Det här är berättelsen om min cykeltur runt Kalahariöknen i södra Afrika. Ni kan även följa mig på min Facebooksida och via Instagram. Jag har även släppt en bok som avhandlar min första cykeltur genom Afrika. Den kan ni beställa här.

———————————————————————————

De första dagarna i bushen var hårda. Jag led mer av värmen än vad jag gjort på åratal. Det var i och för sig inget märkvärdigt – jag hade flugit ner utan att kunna acklimatisera mig. Det var bara att acceptera. Det skulle gå över. Det var i alla fall vad jag intalade mig medan jag vilade huvudet på cykelstyret och tittade ner på mina skor som var begravda till hälften i gul sand.
Afrikas landsbygd var sig lik. De torra vägarna. Hettan. Den röda solen i skymningen. Till och med risporna på benen var sig lika. Alla som campat i bushen vet vad jag pratar om. Taggbuskarna! Andersson kallade dem ibland för ”vänta lite -buskar” på grund av att de alltid fick en att stanna upp och dra ur dem ur kläderna. Eller ur huden, beroende på hur snabbt man väntat lite. Jag ska förresten berätta mer om Andersson.

Vänta lite-buskar…

Ett par dagar tidigare satt jag i Windhoek och kunde inte bestämma mig. Planen var att ta mig söderut och vidare mot Lesotho. Men jag ville även se lite av området norr om Namibias huvudstad. En slags bonusrunda. Frågan var om jag skulle lifta norrut och sen cykla tillbaka eller tvärtom? Eller skulle jag helt enkelt nöja mig med att cykla en lite mindre bonusrunda? Allra helst skulle jag ha velat ta mig ända upp till Kunenefloden och börja turen där. Jag övervägde olika alternativ. Vägde fördelar mot nackdelar. Till sist ansåg jag att det skulle ta för lång tid att lifta dit upp. Några bussar fanns inte, inte tåg heller såklart, och flyg till närmsta stad var för dyrt.

Jag cyklade ut ur Windhoek på en söndag. Jag hittade rätt väg och var efter någon timme ute på landsbygden. Jag passerade tre ställen som på olika sätt stack ut. Det sista stället var von Francois fort som dök upp på mina högra sida. Det var bara en ruin och jag tog inte en närmare titt på det. Ska jag vara ärlig var jag vid detta laget redan sliten och istället för att utforska det gamla tyska fortet satt jag ett slag i den bristfälliga skuggan och såg noga till att inte spräcka mitt vattenschema. De fjorton literna som jag tagit med på cykeln skulle inte räcka så länge som jag trott. Långt ifrån. Efterforskningarna som jag gjort på nätet beskrev vägen som helt öde och få om inga bilar. Det var kanske en överdrift, det fanns en del farmer längs vägen, och trafiken var betydligt mer frekvent än vad jag läst. Det sistnämnda fick dock sin förklaring då en farmare som stannat för att se om jag var okej berättade att trafiken berodde på att det var söndag. Troligen är söndagen dagen då de tar ledigt och åker in till Windhoek för att handla eller helt enkelt åker över till grannarna för en smärre braai. -I morgon kanske du inte ser några bilar alls, fyllde han i. – Min farm ligger tre mil härifrån. Två kilometer från vägen, ner i en dal. Kom och fyll upp vatten i morgon så skjutsar vi upp dig till vägen igen. -Du ska absolut ta varje chans att fylla på vatten här ute, fyllde hans fru i. Det var skönt att veta att vattnet var säkrat och på kvällen drack jag betydligt mer än vad jag hade gjort om jag inte farmaren hade bromsat in och frågat om allt var okej.

Jag hade fortet i ryggen när jag tog detta fotot. Visst är min hoj mer intressant?

Vägen där berättelsen börjar. Namibia. Hett. Torrt. Och tre, nej,  fyra kudus…

Det mellersta stället som stack ut var ödehuset Liebig. Det enorma huset hade haft flera olika ägare och en av dem var Alexander Scotland som under denna tyska epok i Namibia faktiskt var något så romantiserat som en brittisk hemlig agent. Nu för tiden är Liebig mest ett mytiskt spökhus för Windhoeks ungdomar. Jag satt en stund på trappan och åt och lade samtidigt märke till ett par welwitschior som växte i den gamle spionens trädgård. Det är en mycket intressant växt och vissa forskare kallar den för en levande fossil. Den lever ofta i över tusen år och vissa exemplar kan bli över tvåtusen år. Tänk om växter kunde prata. Fast om de faktiskt kunde det – skulle vi förstå? Och skulle vi lyssna?

Spökhuset!

Det första stället som stack ut var egentligen bara en sliten skylt och en avtagsväg. När jag såg den stannade jag till en stund och letade i minnet. -Namnet stämmer, tänkte jag. Det var här. På skylten stod det Matchless Mine. Andersson hade under några år varit gruvans chef. Överallt fanns det spår, begravda under tid och sand. Detta var ännu ett.

Jag hade fyllt på drygt fyra liter vatten hos farmarna och fortsatt slagsmålet mot vägen under resten av andra dagen. Korta men stenhårda backar, bland de brantaste jag sett. Att cykla dem var omöjligt. Jag knuffade min cykel säkert 20% av tiden. Till sist kom jag till en korsning. Bakom en stängd grind började en väg. Vägskyltarna pekade ut riktning och vägnummer men inte några ortsnamn. Min karta visade dock en svart punkt fem mil nordväst om grinden. Ovan punkten stod det ”Otjimbingwe”. Ännu ett spår, ännu en påminnelse. Otjimbingwe var en gång i tiden en stort handelscentra i denna del av Afrika, inte helt olikt självaste Timbuktu i Mali. Men kanske inte i samma enorma skala dock. Andersson hade en gång i tiden bott här och det var här han gifte sig och det var här flera av hans mytomspunna resor ut i vildmarken påbörjats. Nu hade byn ärligt talat inte kvar mycket av sina forna glans. Där fanns en sandig huvudgata, ett par handelsbodar, en kyrka, ett torg där ett antal berusade män låg eller halvsatt under sessioner av filosoferade. Jag stannade en timme och passade på att köpa en lunch. Jag undrar hur det såg ut på Anderssons tid.

Grinden och vägen mot Otjimbingwe…

Khomas Hochland

Nära gränsen mellan Khomas Hochland och Erongo…  Jag slog upp mitt tält här… någonstans…

Namibia!

Vägarna varierade från bra till inte lika förträffliga.

Pojke i Otjimbingwe hjälper till med att fylla på mina vattenflaskor.

Charles John Andersson. Det är ett intressant namn. Anglosaxiskt och nordiskt på en och samma gång. Hans riktiga namn var egentligen Karl Johan Andersson och han föddes 1827 i Norra Råda församling i Värmland. Efter uppväxten i Vänersborg reste han till Sydvästafrika. Han blev den första europé att nå fram till vad som idag är Etosha Nationalpark – den södra infarten till parken heter just ”Andersson gate”. Han var även den förste som tog sig fram till den sägenomspunna Ngamisjön ifrån väster (David Livingstone var först från andra hållet) och han var den förste västerlänning att se Okovangofloden. Han dog 1867 i ett försök att öppna upp en handelsväg norr om Kunenefloden. Han begravdes av sin assistent, Axel Eriksson, som var blott 19 år gammal när han gav sig ut tillsammans med Andersson. Charles John Anderssons grav ligger några kilometer in i vad som idag är Angola. Så här skriver Ola Säll i SvD:

”En av Anderssons söner skickade på 1930-talet ut på en expedition från Sydafrika för att hitta graven och utsmyckade den med staket och en namnplakett. Sedan dess har graven varit bortglömd.

I maj 2007 utrustades ännu en expedition. Christer Blomstrand och hans hustru, Sveriges Namibiaambassadör Lena Johansson Blomstrand, och två namibiska vänner reste till gränsbyarna och sökte information.

En kvinna som växt upp på den angolanska sidan hade hört talas om en vit mans grav intill en liten sjö. Hon gick med på att visa vägen. Fem kilometer in i Angola fann de sjön och snart även graven. De rensade bort buskarna runt den övervuxna gravplatsen, där en av Sveriges viktigaste upptäcktsresande vilar.”

Charles John Andersson.
Bild: The Royal Geographical Society

Axel Eriksson, den unge assistenten som begravde Andersson, samlade under många år fåglar som han stoppade upp och skickade hem. Idag utgör denna fågelsamling en av världens finaste från denna del av världen och kan beskådas på museet i Vänersborg. Eriksson kom att stanna resten av sitt liv i Afrika och blev med tiden en mycket respekterad man, både av ursprungsbefolkningarna och boerna. Bland annat köpte Eriksson upp boskap i norra Namibia och sålde dem sen i Transvaal i Sydafrika. Dess boskapsförflyttningar tog ofta över ett år och gick rätt igenom Kalahari. Eriksson dog i maj 1901 under en resa i norra Namibia och ligger begravd i en by 30 kilometer väster om Grootfontein. På en inskription vid graven kan man läsa:

”This is the last resting place of Axel Eriksson, well known traveller, hunter, trader and pioneer, through whose intercession the cape goverment sent food to the distressed thirstland trekkers in 1879 thus rescuing various families from certain death”

Axel W Eriksson efter mer än 30 år i Afrika. Han var känd hos Hererofolket som Karuwapa Katiti (”the small white person”).

Vägen ut ur Otjimbingwe gick stadigt uppåt i tio eller tolv kilometer. Jag hade druckit flera liter i byn men blev snabbt törstig igen. På toppen fanns det några få hus varav det ena spelade latinomusik och där ett par stycken törstiga unga herrar höll till. Jag köpte något att dricka och drog vidare. Vägen blev bättre, och dagen svalare. Och kom på mig själv flera gånger att titta på klockan för att se hur mycket hon var. Jag önskade ständigt att hon skulle bli fem då det blir svalare. Jag gjorde strax över 80 kilometer under dagen, vilket får räknas som långt under liknande förhållanden. Jag satte upp tältet medan solen blev röd. Senare stod jag utanför i mörkret, pannlampan var av för att inte locka till sig insekter, och borstade tänderna. Ingen mänsklig närvaro någonstans, inga byar, lampor eller motorljud. Stjärnhimlen var ofattbar vacker. På avstånd hörde jag ljud. Kanske schakaler, kanske vildhundar… eller något annat större flocklevande djur. Jag stod där och lyssnade en stund innan jag kröp in i tältet och somnade.

Dagen efter cyklade jag in till Karibib, som ligger på huvudvägen mellan Swakopmund och Windhoek – och liftade in till huvudstaden. Det tog mindre än fyra timmar. Bonusrundan var över.

Jag lämnade åter Windhoek på en söndag. Sju år tidigare hade jag trampat samma väg och haft med mig tretton liter vatten på cykeln. Sju dagar tidigare hade trampat en närliggande väg och haft med mig fjorton liter. Och det hade varit långt ifrån tillräckligt. Denna gång hade jag femton liter med mig då jag rullade ut ur den namibiska huvudstaden. En liter mer än för sju dagar sen. Två liter mer än för sju år sen.

Men jag mindes att jag någonstans fått tag på vatten den sistnämnda gången, antagligen vid någon farm. Jag kom ihåg att jag klättrat ett par meter upp i ett torn och vridit på en kran. Klarare minnesbilder än så kunde jag inte frambringa. Om tornet fanns en eller tre dagar bort visste jag inte. Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle kunna få tag i vatten utan att behöva vänta speciellt länge. Mycket av den första veckan efter att jag lämnat Windhoek kom att bli precis så här. Som en resa tillbaka till 2007. Under mina år i sadeln har jag endast cyklat samma väg tre gånger: här i Namibia och i södra Bolivia samt i norra Turkiet. Jag gillar att se helt nya områden. Fast det var ändå med viss förtjusning som jag lämnade Windhoek med femton liter vatten för att ta upp jakten på mina sju år gamla hjulspår.

Ska vi leka den gamla leken ”hitta tältet”?

Återigen trampade jag över Khomas highlands gula, brända, öde kullar. Jag tog mig upp till strax över tvåtusen meter och hänfördes över de storslagna vyerna. Under vissa bitar av vägen så kände jag igen mig, men de flesta var spårlöst borta ur mitt minne. Här någonstans passerade jag 80150 cyklade kilometer. Lika långt som två varv runt jorden via ekvatorn. Namibia var ett bra land att börja varv nummer tre i. Två dagar och två nätter tog det innan jag kom fram till avtagsvägen mot Spreetshoogte pass, ett för långfärdscyklister, mytisk bergspass i närheten av Namiböknen. De flesta bilar undviker vägen. Den är längre och brantare än de mer tämjda alternativen. Kommer man från öster så är det egentligen inte mycket av ett pass. En kort liten backe och sen öppnar sig världen och plötsligt står man där stum av förundran utan att förstå vad som egentligen just hade hänt. Utan förvarning försvinner världen och återkommer inte förrän sexhundra höjdmeter längre ner. Det är den sorts vy som gör en ödmjuk.

Passet…

Spreetshoogte pass i september…

Jag rullade ner och trampade vidare mot värdshuset i Solitaire men strax innan stannar en vit turistjeep och en tjej räcker skrattades ut en ljummen Coca-Cola. Hon hade tältet bredvid mitt i Windhoek och jag skämtade och sa att om hon ser mig längs vägen så måste de stanna och ge mig något att dricka. Hon tog mig på orden. Utmärkt! För femte gången i mitt liv passerade jag stenbockens vändkrets. De andra gångerna var i Australiens outback 2005, i Namibia och Paraguay 2007, och i Chile 2013. Det blir en sjätte gång senare under denna resa.

För femte gången…

I Solitaire stannade jag ett par timmar och åt och drack mig belåten. Jag fyllde på nytt vatten och fortsatte söderut. Backarna i Namibia är som vågorna på ett världshav. De finns ständigt där, men ofta är de så stillsamma att man inte riktigt märker av dem. I Namibia har det hänt att jag cyklat uppför en anonym backe, och sen har jag fortsatt ner på andra sidan och slutligen upp för ännu en backe som inte heller ser speciellt lång ut. Men så plötsligt ser jag hur solen blivit röd och hur den närmar sig horisonten i samma takt som dagen närmar sig sitt slut och att cykeldatorn samtidigt närmar sig åtta eller nio eller tio mil. Och då kanske jag vänder på huvudet och kan nästintill se bergsformationen där jag campade natten innan. Många mil bort. Eventuellt är det lite disigt eller så kanske jag har solen i ögonen, men det spelar ingen roll, för bergsformationen finns där och jag ser den, den är både nära och långt borta på en och samma gång och jag förstår aldrig hur det går till.

Mitt hem mellan Solitaire och Sesriem.

Namibia!

Ett av världens absolut vackraste länder…

Vägen här var sämre än vad jag mindes från 2007. Kanske var den sämre, kanske är det bara mitt minne som är dåligt. Men djurlivet var fantastiskt. Förutom de vanliga antiloperna och en och annan familj av babian såg jag bland annat vandrande pinnar, enorma ”ground crickets” och en kamelspindel som bodde under en sten jag lyfte på för att ha som stöd till tältet. Tyvärr undrar jag om jag inte skrämde livet ur henne då jag lyfte på stenen, för hon såg ut att ha kilat vidare riktigt nyss. Jag har även sett ett par stora varaner och några intressanta arter av myror, som jag i och för sig främst brukar roa mig med att studera medan kaffevattnet kokar upp om morgnarna. Myror är djur värda beundran. Jag och Karl Bushby satt på krogen och drack och och pratade om myror en lång stund när vi träffade på varandra i Mexiko 2011. Han höll med om djurens dignitet och berättade bland annat många intressanta historier om myror från sin korsning av Darien Gap.

Acanthoplus discoidalis. Armoured ground cricket. Har du ett svenskt namn – berätta! 

Vid ett par tillfällen så jag även ormar, men de försvinner så snabbt att man tyvärr inte hinner studera dem. Men en eftermiddag såg jag en relativt stor orm liggandes på vägen. Jag bromsade in och tittade på den. Den var död. Tyvärr. Det var en vacker orm och efter lite efterforskningar på nätet kom jag fram till att det var en kapkobra. En av Afrikas farligaste ormar. Annars var några av de mer fascinerande djurmötena de som skedde nattetid. Jag såg dem inte, men jag hörde dem utanför mitt tält. Ibland var det sniffande ljud, ibland frustande och någon gång ljud av galopperande hovar. Jag har dessutom köpt en ficklampa med UV-ljus för att kunna se skorpioner. Hittills har jag bara tagit kortare promenader sent på kvällen – men inte hittat någon. Men det lär jag göra.

Död Kapkobra…

Namib Rand Nature Reserve var exakt så vackert och ödsligt som jag mindes det. Detaljerna var borta men de generella dragen fanns fastetsade i mitt minne. De surrealistiska färgerna, de hallucinatoriska avstånden, de ståtliga djuren som antingen flyr i mild panik eller som efter en stunds betraktande ståtligt vandrar tillbaka in i den orörda vildmarken. Klippformationerna som inte liknar något annat, höga berg som blir lila i skymningen, gul sand, och röd sand i världens äldsta öken med världens största sanddynor, en öken som fanns där miljoner år innan mänskligheten och som kommer att finnas kvar långt efter det att de sista spåren av vår art är borta för alltid. Det är den sortens vyer som gör en ödmjuk. Namiböknen har legat där i 80 miljoner år. Röd och förvånansvärt full av liv. Vägen jag befann mig på kanske har funnits i hundra år.

Namib Rand

Namiböknen. Denna väg går till en lodge så jag cyklade den inte…

Namib Rand

En stund senare…

Och morgonen därpå…

Namibias öde grusvägar…

Ett träd med ett fågelbo… (vävarfågel).

Vägarna var ofta tuffa…

Men ibland stannade bilar och gav mig saker…

Jag kom till affären i Betta där jag fyllde på vatten och köpte på mig en del sockerbaserade artiklar. Jag tog god tid på mig och avvägde vad jag behövde mot vad jag ville ha och vad jag hade råd med. Jag hade glömt att ta ut pengar. Eller kanske inte glömt, utan struntat i det. Eller kanske inte struntat i det, utan ignorerat det. Hur som helst hade jag sett en bankomat i Sesriem men tog liksom ändå inte tag i saken. Fast jag stod en meter ifrån den. Att cykla åtta mil om dagen i ökenhetta är okej, men att ta ut pengar är för jobbigt. Det gäller att prioritera. Men som tur var så sa det ena tjejen som jobbade i Betta att det fanns en bankomat inne på hotellet i Helmeringhausen. När jag dagen efter kom till Helmeringhausen var det första jag upptäckte att den affären var stängd och att det inte alls fanns någon bankomat inne på hotellet. Antagligen trodde tjejen i Betta att det skulle finnas en bankomat på hotellet – och sen framställt hon det som rena och skär fakta? Liknande saker har man ju varit med om världen över. Ja, nu är jag sannerligen tillbaka i Afrika, tänkte jag. Nästa tanke: Afrika? Just det. Kontinenten där allt alltid löser sig? Jag cyklade tillbaka till den stängda butiken (jag hade alltså fortfarande lite pengar kvar) och började prata med de första människorna jag såg, vilket visade sig vara två äldre herrar som vilade sig i skuggan framför grannbutiken. Jag frågade om de visste var ägaren till affären höll hus och om det eventuellt skulle gå för sig att han eller hon kommer och öppnar butiken för min skull? Kanske kan ni ringa eller hämta ägaren? Svaret jag fick var att kvinnan i paret var och spelade tennis och att mannen inte skulle öppna hur mycket jag än bad. Jag blev förvånad. Jag hade trott att det skulle ha blivit så här: någon skulle komma och öppna butiken för att tjäna lite pengar och därigenom bli glad, jag skulle få mat och bli glad, och de äldre herrarna som organiserat alltihop skulle få en fixarbelöning och också bli glada. Då skulle det sluta med att alla var nöjda och glada och vi skulle säkert ta varandra i hand och önska varandra lycka till och trevlig kväll. Nu blev jag besviken, de äldre herrarna blev utan fixarbelöning och blev därför också besvikna – och ägarna fick inte tjäna några extra pengar och blev säkert besvikna fast de såklart inte visste om det. Vi var tre öar i ett hav av besvikelse. Min slutsats är, om jag får generalisera in absurdum, är att moderna europeiska tankesätt och mina afrikanska erfarenheter krockade där på den sandiga gatan i Helmeringhausen. Hade det hela utspelats i norra Europa så hade jag vetat om att om en affär är stängd så är den stängd. Då hade jag planerat bättre och tagit med mig mer mat eftersom jag visste att helgen var på intåg. Hade det däremot utspelats i ett område i Afrika med mindre europeisk bakgrund så kan jag svära på att någon hade kommit och öppnat – eftersom alla vill tjäna pengar och kanske t o m titta nyfiket på den vita turisten. Nu stod jag där i en by där 50% var Europa och 50% Afrika och blev hungrigare för varje minut.

Som tur var kunde jag beställa ett par måltider i hotellets restaurang och betala med mitt Visakort, men det var verkligen ingen bra deal om man räknade ihop spenderad dollar kontra mätthet och smakrikedom. Men jag skulle överleva de nästa åtta milen till Bethanien och det är väl egentligen den enda riktigt viktiga anekdot i denna berättelse. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen på jakt efter mat i Helmeringhausen så cyklade jag alltså in i grannbyn runt lunchtid på söndagen. Det fanns en bankomat, vilket var bra, men den fanns inne i banken som var stängd, vilket inte var bra. Jag hittade en kiosk och kunde handla upp mina sista dollar på mer sockerbaserade varor. Så mycket annat fanns inte. Konstigt nog var jag på strålande humör och skämtade om min situation med tonåringarna i kiosken. Efter en stund hänvisade de mig till en stängd butik där jag knackade på – och nu hade min tur återvänt med råge. Butiken var stängd men ändå full av personal som inventerade varor. De släppte in mig och det fanns en bankomat där jag kunde ta ut pengar. Butiken var även en restaurang och lodge och efter att jag berättat om min resa lagade de till en enkel måltid åt mig och lät mig låna en dusch. Dessutom hade ägarna de plockat isär diverse fjärrkontroller och ficklampor från sitt privata hem för att kunna ge mig några AAA-batterier som jag misslyckats med att hitta inne i butiken.

År 2007 passade jag på att klättra lite i bergen mellan Betta och Helmeringhaausen. Det gjorde jag inte denna gång eftersom det höll på att gå så illa förra gången. Förresten: Den som vill läsa mer om 2007 års resa måste såklart beställa min bok! Köp två och ge bort en i Hjulklapp! Stöd mig på så vis!  Beställ HÄR – tack!

Naturen var som alltid spektakulär. Inselberg och formationer av dolerit kantade ibland vägen i häpnadsväckande konstellationer. Enorma stenbumlingar som balanserade på varandra på ett sätt som inte borde vara möjligt. Två våningar, tre våningar, fyra våningar. Sen en liten rund sten och sen en större fyrkantig. Eller tvärtom. Stenarna och klipporna lös i rött och det torra gräset under dem i gult. Den knallblå himlen ramade in det hela till ett konstverk. Jag hade hemskt gärna campat vid några av dessa klippor, men de dök alltid upp vid fel tillfälle. Eller om de var jag som dök upp vid fel tillfälle. Det var ett paradis för både bouldrare och naturfotografer. Och långfärdscyklister.

Just denna doleritformation är från ett ställe längre söderut…Och relativt liten… Förresten vet jag inte om det heter ”dolerit” på svenska. Om inte, förlåt.

Jag hade dock gjort ännu ett misstag när jag inte köpte på mig tillräckligt med mat i Bethanien. Nästa ortsnamn på min karta var Seeheim – och där hade jag tänkt att bunkra upp mat för några dagar. När jag kom till Seeheim var jag glad att det åter var måndag och att butikerna garanterat skulle vara öppna. När jag såg Seeheim spärrade jag upp ögonen och svor. En minnesbild från 2007 kom över mig: jag släpade min cykel uppför backen enbart med ett par apelsiner jag fått av någon av personalen. Seeheim är ingen by. Där finns ingen affär. Det är ett hotell. Det finns en restaurang, men det hjälper ju inte om man ska proviantera för flera dagar. Och det var andra gången som jag kommit till Seeheim och trott att det funnits en butik. Jag ska personligen se till att all världens kartritare hädanefter märker ut Seeheim som det hotell det är och inte som en by.

Det enda stället på tjugo mil, kanske det dubbla beroende vilken rutt du planerar att ta, och det enda de säljer förutom restaurangmaten är t-shirtar med turisttryck, nyckelringar i form av zebror och miniatyrgiraffer i mörkt trä. Precis vad alla overlanders vill ha efter dagar på öde ökenvägar. Nyckelringar. Jag står och hänger över bardisken och funderar på vad jag ska göra. En turistgrupp kommer in och frågar efter en affär. Den generade unga bartjejen skäms. Ingen skänker avdelningen med miniatyrgirafferna och nyckelringarna ens ett ögonkast. Den tyskättade ägarinnan i bakgrunden är troligen tillräckligt rik för att sälja vad hon vill – istället för nödvändiga varor för områdets farmare och förbipasserande. Hon intalar sig säkert att området allra mest skulle vara i behov av en chic boutique och utspärrade lillfingrar och att miniatyrgiraffer i alla fall är en bit på väg mot den stora drömmen. Jag fick däremot lägga om mina planer helt och cykla fyra mil åt fel håll för att kunna köpa på mig mat. Ända in till Keetmanshoop. Jag passade på att stanna i tre dagar och tre nätter.

Efter dagarna i Keetmanshoop rullade jag österut. Först en bit längs den stora vägen och sen söderut längs en mindre. Det är alltid en härlig känsla att få svänga av och byta ut asfalten, trafiken, de krossade ölflaskorna och resterna av alla sönderslitna bildäck mot frid, lantlig idyll och fågelsång. Den lilla vägen skulle dessutom vara väldigt vacker. Vissa partier gick brant uppför, andra ännu brantare nedför, vägen slingrade sig genom dalgångar och över uttorkade floder. I fjärran tornade Karasbergen upp sig. Första natten tältade jag bakom några taggiga buskar, inte långt ifrån en liten damm. I leran vid dess kanter kunde jag se spåren efter många olika djurarter, allt från småfåglar till större antiloper av olika slag. I skymningen gick jag dit med förhoppningen om att få se något intressant – men dammen var helt öde. Kanske kommer djuren mitt i natten eller i gryningen. Eller så hade de vädrat cyklistdoft och höll sig undan.

Någonstans sydöst om Keetmanshoop!

Mycket bra cykling i Namibia…

Sinnessprängande brant!

Jag kom ut på en större väg och svängde av mot vinden. Avstånden som vanligt hallucinatoriska, byn där nere? – Jag är där om femton minuter. Skitsnack. En halvtimme senare har byn bara vuxit en aning och är fortfarande långt borta. Vägen ner till Grunau var ett strålande exempel. Jag var helt slut när jag äntligen kom dit och blev sittande utanför den lilla Shellmacken i över en timme. Sydafrikaner i stora vita fyrhjulsdrivna jeepar stannade vid ett par tillfällen och ställde nyfikna frågor om min cykeltur. De var turister precis som jag. Fast de reste på ett annat sätt. Jag fick de vanliga frågorna och jag svarade på dem. Men så plötsligt fick jag en fråga som jag aldrig tidigare fått: Var ingen hemifrån Sverige modig nog att följa med? Jo, svarade jag, många har vad som eventuellt krävs för resorna, för strapatserna, för nätterna under stjärnorna. Men de är inte tillräckligt modiga för att säga upp sig från jobbet. De måste tänka på sina banklån och är rädda om sina karriärer. De verkar leva för att jobba, medan jag jobbar några månader om året, för att kunna leva. Sydafrikanen nickade och sa att jag gör helt rätt. Det får jag ofta höra hemma i Sverige också, tänkte jag.

Jag fyllde på vatten på en öde camping bredvid macken och cyklade några mil till. Jag letade sovplats på höger sida om vägen och cyklade sakta på en stig längs med järnvägen som gick parallellt med vägen. Jag hittade ingen plats som var bra nog. Solen gick ner. Jag insåg att jag skulle behöva vidga mina vyer och även leta på vägens vänstra sida. Jag drog tillbaka cykeln till vägen och såg omedelbart en bra plats cirka hundra meter in i bushen på andra sidan. Den låg tillräckligt långt från vägen och dessutom i någorlunda lä från den vansinniga vinden från väster. Men den var inte perfekt, jag skulle inte få sval morgonskugga. Det är viktigt att tänka på att man inte slår upp tältet i kvällsskugga, om man vill ha morgonskugga. Och tvärtom. Fast ibland gör jag just det, om jag vill gå upp tidigt. Då sätter jag upp tältet på en plats där jag vet att solen kommer att väcka mig, steka mig, tvinga ut mig ur tältet. Naturens egen väckarklocka kan man alltid lita på. När tältet var uppsatt tittade jag runt om mig och såg att det lös uppe på en kulle. Först trodde jag att det var några hus jag inte lagt märke till. Sen trodde jag att det var ljusen från en bilkö. Sen insåg jag att det var Karasburg och att ljuskällorna befann sig mer än tre mil bort. Avstånden är hallucinatoriska även när solen gått ner. Jag stod där en stund och tittade bort mot staden. Ljusen lös som ögon i mörkret. Konstigt nog började jag tänka på den gången för många år sedan då jag ledde cykeln upp till den mytomspunna korsriddarborgen Krak de Chevaliers i Syrien. Då hade också byarnas ljus lyst som ögon i mörkret.

Efter Karasburg följde jag väg C-10 fram till gränsen till Sydafrika. Även denna väg skulle vara något speciellt, fast de första sju milen var ganska intetsägande. Det var platt, och gult torrt gräs så långt ögat nådde. Rätt som det var stannade en bil. Två personer i fram- och en i baksätet. De frågade om jag var okej och gav mig ett par vattenflaskor. Killen i baksätet, en skäggig lirare i 45-årsåldern med stort rött skägg och få tänder i munnen presenterade sig som McGregor, och räckte över en öl. Vi pratade om min resa ett tag och McGregor sa att om jag skulle cykla förbi hans by i Kalahari så kunde jag bo i hans gästrum. ”Just ask – evrrryone knowsss McGrregorr” sa han med en extremt stark skotsk dialekt. ”I have lived in the Kalahari for a long time! Evrrryone knowss McGrregorr”, sa han igen och började skratta med sin tandlösa mun. Tandlösa skottar med stora yviga röda skägg som pratar om sig själv i tredje person och dessutom bjuder på öl längs namibiska ökenvägar får alltid mig på bra humör. Så jag började skratta jag med. Sen körde de vidare och jag satte mig på en sten och drack upp ölen som fortfarande var förvånansvärt kall.

Vägen blev verkligen något speciellt de sista tre milen. Färgen på sanden jag cyklade på ändrades från blekt gult till skarpt rött. Berg och klippor dök upp i fjärran och snart kunde man ana hela den dalgång i vars botten Orangefloden flyter fram. Den sista milen var mer än speciell, den var extremt vacker. Jag stämplade ut mig ur Namibia vid den enklaste gränsövergång jag någonsin gjort i Afrika. Tre personer var närvarande på platsen, varav jag var en. Den ena gränsvakten berättade att han hade jobbat där i två år och att jag var den förste han någonsin sett som kommit dit på en cykel. Det kan mycket väl stämma eftersom nästan alla andra cyklister väljer gränsövergången vid Noordoewer, precis som jag hade gjort 2007. Instämplingen till Sydafrika gick även den smidigt. Jag pratade en stund med vakterna och fick en flaska vatten av en av dem. Han var ganska kort, och hade glasögon. Jag visste det inte då, men fem dagar senare var jag bara några sekunder från att slå honom på käften.

De dryga fem milen från floden och gränsen till den första bosättningen – en liten stad vid namn Pofadder, var ett helvete. Det var helt ärligt en av de mest svårcyklade vägar jag någonsin cyklat på. Fast kanske överreagerar jag en aning. Hade jag befunnit mig längre norrut på kontinenten så hade jag kanske inte sågat vägen. Men i Sydafrika? Jag trodde alla vägar var bra här. Nästan. Men vägen var fortsatt spektakulär och det är ju huvudsaken. Efter att ha slagits mot vägen i relativt stort antal timmar tog jag in på en camping nära stadens centrum. Jag stannade två nätter.

Orange river…  Oranjefloden… Orangefloden… Oranjerivier… Gariep… Senqu… kär flod har många namn.

Sydvästafrika alltså…

Vacker vy från vägen mellan floden och Pofadder…

Efter mina dagar i Pofadder så började ett slags mellanspel. Det var asfalt. Det var någorlunda platt. Det var vingårdar. Ett tag följde jag Orangefloden, men lämnade den senare. Det var på ett sätt vackert, på ett annat helt ointressant. Det var inte trångbott, men ändå svårt att hitta bra campingplatser. Farmer, stora som små europeiska länder, bytte av varandra. Skulle jag slå upp mitt tält ute på ett fält så skulle storbonden komma inom en timme. En taktik är ju att helt enkelt rulla fram till gården och fråga om campinglov. Men det är liksom inte min stil. Någon gång tog jag in på ett billigt hotell och resten av nätterna fick jag helt enkelt leta lite extra tills jag hittade något godtagbart. Oftast i någon uttorkad flod där träden och buskarna gav ett bra skydd. En morgon hittade en beriden cowboy mig. Jag hade vaknat av att jag hörde hans telefon ringa en bit bort. Jag förklarade vem jag var och han sa att han skulle ringa sin boss. Jag bad honom berätta att jag var en svensk turist som håller på att cykla runt Kalahari. Efter en stund var cowboyen klar med samtalet och berättade glatt att hans boss hade sagt att det inte gjorde något att jag tältat där och att jag i lugn och ro kunde packa ihop mina saker. Den vansinniga vinden från väster fortsatte och dra en stor del av lasset under detta mellanspelet. En dag gjorde jag hela 141 kilometer vilket nog är den längsta dagen sen Mauretanien 2009.

Fence &  Flowers var det gott om i Sydafrika…

En dag stannade det två bilar en bit framför mig. Fem killar öppnade dörrarna och vinkade åt mig att stanna. Det var inte det loja vinkandet som man ofta möter i Afrika, alltså någon nyfiken karaktär som bara vill fråga vart man är på väg eller be om en cigg. Detta var kraftiga vinkanden, som betydde: Stanna! Nu! Vad fan är detta, tänkte jag. Kanske borde jag ha fortsatt att cykla, men då hade jag fått göra en gir ut i vägbanan för att komma runt männen, och jag hade trafik bakom mig. Dessutom hade de bilar och jag en cykel, så de skulle ju ändå bara köra ifatt mig. Så jag stannade. En lite kortare kille kommer fram och lägger huvudet på sned och stirrar mig rätt in i ögonen. Känner du igen mig, frågade han i ganska tyst ton. Nästan viskande. Jag tittar på gänget. En kille precis bredvid mig. Tre ett par meter längre bort. Ytterligare en på andra sidan bilen. Flera av dem tatuerade på underarmarna. Macho attityd. -Vad fan är det här nu då, tänkte jag igen. Några bilar hade under dagen passerat mig i full fart och alldeles för nära, utan anledning, och ett par gånger hade jag berättat vad jag tyckte om den aktuella föraren med minst sagt oartigt kroppsspråk. Är detta en av dem som jag gav fingret och vansinnesgrimasen? Och nu ska jag bli rånad eller misshandlad på grund av att jag reagerade när de passerade mig på femtio centimeters avstånd fast det finns en hel bred väg att köra på? Jag överlade med mig själv. Hur ska jag göra? Jag kommer inte att ge bort mina prylar utan vidare, den saken är klar. Inte så länge de inte har vapen. Ska jag slåss för mitt liv och sen springa allt vad jag kan, men värdeväskan i famnen, när situationen vänder till min nackdel? Okej. Hur är det nu man slåss med fem killar? Slå först, såklart. Mot snubben som verkar bestämma. Hakspetsen. Kille nummer två, inga problem, han kommer inte att hinna reagera på min oväntade reaktion. Snubbe tre och fyra är de farliga – de har däremot hunnit reagera och gjort sig redo. De är det största problemen. Jag måste i alla fall ställa mig så att de inte kan attackera mig samtidigt. Kille nummer fem, han bakom bilen, behöver jag inte bry mig om. Han kommer att ha stuckit om jag sänkt hans polare. Adrenalinet pumpar. Tunnelseende. Killen tittar på mig och upprepar: ”känner du igen mig?” Han stirrar på mig. Argt. Nu, Lars, slåss allt vad du kan. Men börjar du få smällar, vänd om och spring. Men vänta… han tittar inte argt på mig… han stirrar på mig, men..inte argt… mer i… förvåning… Han är ganska kort och har glasögon… Vänta… Han känns på något sätt bekant! Nu skrattar han och räcker fram handen till hälsning. Jag förstår ingenting. Adrenalinet pumpar. Jag mår plötsligt illa. Och nu känner jag igen honom. Det var killen som stämplade in mig i landet fem dagar tidigare. Han som hade hämtat en flaska vatten till mig. Shit, sa jag. Killar… Jag trodde ni skulle råna mig. Pinsam tystnad. Sen gapskratt. När jag analyserat denna händelse i efterhand så har jag kommit fram till att den är en av de konstigaste jag någonsin varit med om. Jag hamnade i slagsmål med en rånare en natt i Ecuador för många år sen, det kändes inte så här. Inte heller situationen med de fulla tonåringarna i El Salvador kändes så här. Adrenalinpåslaget när jag satt på knä i den syriska öknen med händerna i luften och hade flera automatvapen några decimeter från mitt huvud kändes inte heller så här. Då var jag rent av lugn i jämförelse. Fast då visste jag inte att kriget som nu splittrat landet bara var några dagar bort. Inte konstigt att soldaterna var paranoida. Men kanske berodde mina olika reaktioner på att jag i de två första fallen var nästan helt säker på att gå oskadd därifrån. Under situationen i Syrien visste jag att det var kört och det var bara att lyssna och lyda. Denna situation var mer öppen, så att säga. Troligen reagerade jag som jag gjorde just därför. Ovissheten.

Denna bild har ingenting att göra med den otäcka våldsskildringen ovan. För detta är Vaalfloden.

Den vansinniga vinden från väster hjälpte mig fram till den gamla diamantstaden Kimberly flera dagar tidigare än vad jag beräknat från mitt tält i Pofadder. Det var meningen att stanna tre, fyra nätter och vila och blogga och allt det där. Men hotellen för dyra och på stans camping var det ingen som orkade vara närvarande på jobbet så jag kunde inte checka in. Så jag cyklade ut till ett backpackinghostel som jag hittat på nätet. Det var verkligen inget fel på stället, men det låg fem kilometer utanför citykärnan och jag var den enda turisten bland en arbetsstyrka på tjugo personer som stängde ner hela stället vid åtta på kvällen och var på fötterna redan innan sex på morgonen. Jag förstår verkligen inte dygnsrytmen i Sydafrika och Namibia. Man kan gå längs gatorna i en småstad klockan nio på kvällen och det känns som klockan är tre på natten. En motsvarande svensk stad sprudlar av liv i jämförelse. Jag hann dock med att besöka ”the big hole” – den gamla diamantgruva där rushen en gång i tiden startade. De Beers och Cecil Rhodes och allt det där ni vet. Om jag förstått det rätt så är gruvan den största som någonsin grävts för hand. Jag vet inte om Mr Rhodes själv grävde eller om han lät urfattiga svarta människor sköta det åt honom. Men vem bryr sig, huvudsaken är ju att vita europeiska kvinnor får bära fina diamanter runt sina rena fingrar. Inget smuts från Sydafrikas gruvor under de naglarna inte. Tänk om alla medelrika och rika (de fattiga har ju inte råd) runt om i världen plötsligt skulle säga: ”Guld? Diamanter? Vad ska vi använda det till? Den egentliga värdelösa gruvindustrin skulle få slå igen, blodsdiamanter skulle bli ett minne blott, terrororganisationer skulle förlora en enorm inkomstkälla, miljön i områdena i fråga förbättras och mycket mer. Men som sagt. Vem bryr sig. Klart kvinnor ska få ha gamla kolbitar på fingrarna! Killarna med! Och nyrika fotbollsspelare! I öronen!

De Beers gamla lekplats. Undrar förresten om de grävde för djupt och väckte någon gammal balrog. Tolkien föddes ju ett stenkast härifrån och gruvan var redan övergiven när han skrev böckerna. 🙂

När jag lämnade Kimberly hade jag bara några kilometer kvar av delstaten Northern Cape (Som är större än hela Sverige) och exakt samma antal kilometer till början på Orange Free State. Vägarna i den nya staten var betydligt sämre – och trafiken värre. Ingen bra kombination. Jag lyckades överleva ända fram till Dealesville där jag började följa en grusväg av nästan lika dålig klass som den jag följt mellan Orangefloden och Pofadder. Jag hittade ingen bra tältplats utan hoppade över stängslet och sov bakom en buske mer eller mindre helt synlig från grusvägen. Jag funderade ett slag vilken sida av stängslet jag skulle välja. Vägsidan – ingen farmare skulle komma och skälla på mig. Farmarsidan – ett skydd som tar en stund att forcera om nu en bil med fulla tonåringar skulle stanna och göra livet surt för mig. Jag valde att tälta på farmarsidan. Kommer ägaren så kan jag ju alltid säga att det var för min egen säkerhet. Det skulle de förstå. De verkar vara besatta av säkerhet. Ja, ända fram tills de sätter sig bakom ratten efter en ölkväll och kör hem i 120 kilometer i timmen. Då är det plötsligt inte så noga med säkerheten längre. Men ska jag vara ärlig så är det ju inte så att jag cyklar omkring och är rädd för de stora vita farmarnas eventuella vrede – det är enbart att jag känner mig respektlös när jag blir påkommen. Och de gånger jag har blivit påkommen av storbonden själv (Jag blev faktiskt det en gång, men har inte hunnit berätta om det än) så erbjud han mig lift till hans gård för morgonkaffe. Ska jag vara helt ärlig så är de vita farmarna i Namibia och Sydafrika några av de vänligaste människorna jag över huvud taget träffat. Det är just därför det känns så respektlöst att bli påkommen (blir jag inte påkommen så känns det inte respektlöst även om gärningen i sig är densamma. Det säger väl en del om mig själv, antar jag). Fast ska sanningen fram så är relationerna mellan de vita farmarna och de svarta medborgarna fortfarande oerhört ansträngt. Tyvärr.

Jag nådde byn Soutpan och hoppades att grusvägen mot Brandfort skulle bli bättre. Jag stoppade en pickup (med en vit farmare i) och frågade om råd. Han sa att vägen var ganska okej. Nu är det ju en viss skillnad på en okej väg beroende på om man kör fyrhjulsdriven pickup eller en bendriven cykel: vägen var inte okej. Vissa vägar kan jag som cyklist tycka är helt okej, medan bilarna har ett helvete. Till exempel om det finns en meterbred remsa av asfalt kvar av den ursprungliga vägen, den räcker ju fint att cykla på. Då har bilarna det värre. I detta fall, med de sydafrikanska grusvägarna har cyklisterna det jobbigt. Corrugations. Jag vet inte vad det heter på svenska. Tvättbräde kanske. Ett sånt jag hade på magen en gång i tiden. Vidriga att cykla på är de i alla fall. Jag trampade några kilometer på grusvägen. Stannade. Drack lite vatten. Och vände om. Den nya planen var att ta mig på väg 700 söderut till JRR Tolkiens födelsestad: Bloemfontein. När jag vände om såg att något hade hänt med himlen i sydväst. Längst ner fanns en remsa av purpurfärgade moln. Jag hade aldrig sett något liknande.

Nu har den börjat växa till sig…

Större…

Flera hundra meter hög – och jag började leta efter skydd…

En timme senare hade jag förstått vad det handlade om. Molnen var inte längre purpurfärgade. De var bruna. Och det var inte tal om en liten remsa. Molnet tog snarare upp en tredjedel av den synliga himlen. En sandstorm. En gigantisk sådan. Den höll sig länge på avstånd, men plötsligt var den tätt inpå. Jag cyklade in på en grusväg för att leta skydd när stormen slog över mig. Först på min vänstra sida. Sedan på min högra. Jag försökte filma med mobilen men tappade den och cyklade över den så att skärmen sprack. Jag skrattade till och tog upp den. Jag fortsatte att cykla men hade ingen chans mot monstret. Jag blev uppäten. Från en sekund till en annan blev det mörkt. Som en solförmörkelse i en värld av sepia. Sand i ögonen, sand i öronen och sand i munnen. Det sved lite när sanden träffade mig, men kunde fortsätta leda cykeln i shorts och t-shirt. Jag hittade inget skydd utan drog tillbaka cykeln till huvudvägen och började gå de sista 25 kilometerna till Bloemfontein. Jag hade motvind och det var omöjligt att cykla. Jag hoppades att stormen skulle dra över. Sanden försvann till en del, vinden gjorde det inte. Jag fortsatte att gå och insåg att det skulle ta mer än fem timmar att gå in till stan. Jag hade en liter vatten. Sand i munnen, sand över allt. Bestämde mig att tigga vatten om jag hittade en farm. Det gjorde jag inte. En bil stannade och chauffören sa med ett skratt att jag var en stupid fuck eftersom jag cyklade i en sandstorm. Han hade parkerat hundra meter längre fram och var knappt synlig. Han hade stannat och gått ur, skitat ner sig, fällt ner flaket till pickupen. Jag ville egentligen inte lifta, men kunde faktiskt inte med att säga nej. Det vore bara löjligt att gå i timtal med en cykel i en storm, när jag inte måste. Bara för att kunna säga att jag cyklade HELA vägen. Så nu får jag säga att jag cyklade allt utom tjugo kilometer i en sandstorm när en bil stannade självmant. Sånt är livet. Mannen i pickupen släppte av mig vid hans brors hotell där jag stannade gratis i två nätter innan jag fortsatte mot Lesotho.

Det var den sista natten i Sydafrika och jag hade slagit läger under en bro. Det var inte den sortens bro med vajrar, stålbjälkar och ståtliga pyloner, utan enbart två väggar och ett golv av betong och ett tak som tillika utgjorde riksväg åtta mellan Bloemfontein och Maseru. Tittade jag norr- eller söderut såg jag inte gnistrande vatten i kvällssol eller lummiga kanjoner utan enbart förtorkat gult gräs och en långstjärtad vidafink som upprört flög fram och tillbaka. Hade jag däremot gått upp på vägen och tittat österut hade jag sett vackra inselberg i fjärran. I vanliga fall användes min lägerplats antagligen till boskapsförflyttningar och vattenavrinning. Och till den lokale storbondens traditionella söndagsinspektioner.

Jag vaknade av att en bil körde in under bron och stannade två meter från tältöppningen. Det var storbonden som precis hade hittat en skäggig svensk cyklist. Jag förklarade yrvaket men förvånansvärt snabbt vad jag gjorde där och bonden godtog det hela. Jag skämtade och sa att jag hade hoppats att inte bli upptäckt, trots att jag lagt märke till gyttjiga bilspår på betonggolvet. Han skrattade och sa att jag hade otur eftersom han brukar köra en inspektionsrunda runt sina ägor varje söndagsmorgon. Jag höll med om det var otur. Innan bonden inspekterade vidare så sa han att jag var välkommen till gården för morgonkaffe – men jag tackade nej för jag hade helt andra planer för den tidiga dagen.

Jag tog mig till gränsen via en grusig genväg som gick någorlunda parallellt med järnvägen och slapp på så vis ta vägen via byn Ladybrand. Jag stämplade ut ur Sydafrika och in i Lesotho. Atmosfären blev genast annorlunda. Där fanns drag åt mild kaos istället för det timida stillhet som rådde på den sydafrikanska sidan av gränsen. Människor ville ha min uppmärksamhet, ljudnivån var högre, mat lagades på enkla grillar direkt på gatorna, och försäljarna var betydligt mer påträngande. Det var helt enkelt en gammal hederlig gränsby. Jag fortsatte snabbt mot de centrala delarna av Maseru. Plötsligt tog en vit kvinna tag i mig i farten och berättade att hon också är cyklist, eller i alla fall har varit, eftersom hon numera är lärare, och att hon tycker det är jättekul att se en cyklist från Europa och att jag måste bo hemma hos henne och hennes familj och att det även är jättekul att jag är från Sverige eftersom hennes make är från Finland, men att jag får vara beredd på lite stök eftersom hon har fyra barn och att hon inte har mycket mat hemma eftersom hon inte får lön förrän vecka efter och att hon dessutom nyss betalat böter för att ha stannat över visumtiden i landet. (Ja, hon pratade faktiskt snabbt och mycket och utan punkt). Jag följde med och slog upp tältet i deras trädgård.

Jag lämnade Maseru en sen förmiddag och åt en lika sen frukost på en trappa till en butik och tittade samtidigt på när en knubbig kinesiska dirigerade veckans eller kanske månadens byte av affärens gasbehållare. De förvarades i en stålbur och nya och fulla behållare skulle in i buren och gamla och tomma skulle ut ur den och vidare upp på lastbilsflaket. Och det gäller att inte blanda ihop dem. Kinesiskan styrde upp det hela med järnhand. Jag kunde inte låta bli att titta en extra stund innan jag gav en svart gatukatt resterna av min mat och cyklade upp i bergen.

Strax utanfär Maseru…

Jag trampade någorlunda enkelt över några mindre bergspass, eller kanske var det vanliga backar, innan den första utmaningen kom i form av Bushman´s Pass. Jag cyklade fortfarande på asfalt och trafiken var långt ifrån lika tung som i Sydafrika, men backarna var otroligt branta och ofta fick jag leda cykeln. Jag har aldrig satt prestige i att cykla hela pass, jag tycker det är skönt att hoppa av och gå ibland. Hastigheten är nästan densamma och när man går vilar man cykelmusklerna och tvärtom. Dessutom är det aldrig bra att bränna ut sig. Beroende på var man cyklar någonstans kan bergen fortsätta, i dagar och i veckor, kanske till och med i månader. På toppen stod två pojkspolingar och försökte sälja sten till mig. En vacker sten förvisso och killarna var ju uppenbarligen fattiga – men sälja sten till en cyklist är nog ett dödfött projekt. Men det är bra att de i alla fall säljer något istället för att bara uppgivet utbrista:”give me money”. Jag skrev någonstans att jag underskattade Lesotho. Och det gjorde jag verkligen. Landet som ligger helt omgivet av Sydafrika har få eller inga släktdrag med grannlandet. Fattigdomen var mycket större än vad jag hade räknat med och en stor del av landets medborgare lever uppenbarligen ett hårt liv. Vägarna var, efter att asfalten tagit slut i byn Thaba-Tseka, extremt dåliga. Verkligen extremt dåliga. Och då snackar vi huvudvägen genom de centrala högländerna. Hästar är fortfarande betydligt vanligare transportmedel än bilar. Cyklar är det ingen som använder. Knappt någon som åker kinestillverkade motorcyklar heller. De flesta går, sen är det ett steg upp till de som rider. Sen inget. Och sen till den lilla klicken som har bil eller har råd att köpa plats i en. Landet hade däremot en del släktdrag med Etiopien. Bergen, småbyarna med runda små hus, fast här var väggarna byggda av sten istället för trädgrenar. Om jag stannade och riktade blicken mot till synes öde bergssluttningar så såg jag snart herdar och deras får. I Lesotho har bergen ögon, precis på samma sätt som i landet på Afrikas horn. En del av herdarna hade hundar med sig som hjälp, och flera människor inne i huvudstaden Maseru hade varnat mig för dessa. De skulle vara stora och elaka. Sanningen är nog att de hundar i form av Caucasian ovcharkas och Tibetanska mastiffs som jag träffat på skulle kunna använda de lesothiska herdehundarna som tandpetare. Marco Polo lär en gång ha beskrivit de tibetanska jyckarna som ”stora som åsnor och med en röst lika kraftfulla som ett lejon”.

Lesotho, som under kolonialtiden kallades för Basutoland, är för övrigt det land vars lägsta punkt är högst i världen. Den punkten ligger där floderna Makhaleng och Senqu sammanflödar på etttusenfyrahundra meters höjd.

Den ena pojkspolingen…

Oden gav mig styrka att komma över passet. Tack Oden.

The kingdom in the Sky…

The kingdom in the Sky…

The kingdom in the Sky…

The kingdom in the Sky…

The kingdom in the Sky…

The kingdom in the Sky…

När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen så började jag bli trött och började leta efter någonstans att tillbringa natten. Efter en stund kom jag till en lodge som låg i en vacker dalgång, nästan insprängd mellan klippväggarna. Där fanns en liten flod som gav upphov till grönska, något som är ovanligt i bergslandet, då nästan alla träd är nerhuggna. Men vem kan beklaga på det, det kan bli tjugo minusgrader i de högst belägna byarna och människorna vill såklart överleva vintern. Jag knackade hur som helst på och frågade om jag fick tälta i trädgården och bossen sa att de höll på att renovera och inte skulle öppna förrän om en månad, men att det gick bra att tälta. Dagen efter fortsatte jag uppför God Help Me Pass och sedermera även Blue Mountain Pass. Lesotho kan verkligen det där med namn och slogans. Landet i sig kallas ju i turistbroshyrerna för ”The Kingdom in the Sky” och det klingar ju onekligen bättre än till exempel: ”Falköping – Sveriges kotätaste kommun”. Jag vill inte säga det rätt ut, men Falköping borde nog hyra in Lesothos PR-konsulter.

Andra natten campade jag också på baksidan av en lodge – men denna var öppen och jag var tvungen att betala. På lodgen träffade jag de första turisterna på flera veckor. De reste runt i en jeep och hade nyss köpt land utanför Kamanjab i Namibia och planerade att öppna en egen lodge. Det var nästan så jag kände en viss avundsjuka.

Vägen ner till en flod. Sen bar det uppåt igen.

Senqu River – senare Orange River. Jag har korsat den några gånger vid detta laget…

The kingdom in the Sky…

En liten by någonstans längs vägen…

Den tredje dagen så hände det fruktansvärda. Det var den jobbigaste dagen hittills och jag hade gjort flera höga pass, varav det sista var precis under 2900 meter högt. Dåligt väder kom in och jag såg att regn föll över bergskedjan precis norr om den jag trampade över. Molnen blev blålila, men jag hann över passet innan ovädret drog in. Dock hann jag bara ner några hundra meter innan bakdäcket blev platt. Jag svor och kollade på himlen. Mörkare för varje minut. När jag några dygn tidigare befann mig i Bloemfontein så lagade jag fyra pyspunkteringar på framhjulet. De hade jag antagligen fått under under sandstormen när jag drog cykeln bredvid en större väg (sikten var noll och jag vill inte bli påkörd). Sen hade jag fått ytterligare en punktering på samma hjul tidigare här i Lesotho. När jag morgonen därpå såg att däcket återigen var platt fick jag nog och slängde innerslangen (den hade dussin lagningar och var ett par år gammal) och satte in min reservslang. Nu när jag stod där nedanför passet med dåligt väder på ingång hade jag tre lagningslappar kvar. När jag tog bort däcket såg jag att området mellan ventilen och själva slangen spruckit. Ventilen hängde bara fast i slangen till hälften, som i en sena på ett halvt avslitet finger. Jag försökte laga sprickan med mina sista lagningslappar, men det gick inte. Därmed var jag för första gången på över 82 000 kilometer utan lagningslappar. Det var tillika första gången på 82 000 kilometer som jag var utan reservslang. Och det var även första gången på 82 000 kilometer som ventilen gått sönder. Reservslangen hade jag ju satt in i det andra hjulet mindre än tjugofyra timmar tidigare. Vilka otroliga sammanträffanden! Men allt som kan ske kommer ju förr eller senare att göra det. Shakespeares apor och allt det där ni vet! Sen började det regna. Det var första gången på sex veckor.

Jag gick där i regnet på tvåtusenfemhundra meters höjd och kunde inte tro att jag en vecka tidigare hade åtta lagningslappar och en reservslang. Och nu inget kvar av det. Och att jag samtidigt befann mig i ett land där så gott som ingen cyklar. Jag hade kanske tjugo kilometer till Thaba-Tseka, och jag hann gå cirka fem kilometer innan det första fordonet passerade. Det var en lastbil med cirka trettiofem andra liftare ombord. En beriden herde med den klassiska ullkappan dök upp i samma ögonblick och hjälpte mig att få stopp på lastbilen. Jag slängde upp cykeln på flaket och fick trängas rejält resten av vägen. Mina medpassagerare fördrev tiden i regnet med att sjunga och klappa takten och glädjevrålen ekade bland bergen när även jag började klappa takten till deras sång. Inte för att jag planerar att sluta cykla och börja lifta på heltid, men ska sanningen fram så är många av mina mest minnesvärda stunder de gånger något liknande händer – något som inte handlar om cykling. Vilken ironi, egentligen. Hade det inte regnat hade ni fått se en bild.

Hjältarna! Lägg märke till ullkappan. Ett klassiskt plagg från Lesotho.

Jag campade återigen på baksidan av en lodge. Rätt över gatan låg det några bildäck och andra ting som vittnade om en enkel verkstad. Jag gick dit och visade min slang och någon tog upp en telefon och ringde till en annan person, och de sa att de nog skulle fixa det. Efter en timme kom det en äldre herre och han nickade bara en aning surt för att att han tvingats återvända till jobbet. Han skar ut en ventil från ett bildäck och fäste den på min fälg. Ventilhålet i fälgen fick han förstora med en rundfil för att få den grova bilventilen att passa. När jag gick tillbaka till tältet hade de fortfarande inte lyckats få slangen tät. Efter lite strul morgonen därpå fick jag tillbaka hjulet. Däcket var uppblåst och stenhårt. Jag betalade bra. Killarna sken upp. Jag gillar inte att bli lurad, men betalar gärna extra bra – för ett väl utfört jobb, för en tjänst eller för en vara som ändå är extremt billig. Jag ser det som, med en annan resenärs ord, som bistånd utan förskingring eller inkompetens. Från hand till hand utan massa omvägar via pappersvändande byråkrater som lärt sig världen via platt universitetsteori. Att resa i fattiga länder och betala bra för ett bra utfört jobb och bra utförda tjänster är det bästa biståndet. SIDA kommer inte i närheten.

Jag stannade för lunch i en by och när jag tittade ut så stod tre hästar bundna på ett av byns torg. Senare var det bara en kvar. Lägg märke till pålen hästen är bunden vid. Den finns såklart just där just för att binda hästar vid, när man har ett ärende på stan. Visst är det lite Vilda Västern över det hela?

Jag var orolig att ventilen plötsligt skulle lossna och jag krascha när jag lämnade byn. Jag bestämde att inte cykla snabbare än tjugo kilometer i timmen förrän jag lyckats få tag i en ny slang. Det var å andra sidan inga problem eftersom asfalten försvann till förmån för grus och gruset snart försvann till förmån för sten, klippor och djävulskt branta backar. Jag kom inte upp i tjugo kilometer ens när när det var nedförsbacke. Jag passerade en djup dal och tog mig över en flod via en mycket smal bro och sen var det dags att påbörja en tolvhundrametersstigning, som dessutom sjönk emellanåt så att den praktiska stigningen blev nog mer än tvåtusen höjdmeter. Nu nådde jag ju inte toppen, utan jag la av att cykla i byn Linateng efter cirka fyrtiofem kilometer. Klockan var sen eftermiddag och jag var trött. Jag såg ett sjukhus och gick in och frågade om jag kunde campa där. Det gick bra och jag fick till och med sova över i en lärosal av något slag.

Dessa vägar…

The kingdom in the Sky…

Den första natten på sjukhus…

Sjukhuset från utsidan..

Samma by ovanifrån. Sjukhuset är husen med de röda taken längst bort i byn.

Dagen efter fortsatte jag uppför. Efter elva kilometer hörde jag hur luften försvann från bakdäcket. Jag hade väntat på det men ändå hoppats på att klara mig över de två sista passen och in till Sydafrika där jag skulle kunna få tag i reservdelar. Men det gick inte. Jag analyserade min situation. Jag kunde inte laga slangen med traditionella metoder. Det är fakta. Jag funderade på vilka icketraditionella metoder som jag skulle kunna ta till för att fylla däcket. Gräs och löv? Rent teoretiskt skulle det nog fungera att klippa sönder några av mina civila kläder och fylla däcket med trasor, men ska jag vara ärlig så ville jag inte prova det alternativet av en ren ekonomisk anledning. Lifta eller vandra låg alltså på agendan. Skulle jag gå så skulle fälgen till sist bli förstörd. Alltså var det lifta som gällde. Dessvärre hade jag varit ute på vägen i tre timmar och inte en enda bil hade passerat under tiden. Jag började vandra uppför och efter en stund kom jag till en by där en röd pickup var parkerad. Jag knackade på det intillliggande huset för att fråga om jag kunde hyra bilen och en förare, men ingen öppnade. Jag väntade. Efter en stund kom det en kille och jag berättade att jag ville hyra bilen. Han sprang iväg för att leta rätt på ägaren. Efter en timme var de tillbaka. De ville gärna hjälpa till men berättade att bilen var i för dåligt skick för att ta sig över passet, så jag fortsatte att gå. Jag gick i en timme till. I byarna undrade folk varför jag ledde cykeln och jag fick hela tiden höra att det var ”too far” att fortsätta till fots. Barnen skrattade åt mig, men vem kan klandra dem.

Bilen jag försökte hyra…

Skolbarn. Som vanligt på väg till- eller ifrån skolan. Eller i vissa fall lekandes på skolgården. När har de egentligen lektioner?

Efter ytterligare en stund såg jag hur den röda pickupen sakta tog sig över en kulle, mot mig. När de kommit ifatt mig sa de att de nog kunde hjälpa mig till bynLinakaneng, men inte längre än så. Vid den byn börjar den branta stigningen till passets topp. Jag blev tacksam och slängde upp cykeln på flaket. Efter en stunds körning började det hagla och det övergick sen till ösregn. De släppte av mig vid en korsning och förklarade att vänstersvängen leder till passet och högersvängen till byn och till en systerklinik till det sjukhus jag hade tillbringat natten på. De rekommenderade mig att söka skydd där och att inte gå högre upp i bergen i det rådande vädret. Jag höll med. Jag knackade på sjukhuset och förklarade min situation. Jag var välkommen att stanna där tills vädret blev bättre eller tills en bil passerade. Det verkade som hela byn visste om min situation för jag fick höra att jag kunde stanna på sjukhuset och att någon skulle hämta mig om det passerade en bil. Jag fick tillbringa tiden i något sorts  övernattningsrum för sjuksköterskor och kollade på såpoperor på Telemundo resten av dagen och kvällen. Jag hann lära känna de till engelska dubbade karaktärerna i serien Corazón Partido riktigt bra. Sen somnade jag. Vid sjutiden på morgonen hade fortfarande inte någon hämtat mig med orden att en bil var på ingång, så jag tycket det var lika bra att fortsätta knuffa cykeln uppför passet. Hellre det än fler såpoperor framför Telemundo. Men nu hade turen återvänd för jag var bara ute på vägen en halvtimme innan ett fordon dök upp. Jag signalerade att de skulle stanna. Och ja, de hade plats för mig och cykeln. Betydligt bättre service i Lesotho än i SJ- och SL-dominerade Sverige.

Ett par timmar senare hade jag kommit över bergen och jag hoppade av vid avtagsvägen mot Sani Pass. Dagen innan hade jag endast ätit flingor till frukost och detsamma en gång till framåt kvällen, och inget alls hittills under denna dag, så jag var en aning skakig och yr. Jag visste inte hur länge jag skulle bli kvar uppe i bergen och tyckte att det var bäst att hushålla med den mat jag hade kvar. Men turen fortsatte och jag blev snabbt upplockad av en vit pickup som skulle upp över Sani pass. Jag satt på flaket tillsammans med min cykel och nu unnade jag mig en frukost. En burk sardiner i tomatsås och en burk juice som jag av någon anledning haft i väskorna i ett par dagar. Det var trist att inte kunna cykla, men det var samtidigt kul att sitta där på flaket och känna vinden mot ansikten. Jag åt min makrill medan bilen krängde allt högre upp i bergen. Vägarbetare och herdar vinkade åt mig när vi passerade. Jag njöt av friheten, av att jag lyckats ta mig över bergen med en stympad cykel, av att jag slapp se fler avsnitt på Telemundo, av vyerna, och av maten trots att jag hela tiden fick tomatsås i skägget. Så här känns det att resa, tänkte jag. Slappa på stranden kan jag göra när jag är pensionär. Flyter allt på utan missöden blir det lätt enformigt. Lite stryk är bara roligt och nyttigt att få. Bara man ler som svar.

Den Förlorade Liftaren tog en bild från flaket…

Saker man ser när man liftar uppför Sani Pass…

Utsikt från toppen…

En stund senare… Lägg märke till molnen…

En av kontinentens vackraste vägar. Jag har velat se den i många år. Men det var vackra tjugo meter!

Jag visste inte riktigt hur långt människorna i den vita pickupen skulle. Men jag var glad för varje kilometer som jag kunde följa med. Senare visade sig att de skulle långt in i Sydafrika och att jag kunde hänga på så långt som jag önskade. Vi tog oss över den högsta punkten på det så berömda Sanipasset och utsikten var hänförande på den södra sidan. Nere i dalen låg det moln, vilket såg fantastiskt ut. Men när vi en stund senare körde in i dem var det inte lika roligt. Regn och dimma. Längs den mest berömda delen av vägen, den i ingenmanslandet, var sikten var knappt tjugo meter. Men som någon sa: De tjugo meterna var verkligt spektakulära! En stund senare blev jag avsläppt i den lilla staden Underberg.

Efter tid senare rullade jag in i Howick och slog upp mitt tält under ett citronträd där det stannade i tre dagar. Men jag befann mig inte inne i tältet hela tiden utan det hände att jag gjorde små promenader och utflykter. Ofta gick dessa små eskapader till mina värdars kök där det fanns öl och ibland vin och garanterat alltid spännande anekdoter från världens hörn. Jag hade några veckor tidigare mejlat dem för att få höra deras synpunkter om min tänkta rutt genom deras delstat och blivit hembjuden. Vi hade aldrig tidigare träffats men vi märkte snart att vi hade många beröringspunkter. Bridget, med efternamnet Ringdahl, hade en svensk farfar. Hon har studerat i Lund. Hon cyklade en gång genom Småland mitt i vintern tillsammans med Cass Gilbert, en cyklist som jag haft viss kontakt med via nätet. De träffade Janne Corax, och bodde hemma hos honom några dagar. Dessutom visade sig att andra halvan av värdparet, Carlos, är boss för ett trekkingföretag med en hemsida som jag ofta var inne på för att få inspiration när jag för några år sedan funderade på att vandra i Drakensberg. Världen är liten.

Bridget och Carlos och lille Gabriel – kanske världens bästa värdar!

Under ett citronträd…

Nu i efterhand kan jag inte minnas om jag fick några råd angående cykelrutten eller inte, men det gick bra i alla fall. Fast inte helt bra. Det var ingen höjdartid som väntade mig, med dåligt väder, mer cykelstrul, och vägar med livsfarlig trafik som jag till sist valde att lifta bort. Det var ingen lång sträcka men helt klart värt det. Jag ville gärna komma bort från området med livet i behåll. Under tiden fortsatte varningar om att jag ska akta mig för vilda djur att strömma in från diverse sociala medier. Inte ett ord om vild trafik.

Jag tog mig genom Zululand och staden Ulundi där den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini kaBhekuZulu regerar. För tvåhundra år sedan satt Shaka Zulu, södra Afrikas motsvarighet till Djingis Khan, på samma tron. Han lyckades med att förena många av de norra Ngunifolken på samma sätt som den mongoliske erövraren hade gjort med stäppfolken sexhundra år tidigare. Shaka Zulu har betraktats som ett militärt geni men även fördömts på grund av sin regims brutalitet. Staden Ulundi var även skådeplats för det sista slaget i Zulukriget.

Shaka Zulu som staty vid Camden i London. Bilden är tagen från Wikipedia.

Vackra men ganska tuffa vägar i Zululand i KvaZulu-Natal…

Tugelafloden…

Cykelproblem strax utanför en zuluby medan solen höll på att gå ner?  Fråga om campinglov och fixa sen punkteringen inne i tältet med regnet smattrande mot tältduken. Kortet är taget morgonen därpå.

En väldigt vacker nattfjäril…

En väldigt vacker nattfjäril…

Zululand…

Black Umfolozi och en för området endemisk brunblek flodkossa – naturligtvis extremt sällsynt.

Till sist korsade jag gränsen till Swaziland. Jag såg mycket fram emot det lilla landet som jag egentligen inte visste något om. Men jag tyckte mig snart ana en atmosfär av fridfullhet och av lugn. Efter ett par timmar kom jag till en by och frågade runt efter vatten. Jag blev hänvisad till ett litet hus där det bland annat fanns en swazisk motsvarighet till ett systembolag. Jag fick höra att det fanns vattentankar på andra sidan huset så när jag ledde runt cykeln träffade jag på en vit man som troligen var husets ägare. Jag frågade honom vad han ansåg att sova i bushen i Swaziland och han försäkrade att det inte skulle vara några problem. -I Swaziland tar vi hand om varandra, sa han.

Som vanligt kom jag in i ett mer tättbebyggt område när jag skulle börja leta folktomma områden att tälta på. Det slår nästan aldrig fel. Men till sist hittade jag en torr flod, eller bäck, där jag slog upp mitt hem. En stig gick tio meter därifrån och jag hörde röster ett par gånger på kvällen. Långt bort i väster mullrade det och mörkret slets ständigt itu av hundratals blixtar. Dagen efter blev extremt varm och ett par gånger fick jag söka skydd i busskurer av sten. En annan gång fick jag cykla in på en sidoväg och tigga vatten från en farm. Nu var byarna plötsligt helt borta. Det slår nästan aldrig fel. På kvällen hoppade jag över ett stängsel och slog upp tältet djupt inne i bushen, precis söder om Hlane, Swazilands mest berömda Nationalpark. På morgonen cyklade jag fram till entrén och hörde mig för om vad som gällde i parken. Jag fick inte cykla, men en enligt kvinnan som bestämde kostade det ca 300 kr för en kort så kallad Game drive, vilket jag tyckte det var värt. Det var ett helt okej pris. Det är ju alltid kul att få se lite av de djur som människan trängt undan och som nu endast lever i små fickor av vildmark här och där, ofta bakom elstängsel. När jag lyckats få fram summan genom massa mynt och mindre sedlar som jag haft liggande i styrväskan och i mina fickor klämde kvinnan fram att det var ett minimum med två personer för en Game drive, men att det skulle gå bra om jag köpte två platser istället för en. Jag stönade. Jag har aldrig förstått varför man inte kan få all information serverad samtidigt, utan att man i Afrika ofta får det utportionerat så att man måste ta ställning till den flera gånger om. Det är slöseri med tid och energi. Nu dubblades alltså priset, efter att jag under tre minuter rotat fram exakt den summan hon först talat om. Och detta hände dessutom innan jag fått mitt morgonkaffe. Jag hade glömt att köpa nytt. Hur som helst tyckte jag att det blev för dyrt så jag sa att jag skulle vänta och se om det dök upp fler turister som jag skulle kunna ansluta mig till. Under tiden satte jag mig i skuggan på den stora plattform där vaktkuren var placerad. Men där fick jag inte sitta utan kvinnan sa att jag kunde sätta mig under trädet vid sidan om plattformen. Jag gick dit och såg att platsen var full av antilopskit och taggiga grenar. Jag gick tillbaka till kvinnan och frågade varför hon bett mig sitta på marken där det dessutom var fullt av avföring, men jag hann bara halvvägs in i meningen innan jag tappade humöret och berättade att jag inte längre var sugen på att se parken. Jag cyklade därifrån, besviken. Tio minuter tidigare hade jag anlänt till platsen full av glad energi och taggad för upplevelser. Och så vände allt för att Swazilands mest osmidiga människa jobbade i entrén. Jag stannade några hundra meter därifrån för att äta frukost och när jag var klar reste jag mig från stenen och fastnade i en vänta-lite-buske. En tagg hade piercat min överarm och kommit ut på andra sidan, efter en resa på drygt en centimeter under mitt skinn. Det gjorde inte så ont, men det tog ett tag innan jag tagit mig loss från busken. Innebörden i Charles John Anderssons skämtsamma smeknamn på busken i fråga blev plötsligt solklar.

Ha alltid ögonen med dig när du tar ner tältet på mogonen…

Jag gillade verkligen Swaziland!

Vackra lugna vägar – denna leder från Sydafrikas gräns.

Vätskepaus och firande av ett nytt land!

Tuffa vägskyltar nära entrén till Hlane Nationalpark. Jag kunde plötsligt inte ställa om self-timers till tio sekunder utan jag fick hålla till godo med två sekunder. Det är därför jag ser så konstig ut. Två sekunder är inte mycket om man ska trycka på avtryckarknappen och sen springa fram till cykeln och dessutom försöka spela snygg.

Några kilometer senare byttes vildmarksområdet ut mot oändliga fält av sockerrör och i fjärran ett raffinaderi med rykande skorstenar. Det var så tydligt, just där, hur illa det egentligen står till med de vilda djuren och deras boplatser. Byar, vägar, fält, sockerrör, fabriker och så mitt i det, avskiljt av stängsel, en pyttelitet område fullt av djur, som måste beskyddas för att inte tjuvjägare ska göra traditionell vietnamesisk medicin eller handtag till jemenitiska dolkar av dem. Jag cyklade vidare och några mil senare kom jag till en korsning där en skylt berättade att där fanns ännu ett game reserve. Jag cyklade dit. Där fanns inga av de fem stora men väl giraffer, zebror och antiloper. Jag betalade cirka trettio kronor i inträde och tog sen med hojen och började cykla runt i reservatet. Efter några minuter hörde jag ett brak på min högra sida och ett par stora svartvitrandiga djur galopperade in i vegetationen. En stund senare såg jag en giraff. Vilka fantastiska djur det är. En stund senare insåg jag att där fanns två till precis i närheten och jag stannade i en glänta i en halvtimme och beundrade dem. På vägen tillbaka till det lilla högkvarteret träffade jag på ägaren och vi snackade en stund. Det var skönt att för en gångs skull träffa någon som inte varnade mig för lejon. ”Du kan lägga ett blodigt köttstycke inne i tältet, lejonen kommer inte röra det. De kommer kanske röra sig utanför tältet och sniffa i luften, men de kommer inte försöka ta sig in i tältet. De enda djuren man eventuellt ska oroa sig för när man tältar är hyenor.” Har man jobbat som parkvakt i Krueger National Park i Sydafrika under många år borde man veta vad man pratar om.

Hey human…. Is that a… bicycle?

Hej, jag är en giraff och ser alltid ner på människor.

Jag hann över Lebombobergen och korsade gränsen till Mocambique under dagen. Trots att jag flera gånger blev hindrad av gränsvakter som ville ha öl så hann jag även ut ur gränsområdet. Det tar faktiskt inte många sekunder att säga ”Nej, du får inga öl”. Det regnade och mörkret föll snabbt så jag satte upp tältet på första bästa plats, vilket visade sig ligga en bit ner i en slänt. Jag var tvungen att rensa bort lite stenar för att få plats, men tyvärr måste ja ha väckt några termiters vrede för på morgonen var en stor bit av tältbottnen uppäten. Dagen efter cyklade jag de sista sex milen in till Maputo där jag stannade i fem dagar.

Där var en märklig blandning människor som bodde på det hostel där jag tagit in. Eftersom Maputo är en dyr stad hamnade många av den sortens människor som annars ofta bor lite finare på ett slitet vandrarhem. Där fanns affärsmän från Kashmir och Turkiet och där fanns backpackers från Europa, en cyklist från Västgötaslätten och en svenskt frukterian som inte ville bo i Sverige eftersom flygplanen där minsann släpper ut så kallade chemtrails, och där fanns en säkerhetskonsult från den belgiska ambassaden. Den sistnämnde satt inne på bra information om min tänkta rutt längs Limpopoflodens östra sida. Jag hade finkammat nätet utan att hitta något matnyttigt om området. Min Michelinkarta visade förövrigt att gränsövergången till Zimbabwe i slutet på denna väg – var stängd. Men enligt säkerhetskonsulten var den öppen. Vägen var dessutom till två tredjedelar asfalterad. Endast en sträcka på cirka tio mil i mitten var fortfarande sandväg.

Mitt hem i Maputo. Här kunde jag sitta som en kung medan jag tittade ner på alla backpackers.

Efter att ha följt kusten under ett par händelsefattiga och regniga dagar kom jag till den avtagsväg där jag skulle svänga av mot staden Chokwe och sedermera bron över floden Limpopo. Limpopo är, förutom att vara en delstat i Sydafrika och en flod i Mocambique även en systerpark till den världsberömda Krugerparken i Sydafrika. Det är helt enkelt östra halvan om vildmarksområdet. Men medan Kruger är full av djur så finns det så gott som inget kvar i Limpopo. De är borta, dödade, vissa för mat, vissa för pengar, och vissa för att en del extremt fega och patetiska människoparodier tycker det är kul att skjuta dem för att sen såga av deras huvuden och spika upp det hemma på väggen som en inbillad trofé.

Så jag cyklade längs Limpoposkogen i flera dagar utan att se ett enda djur. Där fanns några fåglar i luften och gott om insekter och kryp, bland annat kryllade det av african giant millipedes som jag fascinerades av. I början tyckte jag att dem nästan var lite obehagliga. Efter tre dagar kunde jag ta upp dem med handen. Men vänjer sig vid allt. Det bästa ifrån denna del av resan var att det återigen blev lätt att hitta sovplats i bushen. Där fanns byar, men de passerade man snabbt. Som vanligt la jag stor vikt vid att hitta en bra viloplats. Jag beaktar vindriktning, kommande solnedgång och den mer avlägsna gryningen. Jag letar efter termitstackar, myrstigar, mystiska hålor i marken, ruttna trädgrenar som kan falla ner och gamla träd som kan blåsa omkull, samt spår efter människor, getter och nötkreatur, jag brukar se om där finns tecken på hur vattnet som samlas på marken vid regn uppför sig och om jag syns från vägen.

Strax norr om Maputo…

Resans första baobabs – vilka sinnessprängade träd! 

What? Only 85 k´s? Not good, not good at all, stupid human!

Giant African Millipede…

Renskrubbad tältplats…

Limpopo. Jag antar att Krueger Nationalpark börjar på andra sidan kullarna i horisonten…

Matlagning och läsning på kvällen. Bättre än själva cyklandet…

I början var vägen mycket bra med efter någon dag blev asfalten sämre och sen ännu sämre och till sist försvann den till förmån för en grusväg som blev allt sämre och som till sist bestod av tvättbrädessand kombinerat med gyttja. Jag var glad att inte regnsäsongen har startat fullt ut. Ofta var vägen även vacker, sanden hade exakt den afrikanska ton av rött som jag tycker så mycket om. Till höger om mig gick järnvägen som är en av de få i Afrika söder om Sahara som faktiskt fungerar. Jag funderade över vilka det var som hade byggt den och under vilka år. Hur hade Limpoposkogen sett ut på den tiden? Hur hade den låtit under de kolsvarta nätterna? Hade arbetarna sovit oroligt, plågade av sumpfeber och lejonfrossa? Vad pratade de om när de satt runt lägereldarna på kvällarna? Hade historierna om de legendariska människoätarna från Tsavo – the Ghost and the Darkness, de två unga lejonbröderna som dödat och ätit cirka fyrtio arbetare under bygget av järnvägen mellan Mombasa och Victoriasjön år 1898 även nått denna avkrok?

Efter en kväll, en dag och en förmiddag kom asfalten tillbaka. Dessvärre hade arbetare lämnat sandhögar mitt uppe på vägbanan så ingen kunde använda vägen under ytterligare fem mil. Jag log. Till höger: en järnväg, i bra skick, men som få människor använder. Till vänster: en asfaltsväg som de har gjort obrukbar i och med sandhögarna som de lämnade efter sig när de la ner arbetet med asfaltera hela sträckan. Och så i mitten: en katastrof till sandväg, och tillika vägen som alla använder.

Jag är glad över att inte hela vägen var så här…

Här var det bättre – kul bit…

En by. Masterna syns på en mils avstånd och gör det lätt att veta när man kan fylla på vatten…

Ett träd, ja.

Man ska alltid utmana systemet!

Men till sist försvann sandhögarna och det gick åter att cykla på fin asfalt. På en fredag eftermiddag kom jag till gränsbyn Chicualacuala och nu var den stora frågan om gränsen till Zimbabwe var öppen. Ingen längs vägen hade påstått att den var stängd och det var ett gott tecken. Jag tänkte bara köpa något att dricka innan jag prövade lyckan så jag gick in i en bar beläget i den oväntat ståtliga järnvägsstationen som portugiserna en gång byggt. Samtidigt kommer en vit herre i 60-årsåldern fram till mig och räcker fram handen och säger att han förstår att jag måste vara cyklisten som folk har ringt och berättat om. Först blev jag orolig för att mannen jobbade som någon sorts gränsvakt och nu skulle berätta att gränsen var stängd. Men det var inte det jag fick höra. Den kommande kvällen bjöd istället på öl, grillat kött och några av de mest intressanta levnadshistorier jag någonsin hört.

Mannen hette Dereck och hade nederländskt ursprung, men hans släkt hade bott i Afrika i många generationer. Han var född i Zambia men hade under större delen av sitt liv jobbat på den stora familjegården i Zimbabwe. Han hade haft etthundrafem anställda och genom det i Afrika så vanliga extended family-konceptet hade han i slutänden försörjt över tvåhundra familjer. För drygt fyra år sen hade regeringsmän kommit till hans gård och berättat att han nu ej längre var ägare till den. De skulle härmed ta över den. Han vägrade och hade skrikit genom dörren att han skulle skjuta den förste som öppnade. I en påföljande rättegång där Dereck hade överklagat beslutet om konfiskeringen av hans hem, hade domaren sagt att han ”inte ens kommer att titta närmare på ärendet” och sen lagt till att Dereck hade fyra timmar på sig att lämna gården, där han jobbat hela sitt liv. Fyra timmar. På något sätt hade sen Dereck och några av hans trogna arbetare smugglat trehundra kor, nattetid, över gränsen till Mocambique. Han hade därefter låtit okända människor ta hand om dem, vänner till vänner, människor som pratar sina egna afrikanska språk, människor som fortfarande är bundna till varandra oberoende av de landgränser som drogs under kolonialtiden. -Flera veckor senare, efter att ha drivit omkring i Zimbabwe och satt min familj i säkerhet i Sydafrika, reste jag till Mozambique och letade reda på den man i bushen som tagit hand om mina djur. Till sist hittade jag honom. Han hade alla djuren kvar. Alla trehundra. Inte en enda ko saknades. Djuren var det enda jag ägde. Han hade räddat min framtid, berättade Dereck över en nyöppnad öl.

Efter ett tag beslöt sig Dereck för att stanna kvar i gränsbyn. Han köpte upp den gamla övergivna tågstationen och gjorde om den övre halvan till hotell (där jag blev inbjuden att stanna gratis, men jag hoppas att han lär sig ta betalt i framtiden. Av mig vägrade han ta emot pengar för rummet, ölen och det grillade köttet). Troligen hade han köpt stationen för pengarna han fick när han sålde sina smuggeldjur. I nedervåningen har han inrättat en bar och i den gamla vänthallen står ett biljardbord som ständigt användes av byns ungdomar. -Jag älskar människorna här, berättade han. -Du kan knacka på vilket hus som helst och berätta att du behöver hjälp, med sovplats eller med annat. De kommer göra allt för att hjälpa dig. -Jag tror att jag kommer stanna här resten av mitt liv.

Vi satt och drack och åt och ibland gjorde bybor oss sällskap. Byns chef eller borgmästare kom förbi, hälsade, skrattade, åt lite, drack lite och flög plötsligt upp och slog sig på magen i panik. Någon insekt hade bitit honom. Derecks gamla förman från farmen i Zimbabwe kom förbi, tyst sammanbiten och nykterist. Han kallades för Danger. Han hade valt att flytta med sina gamla chef över gränsen för att fortsatta att jobba åt honom. Samtalen gick vidare. Derecks kunskap om södra Afrika tycktes vara obegränsad. Han fruktade leoparder långt mer än lejon. -Vad du än gör, titta aldrig en leopard i ögonen. Han berättade att en del vita farmare i Sydafrika har börjat röra sig mot Kongo eftersom att de inte längre känner sig trygga i hemlandet. Han berättade att många djur i Gonarezhou Nationalpark, som jag dagen efter skulle cykla genom, är ovanligt skygga eller i vissa fall: ovanligt aggressiva mot människor. Orsaken var att människor hade skjutit mot dem med kalasnjikovs under kriget. De flesta djuren överlevde, men mindes. När de undersöker döda djur hittar man än idag ofta kulor i deras hud, inbakade i ärrvävnad som vittnesbörd av människans galenhet.

Dereck utanför sitt hotell.

Dereck hade även berättat att det hade passerat tre andra cyklister under de fyra åren han bott i byn. Det var en sydafrikan som hade svängt söder på andra sidan gränsen. Han hade följt en väg med det inbjudande namnet ”Land Mine Road” som går längs med gränsen och sen vidare till gud vet vart. Sen var det ett par andra cyklister som hade försökt cykla från andra hållet, från Zimbabwe till Mocambique. De hade blivit stoppade av parkvakter och blivit tvingade att lifta. Nu hade turen kommit till mig

”Håll utkik på det gamla järnvägsspåret. Ibland kan man se geparder sitta där. Men du behöver inte vara rädd, de attackerar aldrig människor. Men geparder är otroligt nyfikna så de kanske springer efter dig ett tag”.

Det var med de orden Dereck önskade mig lycka till när jag lämnade byn och började trampa västerut. Planen var att ta mig över till Zimbabwe och sen försöka göra mig osynlig så att inga tvåbeningar i uniform skulle sätta pinnar i hjulen. Men tjänstemannen som stämplade in mig var cool. Inga protester, inga hindrande pinnar, bara några smått förvånande frågor: -Du vet att det är en nationalpark här va? Jag svarade att jag visste.

Strax efter gränsbyggnaderna cyklade jag förbi en rostig skylt med texten ”Sango border post” och jag log för mig själv. Jag var nöjd med att ha lyckats korsa gränen som enligt vissa källor är stängd. Parken bredde snart ut sig åt alla håll och det enda jag hörde var syrsornas monotona spelande. Ljudet steg och sjönk omvartannat. Det tycktes rulla över bushvelden som vågor på ett hav, tusentals insekter i takt. Vägen var nästan vit och reflekterade solen så att det inte gick att hålla ögonen öppna utan solglasögonen. Det var bushens motsvarighet till snöblindhet. Värmen var tryckande. Jag tittade på järnvägsspåret på min vänstra sida och tänkte på Derecks sista ord. Jag tittade in i bushen på min högra sida, in mot parkens hjärta, och tänkte på lejon. De fanns där inne någonstans. Precis som i Katavi Nationalpark många år tidigare så ryckte jag till varje gång fåglar i panik lämnade tryggheten i det torra gräset i vägkanten. Vi skrämde varandra. Jag fruktade lejon och fåglarna fruktade människor. Deras rädsla besannades. Det gjorde inte min.

Vägen genom Gonarezhou nationalpark…

Plötsligt såg jag tre giraffer. De hade uppenbarligen sett mig först för de var redan på väg bort ifrån vägen och tittade oroligt på mig. Ingen tycks gilla människor. Det är väl i och för sig inget konstigt. Trots allt är ju människan klassens stora mobbare som ingen vill ha något att göra med. Girafferna var snart uppslukade av bushen och jag förvånades över hur sådana enorma djur kan smälta in i omgivningen på ett sådant sätt. Girafferna här var betydligt mer skygga än de jag hade sett i Swaziland några veckor tidigare. Snart såg jag ett annat djur på andra sidan järnvägsrälsen. Tyvärr vet jag inte vad det var – men det var oerhört stort. Så stort att jag för ett ögonblick blev konfundersam över hur jag inte kunde veta vilket djur det var jag såg. Relativt stora öron och en lång hals och på toppen ett litet huvud. Det var en stor antilop av något slag. Kanske en eland som sträckte på halsen och studerade mig med huvudet i en annorlunda vinkel. Vi tittade på varandra under några sekunder innan det mystiska djuret vandrade in i skogen och försvann.

Jag fortsatte cykla och tittade hela tiden efter djur. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på vägen eftersom den var i ganska dåligt skick. Naturligtvis fick jag punktering. Det är alltid minnesvärt att att laga en punktering i vägkanten inne i en afrikansk nationalpark. Jag tog av hjulet. Jag tittade efter lejon. Jag tog av däcket. Jag tittade efter lejon. Jag tog ur slangen. Jag tittade efter lejon. Svetten rann från tinningarna och svettdroppar fastnade på solglasögonen så att allt blev suddigt. Syrsorna spelade och vågorna rullade. Jag satte i en ny slang. Jag tittade efter lejon. Jag pumpade upp däcket. Och jag tittade efter lejon. Det är intressant hur oskyddad man känner sig bredvid en trasig cykel mot vad man gör när man sitter på den. Som om det skulle spela någon som helst roll mot en flera hundra kilo tung katt.

Gonarezhou är shona och betyder ”ställe med många elefanter” – och visst finns det elefanter i parken. Bland annat hade Dereck berättat att en ensam gammal hanne brukar ströva omkring i just det område som vägen korsar. Kanske var det hans spår jag plötsligt såg på vägen, kanske var det från en annan individ. Hur som helst var det runda jättelika spår som det verkligen inte går att ta fel på. Det var ifrån en elefant. Jag lade ner en vattenflaska vid avtrycket för att försöka förstå proportionerna. Ingen nu levande art lämnar större spår efter sig. Ja, förutom människan då – men det är ju en helt annan sorts spår.

Elefantspår och PET-flaska…

Några fler djur blev det inte i parken. Jag nådde byn Boli där jag köpte på mig mat och fyllde på vatten. Några killar visade mig vägen till en kran och för att nå den fick vi gå genom några bakgårdar där män satt och pratade om livet, pillade sig i naveln, drack öl och spelade spel. Väl tillbaka hos cykeln så var det bara att välja väg. En väg gick nordväst och en gick österut – tillbaka till nationalparken som jag precis lämnat. Jag valde vägen som gick österut. Jag ville verkligen se de där elefanterna!

På väg ut ur byn blev jag stoppad av en yngling som satt i vägkanten och försökte fixa en punktering. Han fick låna mina verktyg och snart var hans cykel lagad. Vi färdades tillsammans ett tag och han visade mig en genväg som gick genom byar. De flesta var ganska folktomma förutom i en där jag såg massor av människor på avstånd. Troligen var det marknadsdag. Jag undrade om den varierade mellan olika byar och hur schemat reglerades. När kvällen kom lyckades jag inte hitta någonstans att sova. Byarna var ständigt närvarande och egentligen hade Boli inte slutat fastän jag cyklat fyra mil. Bushcamping var uteslutet så därför stannade jag till när jag såg en skola och efter att jag förklarat min situation fick jag lov att slå upp mitt tält mellan två byggnader. Eftersom det var söndag dagen efter så riskerade jag inte att omringas av pigga skolbarn klockan sex på morgonen. Istället väcktes jag halv sju av någon som ville kolla läget. Jag kröp ut ur tältet och hälsade och sa att jag skulle cykla vidare efter att jag druckit kaffe.

Skolgårdscamping i Zimbabwe…

Efter några timmars cyklande närmade jag mig parken. Jag blev en aning oroad när jag såg att det här fanns en riktig port till parken, med höga elstängsel, byggnader och en uniformerad ranger. Jag ringde på och grinden öppnade sig. Jag förklarade för parkvakten att jag var på väg till staden Mutare och att jag bara skulle passera parken och att jag naturligtvis skulle hålla mig på huvudvägen. Den långa tunna mannen såg tveksam ut. Han sa att han skulle kontakta sin chef genom sin kortvågsradio. Då visste jag att det var kört. Uppenbarligen fanns det inte nedskrivet i någon föreskrift att cyklister inte var välkomna i parken utan det var den högsta tjänstgörande parkvaktens dagshumör alternativt magkänsla som skulle komma att bestämma mitt omedelbara öde. Hade personen stått framför mig så att jag skulle kunna förklara vem jag var, vad jag gjort tidigare och mitt motiv så hade beslutet mycket möjligt kunnat bli ett annat. Den gången i Katavi hade de bara sagt att det var upp till mig om jag vill cykla genom parken. Jag lyssnade på samtalet och kunde förstå vissa ord fast de pratade på sitt traditionella språk. Uppenbarligen finns det många engelska låneord i shona. Ord jag kunde urskilja var bland annat ”tourist” och ”bicycle”.
Mycket riktigt fick jag inte lov att cykla genom parken. Det enda jag kunde göra nu var att uppfinna plan B.

Framme i parken för andra gången…

Parkvakten som kontaktade chefen…

Precis vid sidan av parkens portar fanns en stor kollapsad bro. Senare grämde jag mig för att jag inte hade frågat parkvakten om jag kunde cykla den vägen – eller om den också ledde in i parken, som den gör enligt min karta. Fast mina karta stämde inte bra i området och just därför ångrade jag att jag inte frågade. Jag hade lätt kunnat bära ner cykeln och vada över floden och fortsatta mot vad det nu var vägen gick någonstans. Istället hittade jag en väg som gick norrut men som inte fanns med på kartan. Jag cyklade längs den en lång stund och enligt min GPS (som bara har en inlagd baskarta som är otillräcklig) närmade jag mig Rundefloden, vilket var samma flod som den kollapsade bron hade gått över. Vägen blev mindre och mindre och till sist cyklade jag i en skog där det knappt gick att urskilja stigar. Till sist kom jag ner till vattnet och ledde ett tag cykeln längs stranden för att nå ett bra ställe att vada över på. En bit bort såg jag några människor och jag antog att det var dit jag skulle ta mig. Väl där bar jag cykeln över vattnet – det var inte speciellt brett men djupare än vad jag hade trott. Vattnet gick upp till midjan på mig och jag gick försiktigt så att jag inte skulle snubbla och tappa cykeln. Ett hjul doppades i vattnet. På andra sidan hjälpte ett par förvånade barn mig att knuffa upp cykeln för de branta sandvallarna som floden troligen bildat vid extra våta regnsäsonger.

Den kollapsade bron – där jag glömde att fråga om jag fick ta mig över…

Rundefloden i slutet på torrperioden – bilden taget från den rasade bron…

Istället cyklade jag norrut men vägen försvann…

En liten stig…

Hittade floden – men var ska jag korsa den?

Rundefloden. Inga krokodiler i närheten..?

Över på andra sidan och några pojkar hjälpte till med att komma upp över sandvallen…

Det var en aning rörigt på andra sidan också. Jag följde mest magkänslan angående vilket spår jag skulle följa. Jag kom ut i ett trist område med sockerrör och till sist i ett område som mest liknande baksidan på en stor gård eller fabrik. Några arbetare förklarade hur jag skulle cykla. Senare förstod jag att området kallades för Hippo valley. Jag kom ut på en större väg och magkänslan sa höger (Jag hade glömt av vad arbetarna sagt…). Mitt vatten började ta slut så jag fyllde på nytt i en flod och renade det med piller. Till sist kom jag ut ur områden vid en skylt som berättade att området kryllade av farliga djur, vilket jag inte tror ett dugg på. Fast jag såg elefantdynga längs vägen. Efter detta kom jag till en asfaltsväg och snart rullade jag in i Chiredzi. Jag var oerhört trött och betalade mer än vad jag någonsin betalat för ett rum idet enda hotell jag hittade. Jag orkade, bokstavligen, inte cykla ut ur stan i skymningen för att leta campingplats i en sockerrörsodling. Jag hade någon vecka tidigare fått en fantastisk donation på femhundra kronor via min blogg av en trogen läsare – och den använde jag. Den räckte till och med till en öl och till en hotellfrukost dagen efter. Men kostnaden sved. Jag antar att jag helt enkelt är snål men jag fattar inte grejen. Det enda skillnaden jag upptäckte med detta hotell och vanligt budgetboende var att teven som jag ändå inte tittade på var platt och att hotellreceptionisten uppträdde mer arrogant. Knappast värt de extra pengarna. Strömavbrottet var som vanligt och det kryllade av insekter. Men det var lärorikt och frukosten var god. En annan ursäkt jag drog för mig själv var att jag denna resa har bott tre gratisnätter på hotell. En natt på hotellet Dereck ägde och två nätter i Bloemfontein då jag blivit mer eller mindre tvångsevakuerad från den där sandstormen. Det kanske jämnar ut sig. Resor ger och resor tar. Men hade inte donationen kommit in så hade jag nog ändå sovit på hotelltrappan.

Vilken tur att jag var på väg ut ur parken då – så att jag slappa bryta mot föreskrifterna…

Dagen efter stannade jag till i korsningen strax utanför Chiredzi. Om jag tog höger skulle jag hamna i Mutare som planerat. Jag svängde vänster. Impulsbeslut kan vara de bästa. Dessutom skulle jag kunna ta vägen förbi Great Zimbabwe och Bulawayo ska också vara en intressant stad. Jag cyklade hårt under dagen och nådde en timme innan skymningen en avtagsväg som på skumpigt grus skulle ta mig till de världsarvsklassade ruinerna. Jag var nu i betydligt mer bebodda trakter och det var svårt att hitta undanskymda campingplatser. Jag tog chansen när jag såg en skylt som pekade ut riktningen till ett närliggande mission. Jag cyklade dit men fann det obemannat. Jag frågade ett par barn om de visste var, ja, jag kommer inte ihåg exakt vilket ord jag använde, men jag hade för en sekund tänkt ut flera alternativ: Priest, chief, father, boss… Oavsett vilket så pekade barnen ut ett närliggande hus. Jag gick dit och knackade på men ingen öppnade. Jag ledde cykeln tillbaka ner till korsningen där jag nyss svängt av mot missionshuset, och frågade första person jag träffade – vilket nog var en äldre son i en familj som satt utanför sitt lilla lerhus – om de visste var jag kunde hitta någon ansvarig för missionshuset. De berättade att han var i Masvingo. De gav mig dock på icke-traditionellt afrikanskt vis tillstånd att tälta uppe vid missionshuset. De sa att de skulle ringa och berätta för ansvarig att jag stannade där över natten. Kanon! Jag gick tillbaka upp för den lilla kullen och slog upp tältet inne i en byggnad som jag inte kunde avgöra om den var övergiven eller om den inte var färdigbygd. Troligen var den båda delarna. På morgonen kom det massa skolbarn till platsen. Tydligen fungerade stället även som skola. Till en början vågade de sig inte in men när jag började packa ihop så kom de in och tittade på. Jag förstår mycket väl deras nyfikna reaktion. Tänk bara hur skolbarn i en avlägsen by i Norrlands inland på 1950-talet hade reagerat om de hittat en svart man sovande i tält inne i ett av deras klassrum. Jo, jag förstod mycket väl deras förundrande blickar. Jag kom i väg snabbt och redan runt sjutiden satt jag i sadeln. Det var ett fint område jag befann mig i. Grönt och frodigt med röda vägar och imponerade bergsformationer som stack upp här och var ur grönskan.

Det eventuellt övergivna klassrummet på missionshuset…

Barnen…

Zim roads

Formationer…

Stor formation. Nej, enorm…

Jag cyklade ovanligt hårt för att nå ruinerna och cirka nio mil senare betalade jag inträdesavgiften till Great Zimbabwe. Jag kände en stor förväntan inför de mytomspunna strukturerna – som är de största som någonsin byggts i Afrika söder om Sahara. De första portugiserna som anlände till platsen funderade på om de kanske funnit det förlorade kungadömet Ophir som nämns i bibeln i legenderna kring kung Salomon och drottningen av Saba. Långt senare trodde Cecil Rhodes till och med att verken var bygda av fenecierna. Uppenbarligen var det ingen som ens övervägde möjligheten att det unika tempelområdet djupt inne i Afrika faktiskt var byggda av förfäder till just de afrikanska shonafolk som bodde på platsen. Personligen har jag känt till området i så gott som hela mitt liv. När jag var barn hade vi en spännande bok med titeln ”Världens mysterier” och i där fanns bilder på Great Zimbabwe. Bilder som jag än i dag kommer ihåg och när jag vandrade runt på platsen kände jag igen platserna som visades i boken.
Jag tog med cykeln in på området och utforskade sen två av de tre delarna. Först kullområdet och sen stora borgområdet. Det hela var mer intressant än vad jag hade trott och jag blev kvar till strax innan solnedgången.

Trappan upp till ”The hill complex”…

Utsikt från kullen…

En bit av kullområdet…

Utsikt över stora borgområdet…

Kullområdet…

The great enclosure… Lägg märke till att det saknas murbruk.

Och det mystiska tornet på insidan. Jag gick runt och letade efter en dörr eller en lucka, men det fanns ingen. Jag undrar vad som finns där inne?

The great enclosure…

När mitt besök var klart cyklade jag upp till entrén där det även fanns ett hotell. Jag frågade om jag kunde campa någonstans på området och jag fick berättat för mig att det gick bra nere vid gaten där jag hade betalat entréavgiften cirka sjuhundra meter från hotellet. De ville ha nätta tjugofem dollar för att hyra ut ett par kvadratmeter gräs i några timmar, utan vare sig toalett, dusch, kök där jag kan laga mat, ett bord att sitta vid och såklart inget modern som wifi eller annat som brukar finnas på campingar där overlanders samlas i Afrika. Ibland möter man människor som jobbar inom turistnäringen men helt saknar kunskap om vad de egentligen sysslar med. Jag tackade således nej till mannens hån och slog upp tältet en bit utanför hotellområdet vilket jag tydligt talade om för mannen att jag skulle göra. Senare betalade jag fem dollar per natt på en camping vid Victoriafallen och där ingick sköna soffor, rena toaletter, wifi, en bar, en swimming pool, varma duschar, kök, hundar att leka med etc.

Hej, jag heter Lost Cyclist och bor här.

Efter besöket vid Great Zimbabwe gjorde jag ett några långa dagar och kom fram till Bulawayo tre dagar senare. Det hände inte mycket längs den vägen utan jag cyklade mest med musik och trampade bara på. Ibland måste man ha sådana perioder också. Jag vilade i staden under fem dagar och hann bland annat bli intervjuad av frilansaren Sara – och samtalet blev senare fem sidor i Aftonbladets söndagsbilaga. När jag lämnade Bulawayo satte jag högsta fart mot Mosi-oa-Tunya.

David Livingstone är mest känd för två saker. Dels för att han under många år var spårlöst försvunnen under sin febriga jakt efter Nilens källa -och dels för att han var den första europé att nå fram till Victoriafallen. Det var i november 1855 som den gamle missionären paddlade nerför Zambezifloden och fick syn på dem. I sin dagbok skrev han:

”The whole scene was extremely beautiful; the banks and islands dotted over the river are adorned with sylvan vegetation of great variety of color and form…no one can imagine the beauty of the view from any thing witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight.”

Under min sista dag i Zimbabwe såg även jag vattenfallet. Idag betalar man trettio dollar i inträde och det finns en restaurang som säljer kycklingwraps och kaffe. Till själva fallet tar man sig på breda stigar som går genom den lilla regnskogen. Slutligen går man ut på markerade utsiktspunkter och äntligen får man ta in den gigantiska naturupplevelsen. En bit bort, i en glänta, står Dr David Livingstone, som staty, och tittar på. Vid hans fötter finns en gammal makoro. En ödla låg på kanten och tittade på mig. Markattor lekte i de närliggande träden. Ibland blåste det in vattendimma från fallet och gav mig en ofrivillig dusch.

Livingstone…

En bit av Viktoriafallen…

En annan bit…

Jag cyklade över bron och bytte land. Jag stannade länge i staden Livingstone, som så klart är döpt efter den skotske äventyraren – de sista dagarna under mer eller mindre konstant regn. I Mocambique hade regnsäsongen nått mig, men jag hade lyckats trampa ifrån den. Nu efter nästan en veckas vila hade den återigen kommit ifatt mig. Jag kände behov av att återigen trampa ifrån den, lämna den bakom mig, utmana den om vem som egentligen är snabbast genom Afrika. Visa vem det är som bestämmer.

Ett par dagar senare stämplade jag ut ur Zambia och in i Namibia. Gränsstaden hette Katima Mulilo. Efter att jag handlat på mig mat så började jag se mig om efter tältplats. Jag hittade en stig på andra sidan vägen från bensinmacken. Någon minut senare var jag nere vid Zambezifloden. Där stod en pick-up och på flaket satt en man och drack öl. Jag frågade om jag kunde sätta upp tältet och fick svar att jag kunde göra det precis var jag ville – men att han avrådde mig eftersom flodhästar betar i området under nattetid. Jag cyklade vidare och kom snart till ett relativt rikt kvarter med många flotta men av tiden naggade villor. Jag hittade en tom plats mellan två tomter och slog upp tältet. Jag hade vilat i fem minuter när jag hörde våta frustningar från floden. Jag hade hört dem tidigare, i Guinea då jag paddlade Nigerfloden. Flodhästar. Jag hade gjort en snabbkoll innan jag slog upp tältet och kommit fram till att slänten upp till tältplatsen var för brant för flodhästar, men nu när jag hörde dem tog jag en noggrannare runda och hittade djupa spår. De är tunga rackare. Och tydligen smidigare än vad jag trodde. Jag flyttade tältet. Innan jag hittat en ny plats så frågade jag en flanör om råd. Han avrådde mig från att campa eftersom det är flodhästar överallt nattetid – och sen la han snabbt till att jag skulle ta och knacka på det närmaste huset ”eftersom det bor en vit man där”. Jag förstod aldrig riktigt vad hudfärg hade med campingplatser och sovplatser att göra, men jag gjorde som han sa. Den vita mannen tycktes nästintill skämmas över att han inte kunde erbjuda mig ett rum, han hade redan gäster på besök. Afrikanderfolkets gästfrihet är inte legendarisk för intet.
-Men eftersom du cyklar antar jag att du är van vid att tälta? Har du något emot att slå upp det inne i det övergivna grannhuset? Då får du skydd mot regnet också. Och kom gärna över på kaffe i morgonbitti, om du vill.

Kaffet var gott -och historierna om livet i ett hus tjugo meter från Zambezifloden intressanta. -Häromåret var det översvämmning, det var vatten överallt. Jag var orolig att det skulle rinna in i huset. Där borta simmade en krokodil förbi, berättade han exalterat och pekade mot trädgårdens norra ände. En hund hade han förlorat till just en krokodil och ytterligare en till en giftorm. Jag var tvungen att fråga: Men du måste tycka om att bo här, annars skulle du inte göra det, eller? Han tittade på mig och svarade allvarligt: -I love it, man!

Zambezifloden och en övergiven makoro…

Tältplatsen som jag flydde ifrån…

Inne i ödehuset var det flodhästsäkert. Men jag hörde dem beta i husets trädgård under natten…

Dagarna genom Caprivi strip var inte de mest intressanta jag gjort. Jag har kompisar som åkt bil här och som såg elefanter ”överallt” – men jag såg såklart inte en enda. Fast jag tillbringade flera dagar på vägen. Fast det är mycket svårare att få se dem när regnsäsongen väl har börjat. Vägskyltar som varnade för elefanter såg jag dock gott om, och när jag en sen eftermiddag lämnade vägen och under en halvtimme utforskade en stig som gick rätt in i bushen så såg jag både spår och spillning från elefanter. Jag stannade och insöp atmosfären. Värmen, insekterna, flugorna runt mitt ansikte, doften, ljuden från bushen – och memorerade alltihop. Skogen var tät och det hade mycket väl kunnat stå en elefant fem meter bort – jag hade troligen missat den. Jag gav upp mitt tafatta försök till en enmanssafari och tog mig tillbaka till vägen och cyklade en timme till innan jag slog upp tältet. Ljudet av en by hördes i fjärran.

Vägen genom Caprivi strip…

Safari!

Det blev kvällen…

Jag stanande till på bron över Okavangofloden och tittade ner på det bruna vattnet som rinner åt fel håll och tänkte återigen på Charles John Andersson. Han hade under en lång tid försökt ta sig till floden för att undersöka möjligheten till att öppna en handelsväg till Angola och skeppa varor tll havet. Det gick således om intet när han 1859 insåg att floden är en av de få som inte rinner ut i havet. Okavangofloden slutar i ett enormt delta i norra Botswana.

Okavangofloden. 

Namibia till vänster och Angola till höger. Surly i mitten.

När jag nådde norra Namibias största stad, Rundu, tog jag in på en camping och stannade i två nätter. Mitt nu helt utslitna tält var i ett miserabelt skick så jag beslöt mig att ta ett rum och för första gången på nästan en månad sova inomhus. Då skulle det bli lättare att tvätta och laga tältet, var min ursäkt till detta syltryggiga initiativ. Men har man ett hotellrum så har man även en hotelldörr (förutom en gång på Sumatra… lång historia). Plötsligt knackade det. Jag öppnade. Utanför stod en herre i 65-årsåldern och frågade om jag också var cyklist. Vi stod och snackade en stund och till sist förstod jag att det var Frank van Rijn jag pratade med. Han är en sån cyklist man ibland hör talas om, och högst troligt den långfärdcyklist som trampat mest, näst efter Heinz Stucke (som i sin tur varit med i Guiness Rekordbok som ”the most travelled man in history”). Frank var ute på en fyramånaderstur i Namibia och Sydafrika. 66 år gammal och gör ofta 10 mil om dagen med mycket tung packning.Han gjorde sin första cykelresa redan 1971, men det var inte förrän efter universitetet som han gav sig av på sin första riktiga långtur, för att se lite av världen. Han skulle tillbringa ett år i Nord- och Sydamerika. Det var under den resan som, med hans egna ord: ”Everything went out of control”. Många av er läsare har följt mig i åratal och vet att jag trampat en hel del. Sammanlagt 87 000 kilometer. Frank har gjort 564 000 kilometer. Under dagarna vi kom att cykla ihop fick jag höra historier om hur det var att cykla på torra flodbottnar i södra Sudan 1982, hur han av en slump träffade på nämnda Heinz Stucke i Boa Vista i Brasilien 1985 och hur cyklingen var i södra Algeriet -Jag skriver dagbok och tar bilder. Jag kan bevisa varenda kilometer sa han en kväll och såg nästan lite uppgiven ut.

Frank van Rijn till vänster. Andrés till höger, till vardags kriminalpolis hemma i Holland. Andrés följde inte oss andra utan valde att ta en sväng i Botswana för att titta på djur.

Framåt eftermiddagen den första dagen hittade vi en kines under ett träd. Det visade sig senare vara Dong och var ett par år in i sin resa. Han kunde knappt engelska men spelade ukulele och brast ibland ut i spontan sång. En av hans egenproducerade låtar handlade om stenkastningen i Etiopien. Från att inte ens ha sett en cyklist på månader hade jag nu plötsligt alltså sällskap av en legendar och en ukulelespelande kines. På kvällen tältade vi i en byggnad som det lokala bysjukhuset inte använde. Till råga på allt var det julafton.

Dong lagar mat inne i sjukhusbyggnaden. Julafton 2014.

En morgon började Dong sjunga en sång om långfärdscyklistens vardag i Etiopien. Frank packar ihop cykeln. Jag skuggar mig i nedersta högra hörnet.

Jag och världens coolaste kameleont…

Lägg av nu grabbar. Jag blir trött av all den här uppmärksamheten.

Efter fyra dagar tog vi avsked av varandra. Frank skulle vidare till Waterberg för några dagars trekking och Dong skulle vidare till Windhoek för att ordna med visumförlängning. På sin ansökan hade han fått hjärnsläpp och skrivit ”23” på frågan om hur många dagar han ämnade stanna i landet. Eftersom han egentligen visste att det skulle ta längre tid än så att korsa Namibia så var han en aning bitter på sig själv. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle klara visumansökningarna bättre om jag var tvungen att göra dem med kinesiska tecken.

Efter att vi hade tagit farväl började jag trampa västerut. Mot Damaraland. På kvällen slog jag läger några kilometer utanför Otavi och dagen efter köpte jag mat för två dagar. Planen var att ta den alternativa grusvägen till Outjo. Flera personer har sagt att den vägen är vacker och dessutom är den utmärkt på vissa kartor som sevärd. Verkligheten var väl någonstans mitt emellan. Ingen väg jag troligen kommer att cykla igen, men samtidigt finare än de senaste veckornas vägar. På kvällen, strax innan det var dags att hitta sovplats, cyklade jag upp för en kulle och på andra sidan bredde en enorm slätt ut sig i till synes oändlighet. De centrala delarna av slätten utgör en av Afrikas mest kända nationalparker; Etosha. Tittar man på kartan så ser man att den södra entrén till nationalparken heter ”Andersson Gate” – naturligtvis döpt efter upptäcktsresanden från Vänersborg. Han passerade dessa trakter under ofattbara strapatser då han försökte nå Kunenefloden. Han nådde den till sist men kunde inte korsa den. Han dog mer eller mindre av utmattning och allmän svaghet på returresan. Vänersborgs Museum har en utställning om honom som man kan besöka.

Pennspetsen. Där stod jag när jag tog bilden nedan. Andersson Gate till vänster.

Slätten vars centrala delar är Etosha nationalpark.

Vägen…

Jag tycker det är intressant att läsa om de gamla äventyrarna; Livingstone, Burton, Andersson, Cameron, Speke, Galton och den många gånger avskyvärde Stanley. Men den person från denna viktorianska era som ofta räknas som den med mest erfarenhet från stora afrikanska upptäcktsresor var en guide med ett helt osannolikt livsöde. Han föddes i en liten by i gränstrakterna mellan Tanzania och Mocambique 1820. Tolv år gammal blev han såld som slav på marknaden i Kilwa av arabiska slavhandlare. Han hamnade i Gujarat i Indien och det var här han fick namnet som han behöll resten av livet; Sidi Mubarak Bombay. Efter tjugotre år dog hans ägare och han kunde återvända till Afrika. Han anslöt sig till armén på Zanzibar och ett par år senare blev han anställd som guide åt John Hanning Speke i dennes försök att lokalisera Nilens källa. En expedition kom med åren att bli till flera. När Stanley gav sig av för att leta reda på den sen många år försvunna Dr Livingstone var Sidi Mubarak Bombay någon form av expeditionens underchef. 1873 fotvandrade han från västkusten till östkusten.1876 blev han belönad med en medalj från National Geographical Society i London. Inte illa för en person som en gång blivit såld som slav i utbyte mot lite kläder. När han dog var han av många ansedd som den mest erfarne av alla upptäcktsresanden på den Afrikanska kontinenten.

Jag trampade långsamt och höll hela tiden blicken mot slätten, mot Etosha, färgerna blev så där starka som de bara blir i Afrika när skymningen närmar sig. En kort stund senare började jag se mig om efter en lämpligt plats att slå upp tältet på och till sist hittade jag ett ställe som skulle ge mig både kväll- och morgonskugga. Jag var bara tvungen att hoppa över ett stängsel för att komma dit. När jag höll på att lasta av cykeln hörde jag något som fick mig att reagera. Prassel och grymtningar tio meter bort. Ett vårtsvin kommer ut ur buskaget och vädrar i luften, cyklistdoft var den inte van vid. Ytterligare två kommer. De står still -och jag med. Jag tittar på dom en stund innan jag rör lite på mig och alla tre försvinner i panik.

Efter Outjo cyklar jag på asfalt i cirka tre mil innan jag svänger av på Vingerklipp. Det finns flera vägar dit och hade jag vetat att grusvägen var nästan fyra mil längre hade jag nog fortsatt på asfalten en stund till. Det var en riktigt varm dag och jag var inställd på drygt sextio kilometer, inte närmare hundra. Efter ett tag började vägen gå nerför, kilometer efter kilometer, och snart trampade jag över den mestadels underjordiska Ugabfloden. På andra sidan närmade jag mig inselbergen som var anledningen till att jag lämnat huvudvägen. Dessvärre var jag nu så pass trött och törstig att inga inselberg i världen skulle kunna tävla mot kallt vatten. Jag nådde en lyxlodge som ligger vackert på toppen av en kulle och beställde en kall Coca-Cola. Det var ett ställe för det fina folket och jag märkte att personalen inte riktigt gillade att ha en smutsig och svettig cyklist där. Herregud, vad skulle linnekostymerna egentligen tro, tänk om de rent av välter ut champagnen vid åsynen av mig? Det hela roade mig så pass att jag beställde in ännu en Coca-Cola och hoppades att mina svettiga shorts skulle lämna våta avtryck i finfåtöljerna.
Efter besöket på lodgen så cyklade jag några kilometer till och campade sen. Gasen till mitt kök var nu slut så den sista veckan i Namibia lagade jag mat över öppen eld, presis som jag i flera månader hade gjort i Västafrika. Jag var noga med att inte elda med grenar som jag inte kände igen, alla ovanliga sorter undvek jag – det finns flera giftiga träd i Namibia och det kan tydligen gå riktigt illa om man till exempel får röken i ögonen. På morgonen fick jag fantastisk utsikt över Vingerklipp och alla Inselberg som drar tankarna till Monument Valley i Utah.

Vingerklip…

Inselberg…

Dags för kvällsmat – dygnets bästa ögonblick! (Det brukar bara ta ett ögonblick att förtära den).

Dagen efter var den sista på året. Det var en gansak enformig dag och jag ville egentligen bara ta mig till Khorixas. Tyvärr låg byn nästan en mil från vägen jag följde vilket i praktiken betyder två mil extra bara för att köpa mat och skaffa vatten. I slutänden stannade jag på en camping som låg mitt i byns centrum. Det är inte så vanligt att man träffar svenskar när man reser (Okej, i Australien och Sydostasien) så jag blev förvånad när jag hörde ett språk som jag mycket väl förstod. De visade intresse över min resa och vi pratade en del. Vid tiotiden på kvällen somnade jag i mitt tält och dagen efter var det ett nytt år.

Efter Khorixas trampade jag söderut och korsade sent på dagen Ugabfloden ännu en gång. Jag hittade en liten by där jag fyllde på nattvatten och sen tog jag sikte på att komma upp ur dalgången innan mörkret föll. Det är alltid skönt att inte behöva börja nästkommande dag med en uppförsbacke. Men det främsta skälet till att jag ville nå krönet var för att förhoppningsvis få fin utsikt över Brandberg – det högsta berget i sydvästra Afrika. Min plan lyckades. Jag nådde krönet och släpade upp cykeln för en kulle och tältade på toppen. Det var blåsigt men jag anade att det skulle lugna ner sig när solen försvann bakom horisonten. Brandberg är ett enormt stort och cirkelrunt berg. På avstånd ser det mer ut som en bergskedja. Namnet kommer ifrån färgen som berget antar i solnedgången. Speciellt bergets baksida, den som vätter mot Atlanten, ska se ut att brinna då solen lyser med sina sista strålar. Jag var dock nöjd med utsikten från nordost. Det var kanske resans vackraste tältplats. Jag gjorde upp en eld och lagade mat samtidigt som kameran gick på högvarv.

Utsikt åt norr…

Utsikt mot väster…

Brandbergs…

Many…

Faces…

Den här bilden kallar jag för ”Det ensamma trädet i den stora öknen”. Japp.

Bushman? Och jag är långt ifrån så tjock som jag ser ut på den här bilden. Japp.

Jag såg berget under tre dagar. Först från norr. Sen från öst. Och till sist från söder. När jag väl lämnat Brandberg bakom mig dök ännu ett spektakulärt berg upp i fjärran. När jag först såg det befann jag mig fortfarande cirka femtio kilometer från berget men dess sylvassa topp gick inte att ta miste på. Det var Spitzkoppe jag såg.

I Uis frågade jag runt hur de de sista kilometerna fram till Spitzkoppe såg ut. Fanns det byar? Kan jag få tag på vatten? En gammal kvinna som drev byns camping sa mycket bestämt att det inte fanns något. Verkligen ingenting. Senare visade det sig att hon inte visste vad hon pratade om.
Jag frågade ytterligare ett par personer hur det såg ut. Av dem fick jag helt andra svar. -Det finns flera byar och i alla fall fyra farmer på vägen till Spitzkoppe, dessutom ligger de närma vägen.
Senare skulle det visa sig att de verkligen inte visste vad de pratade om.
Det var en dag då alla tycktes ljuga. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp vattenförrådet. Jag skulle troligen inte nå Spitzkoppe under dagen – men jag skulle vara tvungen att göra det om jag inte hittade vatten. Ju mer vatten jag tog med mig desto långsammare blir jag. Till sist valde jag en medelväg, jag tog med ganska mycket vatten, men inte tillräckligt för att ha en trevlig natt i bushen. Jag började trampa och vägen var riktigt dålig på sina ställen. Jag var inte snabb. Timmarna gick. Inga byar dök upp. Inga farmer. Inga fontäner av guld med sprudlande isvatten någonstans. Jag var törstig men drack lite för att spara på det. Fler timmar gick. Inget vatten. Jag svor och förbannade människorna som hade stått framför mig och försäkrat att det fanns ”massor av byar” längs med vägen. Jag träffade en herde och frågade var jag kunde få tag i vatten, men han berättade att det inte fanns något i närheten. Jag beklagade mig och berättade att människorna i Uis hade sagt att det fanns flera byar och dessutom farmer nära vägen. Då sken han upp och berättade glatt att det fanns en farm i närheten. Han pekade på något som glimmade i fjärran. Solpaneler på ett tak. -En farm, sa han. -Där kan du få tag på vatten. Jag tittade mot huset. Det var som en liten fläck djupt invirat i Namibias hallucinatoriska avstånd. Jag trodde att det skulle vara åtta kilometer dit. Sexton kilometer tur och retur. På en sandväg. Det kanske skulle ta mig två timmar. Finns det inget annan möjlighet, frågade jag herden. -Finns det verkligen inga byar mellan den här platsen och Spitzkoppe? Han skakade på huvudet. Jag fortsatte att cykla och bestämde mig till sist för att trampa på till Spitzkoppe. Jag räknade med att vara där ett par timmar efter mörkrets inbrott, efter kanske åtta timmars effektivt trampande. Men ligga i tält utan att kunna dricka mig otörstig är värre.

Fem kilometer senare kom jag till en by. Trots att herden nyss hade tipsat om en farm långt åt helvete inne i bushen och sagt att det inte fanns något annat. Jag förstår inte. Jag är nästan helt övertygad om att han inte försökte jävlas med mig. Visste han inte att det fanns en by? Hade han glömt bort den? Jag har ingen aning. Hur som helst var jag glad när jag kom fram till byn och en ung tonårstjej visade mig en kran med gott och rent vatten. Jag fyllde på mina flaskor och berättade att jag hade startat i Uis tidigare under dagen. -Oj, där har jag aldrig varit, utbrast hon.

Resans sista natt i bushen spenderades bakom några taggiga väntalite-buskar. Det var inte så värst vackert. Men om jag gick några meter såg jag Spitzkoppes silhuett i väster.

Jag hade cirka två mil att cykla dagen efter. Jag betalade för en natt på campingen som utgör centrala delerna av området. Det var mycket vackert och jag tillbringade många timmar med att cykla, vandra och klättra omkring. Fast frågan var ändå om inte de halvtama surikaterna var det allra bästa.

Blir det bra om jag ställer mig här i skuggan?


Ser jag cool ut nu?

Spitzkoppeområdet

Spitzkoppeområdet

Spitzkoppe och turist…

Spitzkoppeområdet


Spitzkoppeområdet

Fantastiska färger…

Ett sinnessprängade paradis för bouldrare! 😉

Spitzkoppe herself!


Vilka vägar, vilka berg, vilket land!

Stunden före solnedgången…

Hejdå, Afrika!

Dagen efter hade jag nio mil fram till mina egna hjulspår, som jag lämnade efter mig i september. I staden Karibib träffade jag på dom och cirkeln slöt sig. Resan runt Kalahariöknen var slut och skulle aldrig komma tillbaka. Den blev 6993 kilometer lång.

——————————————————————————————–
Förutom här på lostcyclist.com så kan ni följa mig på Instagram och på min Facebooksida.

Microsponsring till mat, dryck och härbärge i utbyte mot mina bloggar alltid välkommet! Donationssidan finns HÄR -och tusen tack till er som sponsrat mig under under denna resa! Ni är guld värda! Och ni som ännu inte köpt min bok. Alltså. Nu är det dags! beställ den HÄR! Nya läsare som kanske undrar vad jag har gjort tidigare kan kolla in dessa 62 bilder!

/Lars

Under den här resan har jag använt en Algiz XRW från Handheld.