig havet. Att cykla uppför en hel dag men sen ändå slå läger på blygsamma 40 meters höjd skapar känslor av att man blivit lurad och bedragen. Tacka vet jag ett hederligt bergspass!

Mexikanerna tycks inte ha fastnat för soptippar. Att cykla över 1000 kilometer och se att det aldrig är längre än en meter mellan plastflaskorna i vägkanten gör mig bedrövad. Det är ofta så i länder som varken är rika eller fattiga. Rika Kanada var rent. Fattiga Guinea är också rent – eftersom precis allt återanvänds. Mellanfattiga länder har dock råd att slänga bort plastflaskor, men inte råd med att ha en fungerade sophantering. Samma sak med dricksvattnet. I Afrika är många länder så fattiga att främst USA, Saudiarabien, och EU varit där och grävt brunnar. Mexiko är däremot för rikt för den sortens bistånd- men inte tillräckligt rikt för att ha rent dricksvatten i kranarna. Alltså är den enda vattenkällan plastflaskor från närmsta butik. Flaskor som sedan hamnar i naturen. Jag antar också att bristen på rent dricksvatten gör så att många dricker läsk istället för vatten, eftersom det ändå är samma pris. Och jo – mexikanare är… öh.. världens minst vältränade människor, enligt vissa undersökningar. De är dock extremt trevliga, mexikanarna – det vill jag gärna klargöra.

I den lilla byn Melaque hade vi bestämt träff med Karl Bushby. 1998 började Karl gå norrut från Punta Arenas längst ner i Chile, med målet att gå hem till Hull i England, som han hoppas att nå år 2015. När han korsade Darien Gap mellan Colombia och Panama år 2002 började han bli ett känt namn i äventyrskretsar. När han 2006 tog sig över ett halvfruset Berings sund mellan Alaska och Ryssland blev han känd i hela världen. BBC gjorde inslag om hans färd, och när han blev arresterad i Ryssland för att ha tagit sig in i landet via en icke godkänd gränsövergång fick han hjälp av ingen mindre än Roman Abramovich. Men sen dess har han mellan sina vandringar i Sibirien pendlat till just Melaque i Mexiko, där han hela tiden planerar nästa steg i expedition. Hans största problem just nu är den ryska byråkratin. Men han ser ljust på framtiden och tror sig kunna fortsätta som vanligt senare i år. Han gjorde ett stort intryck på mig, främst genom att visa sig vara så enormt vanlig. Kan den här killen göra något sådant, så kan vem som helst göra det, tänkte jag. Dock drog jag slutsatsen att han har en närmast övermänsklig vilja. Han tjänstgjorde under 11 år som fallskärmsjägare i brittiska armén – och han var den förste som fått gå igenom de grymt krävande uttagningarna fem gånger innan han blev godkänd. Han tillbringade således två år med stenhårda tester i gråzonerna mellan det civila livet och specialförbanden innan han fick gå vidare till den riktiga utbildningen. En del bryter ju ihop när när de fått nobben på tre arbetsintervjuer i följd. Men inte Karl Bushby. Verkligen inte Karl Bushby. Han bet ihop och gick vidare. Bokstavligt talat.

Nästa etapp längs kusten gick till Zihuatanejo. Ni vet, dit Andy Dufresne flydde efter att ha fått tag i en klipphammare och grävt sig ur Shawshankfängelset i Maine? Vi stannade i ett par dagar och letade efter honom. Jag tänkte att han kanske kunde signera en bild på Rita Hayworth.

Jag fortsatte nu i ett betydligt hårdare tempo. Bergen var inte lika bergiga längre och det gick att lägga större avstånd bakom sig varje dag. Efter två dagar och en skvätt var jag i Acapulco, en av de vidrigaste städer jag cyklat igenom. Hård trafik, branta backar, rörigt, kaotiskt och kokhett. På en restaurang vid stadens zócalo spelades den ena 80-tals hiten efter den andra. Det verkade som om Acapulco fastnad i tiden.

Det var hög tid att lämna kusten och komma upp i bergen. Siktet var inställt på Oaxaca och det fanns ett otal ruttval. Men inget självklart sådant. Vårt förstaval blev inte av – eftersom vi inte hittade en viss avtagsväg för att en man ljög för oss och sa att den fanns fem kilometer längre fram och var både asfalterad och skyltad. Det var helt fel. Tråkigt att man ska fråga just en mytoman efter vägen… Vägen visade sig senare att redan ha legat bakom oss när vi frågade mytomanen, och att cykla tillbaka var uteslutet. Istället följde vi kusten ännu cirka 15 mil och svängde istället av vid Rio Verde.

Spår efter en havssköldpadda som varit uppe på land och lagt ägg…Vi tog skilda vägar upp till Oaxaca, eller snarare: Vi bestämde oss att cykla i vårat eget tempo. I praktiken innebar det mest att Helen började cykla någon timme före mig för att undvika hettan. Jag tycker heller inte om hettan, men i valet mellan två onda ting så väljer jag att torteras av den gula döden i skyn. Att gå upp tidigt är värre. Och som jag skrivit tidigare har jag aldrig direkt lidit av värmen sen den gången jag mitt i sommaren tillbringade sex veckor i Australiens röda inre.

Strax efter Rio Verde kom jag till en liten affär. Kvinnan som ägde den tog i hand och önskade mig välkommen. Strax efter kom dottern fram och pratade. Efter att hon nämnt något om fina ögon, frågade hon om jag var gift och om det var lätt att få visum till mitt land. Jag svarade tack, och nej, och att mexikanare nog kan få ett turistvisum för tre månader, men är inte helt säker på det sista.

Efter byn började resans hittills jobbigaste pass. Efter att benen börjat ta stryk tog det mig en timme att ta mig tre kilometer. Det var extremt brant – och hettan påverkade mig nog i alla fall… Jag blev paranoid och fyllde på vatten i en liten bäck som rann ut från den tropiska skogen. Att bli utan vatten är plågsamt. På något sätt kom jag fram till byn San Marcos och hade således klättrat ca tusen höjdmeter. Det var fortfarande varmt – men inte på samma brutala sätt. Jag satte mig utanför en kiosk och åt chips och drack en kall Coca-Cola. Salt, socker och koffein. Vad mer behöver man? Jag fortsatte. Först nedför och sen uppför en andra del i bergspasset. Under dagens sista timme hade jag lämnat tropikerna bakom mig och trätt in i ett barrskogsområde. Det första sen centrala Utah. Jag kände mig outtröttlig, kanske på grund av att kroppen njöt av de svalare temperaturerna. Dock hade jag konstigt nog inte ork att cykla – istället ledde jag cykeln uppför i stora snabba kliv. Jag kollade ofta GPS:en och när jag hittade en liten avstängd skogsväg ledde jag in cykeln där och såg att jag var uppe på 1720 meter. Helst ville jag fortsatta upp till toppen, men kände att det vore dumt att ignorera en bra campingplats när mörkret snart skulle falla. Bra campingplatser under branta klättringar är oftast svårt att hitta. Jag slog upp tältet och svalde en enorm portion ris, majs och tonfisk med chips och kakor till efterrätt.

Jag vaknade ovanligt tidigt dagen efter. Det kändes som jag ville utkräva hämnd på bergspasset som besegrat mig dagen innan. Efter kaffe och granola började jag cykla – nu orkade mina ben trampa, och en stund senare var jag uppe på det nästan 2200 meter höga passet. Jag köpte ännu en frukost i byn som låg på andra sidan och bestämde mig att inte äta den förrän dagens kilometerräknare stod på tolv kilometer. När den väl gjorde det log jag för mig själv och stannade till. Exakt där firade jag 70 000 cyklade kilometer sen starten på min första resa den 17:e mars 2004. Det känns alltid bra att passera en ny tusenmilgräns. Denna firades med en nästan kall chokladmjölk.

En stund senare började en lång nedförsbacke och en stund senare var jag åter nere under tusen meters höjd. I byn San Pedro stannade jag till och käkade lunch och besökte ett internetcafé. Helen skrev att hennes framdäck gått sönder och hon helt enkelt inte hade lust att cykla. Hon skulle ta en buss till Oaxaca. Fair enough. Tio minuter senare är jag utanför byn och har precis börjat klättra uppför ännu ett pass (som dagen efter skulle ta mig upp över 2000 meter igen) när jag hör någon ropa mitt namn från tomma intet. Jag hinner inte reflektera över det märkliga i situationen förrän en buss passerar och Helen vinkar från ett fönster och slänger ut en karta över området vi befann oss i. Ögonblicket efter försvann både hon och bussen bakom ett krön. Kartan låg på marken och jag tog upp den. Nästan exakt samma scen hade utspelat sig strax norr om staden Djenné i Mali två år tidigare. Fast då hade hon inte slängt ut någon karta åt mig. Men vinkat hade hon och hennes kompis Catherine gjort när de passerat mig.

Under resten av dagen klättrade jag bergspasset – och vyerna blev de bästa på länge. Jag njöt. Dagen därpå vaknade jag än tidigare och satt i sadeln innan klockan åtta, vilket är extremt tidigt för mig. Jag hade bestämt mig för att om jag kunde nå toppen på passet innan klockan nio så skulle jag försöka nå Oaxaca under dagen. Den ursprungliga planen var att rulla in i provinshuvudstaden på förmiddagen dagen efter. Men jag kände att det skulle vara kul att nå delmålet redan samma dag. När jag nådde toppen kollade jag på cykeldatorn och såg att klockan var 09:03. Det får duga, tänkte på och tävlade med en bil på vägen ner i dalen.

Den dagen satt jag i sadeln i över sju och en halv timme och slogs först med långa backar och sen med motvind. Men en två mil lång nerförsbacke hjälpte mig en hel del, och de sista sex milen var ganska lättcyklade, även om jag var rejält trött. En timme innan mörkret föll över Oaxaca rullade jag in i staden och tog in på ett backpackerhostel. 124 kilometer under ganska hårda förhållanden var till ända. Jag vilade i staden fyra dagar och i fyra nätter och sen lämnade jag Oaxaca bakom mig, åter tillsammans med Helen.

Vägen ut ur Oaxaca var vackrare än den som tidigare hade fört mig in till staden. Fast vi tog oss söderut och österut blev landskapen allt kargare. Hade någon frågat så hade jag antagit att det skulle bli gröna, täta skogar – men istället såg vi först mest tallar och sen, efter att vi rullat ned för en lång backe – kaktusar. Det var nästan den sortens Mexiko som jag hade förväntat mig 2000 kilometer norrut. Det var bara sombreros och tequilan som fattades för att sinnebilden av landet skulle ta verkliga former . Eftersom vi åter tog oss ner mot havet rullade vi fler kilometer nedför än vad vi trampade uppför, ändå var det ganska tungcyklat. Men mellan dessa partier av rullande och trampande fanns ibland en bred och vacker flod, inte sällan med en liten by, eller med något litet mathak, där vi ofta stannade till. När klockan började närma sig 18:00 råkade vi på en av dessa sällsynta gånger då det varken fanns någon by eller mathak i närheten. Då blev flodens strand istället ett perfekt nattläger.

Tredje natten efter Oaxaca sov vi under en bro. Vi skulle precis sätta på en kastrull ris när ett gevär avfyras på mycket nära håll. Nej! Inte igen, tänkte jag. Jag är trött och hungrig och ser fram emot slutet på den där Lee Child-deckaren jag lyssnar på i min iPod. Jag orkar inte med att få besök eller ens prata med någon med vapen. Och visst! Tänk om det är denna gång det händer. Den där gången då det går illa på allvar. I Georgien kom den en beväpnad jägare till min campingplats. Han kom senare tillbaka med nyponsprit och kvällsmat. I Guinea-Bissau kom det också en jägare till mitt läger – men han frågade (vänligt) om jag kunde avvara lite kvällsmat till honom. I Rumänien avfyrades det också ett gevär några meter från min sovplats, men sekunden efter startade det en bil som åkte iväg. I Syrien fick jag för nästan exakt ett år sen tre automatvapen mot mitt huvud av hånskrattande tonåringar i militärkläder. Jag har alltid klarat mig helskinnad, men vet också att turen när som helst kan vända. Eller snarare att jag kan få otur. Råkar jag illa ut beror det på antingen min egen inkompetens, eller på otur. Att jag klarat mig bra genom åren beror inte på tur. Världen är nämligen överlag ett oerhört vänligt och säkert ställe att hänga på. Ännu ett skott avfyrades. Luften tycktes implodera. De var för nära för att ignoreras, och ett skott kan även träffa av misstag. Jag tog på mig skorna och gick mot tunnelns nordliga sida – bort från människorna med vapen, och klättrade upp på vägen. Jag gick tillbaka över den samma, denna gång ovan jord, och rundade ett stort buskage. På andra sidan såg jag en vinröd pickup av nyare modell. Dyr. Välskött. Ett bra tecken. Det jag fruktade var lördagsfirande tonåringar, och jag fick en känsla av att de inte skulle ha den sortens bil. Jag tog några steg till. En person vände förvånat på sig och tittade på mig. Jag log brett och förklarade snabbt att jag bara är en campande turist som cyklar från Kanada till Panama, och att jag blev rädd när jag hörde skotten. Under samma ögonblick såg jag två andra män några meter iväg och blev helt lugn. De var mellan 50-60 år. En dyr pickup. Rena skjortor. En av dem hade glasögon. Det fanns ingen chans i världen att dessa människor skulle vilja mig något ont. Jag skulle ha kunnat sätta hela min sinande reskassa på det. En av männen såg mest ut att skämmas när han lade tillbaka ett nytt jaktgevär i en stor silverfärgad box. För att bjuda på ett skratt spelade jag upp med kroppsspråk hur rädd jag blivit när jag hörde skotten. De skrattade. Jag gick tillbaka till tälten och hörde hur bilen for iväg. De kom inte tillbaka.

Vi kom ner till slättlandet i Mexikos smala midja, mellan Sierra Madre del sur och Chiapasbergen, i östra Oaxacastaten. Efter några extremt blåsiga dagar började det återigen gå uppför precis utanför byn San Pedro. Vägen var inte lika helvetisk brant som när jag lämnade kusten för Oaxaca – men trots att jag kunde forcera själva backen relativt lätt tvingades jag ofta hoppa av och leda cykeln eftersom vinden återigen visade sig från sin allra hemskaste sida. Motvinden var brutal. När jag nått en höjd på cirka tusen meter försvann bergen och en enorm frodig dalgång bredde ut sig. Efter ca 80 kilometer nådde jag till sist byn Cintalapa där jag köpte kvällsmat och fyllde på vatten. En stund senare slog jag läger vid Rio Catarina. (Helen hade ett par dagar tidigare tagit en buss till San Cristóbal).

Dagen efter rullade jag in till staten Chiapas huvudstad Tuxtla Gutirrez och stannade lagom länge för att äta en sen lunch. Efteråt rullade jag vidare ner till floden som rinner ut ur den berömda och häpnadsväckande stora Sumiderokanjonen. Den jättelika porten till området såg ut att kunna härbärga självaste Katla, och att svarta moln täckte en del av den naturliga öppningen bidrog också till den hotfulla stämningen. Något närmare besök gjorde jag tyvärr inte.

Vägen började stiga på allvar och under resten av dagen och en stor del även dagen därpå cyklade jag uppför en högt bergspass. Vädret var inte det bästa – en stor del av klättringen gick genom oerhört tät dimma och utsikten var därför stundvis 20 meter. Ett antiklimax eftersom jag sett fram emot passet i flera veckor. Men dimma eller inte, till sist kom jag upp för krönet och rullade rätt in i bergsbyn San Cristóbal de las Casas, där jag är nu. Snart fortsätter jag mot mayaruinerna i Palenque.

The Maya Highway

Det var med tunga steg jag lämnade budgethotellet i San Cristóbal de las Casas högt liggande gränder. De berodde inte på att jag skulle sakna staden, den var mycket vacker, men det finns oändligt många andra områden som väntar på mitt besök. De tunga stegen berodde inte heller på att jag fått dåliga nyheter av det ena eller andra slaget. Allt där hemma verkade vara i sin ordning. Mina tunga steg berodde helt enkelt på att jag var sjuk. Men det handlade inte om något exotiskt virus eller ens en gammal hederlig omgång malaria. Det hela hade istället börjat en aning mindre glamoröst. En våt t-shirt. Ett par våta shorts. Och en lång kall nerförsbacke där jag mycket väl kände av kylan. Men ändå valde jag att ignorera den med den inre motivet att det var för jobbigt att stanna och ta på mig en torr tröja. Jag kommer ta det mycket lugnt med cyklingen idag, antagligen kommer jag leda cykeln ofta, sa jag till Helen när vi ledde våra cyklar ut på den stenbelagda lilla gatan.

Att jag var sjuk var inte det värsta under de dagar det tog att cykla från San Cristóbal till Palenque. Men det var en högst levande och närvarande faktor som bidrog till att dagarna i delstaten Chiapas blev betydligt hårdare och på sitt sätt även mer minnesvärda än vad de skulle ha blivit om slumpen velat annat. Vi cyklade, eller i mitt fall gick, upp till den nästan 2500 meter höga passet några mil utanför staden. Vädret blev allt sämre och senare på dagen eller tidigt på kvällen hade det börjat att regna. Dimman låg tät och bilarnas gula ljusen kunde bara anas ända fram till det ögonblick de passerade oss. Vi drog oss så långt ut på högerkanten som vi kunde för att känna oss säkrare. Vägen mellan San Cristóbal och Palenque är en av dessa, för cyklister, ökända vägar. Många av mina rullande bröder och systrar har blivit rånade längs med just denna asfalterade djungelled. Fast jag fick aldrig någon egentlig klarhet över vad som endast hände förr, och vad som ej längre händer. Kanske är det helt säkert numera. Ändå funderade jag en del på området, vägen, och på andra vägar i Centralamerika. Jag tänkte på bröderna Tapper och deras mörka och dolda öde. Vad hände egentligen med dem?

Vi hittade ingenstans att sova. Byar överallt där det inte var bråddjup eller solid bergvägg bakom ett tjockt lager gröna buskar. Hundar skällde på oss, mer aggressiva här än på andra håll i Mexiko. Ljudet från tjutande och skrattande barn från småhus med plåttak. Ordet gringo ekade mellan de dimhöljda bergen. Någon ensam lampa i ett fönster. Röd gyttja på uppfarterna. Det regnade. Vi var i ett område som vissa kallar farligt. Lämna vägen innan kvällen kommer, skriver guideböckerna. Mörkret närmade sig och vi stannade till utanför en skola. Tre tonåringar på en trappa. Fyra vuxna under taket till ett garage. Skulle vi fråga om vi fick campa där? Min magkänsla sa nej. Mörkret, regnet och min feber sa ja. Jag lyssnade på min magkänsla. Som alltid. Ute i dalen fanns en gömd vy. En enorm utsikt, slukad av dimma. Till sist hittade vi en ingång till ett dolt sandområde där vi slog upp våra hem. Jag somnade mer eller mindre omedelbart.

Jag mådde bättre dagen efter, men långt ifrån bra. En svag nedförsbacke tog oss till en by där vi åt frukost. Tacos al Pastor. Massor av chili. Utmärkta. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det mexikanska köket. Först tyckte jag inte om det alls. Den första portion tacos jag beställde in bestod av tortillas och fyrkantiga köttbitar med en hel del fett på. Mindre gott. Var är salladen? Osten? Dressingen? Sen den gången har den mexikanska maten i allmänhet och tacosen i synnerhet blivit mycket godare. Men tro inte jag betraktar mig som en bortskämd gastronom! Häromdagen öppnade vi ett paket ris med dussintals myror inne i förpackningen. Vi försökte rensa bort dem, men insåg efter några minuter att det skulle ta för lång tid. Vi kokade upp både riset och myrorna och åt upp det med tonfisk och majs. Någon chianti hade vi dock inte.

Det var drygt tre mil till staden Ocosingo och det var på de tre milen jag fokuserade på. Vi stannade ett par timmar och lyckades under dagens andra halva lägga ytterligare drygt tre mil bakom oss. Vädret var mycket bättre, mer blått än vitt över våra huvuden. Vi befann oss på cirka tusen meters höjd och den vackra naturen manipulerade mina tankar för ibland trodde jag att jag befann mig någonstans i Alperna, bortanför de högsta snöklädda topparna, en vacker vårdag. Feta nötkreatur åt sig ännu fetare på de frodiga ängarna och silhuetten av stora rovfåglar syntes på himlen. Vägen var aldrig platt utan vi cyklade ständigt upp eller ner. Längs ner i varje dal cyklade vi över en flod eller ett vattendrag, och vid varje vägbro fanns en skylt med dess namn. Förutom vid de broar som inte hade något namn, vill säga. Där fanns det istället en skylt med budskapet att ”denna bro har inget namn”. Jag tycker det är en smula underligt vad den mexikanske staten spenderar pengar på – och vad den inte spenderar pengar på.

Vi bestämde oss för att börja leta efter tältplats tidigare än vanligt, för att vara säkra på att hitta något bra. En stund senare stannade vi till vid ett grustag. En liten väg tog oss ett tjugotal meter bort från djungelleden. Vi slog läger i en håla. Vass växte i närheten, i en liten damm av brunt gyttjevatten. Vandrarmyror marscherade en halvmeter framför mitt tält. Ett oändligt antal små bruna individer vandrade från väst till öst. Det var som om de var en enda gigantisk varelse. Som varje enstaka myra var en cell, en del av något större, en del av något enormt. Klockan sex på kvällen var den långa varelsen en decimeter bred. Fem timmar senare var den bara hälften. Varelsens svans. Eller dess smala midja. Gud vet hur många timmar som hade passerat sen varelsens huvud passerat vår blivande tältplats. Kanske var det min trötthet, kanske min feber. Eller så var det bara mitt naturintresse som gjorde att jag studerade djuren i långa omgångar under kvällen och tyckte det var långt mer intressant än alla ruiner i världen.

En stund senare vaknade jag med ett ryck. Något hade slitit upp mig från den oroliga febersömnen. En explosion av något slag. Men jag visste inte… hade det verkligen hänt? Jag svettades och frös, hjärtat dunkade i bröstet. Jag var uppspelt och utmattat på samma gång. Törstig, men ville inte dricka. Jag bestämde mig för att explosionen var en dröm och somnade om. En stund senare, oklart hur mycket senare, rycktes jag åter upp till ytan. Stenar föll. De slets loss där uppe med ett rasslande ljud och föll sedan under en sekund i tystnad innan de landade med ett ljud man aldrig vill höra när man tältar nära en lodrätt bergvägg. Stora stenar föll. Kanske klippblock. Eller… egentligen vet jag inte vad det var som föll. Något föll. Varför faller de, yrade jag. Vad händer egentligen? Vad händer, ropade jag till Helen. En skräckfylld röst svarade att hon inte visste. Jag gick snabbt ut. Månsken. Myrvarelsen var borta. Hörde du explosionen förut, sa hon. Det var alltså ingen dröm, tänkte jag. Från bergsknallen ovan oss hördes återigen ljud. Träd veks undan av en mystiskt kraft. Idiotiskt nog tänkte jag på hur ett rökmonster vikit undan palmer i sin framfart på en tropisk ö i en serie på teve. Krasande ljud hördes från toppen. Träd och buskar veks undan. En sekund av tystnad. Sen landade ett klippblock i mörkret framför oss. Någonstans där månens strålar inte nådde. Återigen med ett ljud som man inte vill höra när man tältar i närheten av en bergvägg. Ljudet var enormt hotfullt. Stenen landade där. Hade det landat här hade vi varit döda. Vi måste flytta tälten, sa vi till varandra. Nu.

Är det explosionen som fått stenar att rubba sig och lossna ur bergväggens grepp, frågade vi varandra. Vad var det förresten för en explosion? Mitt i natten? Jag såg ficklampor där uppe, sa Helen. Eller…. kanske, de var så svaga och lös bara ett ögonblick. Va? Är det människor där upp? Bänder de loss klippblock på oss? Är du säker på att ficklamporna du såg inte bara var eldflugor, jag såg sådana förut? Nya stenar föll med en ravin av mindre stenar och sand efter sig. Det kändes som hela området skulle kollapsa över oss, något som i vanliga fall skulle vara en omöjlighet,men som denna natt kändes som en realitet. En hund var här, sa Helen. En hund, tänkte jag. Den hade inte skällt, vilket var bra. Det kan tyda på att den är förvildad och inte har någon husse med gevär som väntar i närheten. Varför händer allt samtidigt, tänkte jag när vi packade i hop våra saker. Feber, ökända råntrakter, explosioner och fallande klippblock. Och en hund. En tyst, sniffande hund.

Vi flyttade våra tält och tog en snabb kort promenad. Vi såg inget. Vi såg inga. Det var bra. Jag försökte samla tankarna, men kunde inte tänka klart. Feber i kombination med utmattning och ett abrupt uppvaknande till en situation du inte vet hur du ska tackla, har ofta den effekten. Vi struntade i eventuella illvilliga människor och flyttade tälten till en mer öppen plats. Har någon sett oss så har de ju redan sett oss. Det viktiga är att komma bort från bergväggen. Till slut kunde vi åter krypa in i våra hem och efter en stund sov jag igen.

Mannen kom i trasiga skor och trasig skjorta tidigt på morgonen därpå. Vi var redan ute ur våra tält och höll på att koka kaffe och prata om nattens upplevelser när han steg fram. Det här är mina ägor, sa han. Det är förbjudet att campa här. Ni måste betala. Vi sa att vägen är farlig nattetid och att vi var trötta och var tvungna att sova någonstans. Människor måste sova. Vi fungerar så. Mannen,som naturligtvis inte alls ägde marken, vandrade vidare utan några pengar. Vi, däremot, cyklade vidare. En stund senare passerade vi ett vägbygge. Kanske hade explosionen kommit därifrån, kanske inte.

Tredje dagen, och dagen då vi nådde mayaruinerna utanför Palenque, blev även den hårdare än väntat. Efter ca 75 ganska händelselösa men vackra och jobbiga kilometer rullade vi in i Palenque town -och fortsatte sedermera ut till turistgettot El Panchan. Vi tyckte inte om området utan fortsatte fram till en camping som låg närmare ruinerna. Dagen efter cyklade vi upp till ingången och köpte biljetter. Vi frågade om vi kunde låsa fast våra cyklar i staketet som gick runt det lilla hus där man visade upp att man köpt en biljett, men en vakt sa att vi måste betala skatt för det. Ett blankt nej hade jag aldrig ifrågasatt. Och än en gång tackade jag mig själv för att en gång ha börjat cykla och frågade mig sekunden efter varför så många som jobbar i turistområden måste vara så enormt dryga, världen över. Det bästa med att cykla är nog att man spenderar mindre tid med sådant här trams och att man faktiskt oftast möter helt normala människor. Till sist lyckades vi låsa fast våra cyklar inne på en restaurang.

Ruinerna var fina och ganska intressanta. De kanske inte hörde till de alla mest imponerade jag sett, men en halvdag slogs lätt ihjäl i omgivningarna. Det första templet man ser på området är det så kallade ”Temple of Inscriptions” som fungerar som sista viloplats för ingen mindre än K´inish Janaab´ Pakal, mannen som styrde Palenque på 600-talet. Nästa byggnad vi såg var Palatset med dess fyra våningar höga torn. Under resten av dagen vandrade vi omkring vid mindre ruiner, de som vi tyckte var mest intressanta och samtidigt låg begravda under ett täcke av träd, buskar och rötter, ett förfall som pågått sedan 900-talet, då Palenque övergavs.

The Lost Cyclist in Central America

Så hårt sover ingen, tänkte jag. Våra två nyfunna hjälpare hade bultat hårt på den lilla stugans ytterdörr i vad som kändes som en evighet. De hade ropat och knackat på fönstren utan resultat. Mannen där inne sov uppenbarligen mycket hårt. Jag kikade in genom ett fönster och såg mannens skjortklädda vänsterarm och hur han gestikulerade med den i luften framför sig. En arm utan kropp. Och i bakgrunden en knastrig teve med myrornas krig. Han sover ju inte alls, funderade jag. Varför öppnar han inte? Är han berusad? Är han från vettet? Han är dövstum, berättade den äldre av hjälparna, som om han hört mina tankar. -Han hör oss inte.

En av hjälparna försvann men kom strax tillbaka med en tre meter lång, kal trädgren som påminde om ett metspö. De gick fram till dörren och hjälptes åt att lyfta upp den smala grenen och förde in änden i ventilen ovan stugans ytterdörr. Genom fönstret såg jag hur metspöt sakta närmade sig mannens arm. Till sist nuddade den armen. Mannen flög mannen upp från fåtöljen och sprang fram och öppnade dörren med ett ryck. Den äldre av våra hjälpare förklarade situationen: ”Turisterna behöver ett ställe för sina tält. Vi har inte plats, men det har du.” Mannen som inte kunde prata välkomnade oss med ett vänligt kroppsspråk och leenden. Efter en mycket märklig kväll hade vi en trygg plats att resa våra tält på.

Men denna historia börjar inte i norra El Salvador. Den börjar i södra Mexiko.

Vi lämnade Palenques ruiner till förmån för djungelvägen till Bethel i Guatemala. Vägen var en överraskning. Den svårtolkade atmosfären i Chiapas berg var borta och vi möttes återigen mest av nyfikna rop, leenden och vinkningar. Naturen kändes vildare. På vår högra sida reste sig de sista resterna av Mexikos berg innan djungeln på Yucatánhalvön tog över. Mellan bergen och djungeln fanns dock en bred remsa av betesmark. Betesmarken bredde ut sig på vår vänstra sida och påminde om den Afrikanska savannen, med relativt högt gulgrönt gräs – fast naturligtvis med betande kor istället för lejon och elefanter. Att vi kommit till lite mer avlägsnare trakter fick vi förståelse för under den ena av de två nätter som vi tillbringade längs denna mexikanska utpost. Vi hade slagit upp tältet under ett par höga ståtliga lövträd i ett skogsbryn och precis hunnit äta vår kvällsmat och sett mörkret anlända när ljuden började. Först dovt, sedan allt högre. Till slut som om de var precis inpå oss, runt oss, överallt. Nästan som trumslag, snabba, dova, snabbare än någon mänsklig trumslagare någonsin spelat – och efter slagen nått sitt klimax bytte vrålen skepnad till något än mer obeskrivbart. De spanska erövrarna måste ha frusit till is när de första gången hörde ljuden, vrålen från beckmörkret bortanför deras lägereldars sken – på samma sätt som de första britterna på Tasmanien gjorde när de mötte de gälla skriken från öns köttätande djävlar. Skulle en utomjording få höra en inspelning av ett rytande lejon, en frustande isbjörn, och detta trumljud, så skulle utomjordingen säga att det där sista, det var helt klart obehagligast. Ljudet kom från en art som är helt ofarlig, som vi människor nog kan kalla söt, och som är basfödan för den legendomspunna harpyan. Nämligen apor. Vrålapor. Hade jag inte vetat det på förhand, om jag hade levt på 1500-talet och var en blodtörstig conquistador, eller om jag levt i nuet och varit en turist utan vetskap – så skulle mitt blod också ha frusit till is. Nu låg jag istället på rygg inne i mitt tält och njöt av naturens show

Vi nådde Rio Ucumacinta och rullade upp våra cyklar på en avlång kanotliknande båt med ett tygstycke som tak. En lancha. På andra sidan tog vi våra första stapplande tramp i Guatemala. Och det där med stapplande tramp var ingen överdrift. Tack vare de branta vägarna med dess sönderregnade stenpartier var det svårt att hålla en cykelbar takt. Ofta hoppade vi av och ledde cyklarna till nästa krön då vi försiktigt rullade ner. Efter 13 kilometer var vi framme i byn Bethel där vi stämplade in och åt en sen frukost.

Vi tyckte båda att det var mycket skönt att komma till ett nytt land. Mexiko var på sitt sätt kanon, men äventyrsfaktorn är inte i närheten av det man upplever när man cyklar i min favoritkontinent Afrika, och naturen hade inga möjligheter att slåss mot USA:s helt fantastiska variation. Mexiko hamnade hela tiden mitt i mellan. Landet var kul och fint, men samtidigt för stort och för enformigt. På många sätt ångrar jag att vi följde kusten – vi borde ha valt inlandsrutten via bergen istället.

Den första dagen och en bit av nummer två följde vi en röd grusväg österut. Betesmark bredde ut sig i ett område som antagligen var tät regnskog för inte så värst många år sedan. Ändå var det vackert – men jag hade föredragit regnskog. På kvällen hittade vi ingen undanskymd tältplats utan frågade en herre vid en vit pick-up om vi kunde få lov att tälta i närheten. Mannen blev glad när vi dök upp, han bodde i Kalifornien och pratade bra engelska. Han var tillbaka i sitt hemland för att bygga ett hotell. Vi slog upp våra tält i trädgården där hotellet än så länge bara var ett rangligt skelett av bjälkar.

Att inte hitta någonstans att tälta blev tyvärr vardagen i Guatemala och El Salvador. För tätbefolkat och höga stängsel överallt. Det ordnades dock enkelt genom att fråga folk om lov att tälta bakom deras hus eller bakom deras restaurang. Nackdelen med detta är dock allt oväsen. Alla människor i de här länderna har en eller flera hundar. Som naturligtvis skäller utanför tältet natten igenom. Sen tuppar, höns, bilar, grisar, nötkreatur, åsnor, arbetare, vrålapor och allt annat. Tacka vet jag katter. De dyker upp och kanske studerar en under en stund, innan de smyger iväg. Helt ljudlöst.

Vi kom till Flores, en liten by på en ö i en sjö. Det var vackert, och vi stannade några dagar. Under en av dessa vilodagar tog vi en buss till Tikal för att se de berömda mayaruinerna. Tyvärr har jag de senaste åren tappat något av det brinnande intresse jag förr haft för gamla tempel och liknande sevärdheter. Någonstans längs vägen har jag fått en överdos av av hela cirkusen. Men Tikal lyckades för en stund locka upp det gamla intresset till ytan igen och jag tyckte det var mycket roligt att vandra omkring vid de gamla ruinerna och läsa på om mayafolkets historia. Dock tyckte jag att det verkade som om närmast allt på den tiden gick ut på tortera varandra så fantasifullt som möjligt. I jämförelse med Tikals präster verkar ju mongolhärskaren Djingis Khan rent av vara en aspirant för fredspriset.

Vi lämnade Flores och rullade under två och en halv dag ner till Rio Dulce – staden som ligger vid floden med samma namn och som rinner mellan Izabalsjön och Karibiska havet. Vi hade två mål med Rio Dulce. Vila ett par dagar och äntligen prova våra alpackor under riktiga förhållanden. En alpacka raft är en gummibåt och ett relativt nytt fenomen som verkar sprida sig som en löpeld bland outdoor-entusiaster. I nödfall kan jag forsla cykeln i alpackan och på så sätt kan man nästan ta sig fram överallt. Perfekt för en riktigt tuff resa i Sibirien, Tibet eller Alaska eller andra svårforcerade områden. Nu har jag inte behövt använda den på det viset under denna resa, men vi planerar att lämna cyklarna för ett tag i Honduras och paddla lite djungelfloder i Moskitområdet.

Hur gick då vår jungfrutur? Den gick dåligt, men var mycket lärorik. En tvådagarstur förvandlades till en förmiddagstur – ösregn och hård vind gjorde det allt för svårt (och tråkigt!) att ta sig framåt. Men vi insåg att vi hade lärt oss hur vi skulle packa båten, så syftet med jungfruturen blev på så sätt ändå lyckad. Jag har aldrig varit så mycket för träning och planering i alla fall. Innan jag gav mig av mot Kina (senare Nepal) på cykel 2004 hade jag bara provcyklat med packning en sväng på gatan där jag bodde, och det handlade om kanske 200 meter.

Väl tillbaka i Rio Dulce tog vi en motorbåt till Livingstone på den karibiska kusten och stannade där en natt. På vägen stannade vi till vid ett mangroveträsk där barn sålde smycken av korall, döda sköldpaddor, ormskinnsplånböcker och annat. Vi stannade även vid en större samling buskar, och vid ett liten restaurang där man kunde titta på en grotta om man betalade en guide. Men det enda jag ville var att komma fram. Väl tillbaka hos våra cyklar, som vi parkerat hemma hos ägaren till Sun Dog Café i Rio Dulce, så var det hög tid att börja cykla igen. Vi hade några långa dagar där vi slogs mot värmen, allt hårdare trafik, en och annan backe, svårigheter med tältplatser och det faktum att det inte är allt för nyttigt att beställa in fler än två licuados med jordgubbssmak per dag.

Till sist nådde vi hur som helst slutet på Guatemala och nådde i ungefär samma stund början på El Salvador. Efter passkontrollen rullade vi uppför en backe och på andra sidan fick vi en sådan enorm utsikt att nästan hela landet tycktes befinna sig framför mina ögon. Höga klassiskt formade vulkaner, djupa dalar med sjöar och kullar med gult och grönt gräs. Vi rullade några kilometer och frågade sedan ett par om vi kunde campa på fältet bakom deras hus. Det gick bra, och några minuter senare öppnade vi den obligatoriska ölen som jag alltid försöker dricka när jag kommit till ett nytt land. Några nyfikna kor (och en tjur) la sig och vilade några några meter bort – men när vi vaknade var de borta. Morgonpigga djur, de där kossorna. Efter att ha packat ihop utrustningen började vi rulla ner mot staden Metapan, men innan vi lämnade fältet tittade jag bort mot parets hus för att se om de var där, för att tacka dem för gästfriheten. Men jag såg inte till dem.

Vi tog en liten omväg till huvudstaden San Salvador. Istället för att fortsätta söderut valde vi en rutt som sträckte sig österut, precis söder om de höga och svåråtkomliga bergen i nationalparken Montecristo. Till vår förvåning fanns det en ny och extremt fin asfaltsväg genom området. Trots några ganska jobbiga klättringar klarade vi av att cykla över 80 kilometer under dagen. De sista tio genomled vi dock enbart för att vi skulle få tag i varsin kall juice och en påse chips i nästa större by. Underskatta aldrig socker och fett som moralhöjande faktorer när benen värker och den fortfarande stekheta solen närmar sig den disiga horisonten.

Kanske tack vare just det fick vi problem att hitta tältplats. En flod som under tusentals år grävt sig allt djupare ner i marken och skapat en kanjon med grå lodräta klippor fick oss att bromsa in. Vi ville definitivt utforska området. Samtidigt som solen blev röd svängde vi av asfaltsvägen och följde en grusväg som gick ovan den brusande floden nere i kanjonen. Vi hoppades på att hitta en bra lägerplats. Vid en halvt förfallen cementbro stannade vi och började leta efter en undanskymd plats att slå upp tältet på. Några ungdomar fiskade nere vid floden och fast jag vinkade flera gånger fick jag aldrig något gensvar. De stirrade endast på mig. En av dem klättrade upp en bit och höll ögonen på oss – kanske trodde han att vi var tjuvar som skulle stjäla ur deras hästars packväskor som stod bundna vid ett träd en bit bort. Vi cyklade tillbaka till vägen.

En stund senare hittade vi en liten grusväg som tog oss ner till samma flod. Efter att ha slagit upp tältet några hundra meter ifrån en dammig fotbollsplan började vi laga mat. Tre ungdomar kommer förbi. Två tjejer och en kille. Killen var berusad. Vi valde att stanna kvar på den tänkta sovplatsen. Dumt nog. En halvtimme senare kom trion tillbaka. Killen krävde att vi ska ge honom vår telefon. Som tur var hade vi inte någon. Därför slapp vi att ljuga när vi sa att vi inte hade någon. Men killen gav sig inte. Han vill ha telefonen vi inte har. Jag är uppenbarligen naiv. Jag förstod inte till en början att han försökte råna oss. Det förstod jag först efteråt när jag gick igenom händelseförloppet i mina tankar. Han var full och höll på att ta eld när han ställde sig för nära det brinnande gasköket där vatten till potatismos kokade för fullt. Killen blev allt mer frustrerad och aggressiv. Jag hörde hur Helen plötsligt sa något bakom mig. Tjejerna. Vi hade glömt bort dem medan vi lyssnade på killens patetiska tjat om telefonen. De hade dragit sig bort mot Helens tält och skulle precis öppna det när de plötsligt hamnade i centrum och snabbt drog sig undan. Jag blev upprörd. Bad dem alla dra därifrån. Tjejerna sa till killen att de kunde ju ta våra cyklar istället. Killen tog ett steg mot mig. Jag knuffade omkull honom. Killen kravlade sig upp och började leta efter något i sin byxmynning längst ner på ryggen. Dumt. Mycket dumt. Tvärtemot vad alla självutnämnda experter säger angående vinnande koncept vid personrån kommer jag att göra så mycket motstånd som möjligt för att försvara de enda prylar jag överhuvudtaget äger. Killen vispade runt med handen bakom ryggen i en lång sekund. Han drog upp den tom. Hade han tappat den i fyllan? Hade han lovat hans mamma att lämna den hemma? Eller hade jag misstolkat hans handrörelser? Jag vet inte. Hur som helst blev jag mycket lättad. De drog sig bakåt. Norrut längs med floden. Tjuriga. Truliga. -Dumma gringo som inte gör som vi säger!

Vi ämnade naturligtvis inte att stanna kvar. Vi ville inte möta hela deras kompisgäng. I rekordfart slängde vi ner våra saker i cykelväskorna och tog ner tälten. Vattnet som aldrig fick bli potatismos tömde vi ut. Snabbt var vi tillbaka på vägen som nu var kolsvart förutom bilarna som passerade oss i hysteriska hastigheter. Vi cyklade några hundra meter på vänster sida av vägen, mot trafiken. Vi såg en trädgård med människor i. Helen försökte förklara vår situation. Jag vet inte om de förstod något mer än att vi ville tälta någonstans. De pratade sinsemellan under någon minut. Uppenbarligen beslöt de sig för att hjälpa oss. De tog med oss tvärs över vägen och böjde ner ett par bjälkar med taggtråd så att vi skulle kunna rulla in våra cyklar till grannens trädgård. Väl där började de banka hårt på dörren. I flera minuter. Trots att jag såg att mannen var hemma genom fönstret. Varför öppnar han inte? Så hårt sover ingen, tänkte jag.

Somoto Canyon

Det var med delade känslor vi lämnade San Salvador bakom oss. Dels vore det lätt att stanna ännu en lugn dag på hotellet med dess många DVD-filmer, dels ville vi se något nytt, komma framåt. Vi gav oss till sist av. Samtidigt lämnade vi nyfunna vänner bakom oss; en amerikansk cyklist, som gav mig en mycket bra karta över Costa Rica, och en ung, blond kvinna från Finland, som generat berättade att hon ”inte var en cyklist” när hon vid ett tillfälle delade bord med mig och Helen och den amerikanske cyklisten.

El Salvador. En pitbull till land. Om Australien är en stor, slö Sankt Bernard är El Salvador en liten men tuff pitbull – inte helt utan charm. Landet är så litet att det skulle kunna få plats i Norrlands armhåla, men samtidigt så aggressivt att det en gång startade krig mot Honduras efter en serie fotbollsmatcher av varierande resultat och kvalité. ”Maras” – gäng, finns över hela landet skriker guideböckerna samtidigt som turisterna nobbar landet i förmån för Guatemalas högländer och Panamas stränder.

Vi svängde av Carretera Interamericana efter några dussin kilometer och strax efter Liobasco frågade vi en familj om vi fick campa bakom deras hus. Det fick vi. Även om hagens egentliga invånare, kossorna, var en aning tveksamma innan nyfikenheten tog överhanden och de kom och sniffade på våra tältdukar som ett tecken på vänskap. Några tonårspojkar ställde fram stolar åt oss, och under någon timme satt vi där i hagen, med kossorna omkring oss, och såg hur solen gick ner bakom Chichontepecvulkanen.

Dagen efter fortsatte vi mot Sensuntepeque, och det var ungefär där som vi började tappa kontrollen. Ungefär där stämde inte längre kartan överens med verkligheten, och vägarna fanns inte på vår GPS-karta eller på Google Maps. Vi tvingades ibland konsultera de bofasta om råd och ofta stämde deras vägbeskrivningar bra, men ibland inte alls. Någonstans, oklart var, rullade vi ner till Rio Lempa, floden som en gång varit en naturlig barriär mellan de västliga provinserna och det isolerade Lencafolket. Floden hade även förhindrat de spanska erövrarnas framfart – som med eld, svärd och heliga kors skövlade allt som kom i deras väg. Vi, däremot, tog oss över floden på en pråm tillsammans med två bilar och ett par tysta stirrande barn.

På andra sidan byggdes vägen om. Vilket i praktiken betydde två saker. Vi var ständigt omringade av människor i gula t-shirts som stod i vägkanten med en hacka eller spade. De flesta var mellan 15 och 30, vilket såklart betydde busvisslingar och rop som t ex ”hello baby” riktade åt Helen. Inte speciellt angenämt för någon av oss. Vägen bestod nu av grus och sand och under några dagar slet vi enormt. Vägen upp till gränsövergången till Honduras norr om Perquin, Ruta de Paz, var kanske denna resans mest påfrestande. I oändlighet ledde vi cyklarna uppåt på vägar så branta att skorna ibland tappade greppet och kanade bakåt, som om underlaget vore is och inte gul, tunn sand. Vi passerade strax utanför byn El Mozote – byn där USA-tränade Atlacatlbataljonen under befäl av Domingo Monterrosa, i december 1981 avrättade byns samtliga män, kvinnor och barn. Efter sin död några år senare deklarerade kongressen Monterrosa som nationalhjälte.

Vi gillade inte området. Naturen var fin, men vi var mycket trötta. Busvisslingar och hånskratt kastades mot oss av männen i de gula tröjorna. Hälsade vi först så brukade de inte svara. Vi hittade en restaurang och stannade ett slag. Fyra män stod utanför och väntade på något. När vi lämnade restaurangen bestämde de, bara av en slump, att de faktiskt skulle gå precis bakom oss. Och av en händelse var deras tempo den samma som vår, trots att vi ledde cyklar på den tunga sandvägen. Vi väntade in dem. Vi satte oss i diket och drack vatten. De passerade, men stannade 20 meter längre fram, bara av en tillfällighet, såklart. Vi tröttnade på att vänta och började gå igen. Vi passerade dem men samtidigt bestämde sig männen för att de vilat klart och började gå bakom oss igen. Vilken tillfällighet! Det var en tryck stämning. Männen visste såklart att de skrämde oss. Vi stannade, de passerade. Byn var snart utan synhåll. Jag tänkte på min kompis Daniel Rosengren. Ungefär samma sak hade hänt honom i Tanzania. Fyra män som gick på vägen utanför en by där han stannat och ätit. Det slutade med att han blev svårt huggen i ansiktet med en machete. (Han lyckades undkomma med både livet och sina prylar i behåll, och mår bra idag). Jag plockade upp en knytnävsstor sten och la den i min ena ficka. Det är inte värt det, sa Helen. Det beror på, tänkte jag. Ingen hade frågat Daniel om hans pengar innan de huggit honom i ansiktet. De kanske inte ämnade fråga oss heller. Daniel hade inte fått ett val den gången. Han hade inte fått höra ett ”ge oss pengarna, annars…” Och det kanske inte vi heller skulle få höra.

Vi gick sakta. Vi stannade ofta och vilade. Ibland skymtade kvartetten framför oss. Lättnaden var enorm varje gång vi såg att de inte väntade bakom något av de krön i bergsvägen. Det sista vi såg av dem var vid gränsen till Honduras någon timme efter vi lämnat restaurangen. Det var en stor folkmassa utanför byggnaderna – och sällan har jag blivit så lättad över att komma till en kaotisk gränskorsning. En stund senare var vi i Honduras.

Det var underbart att komma till Honduras! Folk hälsade, var vänliga och atmosfären var helt annorlunda än den varit i nordöstra El Salvador. På kvällen hittade vi en skogsdunge att sova i – och för första gången på mycket länge tältade vi i det fria. Det var tyst,mörkt och svalt. Jag sov mycket bra.

Vi rullade ner till den första staden i Honduras – Marcala och stannade en natt. Därefter tog det oss två dagar att nå den förort till Tegucigalpa där vi hos vänner till vänner skulle ställa av cyklarna under en tid. Rafting väntade.

Vi tog oss via Danli och Ocotal till Somoto över gränsen till Nicaragua för att se den alltmer kända kanjonen. Efter att ha skapats för cirka 10 miljoner år sedan och varit känd av lokalbefolkningen sedan urminnes tider, blev den känd för den bredare massan så sent som 2004 då forskare från Polen (Tjeckien i vissa källor….) ”upptäckte” den. Senare började några få turister strömma dit, muntliga rykten spreds och guideböckerna hann inte med. Min Rough Guide från år 2011 skriver inte ett ord till exempel. Vi tog en taxi till parkens entré och vandrade sen några kilometer till vi hittade floden som rinner i kanjonens botten. Till en början var vattnet för grunt för att paddla, så vi fick vandra och klättra i stället. Och på några ställen simma. Till sist kom vi till djupare vatten och vi kunde börja paddla. Kanjonen var kortare än vad jag trott, men den besvikelsen uppvägdes av att den även var vackrare än jag räknat med. Under någon halvtimme var det riktigt riktigt häftigt.

Efter Somoto åkte vi vidare till Esteli och sedan till Jinotega där vi köpte mat för tio dagar. Sedan åkte vi chicken buss till Ayapal nära Rio Bocays källa i närheten av det väldiga Bosawasreservatet. Två nyfikna barn tittade på när vi blåste upp våra alpackor och började paddla längs floden som skulle ta oss till ett av de absolut mest svårtillgängliga områdena mellan norra Kanada och Amazonas. Äventyret hade börjat!

La Mosquitia

Första gången jag hörde talas om området var det ifrån titeln på en film som i sin tur byggde på en roman av Paul Theroux. Titeln var Moskitkusten. På baksidan av den svenska bokupplagan från 1984 kan man läsa:

”Moskitkusten är en gudsförgäten trakt i utkanten av Honduras regnskogar där bara insekter och havssköldpaddor frodas. ”

Det är naturligtvis inte helt sant. Även om vi skulle komma att se både sköldpaddor och insekter finns det mycket mer än så. Och de som tror att ”Moskitkusten” i detta fall har något att göra med myggor -tror fel. Namnet syftar på moskitfolket som bor på båda sidor längs Rio Coco, floden som skiljer Honduras och Nicaragua åt. Och själva Moskitkusten är mer rätt en remsa land vid kusten i Nicaragua. I Honduras heter motsvarigheten La Mosquitia och breder ut sig över ett mycket större område. I folkmun kallas numera hela östra halvan av både Honduras och Nicaragua för La Mosquitia.

Ett halvt år tidigare hade jag tillsammans med Helen Lloyd cyklat ut ur den kanadensiska staden Victoria på Vancouver Island. Under månaderna som följde hade vi cyklat genom grizzlybjörnens rike på Chilcotinplatånoch vi hade rullat genom bland annat Montana, Idaho och Utah. Efter Mojaveöknen och Bajahalvön liftade vi över Cortezhavet med en ärrad gammal seglare från Australien. Slutligen tog vi oss genom Mexico och en handfull centralamerikanska stater. När vi anlände i Tegucigalpa i Honduras hade vi cyklat cirka 11 000 kilometer. Och du, vi hade ingen följebil som bar vår utrustning. Liksom 99,9% av alla långfärdscyklister så hade vi vår utrustning fastspänd på cyklarna. Om inte annat så är det bättre för miljön att skippa följebilen.

I Tegucigalpa lämnade vi tillfälligt våra cyklar hon vänner -och tog oss vidare till byn Ayapal i norra Nicaragua med buss. Vi hade tagit oss till vägens slut. Bokstavligen talat. Så vitt vi kunde se fanns det ingen väg ut ur Ayapal – annat än den vi kommit från. Däremot fanns det en flod. Rio Bocay. Byn Ayapal ligger ungefär halvvägs mellan Rio Bocays källa och dess utflöde i Rio Coco. Planen var enkel. Paddla nerför Rio Bocay i varsinalpacka och sedan längs med Rio Coco, till och förbi området med forsar, och på så sätt komma tillbaka till civilisationen. Vi planerade att det skulle ta oss cirka tio dagar.

Det området är en skiljevägg. Byarna uppströms har knappt inte någon kontakt med byarna nedströms. Hamnar ni i en nödsituation och tvingas hyra en av de få motorbåtar som rör sig i området kommer det kosta er mycket! Det blir betydligt billigare när ni väl passerat forsarna.

Ungefär så lät andemeningen i ett mail vi fått från en amerikansk forskare som vi tagit kontakt med. Forskaren var en av mycket få personer som rest utmed Rio Coco och som vi lyckats spåra. Och den ende som hade rest längs med Rio Bocay. Och han gjorde det under jobb. Vi var endast aningslösa turister med målet att ta oss förbi nämnda forsar. Paddlandes eller till fots. Väl på andra sidan skulle vi förhoppningsvis kunna köpa en plats på den lilla motorbåt som ibland går till områdets huvudstad; Waspam. Att paddla hela vägen till Waspam var inte aktuellt eftersom området efter forsarna inte verkade vara lika intressant. En allt bredare flod med fler byar och en mindre slående atmosfär av extrem avlägsenhet lockade oss inte så mycket.

Citat från vår mailkonversion med forskaren fyllde oss med både hopp och tvivel – men framförallt med smaken av äventyr:

”(…) once you are in the river, you essentially leave the relative safety of governed areas of Nicaragua. This can be a particular concern as you head down the Rio Coco. You will pass through multiple Miskitu and Mayangna indigenous territories, some of which do not trust or welcome outsiders (others are perfectly welcoming and incredibly generous).”

”In my opinion, it is safer to camp in villages when possible. Not to be overly alarming, but there have been issues with river pirates from time to time, typically based in one country and launching raids into the other.”

”(…) these are Crocodylus acutus, and typically very shy, you will see them along the river but attacks on people are almost unheard of. I did not see any big crocs on the Bocay, but a few over 3 m along more remote parts of the Coco.”

Det var dags för avfärd. Under en tidigare flodtur i Västafrika var vi under motsvarande ögonblick omringade av dussintals människor. Denna gång bara av två pojkar som var nyfikna nog att komma fram. Resten av byn tittade på i smyg, hundra meter bort. När våra båtar var uppblåsta surrade vi fast våra ryggsäckar ovan dem och hoppade ombord. Vattnet var grunt, och extremt klart med små krusningar på ytan sprunget ur dess eviga kamp att nå Atlanten. På stenar ovan ytan växte rosa blommor och ett par dagsländor flög runt oss. Vi började paddla och relativt snabbt försvann Ayapal bakom oss. Ett par cowboys från byn red nyfiket utmed vår högra sida under några minuter, till sist tröttnade de, eller om stigen blev oframkomlig, och till sist var vi ensamma på floden.

Avfärd!

Vi konfronterades med våra första forsar redan efter ett par timmar. De var små och lättforcerade, men gav ändå ett milt adrenalinrus. Att effektivt styra runt olika hinder som klippor och träd som fallit ner i vattnet, blev enklare för varje timme. Varje fors lärde oss något nytt och att läsa av vattnets rörelser gick snart per automatik.

På kvällen stannade vi till vid ett litet hus och vi fick snart lov att campa på motsatta sida om floden. Det går bra, sa en äldre man på spanska. -Under trädet där, så att jag ser er från mitt hus. Samtidigt som Helen tog sig tillbaka så började regnet falla. Det var den sortens varma regn som man endast upplever i tropikerna. Vattnet såg ut att koka när vi paddlade över floden, men bara några minuter senare hade det slutat att regna och himlen klarnade snabbt upp.

Senare, när mörkret fallit, sa Helen att jag måste komma ut ur tältet för att se en sak. Familjen Lampyridae. Dussintals. Hundratals. Som svävande diamanter. Flodens kluckande ljud i nattmörkret. En bris fick trädens löv att prassla. Eldflugornas bakkroppar tändes och släcktes med ett gulgrönt sken. Det var en sprakande show och vi tittade en lång stund.

Dagarna flöt samman. Den första dagen kunde jag hålla reda på. Antagligen dag två också. Sen flöt det ihop till en enda massa av vatten, forsar, klippor, stekande sol, byar, majsfält, fickor av regnskog. Jag är lite osäker på vilken dag det var när vi såg krokodilen ligga och sola sig på en gyttjig strandbank. Bilden i mitt inre är knivskarp, den blir ofta det när man sitter i en liten gummiflotte och ser en krokodil några meter bort. Bilden är fortfarande knivskarp. Men vilken dag det var kan jag inte längre minnas.

Den andra natten blev jobbig, men intressant. Vi campade i en by. På stranden nedanför en brant slänt där frodigt grönt gräs växte. Kortklippt av betande nötkreatur. Vi frågade om vi kunde campa där. Byns människor svarade ja. Men hade vi vetat att vi skulle bli omringade av byns alla invånare hade vi nog fortsatt paddla. Efter en lång dag är jag ofta trött och vill ha lugn och ro. Det fick vi inte denna gång. När vi gått in i våra tält gick en del av byns invånare hem, men något dussin stannade kvar. Några av dem satt tysta en meter bort när vi lagade mat. De studerade oss när vi åt den. De gav varandra korthuggna kommentarer på mayangna om saker vi gjorde, och ibland blev resultatet att de sprack ut i skratt. Jag kände mig en aning otrevlig när jag drog ner tältabsiden. Men jag tycker det är svårt att bli studerad när jag äter. Maten växer i munnen och jag förlorar aptiten. De skulle ha gjort likadant om rollerna var ombytta. Och jag skulle också ha gjort likadan om nämnda roller verkligen var ombytta. Då skulle jag ha stirrat på nykomlingarna som paddlar med båtar som flyter med hjälp av luft. Min nyfikenhet är min största drivkraft och bakomliggande faktor till mitt resande.

Vi lade oss för att sova och kanske trodde vi att vi skulle bli lämnade ensamma. Men det tyckte inte byns invånare. De placerade ut två män utanför våra tält som vaktade oss hela natten. I en gest av antingen välvilja eller paranoia. Jag kunde inte avgöra vilket. Dessvärre pratade de högt och skrattade, vilket resulterade i mindre god nattsömn. Någon gång väckte de oss för att ställa någon fråga. Till exempel om vi var trötta eller inte. Till sist slutade våra övervakare att vaka och somnade. Deras snarkningar ekade genom natten. Dagen efter skojade jag och sa att jag hellre rånas av flodpirater, än att campa i en by igen. Sen blev jag tyst, för i tanken hade jag återigen börjat reflektera över varför jag egentligen inte kunde se skillnaden mellan eventuell välvilja och givmildhet med paranoia eller mild xenofobi. -Herre gud, tänkte jag. Har inte mina resor lärt mig något? Men jag hade tyvärr även under resten av tiden fortsatt svårt att läsa av människorna som levde längs den magnifika floden.

Troligen fikapaus…

Bocayfloden ligger i utkanten av det berömda Bosawasreservatet som enligt källor är det största regnskogsområdet på västra halvklotet efter Amazonas. Namnet Bosawas kommer förövrigt från BOcayfloden, SAslayberget och WASpukfloden. Men tyvärr måste jag erkänna att jag blev en aning besviken på området. Antagligen för att det inte finns vägar i området. Och eftersom det inte finns vägar sker all transport på floderna- och det är längs floderna människorna bor och det är där deras boskap betar. Längre in i området finns den vildmark jag trott att jag skulle få uppleva. Men där jag hade föreställt mig att få se tät skog som hängde ner över floden fick jag påfallande ofta istället beundra ett dussin kor som betade på ett ängsliknande landskap. Men tro inte att jag inte tyckte om det ändå! Det var mycket intressant och mycket vackert. Och faktiskt ett mycket mer svårtillgängligt område än turen på Nigerfloden. Nigerfloden var dock mer strapatsrikt, äventyrligare och mycket mer ansträngande. Men om något skulle ha gått snett på Nigerfloden kanske det skulle ha handlat om en lång dagsvandring för att komma till civilisationen. Nedre Bocayfloden var betydligt mer avlägset. Känslan av att vi var djupare inne i något som jag inte riktigt kan sätta ord på, var mycket starkare på Bocay än på Nigerfloden. Kanske var vi åter på väg mot mörkrets hjärta.

Djurlivet bestod mest av fåglar. Inte de mest storslagna arorna utan en aning mer anonyma varianter. Ofta slutade vi paddla när någon mer imponerande art närmade sig för att i stället följa den med blicken tills den var försvunnen. En händelse jag minns väl var när en stor brun rovfågel flög förbi precis ovan oss med en stor grön ödla i näbben. En annan kul grej var de två ljusbruna sköldpaddor som vi såg sittandes på en klippa i vattnet. Tyvärr var de lättskrämda och försvann snabbt ner under ytan när vi kom närmre. Annars var det mest insekter det handlade om. Vid frukosten en dag satt ett dussintal bönsyrsor på en trädgren. De var mycket små, bara någon centimeter långa. Enligt wikipedia kan Bosawasområdet härbärga så många 200 000 olika insektsarter, så det finns en hel del att upptäcka för er som brinner för dessa små krabater.

Vi fortsatte nedför Bocayfloden i våra alpackor. Tack vare strömmen flöt vi snabbare än vad vi hade räknat med. Våra rutiner angående mat och dryck skilde sig inte så värst mycket från våra rutiner i Guinea. Vi vaknade, packade ihop och paddlade en bit innan vi stannade och drack kaffe. Efter ytterligare en stunds paddling åt vi frukost vilket bestod av havregryn utblandat med flodvatten, pulvermjölk och chokladpulver. Som snack åt vi mest kex och russin och på kvällarna ris och tonfisk. I Guinea hade vi inget kök med oss utan tvingades samla brasved inför varje måltid – här hade vi med oss gaskök, vilket gjorde livet än lättare. Nästan oförskämt lätt.

Vi hade gjort upp en plan angående natthärbärge. Helst ville vi campa för oss själva, bortom synhåll från allt och alla. Skulle det visa sig omöjligt, så var det näst bästa alternativet att fråga om lov vid ett ensamt hus. Det sista och minst tilldragande alternativet var att fråga i en by. Natt nummer tre valde vi alternativ nummer två. Ett ensamt hus dök upp på den västra flodbanken i skymningen. Helen, stack upp och frågade. Det var alltid hennes jobb. Jag är övertygad om att människor världen över har svårare att säga nej till en kvinna som ber om hjälp, än till en skäggig snubbe som mig. Det svider lite, men så är det. Mitt jobb var att vakta båtarna under tiden. Det krävdes föga intellektuell färdighet för den saken och Helen tyckte säkert att uppgiften var skräddarsydd för mig. Efter en stund ser jag hur Helen tittade ner på mig och gör tummen upp. Bra. Sovplats fixad. De två barnen i huset hjälper till att bära upp våra saker.

Barnen och pappan i den familj, vars trädgård vi hade sovit över i, hjälpte till att bära ner våra saker från den branta sluttning som låg precis framför deras hus. När våra saker var fastsurrade paddlade vi en kort bit medan mannen stakade sig fram i en smal träkanot bredvid oss. En bit bort låg en större fors. När lokala fiskare och handelsmän färdas sträckan så passerar de den på kala bambuträd som de lagt sida vid sida i den kokande forsen. Resultatet blir att de kan rulla båtarna på dem -likt vikingarna när de flyttade sina fruktade skepp på land. Vi valde dock inte att utnyttja bambuträden, utan vi bar våra båtar runt forsen. Mannen visade vägen.

Strax efter kom vi till en större by. Scenen var den vanliga fast med fler deltagare på spelplanen. Det fanns fler kvinnor nere vid stenarna i flodkanten där de tvättade. Barnen var än fler och de hoppade och badade och förde oväsen som bara lekande barn kan göra. Fram tills dess då de fick syn på oss vill säga. Då blev de knäpptysta. Ända tills vi hade passerat, då de ofta bröt ut i gapskratt. Männen brukade inte vara lika närvarande ner vid floden. Men var de det så höll de oftast på med något tyngre kroppsarbete, som att packa ner varor i en båt. Ibland svarade människorna i byarna inte på våra hälsningar, utan stod bara och tittade med neutralt ansiktsuttryck, eller så log de blygt . Ibland klappade de istället händerna och skrattade och tyckte vi var månadens händelse. Vi visste aldrig på förhand hur vi skulle bli bemötta.

Vi hade under ett tag paddlat i tystnad, försjunkna i tankar på var sitt håll. Plötsligt lade vi märke till att floden började uppföra sig annorlunda. Det var som om en kraft fick vattnet i floden att vika av -likt en vindpust som från ingenstans kommer och tar med sig en hög med torra löv. Vi hade nått slutet på Bocayfloden och kommit till den kraftfullare Cocofloden! Helen paddlade hårt och nådde stranden på andra sidan och befann sig plötsligt i Honduras. Jag tog det lugnare och snurrade runt i båten och blickade tillbaka mot Bocay. Som om jag tog farväl av den. Och det var väl det jag egentligen gjorde. Sen paddlade jag också över till andra sidan, till Honduras.

.En stund senare blev vi stoppade av militärer. Vi fick hjärtat i halsgropen. Människor i gröna kläder har ofta konstiga påhitt -och ofta råkar jag och min cykel ut för dem. Men inte denna gång! Helen är bättre på spanska än vad jag är -så hon berättade att vi bara var turister. Hon fick tala om sitt namn och passnummer och en del annan information och efter att de fått ner uppgifterna på papper fick vi paddla vidare. Mig frågade de inte ett ord. Jag var helt nöjd med det upplägget.

På kvällen campade vi i Honduras. Mitt pass skulle visa att jag endast hade befogenhet att vistas i Nicaragua. Inte i Honduras. Men min känsla var att ingen skulle bry sig- inte ens militären. Egentligen befann vi oss varken i Honduras eller i Nicaragua, utan i La Mosqutia, området som en gång styrdes av kungar. Den första dokumenterade var känd som ”Oldman”, som härskade mellan åren 1625 och 1687. Idag finns det ingen kung, men väl en tronpretendent vid namn Norton Cuthbert Clarence.

Ett par berg hade dykt upp i fjärran. De visade sig ligga i Honduras, och var oerhört vackra. Jag undrade om någon klättrat dem. Några lokala tonåringar kanske? Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om ingen varit uppe på toppen – i många kulturer världen över är bergsklättring en helt poänglös hängivelse. Ett fenomen som ofta används som slagträ i den debatt som alltid blommar upp när västerländska bergsklättrare omkommer. ”Vad skulle de där upp och göra”, brukar det låta när de läst klart artikeln i Aftonbladet och sömnigt söker medhåll från kollegor i det kafferum där det annars mest snackas om dåliga löner och eventuella SM-guld.

Alltså kan det innebära att inga lokala tonåringar, eller vuxna för den delen, någonsin har sett den säkerligen bedårande utsikten från toppen. Däremot skulle jag ha blivit förvånad om inte de tidiga spanjorerna eller de tidiga britterna bestigit bergen. Området var ju ett tag faktiskt brittiskt, i en tid då denna del av världen hamnade mellan stolarna i ett slags förvirrat politiskt spel, inte helt olikt ”det stora spelet” under slutet av 1800-talets Centralasien: Vem var vinnare, vem var förlorare, vem spionerade åt ryssarna – och vem har egentligen klättrat de där bergen?

Vi klättrade dem inte. Även om tankar på det hela tiden var närvarande. De var mycket fascinerande. Nästan hypnotiska. Inte höga, men ändock majestätiska. Kontrasten i höjd skapade en illusion av kolosser, likt en tropisk variant av Cuernos del Paine, som en grågrön Uluru, eller som en mer levande version av Hombori Tondo.

Vi närmade oss Raiti. Vi hade bestämt att vi skulle försöka proviantera, men vi visste inte om det fanns en handelsbod i byn. Återigen blev vi stoppade av militär och återigen tog de våra uppgifter. När det var klart frågade Helen om det fanns någon mat att köpa i byn. Det fanns det, svarade soldaterna. Jag vandrade upp till krönet på slänten, ömsom på trappsteg av cement, ömsom på steg uthuggna direkt i den röda marken. Väl uppe var det första jag såg militärernas baracker och jag frågade ett par soldater var affären låg. Byn var välskött och vacker. Inget skräp på marken, som i stora delar av övriga Centralamerika. Starka och friska kor, hästar och grisar vandrade omkring öppet och tycktes vara tillfreds med livet, men omedvetna om sitt kommande öde. Samtliga hus var byggda på pålar och tycktes sväva cirka två meter över marken. En del av dem var målade i starka färger, som ljusblått och orange. En stor balkong eller altan tog ofta upp en tredjedel av boendeytan och på många ställen var hängmattor uppspända i dessa utomliggande vardagsrum. Byns invånare tittade lite förstrött på mig, ofta log de, och de svarade alltid om jag hälsade. I andra avlägsna byar brukar man ofta bli omringad av nyfikna människor. En gång i sydvästra Tanzania, slog jag upp tältet inne i en byskola och räknade till 121 personer omkring mig när rektorn visade mig till klassrummet där jag fått lov att tillbringa natten. Men här verkade de inte bry sig det minsta om min närvaro. Det var både skönt och en aning tråkigt.

Efter att jag införskaffat lite chips, några konserver med korv, kex och annat, återvände jag till Helen som satt och skrev dagbok nere vid båtarna. Några barn lekte tio meter ifrån henne, men hade inte tagit någon notis om henne heller.

Omedelbart efter Raiti kom vi in i området med forsar. Ofta var de inte värre än de vi redan tagit oss förbi, men frekvensen av dem ökade markant. Vi paddlade framåt och plötsligt var jag omringad av vitt skummande vatten och jag gjorde mitt yttersta för att styra undan från de svarta vulkaniska klippor som stack upp ur vattnet här och var. Under några sekunder paddlade jag framåt mot vågor som skymde sikten och jag njöt och var nervös på samma gång. Under de något kaotiska sekunderna i forsen hade jag registrerat en motorbåt nedströms och insett att jag måste se till att undvika även den. Precis när vågorna lugnade ner sig, och jag förstått att jag hade den värsta biten bakom mig, passerade jag båten på bara två meters håll, och såg två västerlänningar ombord. De skrek ”wow” och något som jag tolkade som ”var började ni”. Min adrenalinnivå, samt behovet av att hela tiden hålla utkik efter de svarta klipporna, gjorde så att mitt svar sträckte sig till ett ensamt ”hej”. Bara någon sekund senare var de bakom mig och utom hörhåll -och nu med blickarna riktade mot Helen, som klarade forsen galant.

Turister!? Sa vi till varandra när vi var tillbaka på lugnt vatten. Synen hade förvånat oss båda två, då vi var ljusår från gringospåret. Dagen efter fick turisterna dock sin förklaring. De kom tillbaka. Vi såg dem på avstånd då vi satt i skuggan vid flodkanten och åt lunch. De fick syn på oss också, och jag såg hur en av turisterna vände sig mot styrmannen och bad honom stanna till. De var från USA. -Nebraska, sa de och tycktes av en outgrundlig anledning skämmas en smula. Det visade sig att de inte var turister, utan att de jobbade för ett amerikanskt universitet och jobbade med att undervisa lokalbefolkningen i någon sorts vildmarksbaserad sjukvård. De var båda outdoor-entusiaster och var mycket intresserade över vår resa. De berättade att de under de senaste tre åren tillbringat tre månader per år i flodens omedelbara närhet. -Och att vi såg er samtidigt som ni tog er ner för en av flodens största forsar med varsin liten gummiflotte fick oss att först tvivla på våra ögon, sa de och skrattade. Vi var de första turister de någonsin sett i området. De hade själva aldrig varit så här långt uppströms tidigare. Nu hade de tagit sig dit för att kartlägga några byars eventuella behov av sjukvård.

Efter forsen vid Raiti och efter vårt blixtmöte med amerikanerna var det dags att slå nattläger. Vi hittade en mycket bra plats på en ö i floden. På andra sidan vattnet mot Honduras fanns en massiv vägg av ren djungel, som en sinnebild av oframkomlig tropisk regnskog. På natten hördes vrålapor på avstånd, men dessa lät långt ifrån på det sätt som jag hört tidigare under resan. Den gången hade vi antagligen slagit läger i deras revir -och de var störda av vår närvaro. Dessa individer var inte störda av oss, och deras vrål lät därefter. Betydligt lugnare. Dock tycker jag det är en smula kul att jag har erfarenhet av hur oroliga vrålapor faktiskt kan låta. Garanterat ett av naturens mest fasansfulla läten, eventuellt undantaget wailande R&B-artister.

Vi lämnade ön tidigt dagen därpå och fortsatte paddla genom en smal kanjon bildad av hård vulkanisk sten. Det var mycket vackert, och vi stannade ett par gånger och gick omkring i området för att fota. Under resan kom vi flera gånger att passera dess smala flodgränder där väggarna var sten och de var nog min absoluta favoriter under paddelturen i La Mosquitia. Ofta kom de i samband med forsar, vilket gav ingrediensen adrenalinstinn extremsport ett mycket naturskön inramning.

En gång fick ett par män syn på oss och varnade oss för att fortsätta. Vattenfall. Tillsammans gick vi och rekade -och vi kom fram till att männen hade rätt. På detta ställe skulle vi definitivt bära våra flottar runt forsen. Utan ett ord tog männen tag i dem och bar dem halvspringande bort till en sandbank hundra meter nedför floden. Vi hade svårt att hinna med utan packning.

Den ena mannen visade med kroppsspråk att han gärna tog emot en slant för tjänsten. Innan vi hann tänka längre än så, berättade den andra mannen för sin vän att vi var från England, och att vi därför inte var ”sådana”. Om vi inte var ”sådana” för att vi inte var några naiva och ondsinta amerikaner som förtjänade att betala överpriser, eller för att vi inte var generösa dumvänliga jänkare med fickorna fulla av dollar – utan bara snåla européer, förtäljer inte anekdoten. Hur som helst ville männen inte ha betalt av oss för att vi inte var ”sådana”.

Den sjunde dagen kom vi in i ett område där floden svängde kraftigt fram och tillbaka. Vi var på väg österut, men tycktes hela tiden paddla antingen norrut eller söderut, eller till och med västerut. Anledningen till dessa svängar var det eviga samspelet mellan erosion och sedimentation, faktorerna som bildar så kallade meandrar, som senare förvandlas till såkallade korvsjöar. Men trots känslan av att vi mest hela tiden paddlade åt fel håll lyckades vi kämpa vidare. Vi kom in i ett område där jättelika och säkerligen urgamla träd fallit ner i vattnet och till sist gått på grund, likt strandade valar. Där har de sedan blivit liggande under gud vet hur lång tid. Området utstrålade någon form av avståndstagande eller illvilja. Nästan mer som en kloak än som en vacker flod. Det är svårt att förklara varför, men hur som helst höll jag ögonen öppna – att få gummibåten punkterad av en fallen koloss till träd skulle vara mindre angenämt. Det var ju inte bara den synliga delen av träden som skapade en oro inom mig. Det värsta var de svarta, spetsiga och ofta avbrutna spjutliknande armar som ofta fanns strax under ytan – osynliga tills vi var precis intill dem. Eller över dem.

Den sista natten sov vi i en glänta högt ovan floden. Området var inte så hemskt trevligt, de flesta växter var olika sorters palm och det syntes att gläntan nog egentligen var ett litet kalhygge. Palmblad och gamla ormbunkar låg halvt förmultnade omkring oss och spred en mindre tilldragande doft. När vi lyfte undan dem för att få en trevligare sovplats kröp det fram skalbaggar, myror och en stor vit centiped av något slag. En ensamt träd av samma typ som de i vattnet vakade över oss. Detta gröna, levande urtidsträd vakade över oss – och till skillnad från dess döda halvt flytande syskon i vattnet utstrålade detta en ljus vänlighet som fick mig att må bra och skratta. Jag gick fram till det flera gånger under kvällen och dagen efter, den sista på floden, vände jag ofta på huvudet för att blicka tillbaka på det ensamma majestätiska trädet.

Den sista dagen handlade egentligen bara om att nå byn San Carlos. Där visste vi att det fanns ett hotell och att det gick båtar till La Mosquitas huvudstad Waspam. Vi nådde byn efter några timmar av ganska händelselös paddling – vi hade lämnat forsarna bakom oss och hela området var nu mer ”tillgängligt” och därmed inte lika spännande. Vi hade paddlat ca 250 kilometer i våra alpackor.

Efter detta lilla äventyr i det stora äventyret, tog vi oss tillbaka till Honduras huvudstad Tegucigalpa och fortsatte vår resa. Återigen på våra kära cyklar.

The Last Days

Efter vår 250 kilometer långa paddeltur längs med floderna Bocay och Coco tog vi oss till den lilla staden Waspam. Vi tog in på ett billigt hotell och flög efter några dagar till Managua -och tog oss omedelbart vidare till den vackra staden Granada. Vi stannade ett par dagar och åkte sen tillbaka till Honduras huvudstad Tegucigalpa via Leon.

Efter att vi plockat upp våra cyklar så trampade Helen norrut, mot Mexiko och Cancun – där hon ett par veckor senare skulle borda det plan som skulle ta henne hem till England. Jag gjorde ungefär samma sak – fast jag cyklade söderut, mot Panama, mitt slutmål och språngbräda hem till Sverige.

Efter att ha cyklat tillsammans i sju månader, och efter avbrottet med La Mosquitia-trippen, kände jag mig tyvärr inte allt för motiverad att fortsätta ensam ner till Panama – särskilt då jag inte riktigt fallit för Centralamerika. Men det handlade bara om några veckors cykling, och naturligtvis ville jag nå mitt slutmål Panama. Men jag ljuger om jag inte påstår att jag längtade tillbaka till USA och Kanada…

Vägen ut ur Tegucigalpa gick mot nordöst, mot bergen, och efter några timmar var jag uppe på det högsta bergspasset på denna del av resan. Strax under 2000 meter över havet har jag för mig. På kvällen tältade jag i ett övervuxet gammalt grustag. Det var vackrare än vad det låter. Dagen efter cyklade jag upp till gränsen till Nicaragua och fick min stämpel relativt smärtfritt. En tjänsteman skrattade åt mig när jag skämtade och påpekade att cyklister får passera utan att betala avgiften. Det fungerade inte. Vart är världen på väg?

Nerförsbacken var lång och vacker och jag rullade ända ner till Ocotal där jag tog in på hotell. Dagen efter rullade jag vidare till Esteli – en ganska vacker och mysig stad, helt klart värd ett par dagar av mitt liv.  Som flera gånger tidigare förvånades jag hur torrt Centralamerika är – naturen bestod mest av ljusbruna buskar och små träd som växte i torr sandliknande jord. Jag passerade även en gammal vän. Rio Coco:

När jag lämnade Esteli cyklade jag ovanligt hårt och tog mig en bra bit över hundra kilometer. Dagen efter försökte jag mig på en genväg till Granada – om jag sparade tid eller kilometer på försöket vet jag inte, men det var bättre cykling än på de stora vägarna runt huvudstaden Managua. Till sist kom jag alltså tillbaka till Granada och stannade där ett par nätter. Dock fick jag oväntade bekymmer när jag lastade av cykeln inne på hotellet. Jag blev överfallen:

Efter mina dagar i Granada cyklade jag mot staden Rivas – belägen nära Nicaraguasjöns södra strand och med fin utsikt över de väldiga vulkanerna på ön Ometepe. Det var ganska bra cykling – hade jag inte varit trött på Centralamerika hade jag garanterat tyckt ännu mer om vägsträckan.

De första dagarna i Costa Rica tyckte jag mycket om. Jag hade på något sätt glömt av hur nära havet jag befann mig – och när jag i den lilla staden La Cruz helt plötsligt såg Stilla havet breda ut sig höll jag på att cykla omkull. Bedårande utsikt!

Norra Costa Rica var annorlunda än resten av det Centralamerika jag dittills upplevt. Det var mycket mera träd, lätt att hitta campingplats, fåglar, stora ödlor och apor i träden! Ormen i paradiset var dock trafiken på de barnsligt smala vägarna. Jag förstår inte varför vägarna i Centralamerika är breda där det är lite trafik, och smala där det är mycket. Trafiken är helt klart tyngst i Mexiko och Costa Rica – och det är just i dessa länder vägarna är smalast. Mycket konstigt. Människor är konstiga. Särskilt de med makt.

Efter att ha köpt på mig en bit choklad och två liter apelsinjuice cyklade jag ut ur La Cruz och slog upp tältet. Då visste jag inte att det var sista gången under resan jag gjorde så. Tältplatsen var vacker och jag är glad att jag fick sova ostört den sista utomhusnatten i Centralamerika!

Jag fortsatte till den gamla cowboystaden Liberia och sedan styrde jag mig ut till kusten och följde sedan havet under några dagar. I byn Quepos stannade jag några nätter, innan jag bet ihop och cyklade den sista biten till David i Panama. Jag hade nått landet som var mitt mål. Att fortsätta cykla hela vägen till Panama City kändes inte aktuellt. In till huvudstaden tog jag en buss.

Ofta cyklade jag i varmt tropisk regn de här sista dagarna och regnsäsongens början får definiera slutet på ”The American Way 2011- 2012”. Resan tog 245 dagar och jag cyklade 12006 kilometer, seglade ca 600-700 kilometer och paddlade ca 250 kilometer. Tyvärr blev det ingen alpin klättring alls. Men livet är långt! Det blir mer resor. Så snart som möjligt. Allt handlar om att skaffa ny reskassa.

Microsponsring – grundplåtar till nästa resa – är mycket välkommet: Keep the Lost Cyclist in the Saddle!

Tack för att ni läst och för eventuella donationer!

Lars