Idén kom som ett yrväder en afton i juni. Året var 2007. Platsen var en camping i Namibia. Bredvid mig satt Machete-Daniel, Sara, Herve och Sebastian och kanske några till. Vi drack vin ur ett tetrapak och pratade och skrattade. Alla hade vi rest landvägen genom Afrika, fyra av oss på cykel.

Kanske blev vi en smula berusade där vi satt runt lägerelden. Vi talade ivrigt om framtiden. Om vart vi ville resa, om platser vi ville se, om berg vi ville bestiga. Ingen av oss, samtliga runt 30 år gamla och med otaliga resor i bagaget, hade planer på att sluta med luffandet. Och än så länge har vi hållit våra ord. I skrivande stund så befinner sig Herve någonstans i Brasilien, Machete-Daniel i Ecuador, Sebastian bor i Kairo och Sara kom för ett tag sen hem ifrån Japan. Själv sitter jag och skriver just dessa rader på ett hotellrum i västafrikanska Guinea. Fast nu när du läser dem så är jag inte längre där.

Ressnacket fortsatte och vi kom in på hur det skulle vara att paddla en längre sträcka. Vinet talade i oss så naturligtvis var det vatten som Amazonfloden och självaste Kongo som lockade mest.
Tanken slog verkligen rot i mig på allvar under den kvällen i Namibia och sen dess har den legat och gnagt inom mig likt en sten i Dr Livingstones afrikakängor.

När jag cyklade ut ur Riga i april 2009 så var den starkaste kandidaten för projektet Sassandrafloden som rinner ner genom västra Elfenbenskusten. Jag vet dock inte mer om den floden än vad du gör – utan jag valde den helt enkelt för dess vackra namns skull. Sassandra. Några månader senare var det istället Moafloden i Sierra Leone som lockade mest. Då främst för att försöka få en glimt av ett av världens mest sällsynta djur: dvärgflodhästen. Det skulle vara jag och kameran, floden och en urgröpt trädstam under 7-10 dagar. Samtidigt som jag cyklade genom ett Europa som höll på att lämna våren bakom sig så dagdrömde jag om hur det skulle vara att sakta glida fram på en tropisk flod långt bort ifrån byar och människor och med ett ofattbart rikt djurliv omkring mig. Ibland kunde jag se mig själv sitta vakt vid vattenbrynet i timmar varje natt för att få se djuret. Dessutom ville jag slå BBC på fingrarna  – de har haft ett team i området med syfte att filma just dvärgflodhästar. Det var dock inget de lyckades med. De fick faktiskt inte en endaste skymt av dem. Därför skulle det ha varit fasans kul om j a g kunde få syn på dem och till och med lyckas få en av dem på bild.

Men efter att ha cyklat ner till Sierra Leone och lagt 13500 kilometer bakom mig så hade beslutet om att byta ut Moa mot Niger ändå vuxit fram. Planen var att paddla mellan Faranah och Kouroussa genom nationalparken Haut Niger – en sträcka på cirka 350 kilometer vildmark i centrala Guinea. Helen hade själv funderat på något liknande och vibestämde att köra tillsammans. Dock så erkänner jag att det är nog jag som tjänar mest på det samarbetet – Helen har paddlat en hel del hemma i England. Jag själv tror inte jag har paddlat en meter sen den där skolutflykten till Stråken i sjätte klass.

Vi hade utforskat varenda skrymsle och vrå av den lilla staden Faranah i försöken att få tag i de varor som vi antog oss vara i behov av under de 350 kilometrarna till Kouroussa – och därigenom lärt känna en ganska mysig liten stad, som på kvällarna levde upp med diverse läckerheter på de små gatuserveringarna som kantade centralgatan. Dessutom hade vi fått tag i allt utom toalettpapper. ”Det kan ni köpa i Conakry”, sa en butiksherre glatt. (Huvudstaden Conakry ligger dryga 400 kilometer bort…) Så förutom toalettpapper och kanske den ständigt saknade kvalitativa chokladen hade vi dagen innan avfärd lyckats inhandla det vi ville ha. Det inkluderade:

30 portioner CareVita (typ frukostflingor…)
3 burkar majonäs (ca 2,4 kilo… Majo går att använda till allt.)
30 Jolly Jus (pulver juice)
6 flaskor äppelcider
2 kilo nötter
2 burkar pulvermjölk
1 burk mjölk- och socker blandning (till kaffe etc)
1 burk kaffe
40 lökar (går att äta till allt precis som majo)
10 tomater
6 limefrukter
2 burkar chokladdryck
1,5 liter vin (jag råkade smutta lite på flaskan på bilden, så det blev att köpa en till..)
2 burkar kyckling
2 burkar biff
6 burkar tomatpuré
4 burkar sardiner
2 kilo potatis
1 kilo morötter
2 förpackning mjukost
Drygt 4 kilo pasta
1 kilo ris
35 paket kex
1 påse socker
1 kokosnöt
15 apelsiner
1 kilo chokladkräm
2 påsar godisklubbor
8 bröd (inte med på bilden)
Ett par bitar jordnötssmör
Diverse kryddor och salt

(Dessutom kom Helen på att hon ville ha några öl, detta minuten innan avfärd när jag hade ena foten i kanoten och halva byn väntade på vår avfärd. Hon frågade en kille på hotellet där vi hade bott om han kunde springa och hämta de ölen som fanns i hotellrestaurangens kyl. Det gjorde han, vilket var bra. Men tyvärr fanns det bara tre öl kvar – vilket inte var bra.)

Matsäcken…

Tiden gick fort i staden. Varje dag gjorde vi ett besök hemma hos herr Camara, båtbyggaren, för att se hur arbetet fortskred. En dag tog han fram två stolar och bad oss sätta oss ner vid den halvfärdiga båten. En kille med en kamera kom och förevigade ögonblicket. Kanske en lokalreporter om det finns sådana i delstaten Haute Guinée. För varje bild han tog så avfyrade kameran en blixt som fick varje liten pojke och flicka att skratta och tjuta som om det var fyrverkerier och godis som de såg strömma ut ifrån kameran. Vi själva var snabba och räckte över våra kameror till fotografen, för att föreviga ögonblicket för våran räkning också, men våra digitala kameror avfyrade varken fyrverkerier eller godis till alla närvarande barns stora förtret. Ny teknik är inte alltid bättre. Fråga barnen i Faranah eller Theodor Kaczynski t ex.

Båten..

Båten är klar! Byggaren Daman Camara i grå t-shirt.

Byns linslusar. Lägg märke till volvon i bakgrunden…

Båten blev klar före utsatt tid och vi provpaddlade. ”Du kan ju inte paddla!”, skrek Helen när jag satt på kaptensätet längst bak på den sex meter långa farkosten. ”Nä, inte för fem öre. Har jag inte berättat det?” svarade jag samtidigt som träkanoten levde ett eget liv i zick-zack och jag kanske började bli en aning röd i ansiktet. Helen blev för en gångs skull knäpptyst. Helen har som sagt paddlat lite hemma i England – så hon tog genast över kaptensätet och behöll det sen resan igenom.

Provpaddlingen…

Avfärden

Allt var klart. Surrat och paketerat. Våra cyklar ovanpå varandra i kanotens mittparti, lemlästade och övergivna. Till och med de tre efterlängtade ölen var i hamn. Hotellarbetaren Boh – mannen som först satte oss i kontakt med båtbyggaren Daman Camara följde med oss första biten på den långa färden – det var ett svårt parti, sa han. Dessutom hade han sett mig styra båten dagen innan…

Några hundra meter senare hade vi som när krockat med en klippa som stack upp ur det virvlande vita vattnet som en gigantisk svart tand. Vi satt inte längre i båten – i alla fall inte jag och Boh. Helen kommer jag inte ihåg vart hon var, kanske gick hon i vattnet och ledde båten som oss andra eller så styrde hon så gott det gick. Vattnet blev starkare, det var i brösthöjd, jag hade svårt att hålla tag. För att kommunicera med varandra var vi tvungna att skrika. Forsen var en jetmotor. Men vi kom framåt. Plötsligt slet vattnet loss min ena sandal, som tur var fick jag tag i den några meter längre fram i det virvlande vattnet. Strax efter var jag för någon sekund under ytan, med min sandal i ett fast grepp. När jag kom upp igen såg jag kvinnor stå på stranden iförda saronger i starka färger. Antagligen diskade de. De tittade storögt på oss. Men var var kanoten? Mina ögon hittade den och mina ben började springa på de vassa stenarna på botten medan min överkropp simmade. Till slut kramade mina händer runt relingen igen och jag tog i allt jag kunde för att hjälpa Helen och Boh att styra undan ytterligare klippor. Snart lugnade vattnet ner sig – bara sekunder efter det vaknat till liv. Forsen var varken svår eller lång – men den var den första och tog i alla fall mig med överraskning. Efteråt kände jag en dov bultande smärta från ena foten. När jag lyfte upp den ur vattnet såg jag hur stortånageln hade vikit sig i 90 grader. Tå nummer två i raden var i ungefär samma skick. Senare den dagen hade jag även lyckats få ett skärsår av närkontakt med vass vass. Skador första dagen: två tappade tånaglar och ett skärsår. Bra Lars!

När det snabba, högljudda vita vattnet hade bytt skepnad till ett sansat brunt hoppade Boh av båten och sa hej då. Vi var ensamma. Det skulle dröja cirka två veckor tills vi såg andra människor än enstaka sällsynta fiskare och några volontärer som arbetade med att få tillbaka chimpanser ut i vildmarken. Ett undantag var dock en vitryss, en ukrainare samt en australiensare som stod vid stranden och fiskade på förmiddagen den andra dagen. Niger bjöd verkligen på stora överraskningar.

Avfärd

Smärtan i ryggen var värre än den ifrån den sargade foten. Det var dock en bra smärta, inget hade gått sönder. Det var bara träningsvärk efter att i timmar använt muskler jag uppenbarligen inte använder när jag cyklar. Den vetskapen hjälpte mig i och för sig inte när jag på morgonen den andra dagen upptäckte att jag inte kunde stå upprätt. Jag kände mig som puckelryggen i Notre Dame. Fast smärta är som alla vet  temporärt – en stund senare, efter ett par koppar kaffe, kunde jag ignorera den och stå upprätt. Fast då var det ju såklart dags för den andra dagen i kanoten.

Vi hade paddlat i ett par timmar längs ett sansat brunt vatten inramade av  gröna hängande träd när vi hörde skratt på avstånd. När vi kom närmare blev vi förvånade över att de glada ljuden kom från vitingar. Samtidigt fick den bleka trion på stranden syn på oss och tycktes bli lika förvånade som vi.
Vi tog oss i land och hälsade på varandra och det visade sig att de alla bodde i landet och jobbade med att lokalisera framtida gruvor. (Det finns säkert ett ord för arbetet i fråga men tyvärr kommer jag inte ihåg det). Hur som helst var det söndag så därför var trion lediga och hade gett sig ut på en fisketur i Guineas bush tillsammans med en låda öl.
De tyckte uppenbarligen vi var en smula vrickade – dessutom var vi de första turister som de hade sett i området under de 1-2 åren som de bott i landet och de tyckte särskillt att det var kul att vi kom paddlande med två nedmonterade cyklar fastsurrade i kanoten. De var också överförtjusta över att få prata engelska igen. Ja, särskillt australiensaren då – ukrainaren kunde inte ett ord. Istället fick vitryssen tolka.
Vi stod där i vattenbrynet och drack öl och pratade om Guinea under en halvtimma. Vitryssen berättade för mig att de hade följt ett spår av en babian ner till floden. Där slutade det plötsligt och inga fotspår gick därifrån. Samtidigt förklarade han hur många krokodilspår det fanns på samma ställe. Fanns det ett samband? Sen varnade de oss för malaria och sa att de hoppades verkligen att vi åt profylax – de hade samtliga haft sjukdomen under sin tid i landet – och de fasthöll att malaria var helvetet. Innan vi tog farväl bytte vi mailadresser – de ville veta hur det hela gick.

Vitryssen, ukrainaren, svensken, engelskan och guinianen. Australiensaren är bakom kameran. (vid lådan med öl..)

Det var inte bara öl och fiskehistorier den andra dagen. Vi tog oss också an ytterligare ett par forsar. Dock så var det svåra denna gång inte klippor i vattnet – även om det fanns gott om dem– utan det faktum att den enda led som var djup nog att paddla i gick väldigt nära och under trädgrenar som hängde ut över floden som i sinnebilden av mangroveträsk. Först var det Helen som fick sig ett dopp. Jag antar att jag inte paddlat tillräckligt hårt eftersom den bakre halvan av kanoten gled in under träden och Helen i sista sekund frivilligt hoppade i vattnet innan de överarmstjocka trädgrenarna skulle ha gjort jobbet åt henne. Jag såg inte vad som pågick bakom mig utan hörde en panisk röst som skrek ”Lars, hoppa ur”. Slö som jag är hoppade jag inte ur utan vände på huvudet för att se vad som utspelade sig bakom mig, vilket fick Helen att upprepa sin uppmaning med än högre röst. Samtidigt såg jag vad som var på väg att hända. Trädgrenarna hotade att välta båten och vatten hade börjat att forsa in över sidorna. Jag förstod plötsligt allvaret och gjorde en reflexmässig bakåtkullerbytta ner i vattnet. Vadandes med vatten upp till bröstet lyckades vi sen för hand dra bort båten från träden och vidare ut till den lugnare högra halvan av den 4-5 meter breda flodrännan. När vi åter satt i kanoten märkte vi att vi saknade en paddel. Vi hade dubbla uppsättningar men att tappa en redan den andra dagen var ju såklart inte så värst bra. Men vi hade tur. Någon minut senare såg vi den flytandes i vattnet. Det blev ett kärt återseende.

Grunt vatten…

Det där med att befinna sig i vattnet lika mycket som sittandes i kanoten var en detalj som jag inte hade förutspått. Eventuellt var vi för sent ute – det var länge sen regnsäsongen slutade och Nigers vattenbestånd tycktes försvinna i samma takt som i ett badkar när proppen är urdragen. De första tre dagarna höll vi statistik över hur många gånger vi fick ta oss ur farkosten och redan då hade vi varit i vattnet för att dra, knuffa, leda, svära och lyfta båten mer än 40 gånger. /Efter de tre första dagarna gick energin åt till annat än meningslös statistik. Vi orkade helt enkelt inte hålla räkningen).
Under ett av de här tillfällena när vi slet som djur för att ta oss vidare när kanoten gått på grund i en relativt liten fors – vattnet gick mig till knäna eller till midjan på sina ställen – blev jag så häpen när båten äntligen lossnade så att jag tappade balansen och satte mig på mitt vita arsle på flodbottnen. Där fick forsens styrka tag i mig och gjorde så att jag slog ytterligare en bakåtkullerbytta som efter en spark i bröstet. Sekunden senare kom jag upp, enligt Helen med ett stort skratt i ansiktet. En halvsekund stod jag och svajade som ett träd i vinden innan jag återigen gav upp för vattnets brutala styrka  och snurrade ytterligare ett varv. Denna gång kom jag visst upp med en studie av förvåning målad i mitt ansikte. Jag befann mig plötsligt tre meter ifrån kanoten…

Floden. Kanoten.

Naturen var väldigt vacker – om än ännu inte så värst spännande. De första dagarna dominerades djurlivet av insekter, vackra fåglar och som sagt dessa satans insekter. Sandflugorna var värst. Man märker aldrig bettet. Först när man ser att man blöder ymnigt från ett litet sår på benet eller armen vet man att man blivit biten. Sen börjar det klia – till det grad som jag aldrig tidigare upplevt. Dessa bett blev snart till små sår som i sin tur blev infekterade av det ständiga vadandet i floden samt det nattliga och i sömnen kliandet. Detta var, för mig, det jobbigaste på hela resan. Förutom sandflugorna surrade det en och annan tsetsefluga runt oss. Jag tror i alla fall att det var vad det var – fast de var ändå inte i samma kaliber som de jag råkade utför i Tanzania, som en del av er trogna följare kanske minns.
Otaliga röda dagsländor, som ju hör till de snälla insekterna, surrade ständigt runt båten. De kom och flög bredvid oss för några sekunder, som ju måste vara en lång tid för en dagslända, innan de gav sig iväg på egna äventyr. Andra snälla insekter var fjärilar som ibland slog sig ner i båten och tittade på oss – en del hade färger som jag aldrig förut hade sett inom djurvärlden.
Fågellivet var fantastiskt. De vita vadarfåglarna dominerade tillsammans med en vacker svartvit flygare som hade ett svart halsband runt snövita bröstets överkant. En annan komisk art var de fåglar med lysande gula ben och bruna fjädrar som ibland vandrade omkring på de små gräsprydda klippor som låg utspritt längs med floden. Stora örnar och andra rovfåglar flög ovan oss och vid ett tillfälle fick vi se hur en av dem dök ner i vattnet under en jakt – en misslyckad sådan vad vi kunde se. De vackraste fåglarna var dock de som var klädda i en dräkt av en oerhört stark kombination av kolsvart och knallrött. De var otroliga.

 Natten efter den tredje dagen campade vi på några klippor som stack ut i floden ifrån västra banken som små karga halvöar. Precis som tidigare linkade jag omkring som en puckelrygg innan jag vaknat till på riktigt samt kanske fått ett par tre koppar kaffe i magen. Denna morgon var dock smärtan inte lika elak – ett tecken på att jag började vänja mig vid min nya verklighet som vilsen och förlorad paddlare.
Dagen då katastrofen som så när kom till oss som ett oväder på hösten började stillsamt. Floden var tam, den uppförde sig väl, den var enkel att ha och göra med. Men den lurade oss.

Matlagning…

Vi hörde ljudet först. Jetmotorer i en avlägsen sväng i floden som vi ännu inte kunde se. Åskmuller.  ”White Water”, sa jag till Helen. ”Ljudet påminner mig om Victoriafallen”. Naturligtvis var det inget vattenfall som låg framför oss – men ljudet var oerhört respektingivande men samtidigt lockande. Hade jag haft erfarenhet ifrån forsränning och haft en mer lämpad farkost än en lokalt byggd träkanot, så hade forstraversen kanske inte varit värd att skriva om. Men jag har tyvärr inte erfarenhet  och träkanoten kändes som om den skulle kunna förvandlas till brasved om vi manövrerade fel.
Vi stannade en bit ifrån forsen och vadade genom grunt men strömt vatten fram till några klippor där vi stod ett tag och studerade dess struktur och dividerade om vi skulle försöka paddla eller leda ner den med repen som vi hade fäst i kanotens båda ändar och om vilken väg som då skulle vara bäst. Vi gick runt vattnet så gott det gick och försökte se vart det fanns svarta stenar dolda under det vita, skummande vattnet och vart det fanns passager som var breda nog för oss.
Vi valde att försöka paddla ner. Och det lyckades förvånandsvärt bra. Vi och utrustningen var fortfarande hela. Men forsen vare inte slut där. Vi hade bara kommit in i stormens öga – nu omringade av forsar både bakom oss och framför oss.

Inför forsens andra del beslöt vi att försöka leda kanoten ner med de två repen. Helen höll i ett grovt orange rep och jag i ett tunnare blått. Vi valde att närma oss forsen gåendes på västra sidan medan vi höll repen i ett fast grepp och var noga med att ha kanoten så nära oss som floden tillät. Det var bara några meter mellan oss, men ändå var det svårt att höra vad vi sa till varandra. Dånet från det vilda vattnet överröstade oss. Vi kämpade så gott det gick med repen spända till max, men vattnet var för starkt och snart kraschade vi rätt in i en sten med grönröd mossa på övre halvan och blev fast mitt i forsen utan att komma varken framåt eller bakåt. Vi trevade så försiktigt vi kunde ut i vattnet för att försöka få loss den, men det var hopplöst. Det fanns dock fördelar med att sitta fast som i ett skruvstäd. Vi hade något att hålla i när vi hade beslutat att ta loss den värdefulla packningen som kameror,  pass och pengar etc – och försiktigt försiktigt gå i land med dem genom att använda relingen som ledstång.

 När den viktigaste delen av packningen var i land försökte vi få loss kanoten med mer hårdhänta metoder. Vi stod där, mitt ute i forsen en lång stund, vrålandes förslag till varandra om hur vi skulle få loss den. Solen var orange som den alltid blir sent på eftermiddagen, den började till och med att bli röd.”Vi m å s t e få loss den innan mörkret kommer”, sa eller vrålade vi till varandra. Kanske var det denna gång som jag satte mig med ryggen mot ett stenblock och pressade med benen mot kanoten för att få fören i rätt riktning samtidigt som vattnet forsade över mig– kanske var det en annan gång. Jag har lite svårt att minnas vilka detaljer som utspelade sig i vilken fors. Men hur som helst lossnade båten till slut. Den rörde på sig, fören gled åt höger, båten lutade åt samma håll – men för mycket. Vatten forsade plötsligt in och fick fören att bli så tung att den sjönk ner under vattenytan medan aktern oblygt visade upp sig för hela Afrika likt ett fasligt monumet över ett grandiost misslyckande. Jag kände begynnande sorg. Ett tag trodde jag att vår länge efterlängtade paddlingstur utmed Nigerflodens jungfrudel skulle ta slut där. Efter fyra dagar. Under en lång sekund trodde jag kanoten skulle gå av på mitten under vattnets tyngd likt Titanic 98 år tidigare.

Fjärde Dagens fors…

Samtidigt som vattnet strömmade in beslöt vi snabbt att rädda så mycket det gick av packningen. Nästan i panik slet vi upp knoparna som höll fast vår mat, vår campingutrustning och våra cyklar. Och nu, med all våra saker på torra land var kanoten mycket lättare och som genom ett trollslag fick vi loss den och plötsligt rörde den sig framåt med en accelererande hastighet och samtidigt vred den upp sig och gjorde sig av med mycket av vattnet på samma gång. Plötsligt var kanoten inte fast i forsen utan den var herrelös och på väg nerför floden ensam och tapper.
Vi vadade genom vattnet och upp på land där vi nyss hade dumpat packningen och sprang över en sandbank och hoppade ner i floden på andra sidan. Efter ett par simtag var vi framme och vår kanot var ej längre herrelös och ännu bättre – den var så gott som oskadd. Den katastrofala Fjärde Dagen slutade med en stor lägereld, pasta och camping ovanpå, exakt ovanpå, krokodilspår.

Campingen på Krokodilön…

Krokodilön

Jag ska härmed svara på en fråga som ni alla har. Hur är det egentligen med krokodiler i Nigerfloden? Hur vågar vi vada genom vattendrag? Är det inte otäckt att för hand leda kanoten genom en meterbred passage mellan träd och täta snår med vatten upp till bröstet? Hur vågar vi gå ner till vattnet i mörkret för att diska?

Jo, det finns krokodiler i Nigerfloden. Vid denna årstid och så långt uppströms där denna 350 kilometer långa trip utspelar sig är de flesta små. Några få exemplar ska tydligt vara upp till fyra meter långa, men de allra flesta är mycket mindre – en amatör som jag tippar på en meter eller så. En meterlång krokodil anfaller inte människor. (Det gör knappt fyra meter långa krokodiler heller för den delen – det är inte Australiens saltvattenskrokodiler vi pratar om här). Men naturligtvis kan även en liten krokodil ta ett bett av en människa i försvar eller av misstag. Och ett sånt bett räcker såklart för att förblöda. Vissa dagar, särskillt under senare delen av den första veckan, såg vi krokodilspår överallt. Då fick jag uppleva den något surrealistiska känslan av att vandra omkring ute i vildmarken med vatten till höften och med en machete i handen utan att känna mig löjlig. Utan att känna mig löjlig – fundera på det! Men sen tänkte jag till och kom på att risken nog var större att jag skulle halka på en sten och spetsa mig själv på verktyget än att jag skulle ha användning för det om en krokodil av misstag tog ett bett av mig eller Helen. Ändå kändes det tryggare att ha den med mig – dock så tvingade jag mig själv att vara rationell och lämnade den senare i kanoten. Men i och för sig lättillgänglig…
Och jag måste tyvärr erkänna att vi inte såg en enda krokodil under våra dryga två veckor längs floden. Men de fanns där. Spåren efter dem tycktes lysa i sanden och var omöjliga att ignorera.

Typiskt dagsverke…

Efter att Fjärde Dagens fors var besegrad och pastan svald så föll jag i en dvalaliknande sömn. Tälten hade vi satt upp på den intilliggande sandbankens högsta punkt – vars platta topp korsades av spår efter ett djur med lång svans. Vi campade på krokodilernas ö.

Sömnen var oftast hård under turen – en undermedveten reaktion på dagarnas fysiska umbäranden. De första kvällarna innan den kom till mig där inne i tältet var jag svagt landsjuk. Jag blev vaggad till sömn av rytmerna av Nigerfloden vare sig jag ville eller inte. Jag låg på rygg på min marockanska matta (ni vet väl vad Wilfred Thesiger – den siste store äventyraren ansåg om människor som använder liggunderlag?) och gungade fram och tillbaka i precis samma takt som vi färdades i på dagen. Det var inte långt ifrån att jag blev en smula illamående.
Det tog bara ett par dagar innan floden hade blivit vår enda verklighet. Det fanns endast tre färger runt oss. Blå som i himmel, grön som i grönska och brun som i sand. Och därimellan, alltid given i centrum – flöt floden fram. Den var alltid närvarande – landet vi fysiskt befann oss i var det däremot aldrig. Vi kunde ha befunnit oss var som helst – det enda som tycktes existera var floden. Floden var vår väg. Under dygnets alla timmar hörde vi dess ljud. Vi tvättade oss i floden. Vi drack och lagade vår mat i dess vatten. Den var alltid närvarande. En del kvällar uppenbarade den sig till och med inne i mina öron med ett irriterade kluckande läte. Särskillt de dagar då jag ramlat av kanoten…

Det var detta jag såg när jag tittade framåt…

…och detta när jag tittade bakåt.

Robinsonliv

Under en paus den femte dagen såg vi som vanligt småfiskar i vattnet. De var svarta och gula och var intressanta att titta på och man blev lätt hypnotiserad av att följa deras kvicka rörelser under vattenytan. Ofta slängde vi till dem några smulor från kex eller kakor och de kastade sig över resterna så att vattenytan krusade sig.
Ibland kom det några störra fiskar för att se vad deras småsyskon höll på med och en dag väcktes våra tankar på att försöka fånga en. Vi gjorde inga superseriösa försök – men vi hade köpt krokar och lina på marknaden i Faranah och vi hade ännu inte använt dem. Vi klättrade ut på några stora runda stenbumlingar och jag kastade i krokarna och höll i dem under en stund. Fiskarna var spårlöst borta. Vi hade ingen fiskelycka alls. Vi tröttnade snart. Det gjorde dock inget, som alla vet är det inte fångsten som är viktig under en fisketur, och senare fick vi ändå en riktigt stor fisk på ett helt annat sätt. Vid några tillfällen de här veckorna så passerade vi en del fiskare. När jag tog fram en sedel på 5000 franc så blev en av dem mer än  hjälpsam – han tvekade inte på att ge oss en del av morgonens fångst. Vi fick en baddare på ca 35-40 centimeter som vi på kvällen grillade över en lägereld vid sidan av floden. Vi hade haft tur och hittat ett gammalt stålnät (från en gammal säng eller fåtölj) som floden någon gång hade dragit med sig. Det fungerade perfekt som grill.

Matlagning…

En annan dag, jag tror det var den sjätte, byggde vi ett segel. Eller snarare – vi försökte. Vi hade ett par 100 liters säckar över – någon gång hade de säkert innehållit ris eller grödor. De var vita och likadana kan man se på marknader, lastbilsflak och i magasin över hela kontinenten, ofta fyllda till bredden av okänt innehåll. Vi trädde på dem på två grenar som vi hade huggit till, en längst upp och en längst ner, och som mast hade vi i ett stort grovt vassrör som hade följt med på köpet av båten och som ursprungligen var till för att använda vid de tillfällen då paddlar inte är det optimala. Seglet skulle kanske ha fungerat om vi gav det några minuter till – men vi började ana att vi stannat lite för länge på den halvö vi befann oss på och vi sa till varandra att vi kan ”göra klart det i kväll”. Det var iof något vi inte gjorde och det eftersom vi slutligen hade insett att man alltid har motvind när man paddlar, precis som när man cyklar. Det halvfärdiga seglet blev liggande i kanoten under resten av resan.

Två gånger var vi tvungna att laga båten efter kollissioner med klippor under traverser av Vitt Vatten. Första gången satt vi i kanoten och försökte återta herreväldet efter en resa genom en fors som gav mig samma adrenalinpåslag som jag hade haft som barn då jag åkte med de där fasansfulla låtsastimmerstockarna på Liseberg. När huvuddelen av forsen var bakom oss pustade vi ut och glömde att se efter vad som låg framför oss – strömmen förde oss rakt in i en klippa som var täckt av grönt frodigt gräs. Fronten på kanoten sprack och en alldeles för stor träbit blev liggande i vattnet som ett flöte till ett gigantiskt fiskespö. En flera kvadratdecimeter stor glipa i fronten på båten var nu ett faktum – det skulle inte betyda ett dyft för oss så länge floden höll sig stilla, men vid nästa fors så skulle det där hålet betyda undergång. Vi var tvungna att laga det.
Helen gick och tittade hur resten av den närliggande floden såg ut – forsen låg bakom oss, men vi var fortfarande instängda i en myriad av labyrinter bestånde av stenar, klippor, halvöar och öar. Det tog oss långa stunder varje dag att hitta rätt väg och ofta hittade vi inte den förän vi hade provat olika felaktiga rutter och passager flera gånger om. Så medan Helen gick och planlade vår framtida paddelrutt försökte jag få träbiten på plats. Jag gjorde mitt bästa genom att hamra fast den med macheteskaftet som hammare.

Den andra gången vi lagade båten hade vi firat ner den för en kort men oerhört kraftfull fors. Eller egentligen var det kanske ingen fors utan en enda passage mellan två klippblock och med en halvmeters fall. Passagen var bara ett par meter bred och vi ansåg att det var bäst att leda ner kanoten. Skulle vi krocka med en av passagens väggar under ett paddelförsök skulle det kunna vara förödande för vårat fysiska status och vår kära båt, Joliba II, skulle antagligen möta sin skapare.
För att göra en lång historia kort så var vattnet starkare än oss. Vi hade kraft att hålla i mot strömmen under några få sekunder men sen slets repen ut ur våra brinnande händer och båten var åter herrelös. Fören klarade sig bra men mitt i den lilla forsen började kanoten vrida sig åt vänster för att slutligen slå i aktern i den högra klippväggen med all kraft.  Hade inte vattnet överröstat allt annat så hade smällen säkert varit diger – men nu hördes ingenting av den. Och vi kunde bara stå och titta på med händerna på huvudet i posen som alla vet betyder ”Herre jävlar – hur ska detta gå?”.
När vi sen åter var herrar över kanoten såg vi att en meterlång spricka på akterns undersida hade uppstått vid kollissionen – något som till och med en öken & bergsnörd som jag kunde inse inte var det bästa som kunde hända en på vatten flytande farkost. Några hundra meter senare, i en lagun och i ett landskap som  var oerhört vackert och fridfullt med sandbankar, stora träd, ljusgrönt vatten och nämnda fors, lagade vi båten med de spik vi köpt i Faranah. Vi hade varit för snåla eller orkeslösa för att köpa en hammare så vi slog i tre stycken projektiler med hjälp av en stor sten. Samtidigt som vi slog in dem i det våta träet  så hörde vi flera plask från de närliggande stränderna. Det var ljud som i alla fall hade en snabbhamrande inverkan på mig, då jag såg krokodiler i mitt trötta huvud och därför ville upp på land eller tillbaka i kanoten så snabbt det gick.

Forsen där aktern sprack…

…och bukten där vi lagade den med sten och hammare, närmare bestämt vid bortre sandbanken uppe i högre hörnet.

Den Dimhöljda Flodens Chimpanser

Det verkar som en del kvinnor dras till apor. Det finns ju otaliga exempel på det. Kolla in Jane Goddall – denna kvinna på över 70 år och som än i dag har mer karisma än Hollywoods samtliga  skådespelerskor tillsammans och som gjort så oändligt mycket för chimpanserna i Tanzania och i nationalparken Gombe stream. Kolla in tyskan Birute Galdikas och hennes outtröttliga arbete med de sista vilda orangutangerna i Indonesien. Och vem kan skriva om detta ämne utan att nämna den kändaste av dem alla – Diane Fossey och hennes älskade gorillor i de dimhöljda bergen som hon till slut kom att offra sitt eget liv för?
En annan kvinna som bör räknas in i detta högst beundrandsvärda sällskap är Estelle som vi hade äran att få träffa och guidas runt av under ett par timmar under resans tionde dag.
Helen hade som vanligt pikat mig för att jag låg och sov och därför missade det fantasieggande dimhöljet som varje gryning tydligen bäddade in floden i bomull a ´la Niger. Det är säkert i och för sig väldigt vackert, men saken är den att varje kväll när vi lagade mat så brukade röken från vår eld lägga sig som en slingrande matta över floden – och jag är säker på att det ser ungefär likadant ut. Därför finns det ingen anledning att plåga sig upp ur tältet före klockan 08:30. Det var detta jag försökte förklara för den hysteriskt morgonpigga engelskan då hon plötsligt utbrast: Titta! Hus!

Det var de första hus vi hade sett på tio dagar och känslan av att se civilisation kändes en smula underlig. Vi stannade och klättrade över några stenblock och vandrade upp till husen där plötsligt en man klädd i soldaters vanliga machokläder samt någon billig variant av automatgevär stoppade oss med ett barskt ”Bonjour”. Mannen förstod ganska snabbt att vi var turister så han gick före oss och visade oss en större byggnad: 50 % hus och 50% hydda. Han ropade något och en vit kvinna i 40 årsåldern kom ut och hälsade. Vi frågade vart vi har hamnat någonstans – är vi i nationalparkens högkvarter? Så var inte fallet – men vi var i en camp som rehabiliterade chimpanser som har haft för mycket kontakt med människor. (Namnet på stället är Somoria). De tar hand om chimpanserna och sköter om dem för att sen, om allt går som det ska, släppa ut dem för ett fritt liv i nationalparken.
Franska Estelle började jobba här 1997 och tog över ansvaret 1999. Alltså hade hon bott i denna avkrok av Guinea i 13 år för att jobba med chimpanser. Vi frågade om vi fick följa med på ett rundtur, men först verkade hon vara lite skeptisk till förslaget eftersom hon sa att de i vanliga fall aldrig hade några turister på besök –och att de inte vände sig till turism. Detta bekräftades senare då jag frågade om hon ville ha fler turister till centrat och hennes svar blev:”Nej”. Okej, sa jag – då nämner jag inget om er på min blogg? Efter ett par sekunders tystnad så sa hon att ”jo – det kan du faktiskt göra – ingen åker till Guinea i alla fall”.

Hur som helst blev vi snart medbjudna för att se på när chimpanserna fick sin lunch klockan 12:00. Jag kommer inte ihåg när jag såg min förra chimpans, men det måste ha varit långt innan jag blev resnörd. De var nämligen mycket större än vad jag kom ihåg – och de var oerhört respektingivande. Samtidigt blev de blev oroliga när vi var där (enligt Estelle) så de hoppade omkring i sina stora burar där utfodringen skedde och apade sig. Jag trodde nästan att de skulle slita sönder burarna – deras styrka tycktes vara obegränsad.
Förutom Estelle så jobbade det ett antal volontärer på centrat. Bland annat ett franskt par som cyklat ner till Guinea – det finns verkligen folk till allt idag! Samt en kvinna från Franska Guyana – vilket är värt att nämnas eftersom hon är den första människa därifrån som jag någonsin träffat.

Estelle till höger, volontär till vänster, apor i mitten…

Efter rundturen blev vi bjudna på lunch och vi lämnade en liten donation som tack för rundturen och sen var det bara att sätta sig i kanoten igen. Samtidigt ringde Estelles slutliga ord i våra öron:
”Håll er i mitten på floden. På så sätt kan de inte hoppa upp i kanoten. Jag har blivit attackerad två gånger – och det är inget man glömmer!”.

Ännu hade vi inte sett några av de djur som hon varnade oss för – men det skulle komma. Och det ingav ett vitt spektrum av känslor hos mig – ifrån förväntan till ren och skär skräck. Vi skulle paddla förbi grupper av Afrikas farligaste djur. En ostoppbar aggressiv best som antas vara det djur som dödar flest människor på kontinenten varje år.

Kvällen nalkas på Nigerfloden…

Den elfte dagen på floden passerade vi hjärtat av Haut Niger Nationalpark. Det märktes på ett snabbt stigande antal wildlife spottings. Fast visst hade vi även haft en hel del kontakter med djur under de första tio dagarna. Ett par dagar tidigare hade Helen fyllt år och vi passade då på att avnjuta varsin öl som vi hade köpt i sista sekund innan avfärden ifrån Faranah. Flaskorna hade vi lagt på avkylning i en balja med-inte-så-kallt-flodvatten och när jag skulle hämta ölen för slutgiltlig förtäring skrämde jag livet ur en orm som hade lagt sig i skuggan av baljan för att vila. Den blev rädd och slingrade sig i panik mot mig under en bråkdel av en sekund – jag var dock inte kvar på marken utan befann mig för tillfället någonstans uppe i luften eftersom ormen hade fått mig att levitera under den bråkdelen den kom emot mig.  ”En orm” skrek jag för full hals någonstans ovanifrån och samtidigt bytte den riktning och flydde med enorm hastighet mot Helens öppna tält. På någon sekund hann Helen uppfatta vad jag skrek – få syn på ormen som slingrade sig mot hennes tältöppning – komma på att hon borde stänga tältabsiden – försöka men misslyckas med att stänga den eftersom dragkedjan hackat upp sig – göra ett nytt försök och slutligen lyckas med att dra upp dragkedjan och detta centimetrar från den gula lilla ormens nos. Den försvann istället under tältet och försvann. ”Stå still” vrålade jag och det gjorde Helen. Hon stod som förstenad inne i sitt tält i samma pose som en surfare har ögonblicket innan hon ska försöka rida ut århundradets våg. Jag såg ormens rörelser under tältduken ifrån där jag stod och hur det ljusröda golvet tycktes leva. Sen hörde vi prasslet av orm under torra löv ifrån andra sidan tältet och förstod att den var borta. Vi var tysta för en sekund. Sen: Hysteriskt skratt. Jag tycker om ormar men föredrar att jag ser dem först.

Nigerfloden…

De första apor som vi såg längs med floden var av en oidentifierad art som sprang över några bruna klippor vid vattenkanten. Vi paddlade in och passade på att ta en andra frukost bestående av torra kex importerade ifrån Indien och hoppades under tiden att de skulle var nyfikna på oss och komma tillbaka. Men det gjorde de inte.
Senare såg vi en större apa, antagligen en babian, sitta uppe i en trädkrona, ensam och majestätisk. Silhuetten av den långa svansen hängde slappt ner ifrån trädgrenarna och ansiktets profil liknade en stor hunds. Han vred sitt huvud åt vårat håll, åt ett annat håll och åt oss igen. Det var som om han satt där uppe och tittade ner på sina ägor och tyst skrattade åt sina undersåtar. Vi tittade på honom under en lång stund men sen blev vi distraherade av något, antagligen gick vi på grund. När vi sen tittade tillbaka hade kungen abdikerat och lämnat sin tron åt ödet.

Ett djur som jag frågade Estelle (kvinnan från chimpanscentrat) om var lejon – finns det några i parken? ”Ja”, sa hon – det finns några få. ”Vi försökte räkna dem för några år sen, men misslyckades. Men ett par parkvakter hörde ett bara för några dagar sen”
Några lejon kunde vi ju naturligtvis inte ens hoppas på att få se – men hur kul vore det inte att få se en individ komma ner till floden för att dricka?

Jag och kanoten och Nigerfloden. Men fråga mig inte vad jag sysslar med…

Men sen den elfte dagen så tycktes allt hända samtidigt. Det var på eftermiddagen och vi satt och paddlade i tystnad – båda försjunkna i tankar. Helen vaknade till först: ”Är det där flodhästar?”
”Japp,detärdet,viharflodhästarframförossdetärflodhästarvadgörvinu!” babblade vi i munnen på varandra som för att verkligen förstå och ta in att vi nu närmade oss Afrikas farligaste djur i en ostabil träkanot.
Otaliga gånger under resan hade vi intalat oss att det var just flodhästar som stack upp ur vattnet som explosiva minor av kött och blod – men det hade alltid visar sig vara stenar. Nu när vi såg djuret för första gången var det så självklart att det var just flodhästar vi såg. Det enorma och kantiga huvudet går knappt att ta fel på. Vi stirrade på djuret som bara syntes en aning över vattnet men som, skenet bedrar, väger flera ton. Sen försvann huvudet och vi stirrade häpna på ringarna på vattnet som skvallrade om platsen för skådespelet vi nyss bevittnat. Vart tog den vägen? Vi paddlade sakta åt klockan 02:00 samtidigt som vi spanade oroligt åt klockan 11:00 där ringarna nu hade försvunnit spårlöst. Efter en minut eller så stack djuret åter upp sitt huvud för att se var vi var men försvann lika snabbt. Vi paddlade på allt snabbare – respekten för flodhästar är och bör och måste alltid vara starkare än mjölksyran i armarna på en kanotist på en afrikansk flod.

Vi började andas ut när vi hörde en brak ifrån trädgrenarna som hängde ut ovan vattnet på vår högra sida. Ännu en flodhäst? Nä, braket kom högre upp ifrån – flodhästar kan knappast klättra. Sen såg vi vad det var. Jag blev för chockad för att börja gråta av hänförelse. Uppe i trädet satt en enorm chimpans och tittade på oss mellan två trädgrenar som han dragit isär och på så sätt skapat en glugg, ett fönster, ett maskhål ifrån hans värld till vår. Knäpptyst satt han där och tittade på oss med sin sorgsna bruna ögon och jag anade en sån vass inteligens i dem att jag för ett ögonblick började må illa – hur kan vi människor som när ha utrotat detta magnifika djur? Vi slutade paddla och glömde för ett ögonblick bort flodhästen och bara gled med strömmen och stirrade med öppna munnar mot varelsen som tycktes studera oss på samma sätt. Samtidigt drev vi längre och längre nerströms och representanten för världens näst smartaste art blev mindre och mindre och till slut slets vi ur upplevelsens och det ofattbaras bubbla eftersom en enorm flock fåglar hade knackat sönder den ack så ömtåliga ytan genom att inte uppförde sig som fåglar utan som något helt annat. Som fladdermöss. Mitt på eftermiddagen. I tusentals. I tusentals.

Vi stirrade på kaoset i luften framför oss. Ett moln av fladdermöss framför och ovan våra huvuden. De förde oväsen och flög så nära oss att vi kunde känna lukten av dem – som om det svarta fladdermusmolnet var en enda jättelik stinkande och snattrande varelse. Vi paddlade sakta. Ett paddeltag här ett där – stirrande på världens enda flygande däggdjur därimellan. Längre bort steg en rökpelare upp ifrån skogen norr om floden – det området har inte fullt status som nationalpark utan är endast semiskyddat. Antagligen hade skogs eller gräsbranden väckt djuren några timmar tidigare än deras biologiska klocka skulle ha gjort – samtidigt höll deras hemträd uppenbarligen på att brinna ner och vem skulle inte bli kinkig av att vakna mitt i natten eftersom någon har tänt på hela förbannade kvarteret? Föreställningen var ändå magnetisk – dock så tyckte jag synd om djuren, men de var som sagt intressanta att se. Samtidigt som vi lämnade flygmössen bakom oss såg vi två flodhästar framför oss. ”Jag orkar inte mer”, nästan kved jag för mig själv. ”Det är som att paddla genom genom ett fucking zoo”, sa jag sen till Helen. ”Ja”, höll hon med. ”Fast i ett zoo där det är djuren som skriver reglerna”.
Så rätt.

Vi paddlade runt platserna där de vattenälskade bestarna gjort entré och sorti med bara sekunders mellanrum – men ändå haft pondus och mage nog att få två blekvita paddlare att svettas under deras tid i den sena eftermiddagens stjärnglans. De gav oss båda två en adrenalinkick. As simple as that.

Campingen längs floden var ofta spektakulär. Detta var natten på binens ö – en anekdot som jag dock inte skrivit något om…

Färgerna! Ser ni färgerna som omringade oss!

Ännu en campingplats…

Det gäller att vara prydlig när man bushcampar… (eller kanske rockcampar)

Nigerflodens Kungar

Strax efter mötte vi de djur som helt klart har gett mig allra mest bekymmer under mina resor. Människor. Och inte vilka människor som helst. Utan människor klädda i gröna soldatklänningar. Alla militärer i Guinea lider av komplex som gör att de måste stå, prata och vara på ett speciellt sätt, som de antagligen tror hör till om man har på sig soldatklänningen som består av olika sorters grön färg och som de tycks tro påvisar att de minsann tillhör eliten av eliten och därtill är jättebra på att slåss.
Säkra källor berättar att i Guinea blir man militär endast om man är för korkad för att vara getherde och den militära utbildningen består av tre valfria Hong-kong filmer med en ung Jet Li på och sen är det fritt fram att trakassera alla människor som kommer i ens väg – med en basker och solglasögon med spegelglas som motsvarighet till Bonds mytomspunna licens.
Som tur var var det militära mobboffret inte ensam – en civil man som log mycket och verkade helt reko var med honom i den röda gummibåt som de kommit i. Han vinkade plötsligt in i skogen och samtidigt som hårdingen röt åt mig och Helen att ta fram våra pass så kom det en annan kanot innefrån de täta träden med klippön som vi stod på som mål. Två passagerare. En av dem var vit och barfota. Vitingen var en volontär från Frankrike och jobbade vid chimpanscentrat som vi hade passerat dagen innan. Han pratade lite engelska och han bad så mycket om ursäkt för militärens sätt mot oss. Jag tror till och med att han sa till militären att sluta vara så förbannat otrevlig, vilket fick mobboffret att se butter ut och kontra med frågan: ”Är de amerikaner?”. Till saken hör att han hade i ett par minuter studerat våra pass – och ändå frågade han om vi var amerikaner. ”Nej”, sa fransmannen och berättade det som Rambo inte klarat av att förstå på egen hand, trots tillgång till våra pass i X antal minuter i skuggan. ”De är ifrån Sverige och England och är turister – titta på dem och på deras packning – ser de ut som de tjuvskyttar som du får betalt för att bekämpa? Va? Va?”

Ja, ska jag vara ärlig så sa kanske inte fransmannen det där sista – det var nog jag som fantiserade scenariot. Men hur som helst sa vi snart adjö till fransmannen och den civile mannen – mannen i grönt ignorerade vi. När vi var tillbaka i kanoten, och efter att ha stoppat undan våra pass som militären beordrat fram från det mest svåråtkomliga hörnet av packningen, paddlade vi runt den stora klippa som vi hade stått på och samtidigt hördes det karaktäriska lätet av en chimpansgrupp som närmade sig. Det var som om ljudet till en gammal Tarzanfilm plötsligt spelades upp från enorma och dolda högtalare. Lätet av uppspelta chimpanser går inte att ta miste på. Verkligen inte. (Hur låter en apa? Ja, precis! Exakt så lät dem). Vi slutade för några sekunder att paddla – men fransmannen ropade åt oss att skynda oss bort från platsen. Antagligen för att djuren ska ha så lite kontakt med människor som möjligt, samt för vår egen säkerhet, antar jag. Platsen vi befann oss på var just det ställe där chimpanscentrat släpper ut färdigrehabiliterade individer på prov – och naturligtvis vill  de inte ha bleka turister i området. Vi paddlade fort vidare och människoapornas hackande läte blev allt dovare för att till sist helt försvinna bakom oss.

 

Helen är i farten…

Den tolfte dagen var tyvärr inte lika rik på vilda djur. Istället var den full av alldeles för lite vatten i floden. Långa sträckor fick vi hoppa av och leda kanoten rätt – vi fick blicka ner i vattnet och försöka se var vattnet var tillräckligt djupt för att kunna börja paddla igen i första hand och fortsätta leda i andra. Ofta kunde vi dock inte ens leda den utan ibland var vi tvungna att ta i för kung och fosterland (Helen tog i för drottning och fosterland) för att få båten framåt. Jag tog tag bakom den planka som fungerade som säte och sen brukade vi räkna:”Ett, två tre!” och så tog vi i samtidigt. Hade vi tur orkade vi en meter eller så innan båten blev för tung och vi var tvungna att vila en stund. Sen började det om, ett-två-tre – och båten kom trettio centimeter närmare slutmålet. Ofta fick vi loss båten på några få omgångar, men ibland fick vi dra båten i över en halvtimma för att komma ut i ett paddelbart djup. Under tiden som vi kämpade med båten och våra händer förföll allt mer så bet sandflugorna och de enstaka tse-tse flugorna oss sönder och samman. Ja, det gjorde de ju när vi paddlade också, såklart – men då var det lättare att försvara sig.

Men det var aldrig tråkigt. Jobbigt, absolut – men inte tråkigt. Det hände alltid något. Vi kunde se en orm slingra sig genom vattnet ett par meter ifrån oss, vi såg fiskar som flydde i racerfart glidande ovan vattenytan och vi kunde förskräckas av spåren vi såg efter flodhästar på de sandbankar där vi gick iland för att äta eller se efter vilken rutt genom nästa labyrintartade miniskärgård vi skulle försöka oss på. En gång satte jag min fot bredvid ett flodhästspår. Avtrycket efter den förlorade cyklisten blev ett par milimeter. Flodhästen hade dock sjunkit ner fem centimeter. ”Kan inte vara helt kul att få en sån fot i magen när man ligger och sover”, tänkte jag slött för mig själv och flinade lite. Alla har ju hört historier om flodhästhjordar på land som i panik flyr tillbaka till vattnet efter att ha varit uppe och betat på natten. Att tälta mellan flodhästar och vatten är bland det sämsta tilltag man kan göra i Afrika. Jag lovar.

Den trettonde dagen kom flodhästarna tillbaka. Det var först inget märkvärdigt, vi såg ett par individer i vattnet framför oss, ett strategiskt ställe där floden för ett ögonblick växte till en liten bukt, och vi kom fram till att det var bäst att gira åt vänster för att på så sätt ta oss förbi dem med största möjliga marginal. Då körde vi på ett par undervattensklippor och fastnade. Med skyhög puls hoppade vi ner i vattnet och slet med att få bort båten från klipporna och efter ett par sekunder i vattnet sa Helen stressat att hon såg en av dem igen – närmare oss. Jag vände på huvudet och spanade ut mot vattnet men flodhästen var redan under ytan igen. Vi drog och slet i båten och tillslut fick vi loss den och började paddla igen – nu mot höger, längs med buktens bortre sida för att på så sätt undvika stället där vi senast hade sett djuret. Vi paddlade, vi paddlade riktigt fort, längs med en fem meter brant sluttning med glesa träd vars grenar på undre halvan var döda men ändå tycktes sträcka sig efter oss.
Efter någon eller ett par minuter lämnade vi högersidan och paddlade rätt över den lilla bukten medan våra blickar svepte fram och tillbaka över vattenytan. Till slut kom djuret upp igen. Vi höll andan. Avståndet var långt men vi tyckte det såg ut som om den nu befanns sig där vi en kort stund tidigare hade gått på grund. Förföljde den oss?

Hundar skäller. Katter fräser. Ormar väser. Vad flodhästens läte heter vet jag inte – men det fick mitt blod att frysa till is. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Det kändes helt enkelt som jag hade tagit mig in på fel spelplan. Jag har ingen aning om besten över huvud taget var uppretad – men en sak är säker: Ljudet som kom ifrån den lät väldigt väldigt respektingivande. Den frustade, kanske snöt han sig på flodhästars vis – och det så att det ekade i hela bukten. Vi kom fram till att det lät som en blandning mellan en hästs gnäggande och det vattniga ljud som en stor val ger ifrån sig när han kommer upp till ytan och avfyrar sin enorma vattenstråle. Och därtill med ett pistolskotts ljudvolym. Vi paddlande än fortare.

Den natten slog vi läger mitt i floden. Tälten satte vi upp på var sitt stenblock som var så små att det knappt gick att stå utanför det utan att trilla ner i vattnet. Stenblocken var ca 1,5 meter höga och på den minsta stenen, som var belägen mitt i mellan våra tältstenar, gjorde vi upp elden som vi sen lagade vår mat över. Röken från elden spred sig likt en orm över floden och tycktes hänga kvar i en evighet. De få molnstrimmorna som fanns på den persikofärgade himlen speglade sig i vattnet och gav illusioner om att vatten och himmel var ett enda. Det var en mycket vacker och speciell sovplats. Vi hade första parkett för nattens konsert som skulle ha flodhästen som huvudnummer.

Att sova en natt i ett tält på ett minimalt stenblock en dryg meter ovan Nigerfloden och dessutom inne i en nationalpark var fantastiskt – tro mig på den punkten. Men det gäller att ha lite is i magen. Och du måste förstå vem det är som bestämmer och erkänna att det inte är Du som har makten – utan att det är djuren som har den. Du är här eftersom De tillåter det. Kungen av Nigerfloden är flodhästen. Erkänner du inte det för dig själv så ska du inte befinna dig på liknande platser.

Tältplatsen under flodhästens natt… Rökslingorna är från lägerelden på stenblocket bredvid.

Helen äter kvällsmat…

Olika ljud fick mig att vakna med ett ryck och sätta mig raklång upp den natten. Ibland tittade jag ut för att försöka se vad som åstadkommit de plötsliga plasken som tycktes splittra natten på samma sätt som vattenytan. Enorma fiskar? Någon gammal krokodil? Alla vet ju att ljud i natten oftast växer på ett abnormt sätt – ett ljud, vilket ljud som helst, låter annorlunda än vad samma ljud  skulle göra under dagtid. Knakanden i gamla hus, vinden i träden en regnig höstdag, grannes skällande hund – ljud låter olika på natten. Så också ljud från nattens Niger. När en flodhäst kommer upp ur vattnet några meter från tältet och avfyrar sitt skräckinjagande rytande läte så slits sömnen bort likt strupen på en get under storhelgen Id al-Kabir. Man blir alltså klarvaken. Man sätter sig upp. Man håller andan. I mitt fall följdes också ljudet av ett helt annat. Innefrån Helens tält kom det ett litet darrande ”Fucking hell” och på denna högst nyanserade kommentar svarade jag ett medhållande ”jaa” på låg hes svenska med en aningen torr mun. Men det var ett fantastiskt ögonblick. Ögonblick som innehåller en viss del rädsla brukar just bli fantastiska på ett eller annat sätt. Och jag kommer aldrig glömma det – natten då jag hade en frustande flodhäst utanför tältet. Vi eller i alla fall jag – hörde ljudet av flodhäst flera gånger under den natten, men det verkade som om den eller de drog sig allt längre bort.

För all del var inte detta första gången jag med ett ryck slitits från nattsömnen. Någon vecka tidigare hade jag vaknat av att jag hörde något springa i floden. (ja, på en del ställen var det så grunt). Dock kunde jag inte komma på vad det var  – det lät tungt, men flodhästar kan inte springa så snabbt eller så lätt. Ett par dagar senare så vi dock en liten flock antiloper. De var stora och gulröda och även också skygga, eftersom de sprang sin väg i panik när de kände våran lukt. Och när de satte av i galopp, eller vad det nu är som antiloper gör när de springar för livet, så löstes mysteriet med vad det var jag hade hört under natten. När de galopperade iväg var det med exakt samma ljud.

Fjortonde Dagens Tre Forsar och Slutet På Paddlingen

Ibland ska man vara tyst. Som till exempel den gången man paddlar genom Guinea och råkar klämma ur sig att det flyter på bra och att paddlingen just nu är enkel. För enligt andra stycket i Murphys Lag förvandlas då det enkla och blir till jävlighet precis som guld kan bli till sand.
Den första forsen tog vi oss i genom som raftingproffs, utan en skråma på kanoten eller på oss själva. Väl igenom, efter ett par sekunders adrenalinfylld paddling i Vitt Vatten var vi  nere i en mellanbassäng – en fors bakom oss men en framför oss. Denna fors var ett litet minatyrvattenfall med en sänkning på cirka en halvmeter. Passagen vi var tvungna att ta oss igenom var en och en halv meter bred.
Vi tog det säkra före det osäkra och lastade ur den mer värdefulla delen av packningen innan vi sen klättrandes på de kala klipporna firade ner kanoten genom fallet.
Den fastnade. Vatten började forsa in över den högra kanten och vi började lasta ur återstoden av packningen. När kanoten  var urpackad började vi ösa ur vattnet med en gammal plastbägare som vi hade haft liggandes i båten och efter en stund så var vattnet tillbaka i floden. Kanoten hade även blivit en hel del lättare utan vår packning, så med gemensamma krafter fick vi äntligen loss den från de stenar där den hade blivit fastkilad. Sen var det bara att lasta på packningen igen – och sen fortsatte vi paddlingen. Vi navigerade oss genom en mikrovärld av öar där vi ofta fick ställa oss upp för att få nys om hur vi skulle paddla.

Jag öser…

Dagens tredje fors ställde till de största bekymren. Återigen packade vi ur den värdefulla packningen och gav oss gående med båten i koppel. När vi var mitt ute i forsen var det som att hålla ett par lekfulla och bångstyriga st Bernardshundar i koppel. Det var så gott som omöjligt. Vi kom några meter innan kanoten åter fastnade – denna gång på allvar. Det var nära att tankar som ”vi kommer inte att få loss den” började bildas någonstans innanför pannbenet. Men efter en halvtimme av konstant lyftande, lirkande och bändande började båten röra på sig och vi insåg att vi äntligen skulle komma loss – och precis i detta ögonblick, när vi insåg att båten var så gott som fri, hoppade mannen som hela tiden hade tittat på oss ifrån sin plats i skuggan av ett träd ner i vattnet och började dra i båten. ”Nu var det alltså dags att hjälpa till”, tänkte jag trött. Mannen hoppade ner i vattnet och la sina händer på båten samtidigt som den gled loss från klipporna – och det verkade som om mannen tyckte att det var han som hade dragit loss den själv. Men naturligtvis ska han ändå ha tack – han blötte ner sig för vår skull och sen hjälpte han till att leda kanoten genom ett par buskar under vars bladförsedda grenar den så kallade floden flöt fram. Synd bara, tänkte vi, att han inte kom när vi hade det jobbigt. Fast han kom och hjälpte oss och gick utan att ens vilja ha ett tack, så vem kan klaga? Ja, jag gör det inte – även om det kanske låter så.

Resten av dagen, vilken det iof inte återstod mycket, blev lugn. Vi campade på land i en inte så väldigt charmig hörn av södra banken. Stora halvdöda träd, vissna löv, sandflugor, torkade och gamla flodhästspår samt brunt gyttjigt vatten var det som vi fick ha som inramning till den sista kvällen och natten på Nigerfloden. Fast solnedgången var värd att minnas.

Sista nattens solnedgång...

När vi lämnade Faranah drygt två veckor tidigare visste vi egentligen inte var vårat slutmål var. Vi lekte med tanken på att fortsätta ända till Bamako i Mali. Det skulle då bli en tripp på 750 kilometer – vi övergav dock detta på grund av flera orsaker: Det gick oerhört långsamt trots mäktiga ansträngningar varje dag. Skulle vi fortsätta så skulle vår visumtid gå ut. Skulle det ha varit viktigt för oss att nå Bamako skulle vi naturligtvis strunta i detta – men eftersom vi var ganska slitna och det intressanta vildmarksområdet nu var över och byttes ut till trist odlad mark med många byar så skulle det hela ej längre vara så värst givande. Det kändes därför högst naturligt att sluta paddla när vi kom till färjeläget någon mil väster om den lilla staden Kouroussa. Och det var just det vi gjorde dagen efter när vi tidigt på eftermiddagen såg människor, bilar och motorcyklar på båda sidor om floden. Det var svårt att förstå att paddelturen som jag funderat på i flera år nu var slut. Det hela var hårdare än vad jag trott – fast mest på grund av insekter och lågt vatten snarare än trippen i sig. Att vara ute i vildmarken under en relativt lång period var absolut inget jag hade problem med. Det var intressant och jag ser det istället som en lektion till de vildare, svårare resor som komma skall – med eller utan cykel. Det bor en nyfiken upptäckare i oss alla – han måste bara vakna. Hos en del tycks han förbli vilande livet ut men hos andra vaknar han upp och talar om vad du ska göra med ditt korta liv här på jorden.

Det var ett vemodigt slut. Det gick kanske för snabbt. Ena sekunden paddlade vi sakta nerför Niger och i nästa hade vi sålt våra kära kanot, Joliba II, för ett skämtpris, till en lokal fiskare. I strandkanten packade vi ur kanoten för allra sista gången. En pojke paddlade sen över kanoten till sin nya ägare som väntade på andra sidan floden. Det var sista gången vi såg vår kanot. Vi lastade på våra väskor på våra återuppväckta cyklar och ledde upp dem för en brant sluttning med röd jord och började trampa åt nordöst.

Det var allt från denna tur. Jag hoppas att du tyckte om skildringen! Du är välkommen att skriva en kommentar i min gästbok eller donera en måltid eller en natt på budgethotell. För varje krona jag får in – desto mer kan jag resa och i förlängningen skriva nya artiklar! Tryck gärna på knappen och läs mer! Tack!

/Lars