John Doe har precis pumpat upp sitt bakdack da tva stora svarta faglar dyker upp pa den bla himlen. Han ler at uppenbarelsen och foljer dem roat med kisande ogon. Det ar korpar, berattar han utan att slappa dem med blicken ens en sekund. ”Pa Latin heter de Corvus Corax”.  Vi foljer dem tyst en lang stund innan vi greppar vara cyklar och fortsatter langs den uttorkade flodadra som en gang faktiskt varit en liten vag.

Jag ar pa gott humor och dagen och livet ar gott. Fast de 2-3 dagar som nu ligger bakom oss hade varit mycket handelserika och fysiskt arbetsamma. Det var pa nedvagen fran berget Aleke som vi kom fram till att det var bast att cykla nattetid eftersom vi ater var tvungna att narma oss checkpointen nere pa Tulavagen.
Planen var att sen lamna vagen bakom oss genom att svanga soderut langs en liten avtagsvag – dock visste vi inte exakt var avtagsvagen lag,  sa det var bara att folja Tulavagen tillbaka mot samma checkpoint som vi hade smitit forbi fem dagar tidigare. Forr eller senare skulle vi nagonstans pa var hogra sida traffa pa avtagsvagen.

John gor sig reda for nattcykling. Tar bort clipsen for att inte fora ovasen…

Natten var sval, inte kall, men en bris kunde ibland rora upp nagra sandkorn som osannolikt ofta traffade oss, eller i alla fall mig, rakt i ansiktet.
Vi ledde vara cyklar langs vagen och ibland stannade vi och lyssnade ut i morkret.
Horde vi nagot? En bil pa avstand? Hur nara ar checkpointen? Var ar avtagsvagen? Har vi lyckats att missa den…?

Vi fortsatte trevande langs vagen – det kandes pa sandens konsistens att vi fortfarande var kvar pa den. Det var ingen risk att irra bort sig trots morkret. Nagra pannlampor vagade vi inte anvanda. Kanseln och horseln var vara viktigaste sinnen – inte synen.
Nagra minuter senare anade vi nagot vitt inpa oss. En byggnad.
Fan! Vi ar precis vid checkpointen!
Viskandes fragade vi varandra om vi sag nagra Uniformerade  i narheten. Vi vet inte, vi sag inga, inte annu. Sekunden efter: hundars skall sliter tystnaden itu och far morkret att andra karaktar. Pulsen rusade. Adrenalinpaslag. En liten kick i morkret.
Kommer de mot oss!? Ar de kopplade!? Hur manga ar de!?

Vi tog instinktivt upp stenar att forsvara oss med. Vi har bada gatt kamper mot galna hundar och vet att vi maste visa vem som bestammer. Sekunderna tickade ivag och vi vantade pa att de Uniformerade skulle komma ut med ficklampor och undersoka vad som pagick. Ytterligare sekunder gar.
Tick-tack, tick-tack…
Under kanonader av ekande skall backade vi, fortfarande med stenar i handerna. Hundarna tycktes inte komma narmare…
Ar de kopplade? Har vi verkligen sadan tur?
I samma veva upptackte vi den saknade avtagsvagen och vi tog vara cyklar och forsvann smygande ifran checkpointen. Skallen fran hundarna blev avlagsnare och avlagsnare och forsvann tillslut helt.

Vi trampade sakta mot bergen i sodra Tuladalen. Kilometer efter kilometer. Snart var vi sa pass langt bort fran checkpointen att vi vagade cykla med pannlamporna pa. Jag borjade bli rejalt trott, dagen hade varit lang. Jag faste min blick pa marken, mitt i den rytmiskt guppande ljuscirkeln fran pannlampan. Morkret utanfor cirkeln tillsammans med trottheten spelade mig spratt. Jag anade skyhoga lodratta vaggar vid mina sidor – vaggar till enorma svarta hus i svarta osynliga byar dar vi kom vilse i de labyrintliknande granderna. Mitt framhjul sladdade i den losa sanden och min halvt hypnotiserade blick slets loss fran tryggheten i ljuscirkeln framfor mig och for ett ogonblick hamnade jag i det svarta och var oformogen att hitta tillbaka till ljuset. Pannlampan hade hamnat snett och jag cyklade ratt fram i blindo.  Som i ett yrvaket tillstand hojde jag ena handen som skydd for de svarta vaggarna, fast jag egentligen visste att de inte fanns pa riktigt och att jag inte skulle att krascha in i dem. Anda anade jag dem hela tiden  – de svavade precis utanfor pannlampans rackvidd. Jag var trottare an jag varit pa mycket lange. Kanske pa flera ar. Dock var jag medveten om att utmattning och morker i kombination ibland kan spela en hallucinatoriska spratt. Ni som har erfarenhet av adventure races eller stenharda baskerprov vet sakert vad jag menar.
Klockan var 04:20 nar vi slog lager den natten. De uniformerade var flera mil bakom oss men vi vagade anda inte resa vara talt utan sov direkt pa marken.

Var sovplats. Jag ligger i sovsacken langst bort. Vid horisonten ratt over den gula bagen skymtar en vit byggnad. Det ar checkpointen…

Det ar ljust igen och vi slapar vara cyklar uppfor en vaglos slant med stenar och torra laga buskar. Vattnet borjar ta slut sa vi vet att vi inte kan lagga av for dagen innan vi nar floden som vi vet slingrar sig bortom de forsta bergen i dalens sodra del. Vi nar ett kron i skumtimmen och neranfor en relativt fin vag som vi foljer mot floden som nu helt plotsligt narmar sig fort. Ibland kan en vag gora under med fardhastigheten.
Snart ser vi dock ett oanat hinder: Checkpoint 2. En stor vit byggnad med ett sju meter hogt vakttorn prydd med en liten kur pa toppen, ett perfekt tillhall for en Uniformerad med kikare. Likt vetskapen om att vi maste na floden vet vi att vi maste passera vakttornet osedda – annars kan denna del av resan mycket val ta slut har. Odestimmen ar kommen.
Vi narmar oss tornet sakta och soker av byggnaden i jakt pa filmkameror och sensorer som i varsta fall skulle kunna fa oss att helt plotsligt bada i skarpt dagsljus nar vi bokstavligen kommit ett steg for nara. Naturligtvis haller vi ocksa utkik efter manniskor – och hundar. Men checkpointen och tornet verkar vara ode. Hur som helst ser vi inget ljus i fonstren. Vi narmar oss bommen, annu en lagens arm, och tornet blir hogre och mer illavarslande for varje steg. Jag kommer pa mig sjalv att halla andan nar jag passerar under den rodvita bommen. En skylt med kinesiska tecken pryder den men jag har ingen aning om vad de betyder. Skylten har dock en teckning som jag mycket val forstar. Det ar en teckning av en uppsparrad hand, handflatan mot betraktaren.

Ett steg i taget och vi ar forbi bommen och har hamnat pa en mork bakgard. Men vart ar vagen? Vi hittar den inte! For varje sekund okar risken for upptackt och vi har lyckats komma vilse inne pa en bakgard! Vi soker i morkret och till slut ser John den lilla vagen, den vek av at 90 grader precis bakom byggnaden och vek sen ner i den breda och delvis torra flodadran – samma adra som vi kampat for att na for vattnets skull. Vi tog oss tillbaka mot byggnaden och passerade precis under vakttornet som sakta men sakert blev mindre och mindre i samma takt som vi narmade oss det an djupare morkret langst nere i flodadran. For varje steg sag vi mindre och mindre av tornet – men jag slappte det inte med blicken for en sekund. Ar du inte dar uppe i tornet, Sauron, ar du verkligen inte hemma? Ett, tva, tre och vi ar ater osynliga for det eventuellt onda ogat i det vita vakttornet vid floden i sodra Tuladalen.

Inga onda ogon i tornet – men val hogre upp langs floden. Lysande ogon i morkret. En bil? En herde med ficklampa? Vi stirrar pa det ett tag men kommer overens om att det inte narmar sig. Vad ljuset an ar sa star det still. Vi tar oss ned till vattnet och fyller pa. Vattnet ar kallt och innan mina flaskor ar fyllda har mina fingrar domnat bort av kold. Samtidigt spelar vara blickar ett spel med tre deltagare: vattnet, vakttornet och ljusen uppat floden.
Tillbaka vid vara cyklar, ett kort radslag – snart overens om att faran eventuellt ar over. Ljusen ar nog bara en herde, de bryr sig inte om oss.
Men vi ar fortfarande oerhort forsiktiga. Vi leder cyklarna sakta, sakta mot ljusen och stannar ofta och kisar mot dem och lyssnar. Ma det bara vara herdar! Vi fortsatter. Vi ar nastan dar nu, 20, max 30 meter ifran dem. Plotsligt ser vi ett stort terrangfordon och sekunden efter en manniska som kommer ut fran en liten byggnad. Det ser ut som om han ar pa vag att ga och lagga sig. Jag tycker mig ana en tandborste i hans ena hand. Pa overkroppen har mannen ett vitt linne. Pa underkroppen har han kamouflagebyxor. Mitt hjarta hoppar over ett slag. Det ar militarer. Det ar kinesiska militarer i morkret framfor oss. Vi har sett dem men de har annu inte sett oss. Min blick moter Johns som stirrar tillbaka mot mig och cirklar med ett uppatriktat pekfinger i luften. Vi maste vanda! NU! Jag nickar och lyfter runt cykeln och staller ner den tyst och forsiktigt och smyger tillbaka samma vag som vi kom.

200 meter bort har vi ett nytt radslag. Aker vi fast tar vara planer slut pa denna plats. Och checkpointen kan vi inte passera utan upptackt. Vi kan inte passera den… Men vi kan eventuellt komma runt den! Utan ljuskalla tar jag en stund senare ett blint steg ut i floden. Det kalla vattnet nar till knat. Jag tar ett steg ocksa med andra foten och lyfter sen ner cykeln och darmed ar bada mina tennisskor fyllda med iskallt vatten.Vi gar sakta och tyst. Ljudet av rorelser i vattnet far under inga omstandigheter na militarerna. Vattnet tar slut och jag tar sats for att fa styrka att lyfta upp min 70 kilo tunga cykel pa andra sidan. Till slut ar vi over floden. Nej, vanta! Det finns annu en flodarm, och annu en och en fjarde. Vi korsar ocksa dem sa tyst vi kan. Hela cykeln tycks vara tackt av lera – den gnisslar och for ovasen som i nattmorkret tycks ta onaturliga proportioner. John slapper pa sina bromsar for att oljudet fran gruset mellan belaggen och falgarna tycks klyva morkret som med kniv.
Vi kampar pa i gyttjan, i vattnet, i morkret och valjer fel vag. Jag backar undan och lutar cykeln mot en sandvall. John sitter fast. Ett trask, sager han. Ska denna natt aldrig ta slut, tanker jag. Cykeln har sjunkit ner till naven och for att fa loss den maste vi bada ta i rejalt. En bit bort lyser checkpointens lampor med starkt vitt ljus. Vad kommer handa om de upptacker oss?
Vi hittar en alternativ rutt forbi omradet med kvicksand och fortsatter. Vatten, iskallt vatten, gyttja, kompakt morker men anda stjarnklart. Kanske ar natten vacker.

En timmes gyttjigt slit senare nar vi fast mark och kan leda cyklarna pa normalt satt.
Fem meter hoga sandvaggar stanger dock inne oss i flodadran. Vattnet har forsvunnit och bottnen ar hard som cement. I dagsljus hade det gatt utmarkt att cykla. Vi vill inget hellre an att hitta en sovplats men sa lange flodvaggarna stanger in oss ar det uteslutet. Men till slut hittar vi en klyfta i sandvaggen som leder in till en naturlig kammare, helt dold fran alla hall – utom fran himlen.

John lagar mat medan jag trycker i mig nagra chokladbitar och breder ut liggunderlaget. Inget talt heller denna natt. En varm sovsack och nagra fa minusgrader ar en bagatell.

The Galapagos Syndrome

Solen steg allt hogra pa himlen och till sist nadde dess stralar mina ogon och drog mig varsamt ut ur det tysta morkret. Det forsta som for genom mitt huvud var att jag plotsligt hade blivit gammal. Det var svart att rora sig, varende muskel och varenda led hade uppenbarligen gjort sitt jobb under slagsmalet med leran da vi hade undvikit den kinesiska militaren genom att bokstavligen slapa vara cyklar i gyttjiga floden 6-7 timmar tidigare.

Det enda viktiga var dock att vi fortfarande hade var frihet. Jag vet cyklister som blivit deporterade fran landet nar de blivit arresterade under liknande omstandigheter. Det var inget jag var intresserad av.
Hur som helst bestamde vi oss for att stanna annu en natt i klyftan. Vi var slitna och hade redan varit ute i ca 10 dagar. Vi behovde vila – och annu viktigare: Var utrustning behovde omvardnad.

Pa kvallen hade jag dock ett mission i morkret:

Syfte: Hamta vatten
Malsattning: Komma tillbaka med 13 liter
Riskerna: Medelhoga

Det var jag som inte hade tankt riktigt klart kvallen innan nar vi fyllde pa vart vattenforrad i morkret mellan vakttornet och militarerna.  Jag hade helt enkelt tagit med for lite av den livsnodvandiga vatskan och darfor var det naturligt att det var jag som fick atervanda till fiendeland med den tomma vattensacken.
Utrustad med vattensacken, pannlampa, (att anvanda endast i nodfall – om jag skulle bli arresterad), GPS for att hitta tillbaka till basen (klyftan) samt varma klader gav jag mig ensam av nerfor floden. (Ha, tankte jag – ar jag turist eller S.A.S?). Nagra kilometer senare kom jag fram till vattnet. Min blick vilade standigt pa den svang i flodbadden en bit bort som jag visste doljde checkpointen. Det var tyst och stjarnklart. Vattnet var iskallt och fick mina fingrar att domna bort. Inga manniskor i narheten, allt lugnt. Nar sacken var full la jag den i ryggsacken och borjade ga tillbaka till klyftan. Ibland kollade jag med satelliterna i skyn hur langt det var kvar och vart jag befann mig.
Val tillbaka gick jag upp till John (som gomt sitt talt hogre upp i klyftan  ifall jag skulle ha kommit tillbaka med militarerna i slaptag for att hamta mina saker – det finns ingen anledning att bada ska bli tagna for att en av oss klantar sig) och sa att det hela hade gatt bra och att jag inte hade sett nagra manniskor.

Jag somnade snart, denna gang i taltet, och morgonen darpa vaknade jag av att en bil korde forbi nere i flodbadden. Bilar ar alltid illavarslande och medan jag lyssnade efter den hade John sprungit upp och forsiktigt tittat efter. Det hade varit en gammal gron pick-up.
Bilens plotsliga uppdykande fick oss att bli an mer forsiktiga i var framfart – istallet for att cykla i flodbadden beslot vi oss for att ta oss fram uppe i kullarna, i de omraden som annu inte blivit berg, i gamla jakspar.
Vi hann 20 meter innan bilen kom tillbaka. Den befann sig pa platan pa andra sidan floden, manga kilometer bort – men synen av den fick oss anda att ta oss tillbaka till klyftan dar vi nu hade tillbringat tva natter.
Vi vantar till den har kort forbi oss och forsvunnit – sen gor vi ett nytt forsok.

Jag forvinner snabbt i dagdrommar och forstar ingenting nar John plotsligt slanger sig platt pa marken. Det var forst efter jag gjort detsamma som jag forstod att bilen var tillbaka – for tredje gangen.
Jag ligger pa sidan och vilar huvudet pa en liten sten. Jag ser tydligt hur bilen kor ratt mot oss och haller andan nar den fortsatter forbi oss. Nagra sekunder senare vander den och tar pa nytt sikte mot oss. Och stannar. Vi ligger kvar och repeterar snabbt varat kommande forsvar. Vi har inget annat val an att spela ut det mest klassiska av alla kort: Den dumme turisten.
Plotsligt ger bilens signalhorn ifran sig ett langt isande skrik och for en sekund var jag tillbaka i Jemen i januari 2008. Da hade jag smitit in i ett forbjudet omrade och sen blivit hittad under en buske i oknen. En polisbil hade da kort nagra meter ifran mitt patetiska gomstalle och avfyrat samma isande skrik som nu skar genom mina oron.
Vi reste oss upp och gick de tunga stegen ner och fram till bilen som har en oidentifierbar logga pa dorren. -Ar det PSB (typ motsvarighet till svenska SAPO – de som har koll och makten over utlanningar i landet) fragar jag John, men han nekar.
Vi ar framme vid bilen och en ruta vevas ner. Tva man motte oss med sneda leenden. Var teater borjade: Titta John, en vag har nere i flodadran! -Ah, vi har cyklat uppe i bergen i onodan! Vi ar sa dumma, bara dumma turister!
Vi vander oss ater mot chaufforen och  utbrister: kan vi na Tula pa denna vag?, samtidigt som vi klar ut oss till naiva fragetecken.  Chaufforen ser konfundersam ut for ett ogonblick, men sen pekar han med tummen over vansteraxeln och bekraftar var fraga.
Plotsligt inser vi att det finns hopp. Kommer vi verkligen att komma undan?
Chaufforen avbryter vara rosamolnfunderingar genom att fraga var vart tillstand ar nagonstans. John sager utan att tveka att vi har det vi vara cyklar uppe i slanten. Vi blir beordrade att hamta det.  Vi tar ner all utrustning vilken tar sin tid. De bada i bilen sitter tyst kvar och iaktar vara rorelser.
Sen staller sig turen pa var sida, Mr Murphy och hans lagar tittade tydligen at ett annat hall – mannen fragar aldrig efter att fa se vara tillstand (vi har inga) utan vi ar fria att fortsatta. Vi kan knappt tro det!
Antagligen var mannen bara naturvardare i det naturreservat dar vi nu befann oss, och nojde sig med att vi inte var tjuvjagare med smak for chiruantiloper. Hade mannen varit PSP eller militarer hade var resa i Altun Shan tagit slut dar i flodadran.

(Kuriosa: Detta var andra gangen pa sju manader som jag blivit misstankt for att vara tjuvjagare. Forra gangen var i Guineas bush da jag och Helen paddlade Nigerfloden)

Flodadran, nu med varken lera, hoga sandvaggar eller bilar. John spanar in daligt vader over Qimantagbergen…

Vi cyklade vidare under en stund innan vi lamnade den torra floden och sokte oss mot Quimantag-bergen och slog läger vid en liten bäck. Snart var jag i full gang med att koka ris och steka upp nagra bitar jak-kott tillsammans med vitlok, chilli och en handfull notter.

Fest efter dagens strapatser…

Pa morgonen gomde vi vara cyklar och overgav dem till forman av ryggsack. Vi tog oss ca 7-8 kilometer upp i bergen och djurlivet var helt fantastiskt pa vagen – jag sag mer arter av daggdjur an vad jag gjorde under hela min senaste Afrikatur. Vi sag dussintals jakar, hjordar av kiang och gau, gnagare, faglar och om vi sag ratt, Marco Polo-far – vilket ar nagot av en sensation.
Men det var inte antalet arter som gjorde invandringen mot Quimantag oforglomlig, utan det var djurens beteenden. Det verkade som om de inte kunde bestamma sig om de skulle komma fram och halsa eller dra sig undan, fly eller fakta. Istallet gjorde de ingetdera utan stannade i narheten och studerade oss pa samma satt som vi studerade dem. Josses, tankte jag – det ar sa har det maste vara pa Galapagosoarna!

Pa kvallen slog vi lager pa ca 4700 meter over havet och dagen efter borjade vi klattra mot toppen. Forst tog vi oss langs med en flod som blev bredare och bredare for varje kilometer. Terrangen var kryddad av stenar fran tennisboll till husvagnsstorlek och ibland var det en smula krangligt att komma forbi dem. Sikten var knappt 100 meter – solen hade inte ork att branna bort morgondimman.

Qimantagmassivet och en klattrare…

Efter nagon timme var det dags att ta pa sig stegjarn och en lang glaciarvandring tog sin borjan. Till slut kom vi upp pa en relativt bred rygg dar vi i omgangar fick klattra over sektioner av stora bruna stenblock som stack upp ur den annars snotackta ryggen.
Tillslut vann solen fighten mot dimman och nar jag precis hade tagit mig over annu ett stenparti fick jag mitt livs forsta skymt av Ayakekumu, en av varldens storsta saltsjoar nere i dalen pa andra sidan bergsryggen. Antagligen ar den en av varldens fargstarkaste ocksa och den harliga synen fick mig nastan att tjuta av hanforelse.

Utsikten over Ayakekumu-sjon. Ja..  sjon ar alltsa den smala remsa av gronblatt i mitten av bilden. Jag har ingen zoom…  . Bilden goer saklart inte verkligheten rattvis.

Men nar molnen forsvunnit fick vi se mer an farggranna saltsjoar. Vi fick se huvudtoppen i Quimantagbergen – malet for dagen. Tyvarr insag vi relativt snabbt att vi inte skulle hinna na den under dagen – en djup dal skilde oss fran bergets topp. Vi bestamde oss istallet for att ta andratoppen – den 5551 hoga Quimantag 2. (Den har egentligen inget namn..). En stund senare stod vi pa toppen som de forsta manniskorna nagonsin. Fantastiskt. Dock tyckte jag utsikten over sjon var mer spannande an insikten om att jag just blivit tredje svensk genom tiderna att bestiga ett relativt hogt oklattrat berg. (Efter Janne Corax och Nadine Saulnier.)

John letar efter den av molnen uppslukade huvudtoppen Qimantag…

De sista stegen till toppen…

Jag pa toppen pa Qimantag 2 – vi var högst troligen de första människorna någonsin där uppe! 5551 meter över havet.

Vara cyklar lag kvar pa den plats dar vi nagra dygn tidigare lamnat dem da vi fortfarande hade vara eskapader i Qimantagbergen framfor oss.
Platsen var vacker och vatten rann fortfarande i den lilla backen – vi kunde inte motsta att ta nattvila redan mitt pa ljusa eftermiddagen.

Nar vi hade cyklat nagon timme dagen efter passerade en pick-up oss. Forst trodde jag att det var parkvakten som angrat sig och nu skulle slanga ut oss, men bilen fortsatte forbi oss. Nar den passerade log och vinklade jag som jag alltid gor nar ett fordon passerar pa en udda plats. Men jag fick ingen respons. Istallet vande chaufforen och hans passagerare bort ansiktena fran oss. Det var ett udda beteende, tankte jag. John sa att det bara var ”cowboys” (forstod jag det ratt sa tacker uttrycket allt ifran uttrakade tonaringar till livsfarliga gangstrar) som pa ett eller annat satt soker lyckan har ute i vildmarken. Tydligen ar tjuvjagare och jadeletare de vanligaste kombinationerna – och med tanke pa att det ibland utdoms dodsstraff for tjuvjakt pa chiruantiloper sa forstod jag mycket val varfor chaufforen och hans polare inte stannade och presenterade sig.

Tjuvjagarna brukar sen ofta kranga ullen till indiska kopman som bearbetar den tillshatoosh som sen rika men efterblivna manniskor koper till sina mindre intelligenta fruar for att visa vilken hog status de anser sig besitta infor sina imbecilla artfrander. Finns det verkligen hopp for manniskan? Ibland tror jag inte det.

Vi cyklade uppfor ett litet pass – backen upp var sa icke-brant att det knappt marktes att det gick uppfor. Efterat kom vi ner till en enorm slatt som det tog flera dagar att cykla over. Vadret var ostabilt, eller lat oss kalla det spannande – vi visste aldrig vad som stod pa menyn. Hagel, aska, sandstormar, minitornados, t-shirtsvader kastades i ansiktet pa oss varje dag. Kokhet ena sekunden, hagel nasta. Pa ett satt helt fantastiskt, pa ett annat en smula tarande.

Det borjar ga svagt uppfor och under nastan tre dagar skulle det ga endast uppfor. Toppen pa passet, Fujian Shankou var 5080 meter hogt och var mitt livs forsta femtusenmeterspass.

Slatten tog slut och det borjade ga uppfor. Pa natten sov vi bakom nagra stora grushogar som lag kvar som sorgliga monument over en plats som aldrig skulle fa status som en stabil och lonande gruva. Tydligen hade de inte hittat nagot under provtagningarna, vilket ju var bra eftersom vi fick en schysst campingplats. Vid midnatt vaknade jag, eller om jag annu inte somnat, av en lastbil som korde forbi. Den korde pa en extremt svar vag – med lysena avstangda. Vem kor pa en bergsvag mitt i natten utan lysen? Till vilken kategori horde dessa cowboys? Det var skont att inte fa veta – det ar inte alltid nagon straffskillnad mellan att tjuvjaga chirus och att avratta turister som kommit pa tjuvjagare som mitt i natten kor forbi en extremt avlagsen och nerlagd gruva med slackta lysen och med doda djur under en presenning pa flaket… Det var skont nar ljudet forsvann i fjarran.

Efter att ha dragit, knuffat och ibland cyklat uppfor i nastan tre dagar nadde vi toppen. Surly the Bike befann sig pa 5080 meter over det stora blå. Det var mitt livs forsta 5000 meters pass. Underbart! Dock onskade jag att passet hade varit vackrare an lerhelvetet Fujian Shankou. Lera. Lera. Lera. Och massor av gyttja. Och som sagt over 5000 meters hojd. Och enormt tunga cyklar. Det var en smula slitsamt.

Toppen pa passet. Det vita runt min nasa ar inte kokain utan zinkpasta. Solen var stark.

Vi campade nagra kilometer vaster om passet och det var dagen efter som helvetet borjade i form av Lera. Lera. Lera. Och massor av gyttja. Och blotsno.
Att pa en hojd hogre an Mt Blanc slapa en drygt 70 kilo tung cykel i lera som gick halvvags till knana i timme efter timme var moraliskt fordarvande for den forlorade cyklisten.

John kampar i leran pa andra sidan Fujian Shankou…

”John”, sa jag en morgon. ”Jag tror jag skiter i detta nu. Jag vill tillbaka till civilisationen. Att slapa min cykel i ett gyttjehav dag efter dag ger mig ingenting! Det finns sa mycket roligare cykling pa andra stallen! Fan!”
Och visst skulle jag ta mig tillbaka till civilisationen! Men det skulle ta ytterligare 18 dygn. Och det skulle vara 18 dygn av betydligt hardare strapatser an under de 20 dygn som vi dittills hade tillbringat i den kinesiska outbacken.

Morgonen da jag gav upp…

Men leran tog slut, eller gjorde i alla fall uppehall sa att vi bara konfronterades med nagon bassang var femhundrade meter eller sa. Livet blev ater lattare att cykla.
Vi tog sikte pa en lag bergsrygg som vi foljde vasterut fram till dess att den tog slut nagonstans vid den turkosa Aqqikkol-sjon. Vid bergsryggens fot flot en liten rod flod som vi fick korsa ett dussintals ganger under dagen och borjan pa kvallen den 20:e dagen – jag gjorde senare mitt basta att ignorera den iskalla smartan i fotterna under de aterkommande rutinerna vid taltuppsattningen: Peggar ska slas ner, vatten ska fyllas pa, choklad fran vanstra bakvaskan hamtas, is fran ekrarna avlagsnas, lera fran de vaskor som ska med in i taltet tas bort, osv.

De senaste timmarna hade aven ett stort berg dykit upp pa var hogra sida. Dess namn var Fujian Feng. Ett oklattrat berg i var narhet! Det var annu en gang dags for att lata cykeln vila och dra pa vandrarkangorna. Men forst sov vi.
Pa morgonen gav vi oss ivag. Bakom oss lag Aqqikkolsjon stilla, bla och maktig. Vaster eller kanske sydvast om oss sag vi det maktiga Ulugh Muztagh -massivet och jag mindes vad jag tidigare last om berget: ”Ulugh Muztagh is an extremely remote mountain group on the Northern Tibet plateau…”

Tidigare hade John pekat ut platsen dar Ola Skinnarmo gav upp forsoket att komma fram till och klattra Konung Oscars Fjall/Kangzhagri. Olas budget pa ett mycket hogt sexsiffrigt belopp hjalpte honom inte den gangen. Framfor oss tornade Fujian Feng upp sig. Varat mal. Men mina tankar lag nog anda mest pa det valdiga Ulugh Muztagh och pa Johns ord: ”Farre an hundra vasterlanningar har vilat ogonen pa berget genom arhundradena, kanske t o m sa fa som nagra dussin”. Det kandes som jag befann mig i varldens centrum nar jag vandrade mot Fujian Feng den dar morgonen. Jag var tacksam och gjorde mitt basta for att insupa ogonblicken, minuterna, timmarna pa vagen till bergets fot for jag visste att detta var en av de stunder som jag aldrig kommer att glomma.

John under inmarchen till Fujian Feng…

Inmarchen var latt. Ryggsacken kandes som luft. Jag undrade varfor jag var sa taggad? Berg ar underbart fina och i just berg, tillsammans med i djupa skogar och karga okenomraden (typ alla stallen utom strander alltsa), trivs jag som bast. Men jag har aldrig ens funderat pa en bergsklattrarkarriar – nar det galler de hoga bergen ar jag verkligen en utpraglad armchair-traveller. Visst tycker jag om att lasa och hoera anekdoter om de stora klattrarna, kanske pa samma satt som nagon som inte sjalv spelar fotboll tycker om att se Messi gora ett snyggt mal. Vem tycker inte om historien om den grona draken t ex? Det var i borjan pa 1980-talet nar en okand, nastan lonnfet polsk yngling gick forbi baslagret pa Makalu och namnde i forbifarten att han toppat berget. I stallet for gratulationer fick ynglingen hanskratt tillbaka. Ingen av stjarnklattrarna i baslagret hade klarat av att na toppen under det elandiga vadret som radde och att denna yngling skulle ha klarat av att toppa – dessutom solo – tyckte stjarnklattrarna var skrattretande och de avfardade det genast som logn. Den odmjuke ynglingen gav sig inte in i spelet utan namnde bara att han lamnat sin dotters grona plastdrake pa toppen som bevis och gick darifran. Stjarnklattrarna skakade kanske pa sina huvuden och atergick till sitt. Historien glomdes snabbt av – anda till aret efter da ett team fran Korea hittade en gron plastdrake pa toppen. Over en natt blev den tystlatne yngligen en legend. Hans namn var Jerzy Kukuczka och rankas idag av manga som historiens framste bergsklattrare genom tiderna. Stjarnklattrarna fick sa att saga ata upp sina hanskratt.

”För att ha råd att göra sina bestigningar smugglade Jerzy, tillsammans med sina klättringskollegor, ibland saker ut ur landet, bl.a. vodka. Det som får Jerzy att sticka ut från mängden, förutom alla hans bestigningar, är hans vilja och psyke. Hans klättringspartner Voytek Kurtyka har många gånger sagt att Jerzy aldrig visade något tecken på rädsla, även i de mest extrema situationer, och att han kunde uthärda mer smärta än någon annan människa. Jerzy blev den andra människan, efter Reinhold Messner, att bestiga alla 14 berg över 8000 meter. Men tillskillnad från Messner, som var tvungen att kämpa i 16 år för att bestiga bergen, gjorde Jerzy sina bestigningar på bara åtta år med en utrustning som få bergsbestigare skulle anse adekvat. Under sina fjorton bestigningar skapade Jerzy nio nya leder, han besteg ett berg solo, fyra i alpin stil och fyra under vintertid.
Jerzy reste för att bestiga K2 tillsammans med sin klättringspartner Piotrowski. Målet var att skapa en helt ny led på berget. Leden som de till slut skapade gick på sydsidan via ett extremt lavinfarligt och svårforcerat område, som dessutom var väldigt svårklättrat, där man kunde dö när som helst; vissa partier betecknas idag som ”suicidal”, bl.a. av Reinhold Messner. Tillsammans nådde de båda klättrarna toppen den 7 juli. Men på nedvägen föll Piotrowski till sin död vid ”the Abruzzi Spur”. Till dags datum har ännu ingen lyckats göra en repetition av den här leden.”

–Wikipedia

Jag ar alltsa en Armchair-traveller nar det kommer till klattring. Absolut. Men har gar jag nu anda – inte mot ett 8000 meters berg men i alla fall mot ett nastan 6000 meter hogt, dessutom oklattrat, berg – som  inte ar tekniskt svart men som a andra sidan ligger extremt avlagset. Hur gick detta egentligen till?
Jo, sjalva klattringen gick till sa haer:

Efter sjalva inmarchen nadde vi den ranna, eller ravin, som vi tidigare hade insett var den basta vagen upp till den snoiga rygg som vi sen skulle folja hela vagen till toppen. Enkelt bade i teori och praktik – jag maste erkanna att det inte var sarskillt jobbigt heller. En vanlig dag med cykeln i dessa omraden ar  jobbigare an en bestigning upp till 5866 meter over havet (Johns GPS), vilket faktiskt forvanade mig en smula. Bestigningen gav mig sjalv distans till hur kravande det faktiskt ar att slapa en over 70 tung cykel genom gyttja pa en hojd som ibland overstiger over 5000 meter. Bestigningen var lekstuga i jamforelse – och en skont avbrott. Dock ska det sagas att efter nagra dagars klattring och vandring var det alltid skont att borja trampa igen.
Efter ravinen vandrade vi ratt igenom ett parti moln (eller dimma. Aterigen: Vad ar skillnaden? Likheten ar i alla fall att man inte ser ett dyft. Ja, forutom dimma/moln da, men det ar ju inte sa varst kul i langden, sa vi hoppades pa battre vader. Vilket vi fick! Mr Murphy maste ha varit pa lunchrast eller kanske pa en date, den turgubben.) och nar vi kom upp slangde vi i oss ett par navar torkad frukt och fortsatte istallet att folja ryggen. Den var snotackt men anda relativt lattforcerad. Jag har mycket svart att uppskatta hur lang tid det tog, men det ar val i alla fall inte sa varst intressant for er att veta.

Fujian Feng…

Pa vag upp mot toppen – stegjarn eller inte?

John pa en glaciar…

Utsiken fran toppen av Fujian Feng!

Nar det bara var ett hundratal meter kvar till toppen ursaktade sig John – som i vanliga fall ar mycket snabbare klattrare – och sa nagot som: ”Ohh, jag ska bara… fortsatt du!”. Och det gjorde jag. Anda upp.  Och darmed blev bondsonen Lasse fran Falkoping den forsta manniskan genom tiderna pa toppen pa 5866 meter hoga Fujian Feng. Grattis till mig.  Det var ett litet steg for mig men ett stort steg for manskligheten och allt det dar. Om vi nu ska skoja till det lite. Och ett stort tack till John som ju ”skulle bara” pa vagen upp och lat mig fa de allra forsta stegen pa toppen. Men a andra sida har han femtielva forstabestigningar redan – sa han kunde gott dela med sig lite.

Den forlorade cyklisten – troligen den förste någonsin på toppen av Fujian Feng! 

Toppen var inte sarskillt toppig utan ganska platt, men det kandes toppen att sta dar uppe i alla fall. Vi stannade nastan i en timme. Och eftersom Mr Murphy var pa date  sken till sist solen upp och brande ivag molnen. Utsikt nu fet. Lasse uppspelt. (Som Jens Lapidus skulle ha skrivit).
Till sist var vi tvungna att ga ner och samtidigt fick vi aven en stjarna i kanten for varan ”first descent” av Fujian Feng. Inte illa. Nervagen gick snabbare och val nere at jag ett extra gott mal mat (nudlar med tva pasar gronsaker istallet for en enda) och somnade ganska fort. Pa morgonen var vadret trist. Riktigt trist.

A Farewell to Roads

Forst var det tveksamt om vi skulle ge oss av. I sovsacken var det varmt, utanfor taltet kallt och fuktigt. Vore det november i Mellansverige sa skulle vaderleken kallats for ”ruggig”. Sno foll i omgangar fran den gra himlen och ord kastades mellan vara portabla hem: Ska vi ge oss av? Eller ska vi stanna en dag? Vi gav oss av.
Fujian Feng som vi dagen innan hade klattrat var borta. Kidnappad av dimma.

Vi borjade cykla. Genast korsade vi den flod som nagra dagar innan hade givit mig blota skor och var darav ocksa skyldig till att ha tvingat mig att bita ihop pa allvar for att inte grimasera av koldrelaterad smarta da jag satte upp mitt talt. Denna gang hade jag rejala kangor pa mig och vattnet hade ingen chans att kyla ner mig. Vi cyklade precis norr om den vackra, men for dagen ej lysande sjon och bitvis gick det bade svagt nerfor och vinden lag i ryggen. En kombination jag inte varit med om manga ganger. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfalle att visa John att jag ocksa kunde lagga pa ett kol och cykla snabbt…

Men sag det som varar for evigt. Vi svangde norrut och nerfor blev uppfor, medvid blev sidvind. Dock klarnade vadret och vi fick snart vyer over vart nasta mal. Ett namnlost berg med okand hojd. Arbetsnamnet blev Ayalik East. Vi skulle forsoka na dess topp och sjalvklart mata hur hogt det var. Jag onskade starkt att det skulle vara over 6000 meter.

Snofall under forsta halvan av dagen…

Vi narmade oss berget, vyerna forsvann i forman for askmoln. Vi cyklade snabbt for att hitta en lagerplats med la och dar inte blixtarna skulle kunna steka oss. Till sist lyckades vi.
Dagen efter var vadret fortsatt daligt, men vi trampade vidare langs den lilla vag vi foljt mot berget. Vi stannade och hade ett kort radslag angaende den kommande rutten. Da ser jag dem. -Manniskor, utbrister jag. Det tar nagra sekunder innan vi forstar vad vi ser. En gruva. Vagen vi foljt slutar vid en gruva med manniskor! Vi rullar snabbt ner vara cyklar i en torr flodadra och forsvinner.

John pa vagen till gruvan. Ayalik East till vanster i bild..

Samma vag – fast en aning narmare bergen..

Ayalik East… Nagonstans inne i molnen.

Det skulle ta elva dygn innan vi sag manniskor igen. Nagon vag skulle vi inte se pa nastan lika lange. Dock sa skulle vi bli tvingade att forcera flera stycken snokladda, vaglosa bergspass pa over 5000 meters hojd innan vi skulle komma tillbaka till de omraden dar vi ater sag en och annan manniska och nagot som skulle kunna kallas for vagar i mardrommar. Men det ar en annan historia som jag kanske berattar om en annan gang… Eller i alla fall langre ner i texten.

Dagen da vi flydde fran gruvan och risken for att bli angiven blev kort. Vi slog lager vid Ayalik Easts fot, och i alla fall jag tillbringade kvallen med att ata och lasa. Dagen efter vaknade vi upp till en vit varld. Sno i massor.
Vi borjade vandra uppfor. Bakom oss lamnade vi decimeterdjupa fotspar i den nyfallna snon. Det var vackert och luften var frisk – men det snon tog ocksa energi ifran oss. Vi klattrade upp nagon eller nagra hundra hojdmeter for en kulle som visade sig vara fel vag. Ner igen och en timme var forlorad. Vi fortsatte upp – nu langs den korrekta vagen. Nagon enstaka gang stannade vi for torkad frukt och notter, men bara i nagra fa minuter – vi hade forlorat tid och vi visste inte om vi skulle hinna na toppen under dagen. Pa Mt Everest vander man senast klockan 14:00 oavsett om man natt toppen eller inte. Vid vilket klockslag vander man pa Ayalik East? Ingen har klattrat berget forut sa hur ska man veta?

John pa vag upp…

John pa vag upp…

Vi klattrade uppfor en brant sluttning med stora stenblock och med extremt djup sno. Pa vissa stallet gick den nastan till hoften pa mig. Lutningen pa slanten var sa brant att den var ett gransfall – hade den varit ytterst lite brantare hade jag vant. Vi hade inga rep, inga sakringar. Ett steg, sno till knat, ett steg till, sno till hoften. Jag siktade in mig pa de synliga stenarna – snon verkade mindre djup i deras omdelbara narhet. I de passager utan stenar – kanske fem meter breda – gallde det att vara ytterst forsiktigt. Lavinfaran var hogst narvarande. Nar jag sag slanten narifran tippade jag pa att det skulle ta oss tjugo minuter upp. Jag tror det tog ett par timmar. Jag tog lika mycket energi till min hjarna som till mina muskler- for att behalla koncentrationen. Vaggen var for brant. Borde jag vara har utan rep? Jag koncentrerade mig enbart pa mitt naromrade. Inget fanns utanfor min bubbla som max var fem meter i diameter. Behall koncentrationen och det gamla tricket att man inte ska titta ner – det fungerar. Titta uppat. Titta i din narhet. Koncentrera dig. Det ar det viktiga, inte musklerna. Hjarnan. Behall narvaron, hela tiden, varje sekund, forvinn inte! Narvaro!

John tittar ner – medan jag kampar med sno till over knana eller nastan till midjan.. I verkligheten var det riktigt brant har – men det var svart att fanga det rattvist pa bild.

John ett antal slitsamma timmar senare…

Vi var uppe pa ryggen. Trotta. Glada. Stressade. Klockan var 17:00. Vi fortsatte uppat. Fortsatt djup sno, men betydligt lattare. Vi kom upp till en topp, men inte den hogsta. Vi gick ner i en liten dal och strackan fram till nasta topp, huvudtoppen, visade tecken pa eventuella glaciarsprickor. En mardrom for alpinister. Vi turades om att leda. Forst en stav ner i snon. Hur kandes botten? Var den stabil? Sen ena foten, stampandes. Var botten fortfarande stabil? Sen hela kroppen och proceduren borjade om. Om och om igen. Meter for meter. Klockan gick. Det blev senare -och kallare. Jag fros inte langre om mina hander – det jag kande var smarta. Annu ett steg. Sen kroppen. Staven. Foten. Kroppen. Vi var over riskomradet. Vi gick uppfor. Ganska brant. Vi nadde toppen. Iskallt. Vinden ven. Det var overjordiskt vackert. Tyvarr inte 6000 meter hogt, men 5952 meter. Hogre an Kilimanjaro. Vi var de forsta dar uppe nagonsin. Ingen hade tidigare sett de vyer vi sag darifran. John euforisk, hela ansiktet sprudlade gladje. Kort togs, vi jublade.
-Jag gar ner nu, sa jag efter fem minuter. -Jag fryser kopiost om mina hander. -Du borde ocksa ga ner. Senare tackade han mig for att jag tog initiativet till att borja nermarchen. -Jag tyckte sa mycket om toppen att jag inte markte att jag holl pa att forfrysa mina fotter, berattade han senare. Det skulle ta flera dagar innan kanseln i dem aterkom helt.

Toppen pa Ayalik East – 5952 meter over havet. (Oforsakrade, Osakrade, Olagligen: Vad sager svenska klatterforbundet? Vad sager forsakringsivrarna? Vad sager egentligen PSB?)

Samma topp, varmare jacka. Kisar man kan man se vara fotspar i snon pa kullen till hoger i bild. Det var i svackan mellan den kullen och toppen som vi sag tecken pa eventuella glaciarsprickor…

Visst ser det kallt ut? Det var det.

Vi gick ner via en annan rutt for att slippa den brutala slanten med den djupa snon och stenarna. Nar jag senare nadde taltet ragglade jag som en zombie. En mycket mycket lycklig zombie. 20 minuter efter min ankomst foll det skoningslosa morkret over bergen. Temperaturen stortdok. Jag var tacksam att vi hunnit tillbaka. Mina fotter kom att varka resten av tiden i vildmarken.

Mer sno foll under natten. Vara cyklar var begravda pa morgonen nar vi, ovanligt sent, tittade ut fran vara talt. Jag tankte tillbaka pa gardagen – hur hart det hade varit, hur vackert men anda kande jag mig matt pa berg. Det sista berget langs var planerade rutt -Ayalik, defenitivt over 6000 meter, men jag kande omgaende att jag inte skulle klattra det. Tre berg var nu klattrade for min del. Det rackte. Jag visste att vi hade mycket framfor oss – men en kansla hade borjat krypa pa mig. En mindre vanlig variant av muckarsjuka, kanske – men faktum var att vi nu skulle borja den langa resan tillbaka till civilisationen. Det ar markligt, hur fort tiden gar. Inga vagar fanns langs rutten – utan det var bokstavligen bara att slapa cyklarna over bergen och tillbaka till Tuladalen, samma dal vi lamnat nagra veckor tidigare – och en dal dar en riktig vag gick. En vag som sen skulle traffa pa asfaltsvagar som skulle leda till byar och stader dar det garanterat skulle finnas restauranger, hotell, restauranger och restauranger. Det fanns som sagt bara ett problem: Det fanns inga vagar till Tuladalen. Utan enbart hoga snokladda berg fanns emellan oss.

Ayalik East BC – strumpor pa tork i morgonsolen.

Vi lamnade vart baslager vid lunchtid dag 27 och blev glatt overaskade att det gick att cykla pa den harda skaren. Vi kom framat snabbt och bakom oss lamnade vi varsitt spar i snon, likt en enorm svans som band fast baslagret vid Ayalik East och det kommande nattlagret mitt ute pa en vit slatt med utsikt over Kunlunbergen i soder. Och sjalvklart over Ulugh Muztagh. Vad ar det med det berget? Jag var allt for sliten for att ens tanka tanken pa att dra dit, men anda? Jag kunde knappt slita blicken ifran det!
Dagen efter, nummer 28 i ordningen, blev hardare. Snon uppforde sig annorlunda. Att cykla var bara att glomma. Jag trampande inte en meter under hela dagen. Istallet gick jag i en kraftsparande, framatlutande stallning och knuffade cykeln genom snon. Bakom mig lamnade jag annu ett svansspar. Ibland raknade jag till 100 steg och stannade och vilade. 100 steg igen. Vila. Det holl dock inte sa varst lange. Jag tvingades dra ner stegantalen till halften.

Fot och hjulspar…

Slapar man cykeln langs med floderna sa slipper man kullarna – men vagen blir langre. Det var en standig avvagning vilket som var smartast…

Slatten neranfor Ayalikkedjan – vi tillbringade nastan tre hela dagar med att forcera den. Sa gott som hela tiden till fots, knuffandes eller dragandes pa vara hojar..

Ute pa slatten, dag 28, – solen gjorde det hett, men ju fort den gick i moln sa dok temperaturen rejalt…

John under slattpassagen…

Samma vaglosa slatt…

Och igen..

Passet vi jagat i flera dagar finns till vanster om den stora bergstoppen i bildens mitt. Vi nadde kronet dagen efter denna bild..

Dag 29 nadde vi ett slags kron pa den slatt vi nu hade foljt i flera dagar. Forst en enorm flodadra, full med stenar som vi ibland mer eller mindre fick lyfta cyklarna over, sen ett omradet med tata mindre kullar. Vi var tvungna att lamna cyklarna bakom oss och ga och utforska rutten till fots. Jag tog mig upp pa en liten bergsknalle och forsokte memorera landskapet sa bra det gick. Men det gick inget bra. Jag tror nastan att jag hade glomt av vilket land jag befann mig i val nere igen. Konstigt det dar med minnet, man kan ha bra och daligt och inget alls.
Vi valde att fortsatta annu ett tag langs den lilla rodgyttjiga flod som vi gjort den senaste timmarna. Det var ett bra val. Nar vi ansag att det var dags slapade vi hojarna over de sma kullarna och sen kom vi ut i en storre flodadra som vi ett tag foljde uppat. Vi vek sen av och drog cyklarna kanske 100 meter over en extremt brant slant. 100 meter ar ingenting – men jag orkade anda inte ta mer an 10 steg och sen vilade jag i ca 20-30 andetag, tills jag fick kontroll pa dem. Sen ytterligare 10 steg. Jag tyckte mig ana att t o m John fick lida lite och det kandes bra, tyckte jag. Nar den branta slanten tog slut sa tog en mindre brant slant over. Har kunde korde jag 25-stegs varianten. Val uppe sa gick det ner kanske 100 hojdmeter och sen borjade det riktiga passpartiet som vi hade sett fran avstand i flera dagar. Vi kom upp till kronet dagen efter, sen formiddag. Jag hade kort 10-stegs tekniken pa vagen upp och var sliten och trott men tacksam nar jag nadde det 5070 meter hoga passet. Pa vissa stallen var snon 25 centimeter djup.

Den enorma flodadran. John ar en myra nagonstans i bildens hoga halva..

Nagonstans under korsningen av samma flodadra… Snon fungerar som cykelstall. Perfekt.

Den lilla rodgyttjiga ”flod” som vi foljde i tag i brist pa alternativ…

Uppe pa det 5070 meter hoga bergspasset. Flera dagar till narmsta hjulspar. Precis vid kronet hade vinden blast bort den mesta snon..

Till en borjan var nervagen lattforcerad. Att cykla gick saklart inte, men det gick lattare att rulla ner genom snon an att knuffa cykeln uppfor som jag hade gjort pa andra sida. Jag har for mig att det beror pa nagon sorts lag som man laste om i skolan. Men nu for tiden ar de enda lagar jag har koll pa skapade av en viss Mr Murphy, och sa var det ocksa det dar med minnet. Vi kom ner fran det omdelbara passet och lutningen blev mindre och mindre. Vi tog oss igenom en relativt trang passage – Icy gorge kom jag att kalla den i mina tankar – och nu var det inte latt langre, aven om vi fortfarande fick hjalp av den dar lagen fran fysiklektionerna i skolan. Det var barande, knuffande, lyftande – och hoer och hapna efter en stund kunde vi faktiskt sitta i sadeln och rulla nerfor! Fantastiskt!

John i Icy Gorge…

Lost Cyclist i Icy Gorge… (nastan bokstavligen)

Den 30:e dagen var fortfarande ung nar vi insag att vi narmade oss ett stalle dar vi intalade varandra att vi kunde lamna cyklarna for inmarchen till det sista berget – Ayalik. Vi paketarade om var utrustning, spande pa oss ryggsackarna och borjade vandringen. Jag hade ju bestamt att inte klattra Ayalik och nar jag sag berget insag jag att beslutet inte skulle andras. Berget paminde om K2. Ett K2 i miniatyr. Men naturligtvis ville jag inte stanna vid cyklarna – inmarchen kan vara kul! Det blir bara nagra fa kilometer! Och visst var det bara nagra fa kilometer – men de var harda och jobbiga. Upp och ner langs branta bergssidor med losa, vassa stenar som underlag – ett underlag som mer eller mindre torterade mina fotter som ju inte pa langa vagar hade aterhamtat sig ifran Ayalik East. Jag hade sett fram emot en skon eftermiddagspromenad, men fick nagot annat. Det var mycket nara att jag vande tillbaka till cyklarna, det kandes oerhort meningslost att slita sa har nar jag anda inte skulle klattra berget! Dock ar jag glad att jag inte vande – campingen pa kvallen var en av resans finaste med en enorm utsikt over Ayalik.

John under inmarchen…

Camping vid Ayaliks fot..

Dagen efter foljde jag med en bit – jag ville forsoka fota lite och att bara knata omkring i sin egen takt ar trevligt, utan den stenharda jakten pa toppen. Sa jag vandrade omkring i ett par timmar innan jag tog mig tillbaka till lagret dar jag inte kunde gora sa varst mycket annat an vila, lasa och ata.
John kom tillbaka nagon timme fore morkret. Han hade toppat! Grattis igen! Berget var relativt svart och utan tva tekniska isyxor hade man inget dar att gora, berattade han. Jag hade numera ingen isyxa alls – min enda hade glidit av packningen ett par dagar tidigare… Hur som helst hade det varit fantastiskt pa toppen och jag kontrade med att det inte hade varit sa dumt att vila, lasa och ata inne i taltet heller. Men visst kande jag en viss avundsjuka – men faktum ar att det kunde ha gatt riktigt riktigt illa for mig om jag gett berget ett seriost forsok. Jag gjorde helt ratt i att lata bli.

End Show

Borjan till sluten definierade sig sjalv genom att tva skaggiga skuggkaraktarer i Kinas absoluta vildmark tog sina cyklar och tvingade dem genom djup snö – ömsom over halvfrusna floder ömsom över isinkapslade stenblock.
Vilken ironi, tankte jag. Har har man bestiget tre berg, men halkar man och bryter benet gor man det garanterar har. Vi foljde botten pa en flod. Stora stenar overallt, halvt begravna i snon – varannat steg man tog halkade man till och kom man rejalt i obalans riskerade man att tappa taget om cykeln som da foll omkull.

Vadret var inte stabilt. Nar solen gick i moln var det riktigt kallt – nar den visade sig var det for varmt i T-shirt – fotterna malde dock av en isande kall smarta eftersom de hela tiden fick grava sig genom lagret av sno eller hamnade i U-lage i de otaliga floder vi var tvungna att korsa. Ofta forsokte jag visa kangorna barmartighet genom att lagga lite tid pa att hitta den basta passagen over vattnet eller i varsta fall slanga ut stenar i vattnet som jag sen kunde hoppa pa. Naturligtvis blev jag anda vat, fast i absolut inte i lika stor omfattning som jag hade blivit om jag bara hade knatat pa. Under de sista dagarna hade jag plastpasar mellan strumporna och kangorna – varje detalj som hjalpte livet att bli mer bekvamligt var valkommet.

Vet inte hur manga ganger vi fick ta oss over denna flod. Men nar kortet togs hade vi tur och fann en smal passage som gjorde att vi slapp en flodkorning..

Valkommen hem till mig!

Smalter vatten till kvallens nudelsoppa… Mmmm…

I slutet av dag 33 hittade vi fossil. Av en vag. Det fanns en vagstump mitt ute i ingenstans. Snart sag vi aven tecken pa att nagon gravt. Fast jag lurade mig sjalv sa mycket jag kunde fick jag erkanna att det nog inte var spar fran den forlorade civilisation som jag alltid har viljat upptacka – de har sparen var nyare. Men hade vi egentligen sa mycket hjalp av dem? Na, men de fungerade som en moralbooster. Sparen forsvann, kom tillbaka hundra metar senare pa andra sidan floden och forsvann igen. Sa holl det pa. Dessutom var de sa pass tackt av sno att det var svart att se var den gick aven nar de rent teoretiskt var narvarande.

Den kvallen hogg det till i brostet pa mig. Vi var pa vag uppfor en extremt brant sluttning till vara tankta taltplats nar det plotslig hande. Det kandes som jag fatt hall, men pa fel plats i kroppen. En hosta hade forfoljt mig de senaste tva veckorna och jag antog att smartan var nagot som relaterade till det, samt till det faktum att vi ofta befann oss over 5000 meter, att det ibland blev minus 15 grader pa natterna i talten och att vi standigt befann oss under fysik press. Resten av tiden i vildmarken, och ett tag efter, kom ibland en latt smartsam och underlig molande kansla pa hoger sida pa brostkorgen nar det var extra jobbigt -och lika ofta letade jag efter symtom pa lungodem och lunghinneinflamation. Hur som helst fanns det inte mycket att gora dar ute i vildmarken. March or die, som Jean Danjou skulle ha sagt. Idag kanner jag mig bra igen – aven om jag laggt de ursprungliga Mongolietplanerna pa hyllan till forman for t ex Laos och Indonesien. Tva manader av iskalla fysiska umbaranden far racka for denna gang. Varmare fysiska umbaranden kommer dock att komma pa rullande band…

Naturen var mycket vacker!

Dagen efter stod vi vid ett metaforiskt vagskal. Vi hade tva val. Vanster och uppfor annu ett 5000 meter hogt igensnoat bergspass eller hoger och darmed folja den allt starkare floden genom en smal gorge i nagra kilometer. Vagen till hoger var saklart mycket kortare. Skulle vi ta den och ha tur skulle vi fa ett helvete. Skulle vi ha otur skulle vi forst fa ett helvete och sen skulle det bli annu varre och till sist skulle vi fa vanda om. Att vi skulle fa vada med isvatten upp till brostet langa perioder medan vi bar utrustningen pa axlarna skulle med stor sannolikhet bli en realitet. Om vattnet blev for djupt eller om vi skulle komma till ett vattenfall skulle vi fa vanda om och da samtidigt ha forlorat dagar pa omvagen. Annu ett bergspass lockade dock inte mig sa jag stack ivag nerfor floden och rekade. Jag klattrade upp pa en bergsvagg och befann mig hogt ovan floden samtidigt som  jag da och da tittade nerfor stupet och det bruna forsande vattnet. Jag gillade inte det jag sag. Vi skulle sakert overleva den vagen, men inte mer an sa. Till sist gav aven jag min rost pa bergspasset, fast det tog emot.
Tanken pa att passet ocksa skulle var oframkomligt ignorerade jag – men trotta tankar om”Point of No Return” kom upp till ytan inne i min reptilhjarna. Enligt vara ryska kartor (snarare sovjetiska – de var fran 70-talet) sa fanns nasta tankbara utvag cirka 10 dagar bort. Jag tankte svarta tankar. Om vi inte kommer ut over detta pass sa laddar jag min ryggsack med campingutrustning och mat och gar ut, tvars over bergskedjan. Punkt slut. Cykeln skulle jag lamna bakom mig. Platsen skulle jag markera pa GPS:en och sen skulle jag med fyllda energidepaer komma tillbaka till sommaren och hamta upp den.

Men jag ska inte halla er pa strackbanken langre – vi kom ut. Men vi fick slass for det. Vi borjade slapa vara cyklar upp for passet. Till en borjan gick det bra men naturligtvis blev det jobbigare och jobbigare for varje timma. 25-stegsprincipen gallde forst, senare 10-stegsvarianten. Men mellan hostattackerna, brostsmartorna, pulserandet fran mina sargade fotter samt argumentationen med min speedade andhamtning njot jag. For tusan! Detta ar det jag sokt! Vilket javla aventyr!  Utsikten ar helt enorm och vi har bestiget berg som ingen tidigare klattrat och vi har varit med om sa manga minnesvarda saker – allt jag behover gora nu ar nu att ta mig over detta helvetespass !”
Med en del energi lyfte jag cykeln ratt upp for att forhindra plogbilseffekten och med tre delar tvingade jag den sen framat. 10 steg. Vanta till andhamtningen blivit normal. Sen lyft, framat, 10 steg, vila. Igen…igen…igen..

Kvallen den 34:e dagen campade vi mitt ute i snon nagra hundra meter fran passets topp. Tyvarr hittade jag ingen platt plats sa taltet lutade och dessutom rakade jag satta upp det pa nagra stenar. Det blev inte mycket somn den natten.
John krossade isen till en liten bäck med en isyxa och vi hade lyxen att fa rinnande vattet. Men det tog bara minuter innan vattnet i flaskorna borjade transformationen till is. Det var kallt -polarkallt. Men innan jag gick in i taltet tvingade jag mig att stanna ute och sla av isen som bildats runt ekrarna och bromsarna.

Toppen pa passet. Strax over 5000 meter over havet vill jag minnas… Och troligen de forsta vasterlanningar nagonsin over det.

Nerforsbacken pa andra sidan.  Bakom bottnens kroek spelade jag senare schack, inte mot Doden, men val med Moder Natur som motstandare.

Dag 35 kande jag mig stark – det var en bra dag, och jag kastade mig uppfor de sista metrarna till passets topp. Vi gillade det vi sag. Vi sag slutet pa vintern och anade den forsta vardagen nere i dalen. Vi fortsatte framat. Jag forst, John njot en langre stund av bergsvyerna fran passets topp.  I sparen av en familj jakar som passerat nagra timmar tidigare rullade jag nerfor i djup sno – nagon gang tappade jag balansen och ramlade ner pa kna, upp igen, smatt skrattandes for mig sjalv. Val nere for passets huvuddel vantade jag in John samtidigt som jag at ett armékex och lite torkad frukt.
Nar John var ifatt valde vi olika rutter – han over ett minipass, lagt men brant, jag valde en langre stracka runt samma bergsrygg som John skulle ta sig over. Min verklighet blev is. Tunn is over ljudet av vatten. Farligt, otackt – men efter nastan fem veckor i bergen kande jag pa mig att det skulle ga bra. Jag rullade ut cykeln pa isen som hade ett tunt lager sno pa sig, och hoppade sen fran flodkanten till den forsta stenen som bara var en svag svart nyans under det vita. Sen drog jag in cykeln efter mig likt den gamle Santiagos forsok med jattefisken -och nar den val var fangad tog jag ett nytt hopp till nasta svarta nyans som i en febrig variant av schack mellan manniska och natur. Under mig rann osynligt vatten med ett hotfullt gurglande late – bara det tunna vita fanns mellan oss. Ett snedsteg och schackmatt i form av ett ofrivilligt bad i en isvak i nordvastra Kinas outforskade odemark. Nasta drag och bakhjulet for ner genom isen och ekipeget blev snett liggande pa sidan, vilandes pa bakvaskorna. Jag raknade till tre och med en explosion lyfte jag upp cykeln och av bara farten fortsatte jag hoppa fran svart till svart och kom torrskodd till en samling stenblock dar jag vilade en stund. Isen var slut, men en boxningsmatch mot stora stenblock vantade –  ett par tander i det storsta drevets mun slogs sonder i matchen, men det kan man senare fixa med cyklarnas variant av ammoniak – en rundfil.

En stund senare hittade jag John knaprandes pa frukt nerat floden. Han halvlag pa en ruta gront gras. Gras! Nu ar varen har! Vagen, eller sparet, som hade kommit och gatt i nagra dagar holl en riktigt bra standard i kanske 30 meter – vilket kandes bra. (ingen ironi, 30 meter kandes som en lang stracka i dessa forhallanden). En stund senare slog vi lager pa annu en grasflack och vi la ut all var utrustning i solen for att torka. Vi kunde sitta utanfor taltet och ata – vad hander!!? Vi njot av solen och jag tyckte det var underbart att se vanligt gront gras.

Underbar campingplats! …och med plastpasar pa mina sargade fotter. Allt for att halla sig torr…

Dag 36 fortsatte vi langs den steniga flodbadden. Vadret var mycket bra och snon forsvann i raketfart for varje meter vi sjonk i hojd. Vi kom ut till en storre dal dar vi kunde leda cyklarna uppe i slanten snarare an nere i floden och snart kunde vi periodvis sitta i sadeln och trampa. Snon fanns nu bara i vissa fickor och pa alla norrsidor saklart. De grona grasomradena hade stora hal efter olika sorters gnagare och hela tiden sag vi dessa sma djur och hur de kilade fram och tillbaka och tog skydd i sina halor och darefter foljde oss misstanktsamt med blicken. I luften flog stora rovfaglar och senare skulle vi aven fa se vilda(?) baktriska kameler.

John drar cykeln over ett av de sista partierna sno.

Vi fortsatte over nagra extremt annorlunda kullar, dar vagfossilen nu var en riktig vag och gick precis pa toppen pa kullarna. Upp och ner och vi lekte med kamerorna, och det kandes helt underbart att vara nere fran bergen. John var inte lika saker pa att allt bara var positivt – han havdade att han fatt en slang av L.A.D.S (Low Altitude Depression Syndrome) men verkade vara pa bra humor i all fall.

Jag pa vag tillbaka till Tuladalen!

John pa vag over ett litet bergspass… Pa andra sidan sag vi en herde pa avstand. Den forsta manniskan pa 11 dygn om jag minns ratt.

Toppen pa det sista, mycket enkla, bergspasset. Vagen i mitten pa bilden kallade vi for ”Kinesiska muren”.

Nastan nere! Vagen var bra, men jag hade inga bromsar sa jag kunde inte utnyttja den...

John goes off road..

Extremt rolig cykling mellan de vintriga bergen och sommaren nere i dalen…

Dag 37 nadde vi sjalva Tuladalen och dag 38 var vi tillbaka i civilisationen. Vi borjade trampa mot oasstaden Qiemo nere i Taklamakanoknen, men da fick vi nya problem. Vi sag ett stort vitt vakttorn och vara tankar gick osokt till ett annat vitt vakttornet – det vi smitit forbi den dar natten nastan en manad tidigare.
Den har gangen bestamde vi oss for att cykla ratt fram. Vi hade ju foljt Tulavagen hela tiden…? Vi har val inget att dolja…? (Fast jag hade anda gomt mina ”riktiga” minneskort langt ner i bag med krossade nudlar).

For att gora en lang historia kort: Vi blev arresterade. Efter ett kort forhor blev vi deporterade ut ur omradet av en parkvakt och efter en fem timmar lang transport i en parkvaktsbil blev vi placerade pa ett hotell i Qiemo. Parkvakten tog rummet bredvid och vara cyklar var inlasta over natten. Vi fick reda pa att vi skulle fa boter pa motsvarande 16000 kronor per skalle. Vi forhandlade, bad om ursakt och fick ner boterna till motsvarande 1500 kronor var. Fair enough. (Dagen efter betalade vi dem pa en bank som parkvakten tog med oss till – och vi fick kvitto.)

Vi gick upp till hotellrummet i Qiemo. Vi tittade oss runt. Tva sangar. En teve. Ett badrum med toalett och handfat. Saker vi inte sett eller ens reflekterat over pa langt over en manad. Jag studerade mitt ansikte i spegeln ovan handfatet. Det forsta jag tankte pa var min viktnedgang. Antagligen hade jag tappat tio kilo. Eller kanske till och med tolv. Jag stirrade pa mitt ansikte.  Vem var det egentligen som tittade tillbaka pa mig? Jag kande inte igen honom. Sonderbrand hy. Spruckna lappar. Stort smutsigt skagg pa insjunkna kinder.
Mina fotter varkte och saknade hud pa vissa stallen. Antagligen luktade jag illa ocksa – jag hade inte duschat pa 39 dygn. Jag var tillbaka i civilisationen efter den hardaste tiden i mitt liv.

Tillbaka i civilisationen! 39 dagar utan dusch och drygt 10 kilo lattare. Tyvarr ocksa 1500 kr fattigare vilket var ungefar sa mycket pengar jag hade pa mig. Festen jag hade planerat att ha nar jag kom tillbaka till civilisationen uteblev. Men jag unnade mig lite kaffe, choklad, chips, lask och ett par korvar – det sista antagligen for att min kropp skrek efter protein.

En kvall under den sista veckan i vildmarken hade jag ropat over till John som lag och laste i stt talt: ”Jag at precis upp den nast sista chokladkakan!”. Till svar fick jag ett ointresserat grymtande.

Sven Hedin, en av de hardaste och mest taliga aventyrare som nagonsin funnits, tvingades dricka ratt kamelblod for att overleva i detta (stor)omrade.

Den nast sista chokladkakan. Ratt kamelblod. Den nast sista chokladkakan. Ratt kamelblod. Den nast sista chokladkakan…

Na, trots att jag i sarklass har gjort det mest aventyrliga i mitt liv sa ar jag fortfarande en gammal backpacker som en gang borjade cykla. Skillnaden mellan våra och de gamla aventyrarnas (de som inte finns langre – Wilfred Thesiger anses ju vara den siste av de stora) strapatser ar naturligtvis milsvida. Men det kanns som en stor stor ara att i alla fall ha fatt en liten liten glimt in i deras forsvunna varld- en varld som varken Du eller Jag nagonsin kan betrada. For det kravs namligen en tidsmaskin.

Men trots det får Sven Hedins ord aven vara mina nu nar tiden i Altun Shan har kommit till sitt slut:

”Listen… do you really think I am so mad as to go back to the wastes in the north, where I already lost half of my caravan? Wherever we may go, I shall never go there!”

Things Lost in the Stom

När vi väl var släppta från husarresten på hotellet i Qiemo så irrade vi under några dagar omkring i ett flertal städer i Taklamakanöknens utkanter. Till sist tog vi oss tillbaka till Golmud och lämnade den åter på våra cyklar. Denna gång höll vi oss på vägar, men det blev ett par mycket intressanta veckor i alla fall.

Vi stallde siktet pa Golmud-Tibet Highway. Men trots att vagen erhaller ett narmast mytiskt status for generationer av travellers foljde vi den endast i ca 160 kilometer innan vi svangde av osterut langs en betydligt mindre vag strax soder om Kunlun Shankou  (Kunlunpasset).  Vi tog oss stadigt uppat och vid lunchtid den tredje dagen efter var avfard fran Golmud nadde jag antligen kronet av det dryga 4700 meter hoga passet. Pa vagen upp hade asfalten dukat under i forman for blavit is. Ett tag funderade jag pa att ta pa mig mina stegjarn for att fa ett battre grepp nar jag ledde cykeln forbi de partier av extra hal is – men da hade jag varit tvungen att byta mina tennisskor mot kangorna och det orkade jag inte.
Det var iof nagot som jag sa smatt borjade angra pa vagen ner langs den varmare sydsidan dar solen forvandlade isen till blaskig snomodd som snabbt trangde in i mina skor samt i mina sjuttiokronorsbyxor fran det dar lagprisvaruhuset i Paris. Forst blev jag dyngsur men nar jag rullat nerfor ett tag forvandlades vatan till is med vindens hjalp. Snart var skorna och byxorna under knana lika frusna som om jag forst doppat dem i ett badkar och sen stoppat in dem i frysen. Persedlarna var sa frusna sa det kandes som om jag skulle kunde bryta av dem. Men macho som jag ar sa orkade jag fortfarande inte byta om utan fortsatte cykla. Framat kvallen hade kladerna hunnit bade tina och nastan torka.

Golmud-Tibet Highway…

Kunlun Shankou

Dag tva efter det att vi svangt av Golmud-Tibet Highway minns jag inte mycket av. Men vi passerade i alla fall ett eller ett par pass pa cirka 4500 meter over havet vilket generellt betydde en klattring pa cirka 300 meter da dalarna mellan passen tycktes ligga ganska stadigt pa runt 4200 meter over det bla.
Men om jag inte minns sa mycket av dag tva sa minns jag desto mer av dag tre eftersom det var da jag forsvann.

Vi stod nere i en dal och fotograferade jakar…

John fotograferar jakar.

…sen borjade vi trampa uppat. John, som nog ar den starkaste cyklist jag rest ihop med (och, well, hans hoj ar 10 kilo lattare ;-)) forsvann snart uppat passet – och det var det sista jag sag av honom. Fast det var inte han som forsvann, utan det var jag.

Nar jag narmade mig det lilla passets topp vande jag pa huvudet for att se pa utsikten bakom mig, men istallet for utsikt sag jag  enorma svart-lila ovadersmoln. Fan, tankte jag – det dar vill jag inte fastna i. -Jag maste oka farten! Och oka var precis det jag gjorde. Ifran 8 kilometer i timmen till nastan 9 kilometer i timmen.
Ovadret kastade sig over mig pa ett lika aggressivt satt som en tasmansk djavul kastar sig over en wombatunge i det australiensiska nattmorkret. Sikten max tio meter, vindstyrkan formidabel, karatesnö ratt i ansiktet. Mr Murphy gjorde intag kladd i sin vanliga lila plommonstop. Han skrattade at mig och gav mig en punktering och skrattade sen annu mer.

Under oss (Lars+cykel) skymtade jag en vagtunnel. Jag lamnade snabbt vagen och rullade in hojen i tunneln och insag snabbt att taltet skulle fa plats. I nagon timme lag jag sen och lyssnade pa vinden, filosoferade och kanske kliade mig i navel innan jag oppnade taltet och tittade ut. Himlen borjade bli bla. Skulle jag fortsatta? Jag krop ner i sovsacken och filosoferade en stund till. Nar jag ater tittade ut hade himlen blivit lila igen sa valet var latt. Jag somnade.

Jag hade lite angest dagen efter da jag lagade punkteringen: ”Hoppas John forstod att jag tagit skydd fran ovadret och att han inte vantade for lange pa mig nere i dalen”. Samtidigt insag jag att jag stod infor ett etiskt dilemma av episka proportioner. Japp, episka.  Faktum var att om jag ville hinna upp John skulle jag bli tvingad att lifta…
Forsta fordonet som narmade sig bakom mig var en polisbil och jag fick hjartat i halsgropen. Sen insag jag att jag nu var i oppna omraden och vinkade till de bada konstaplarna som vinkade tillbaka och log brett. Andra fordon passerade mig men inget hade plats for min cykel vilket fick min hjarna att sucka men samtidigt fick mitt hjarta att sla volter av gladje. Vagen borjade bli allt vackrare…  Dock erkande jag for mig sjalv att vissa av dessa fordon, som inte fick plats for min hoj, kanske hade fatt det i alla fall – bara jag hade vinkat ner dem. Jag har varit med om nagra roliga situationer nar jag av vissa orsaker har liftat med cykeln:

I Jemen borjade det med att jag blev arresterad nar jag cyklade langs en vag som jag tidigare hade blivit forbjuden att cykla pa. Sen blev jag eskorterad i nagra dagar av polisen… (ibland militarer).

Langre osterut i landet fick jag dock tillstand att resa med tre andra turister som hade dykit upp. (Trion fick motorcykla,  men jag fick inte cykla solo!?). Det komiska var att jag kande tva av dem innan: Rene ifran Kanada kande jag sen en biljardturnering med ol i Zambia och Rob fran Australien sen Namibia/Sydafrika. Jag sjalv akte med Rene, Rob tog mina packvaskor medan Michael fran Tyskland tog cykeln.

En lastbilschauffor utanfor Cali i Colombia ville hjalpa mig till varje pris – han knot fast Surly under sin lastbil.
Jag skulle mota upp en polare i Bogota och var tvungen att lifta bitvis for att hinna dit i tid.

Hur som helst sa blev det ingen liftning dar och da, vagen var helt enkelt for vacker. Jag stortrivdes i sadeln nar kvallen narmade sig den dagen da jag vaknat i vagtunneln. Himlen var ater sig sjalv, fargerna och kontrasterna mellan snotopperna och det gyllengula graset pa de lagre kullarna var slaende. Cykling nar det ar som bast! Beslutet att lata liftandet vanta en dag var det ratta. Pa natten sov jag i en gammal husruin. Det var kul for det har jag aldrig gjort forut. Eller det tror jag iaf inte.

Stora vyer…

Ser ni de enorma hjordarna med tamjakar?

Husruiner ar bra. Jag hade t o m eget badrum!

Inte heller dagen efter blev det nagot liftade. Och inte heller dagen efter det – vagen var fortsatt for fin. Aven om tiden hade sina bisarra stunder. Ena dagen blev det faktiskt kvall och jag stannade till vid en flod for att fylla pa nattvatten.  Nar jag trycker ner ena flaskans mynning under vattnet slangde jag en blick at hoger. Och dar under bron ser jag en scen som tagen direkt fran Motorsågsmassakern, oklippt version.
Jag vet fortfarande inte riktig vad jag sag, eller jag vet vad jag sag- men ar inte saker pa syftet eller symboliken pa det mina ogon motte. Skapelser av en sinnessjuk manniska? En vidrig religios rit? En extremt dalig kocks blivande experiment?

En getunge hanger overst till vanster. Den var mindre rutten an jakhuvudet under den. Alltsa har nagon varit pa platsen i omgangar och hangt upp getungen vid ett senare tillfalle. Under hanger en fullvuxen strypt get.
Mitt i bilden hanger ett jakhuvud pa vaggen. Sen ar det en tom krok som ej syns. Under den blod. Till hoger hanger en utmarglad och strypt hund.
Har nagon en forklaring?

John horde av sig med sma kryptiska meddelanden var 100:e kilometer och pa stolparna till de skyltar som finns pa toppen pa varje pass. Hysteriskt kul!

Och pass var nagot som dok upp varje dag:

Pass…

Pass…

Pass…

Ibland dok det upp andra saker an bergspass. Har deltar jag t ex i ett chickenrace med jakar. Fast nar bilden tas har jag redan blivit kyckling och kastat mig bakom en betryggande grushog…

Goloktibetansk (?) janta uppe pa ett bergspass i Amdo-omradet…

Boneflaggor ser man manga ganger varje dag om man cyklar genom Amdo…

Mer flaggor…

Och annu fler… Detta ar en narbild.

Och detta blir den sista bilden i dagens inlagg.

Sen kom da dagen da jag liftade. De sista 12 milen in till Yushu dar jag just nu ar.  Pa kvallen vandrade jag langs stadens gator och letade efter hotell dar jag kunde leta efter John – men jag hittade istallet ett internetcafe.  I ett mail laste jag att John dragit vidare med buss och siktade pa Hong-Kong inom nagra dagar. Han hade stannat bilar och fragat om de sett mig, men det hade ingen gjort. En smula konstigt. Eventuellt kommer den mystiske John Doe att skriva ihop nagon story om var vildmarksrepa. Blir det av kommer jag skicka med en lank harifran.

Men liftandet da? Jo, jag fick lift med ett par lirare i en lastbil. Den var gammal, sliten och full av whisky. En flaska oppnades omedelbart och skickades fran gubbtjyven som korde till mig som efter en munfull skickade den vidare till karaktaren i baksatet. Sa holl det pa. Jag tyckte genast om mina reskamrater i den grona lilla lastbilen. Dessutom var whiskyn riktig god, en av de basta jag haft – sakert den billigaste ocksa, i alla fall om man bortser fran Mekongwhiskyn jag eventuellt kan ha fortart i min dekadenta men ack sa avlagsna ungdom. Jag minns natter pa legendariska tillhall som tex ”the Heart of Darkness” i Phnom Penh….

Undrar forresten hur det star till med Kambodja nu for tiden? Det ar nog bast att jag tar mig dit och ser efter!

Kardemummabergen

Mitt visum till Kina höll pa att ta slut. Jag orkade inte förlänga och att dra på sig ännu mer böter genom att strunta i visumtiden lockade inte heller. Jag packade ihop min cykel i en låda och flög billigt mellan Xining i Qinghai och Kunming i Yunnan. Och började cykla västerut. Och sen söderut.

Min cykel har fått oerhört mycket stryk denna resa och Eastern China Airlines gör inte saken bättre…

Yunnan var inte som jag trott. Jag underskattade topografin. Redan de gamla grekerna visste att det är dumt att underskatta topografin. Vissa backar var 20 kilometer långa. Många backar var 10 kilometer. Uppförsbackarna var alltid längre än nerförsbackarna. Alltid.
Jag satte inte upp mitt tält en enda gång. Folk överallt. Eller för branta backar. Som tur var är Kina mycket billigare än vad jag trott. Det var något som var bra eftersom priserna i resten av soa gått upp enormt sen sist jag hade vägarna förbi.

Yunnan…

Uppförsbacke. Nerförsbackar är bara en illusion.

En uppförsbacke…

Kinesen i vägkanten studerar mig. Han lutar huvudet svagt åt sidan och klistrar fast blicken på mig och studerar mig. Föreställ dig att du väntar på din chef inne på hennes kontor. Du är ensam. Chefen har ett akvarium. Du lutar dig sakta fram med händerna bakom ryggen och studerar en grön bågfenciklid eller en ovanligt praktfull pricking bottentittare. Tankarna ligger delvis hos fisken i akvariet och delvis hos den fula fisken, det vill säga chefen, som ännu inte kommit till mötet. Hur ser ditt ansikte ut tror du? Antagligen är det lika tomt som mitt bankkonto i denna stund. Med liknande ansikten studerar kineserna mig. Jag vinkar. Stoneface. Jag vinkar kraftigare. Stoneface. Jag vinkar ännu kraftigare. Kinesen vaknar till liv och ler ett leende lika brett som kinesiska muren och vinkar tillbaka. Glaset till akvariet sprack och vatten rann ut på chefens fina matta. Nu skrattar jag med. Bakom nästa hörn väntar ännu en studerande kines.

Cykeln vilar sig mot räcket. Under tiden springer jag omkring och gör indianhopp.

Finns det en slags apartheid i Kina? Ja. Det retar mig enormt. Jag hittar ett hotell. Men jag får inte bo där. Jag är utlänning. Jag är turist. Jag är vit och annorlunda. Jag hittar ett internetcafé och planerar att googla fram information om en vägsträcka samt skriva några mail. Jag får inte låna en dator. De säger att jag måste visa upp ett kinesiskt legitimation. Bakom mig hör jag hur två dussin par händer rör sig snabbt över tangenterna. De får använda dem. Men inte jag. Jag är annorlunda. Hur ska jag göra det, frågar jag.  Hur ska jag kunna ha en kinesiskt legitimation? Jag är ingen kines. Jag är en turist från Sverige. De rycker på axlarna och säger åt mig gå därifrån på ett nervärderande sätt. Explosion. Jag slänger en miniräknare i väggen bakom han som nekar och ber honom att dra åt helvete. Bakom mig hör jag plötsligt ingenting. Förutom tystnad. Det är naturligtvis inte den chockade mannen framför mig som kommit på reglerna, men det spelar ingen roll. För det är hans skyldighet att ignorera dem. På samma sätt som det en gång var gemene vite sydafrikans skyldighet att strunta i det landets regler. Och oftast gör faktiskt kinesen på internethaken just det. Struntar i reglerna. Tack. Hoppas att det även hände någon gång i Sydafrika.

Laos var också något av en besvikelse. Jag har hört så mycket positivt om landet ifrån andra turister så jag var beredd på något extraordinärt. Den illusionen föll i bitar i samma takt som dagarna gick. Absolut ett fint land att resa i men ändå högst genomsnittligt. Jag provade att lifta. Ingen tog upp mig. De flesta tittade inte ens på mig. I Ecuador fick jag lift efter några sekunder. I Turkiet stannar folk och frågar om jag vill ha lift. Jag har säkert liftat i 20 länder och Laos var det första land där ingen någonsin tog upp mig. Mycket tråkigt.

Kevin, Irländaren som jag och John träffade innan vi gav oss upp i bergen, berättade att han hade blivit ivägkörd ifrån sin tältplats två gånger i Laos av beväpnade människor som dykt upp sent på kvällen. Jag minns den gången i Guinea-Bissau då en beväpnad jägare dök upp strax efter midnatt. Körde han bort mig? Nä, vi satte oss ner och delade ett mål mat och skrattade och försökte förstå varandra.
Detaljer som att man får för lite växel tillbaka vid något tillfälle varje dag bryr jag mig inte så mycket om. Så Laos var kanske inte som jag hade hoppats på – men det var mycket vackert i norr. Södra delen, längs huvudvägen nådde inte riktigt samma höjder. Jag kommer nog aldrig att återvända till Laos – livet är för kort för det. Det finns ju över hundra länder som jag ännu inte ens har sett.

I en stad 5 mil från gränsen såg jag en lång ljushårig cyklist. Kristof var ifrån Belgien och hade cyklat ifran Tunisien som han lämnat ett år tidigare. Vi tog sällskap. Kristof var en av de där människorna som man lätt kommer i samma våglängd som. Han var helt enkelt kul och hade bra svar på det mesta:

-Så du har cyklat på den stora vägen hit? Inte på den lilla vägen som jag? Hur gjorde du med alla tunnlar?
-Jag cyklade rätt igenom dem.
-Men vad sa bilisterna då? Störde de sig inte?
-Jo, de tutade och la sig i kö bakom mig.
– Ok… vad gjorde du då?
– Jag höjde volymen på min iPod.

Kristof och papaya.

Vi närmade oss gränsen. Vi korsade den. För snabbt. Jag hade lämnat in passet i luckan för visum på den laotiska sidan. Några minuter senare fick jag tillbaka både mitt och Kristofs pass. Jag frågade om allt var klart och fick till svar att så var fallet. Vi hade våra visum och vi cyklade in i landet. Tyvärr utan att gå till luckan där vi skulle stämpla in oss. Det glömde vi av. Således kom vi att befinna oss olagligt i landet och i mitt fall kom jag inte att upptäcka det förrän en gränsvakt påpekade det 12 dagar senare när jag skulle ut ur landet.

Ibland när jag rullar fram genom skog och snår eller över berg och dalar kommer en känsla av igenkännande. -Deja vu, utbrister ni. -Inbillning, säger jag.
Men faktum är att vissa länder tycks ha ett slags abstrakt släktskap med varandra. Som till exempel i november 2010 då jag befann mig i Laos men hela tiden tänkte på Guinea-Bissau. Laos och Guinea-Bissau skulle kunna vara tvillingar. Alla som gillar Laos skulle även tycka om Guina-Bissau och alla som gillar Guina-Bissau skulle tycka om Laos.

Folken i de båda länderna är väldigt laid-back, färgerna i naturen påminner om varandra och floder finns det gott om i de två länderna. En skillnad är dock att i Laos såg jag tusentals turister medan jag såg en enda i Guinea-Bissau –min reskamrat.

Hur som helst låg min tankar på de här sakerna medan jag och belgaren Kristof rullade fram längs Laos berömda väg 13. Jag trivdes bra i sadeln och det var skönt att uppleva ett nytt land efter att ha tillbringat tre månader i Kina. Barnen i Laos var betydligt mer framåt än sina kusiner i Mittens rike och när de fick syn på oss rusade de fram till vägkanten och ställde sig på rad och gjorde highfive med oss cyklister samtidigt som de tjöt av skratt. Fantastiskt. Jag har upplevt betydligt tvärare beteenden ifrån barn i vissa länder. Som tex i Etiopien. Det är konstigt hur saker kan utveckla sig. Barnen i Laos, som är världens genom tidernas mest bombade land, kommer fram och ler och gör highfives medan barnen i Etiopien, som enligt vissa källor är världens genom tidernas största biståndsmottagare, ofta kommer fram och försöker slita loss saker från cykeln med våld eller kastar sten och pinnar efter en. Jag vill inte spekulera men det hade känts mer naturligt om det hade varit tvärtom.

Heidi, Kristof och Martin.

Norra Laos var ofta väldigt fint… Påminner en hel del om Fouta Djalon i Guinea.

Vi tog oss fram sakta men säkert genom det allt tätare kvällsmörkret och eftersom vi hade en viss by i tankarna ville vi nå den till varje pris fast solen redan gått ner bakom oss. Ändå stannade vi till för varsin sprite i en liten trädbod och drack dem sittandes på stenräcket över en fors. Några lokalbor gick förbi i mörkret och hälsade glatt och förvånat – de såg antagligen inte att vi var turister.
När de gröna glasflaskorna var tomma satte jag på min pannlampa och blev omedelbart omringad av nattfjärilar i olika storlekar och skepnader. Jag kände hur de studsade mot min hud gång på gång.

Väl framme i byn stannade vi till på restaurangen som dubbelkörde som hotell och som låg strategiskt mitt i byns huvudkorsning. Där fanns fyra andra turister och när de sekunden efter lämnat sina halvätna portioner så kommer de fram och hälsar. De var också cyklister. Paret som hämtade oss och erbjöd plats vid bordet var från Danmark och hette Martin och Heidi. De andra var från England. Martin och Heidi förvånade mig stort efter att jag presenterat mig:
-Lars från Sverige? -Då är det du som kallar dig ”The Lost Cyclist”?
-Jupp, sa jag en aning roat.
De frågade mig, oss, mycket och jag berättade att jag mycket väl visste vilka de både danska cyklisterna Martin Adserballe och Nicolai Bangsgaard är. Cykelvärlden expanderar fort – men är fortfarande relativt liten.

Först beställer man fiskmiddag på hotellrestaurangen och sen går man på dass och när man ska skopa upp vatten för att spola ner det man lämnat efter sig, så får man se vart de har odlat fisken man precis åt upp. Underbart.

Följande dagar tog vi sällskap in till den av UNESCO världsarvslistade staden Luang Prabang. Jag kom att stanna i staden i fem dagar och tillbringade den mest tiden tillsammans med Martin och Heidi – Kristof hade en biljett hem ifrån Bangkok och hade bråttom dit så han stannade bara två nätter.
Överlag tyckte jag att staden, som ligger på den så kallade ”Banana Pancake trail”, var lite överskattad. Den låg ganska mysigt där Mae Kokfloden rinner ut  i Mekong men huvudanledningen till att Luang Prabang finns med på världsarvslistan beror främst på blandningen av traditionell och kolonial arkitektur – något som aldrig har väckt något djupare intresse hos mig. Sen har jag väl fått någon slags överdos av sydostasiatiska tempel i fejkguld och rött under tidigare resor i Sydostasien. Det allra bästa med Luang Prabang var dock de goda mackorna och juicen man kunde köpa i början på stans gågata. Något som jag gjorde flera gånger varje dag – vilket indirekt fick kvinnan som jag hela tiden hade köpt av att göra en extra sandwich till mig när hon såg min cykel och förstod att hennes mest trogna kund skulle ge sig av, och det på en cykel med massa tunga väskor på. Gratismaten tryckte jag girigt i mig till lunch efter att jag tagit mig över Mekongfloden i en vinglig kanot som exakt såg ut som de jag använt i Guinea-Bissau. Denna gång delade jag dock kanot med två orangeklädda buddistmunkar och det hade jag faktiskt aldrig gjort i det Västafrikanska landet.

Färden över Mekongfloden…

…Och när jag tittade bakåt. Som ju egentligen var framåt…

Och åt sidan…

Efter fem dagar tog jag alltså farväl av Martin och Heidi och rullade ner till floden och strax efter blev jag knockad av de extremt branta backarna på vägen till Hongsa. Backarna var helt klart de brantaste jag upplevt – med undantag den där monsterstigningen mellan Österrike och Slovenien. Att cykla upp var bara att glömma – ofta gick det inte ens att leda hojen på normalt sätt. Det var mer ifråga om att dra cykeln upp medan mina fötter kämpade för att behålla greppet i den mjuka sanden.

Denna del var den näst bästa i Sydostasien. Den allra bästa skulle bli de kommande missödena i Kardemummabergen en månad framåt i tiden. Dock var jag ofta en aning tjurig över det sätt som vägen var byggd på. Olidligt brant – och varför går inte vägen nere i dalen? Varför måste vägen alltid gå upp till toppen på varje kulle som ingenjörerna fått syn på?
När inte superbranta stigningar stod på cykelmenyn var det korsningar av småfloder – en del genom att leda cykeln genom ett klart friskt vatten med ett par tre decimeters djup, andra genom att använda en liten bro som var byggd av enkla brädor med stort mellanrum.

 
Lite vatten…

High Five!

Fina broar var det gott om…

Ett litet vattenfall. Ett perfekt lunchstopp för gratismat…

Jag passerade ett par vackra vattenfall och en del högre bergspass som gav mig en underbar vy över en relativt orörd del av Laos. På många sätt var det helt fantastiskt – och jag fick äntligen slå upp tältet ett par nätter längs vägen mot Hongsa, dock var det svårt att hitta bra platser på grund av att det antingen var bergsvägg eller stup vid mina sidor eller så var skogen för tät. När det inte var några bergsväggar, stup eller täta skogar så var det alltid någon by. I dessa byar var barnen så ovana vid turister att de inte förstod den gamla leken ”High Five” utan när jag cyklade förbi och räckte ut handen så trodde de antagligen att jag skulle greppa tag i dem eller slå dem för de sprang i väg och gömde sig.

Hongsavägen. Påminner om Guinea-Bissau…

Härliga vägar till Hongsa…

Tittut! En tidig morgon vid 09:30…

Till slut försvann vägen till förmån för något som mountainbikare skulle kalla ”single track” – alltså bara en liten stig. Det var mycket intressant cykling. Samtidigt började jag oroa mig för att jag kommit fel, men efter någon halvtimme kom jag ut på en öppen plan där lastbilar höll på att tippa ut grus. Vägbygge. Några minuter senare cyklde jag rätt ut på en asfaltsväg. Jag hade inga kartor över området och GPS:en gav mig ingen hjälp på denna nivå – utan jag fick ta till det urgamla knepet att stoppa en bil och fråga chauffören om han visste vart jag var någonstans. Chauffören kunde ingen engelska och kunde därför inte förklara vart jag var – men när jag sa ”Hongsa” så pekade han framåt, dvs jag skulle svänga höger på asfaltsvägen. Vilket jag gjorde. Hade jag befunnit mig i Indien och chauffören sagt att det var höger till Hongsa så hade jag antagligen svängt vänster…

Till sist kom jag till Hongsa där jag frågade runt efter någon jag kunde växla pengar med. Mina kip var slut och jag var bara tvungen att köpa lite mat och ett par softdrinks. Efter att ha frågat på ett halvdussin ställen hittade jag till slut en mekaniker som var villig att byta 10 dollar mot en hög kip. Han torkade av sina oljiga händer på sina byxor innan han öppnade kassaaparaten a.k.a byrålådan och plockade ut en knippe färggranna sedlar.

Ungefär samtidigt kom jag på att jag inte alls var i Hongsa. Eller snarare jag blev tveksam. Sanningen är att än idag vet jag inte var jag var någonstans. Antagligen finns det fler än en by som heter just Hongsa plus att även hela området, kommunen, fylket, tycktes heta samma sak. Hur som helst skulle jag till gränsövergången till Thailand vid byn Muang Ngeun så det var bara att fråga efter den byn och hoppas på att människorna pekade rätt.

På väg mot Hongsa under den så kallade ”Gyllene timmen” – alla fotografer vet vad jag menar – timmen innan solen går ner, när färgarna är som vackrast…

Samma väg några sekunder senare…

Välgömd längs vägen till Hongsa…

Till slut fanns det ingen riktig väg att hoja på. Men vad gör egentligen det?

Jag kom fram till gränsen strax innan 18:00. Under den sista timman hade jag letat tältplats med det var hus och byar överallt. Till sist var jag framme vid en bom. -Hm, tänkte jag och vände om. Ett tag tänkte jag släpa ut min cykel i ett parti högt gräs och slå upp tältet där, men jag tyckte det var för mycket människor i närheten och kanske fanns det gamla minor liggandes.
–Hm, tänkte jag igen och cyklade tillbaka till bommen. En bit bort satt ett gäng militärer och drack öl. Jag gick dit. Omedelbart fick jag ett glas öl och drack upp det under småprat. Jag frågade om jag kunde tälta någonstans på deras område men det fick jag inte lov till. Då tackade jag nej till mer öl eftersom jag ville hitta någonstans att sova innan mörkret föll och tänkte att jag kanske får fortsätta över till Thailand. Jag tackade för ölen och gick in i den vita närliggande byggnaden.

Som vanligt gick jag fram till glasluckan och hälsade artigt och räckte över passet med båda händerna. (Jag försökte nog uppväga mitt skabbiga utseende med klassisk artighet…). Officeren tog emot passet och började bläddra. Och fortsatte bläddra. Och fortsatte. Till slut frågade han mig var min stämpel var någonstans.
-Fan, tänkte jag sakta. Jag har inget minne av någon stämpel… Har jag glömt att stämpla in? Ja, det hade jag. Det fanns ingen stämpel i passet. Smart Lars.

Fyra år tidigare hade jag kommit till gränsen mellan Kenya och Uganda utan stämpel eller ens ett giltligt visum. Men den gången var jag förberedd. Då hade jag en sorts plan (tjata och tjata och tjata varvat med ursäkter och till slut faktiskt helt enkelt acceptera en kortare tid bakom lås och bom). Men denna gång var jag helt oförberedd. Men då, å andra sidan, slapp jag spela teater. Jag behövde inte spela chockad och orolig. För jag var chockad och orolig.

Mannen på andra sidan fönstret hade kolsvarta ögon och pratade mycket dålig engelska. Med stela charader försökte jag få honom att förstå att jag trodde att jag fått stämpeln i samma lucka som jag hade fått visumet i den där gången nästan två veckor tillbaka i tiden. Dessvärre hade det funnits två köer och två luckor den gången. När jag fått tillbaka mitt pass med visumet i hade jag helt enkelt cyklat iväg utan att först ställa mig i stämpelkön. Smart Lars.

Mannen framför mig tog upp en telefon och ringde till en överordnad som pratade bättre engelska. Jag förklarade. Han lyssnade. Sen förklarade han sina saker med en aning högre och ivrigare ton -och då lyssnade jag. Det han sa kan sammanfattas  med att ”detta är inte bra för mig”, ”Kan bli dyrt”, ”Nästa gång MÅSTE du stämpla in” och ”Vi kan inte släppa igenom dig nu, klockan är för mycket, kom tillbaka imorgon klockan 08:00”.

Jag var tacksam. De skulle släppa igenom mig dagen efter – utan några böter. De hade dock laggt till att jag skulle sova på ett av de dyra hotellen i Muang Ngeung – vilket jag helst inte ville. Jag övervägde att cykla vidare och hitta en tältplats men jag insåg nog innerst inne att det vore dumt. De skulle säkert hålla ett öga på mig. Jag tog in på ett hotell och betalade 10Us för ett schysst rum. Ett par timmar senare kom de och kontrollerade mig. Jag var tacksam för att jag lytt dem. Det var rent av smart, Lars!

Dagen efter kom jag ut ur Laos och in i Thailand och återigen hade jag klarat mig. Jag hade som bekant blivit omhändertagen, deporterad från området och bötfälld i Kina ett par månader tidigare. Det ville jag slippa att vara med om igen. Men vad jag inte hade någon vetskap om var att mitt livs värsta möte med polis och militär låg i en närliggande framtid i ett land som jag vid denna tidpunkt inte ens visste om att jag skulle besöka. Syrien.

Jag hade bestämt mig för att inte cykla nonstop i dessa trakter, utan istället göra finkirurgiska ingrepp i de mer givande delarna av den sydostasiatiska kroppen med hjälp av liftande. Det blev knappt en kilometers cykling i det gamla Siamriket. Jag skulle alltså cykla punktvis istället för fanatiskt A till B. Och anledningen till att jag tog mig till Thailand var först och främst för att återse en gammal hemstad.

I Laos hade jag försökt få lift flera gånger om men sett dussintals bilar åka förbi utan att ens ge mig en blick. I Thailand tog det knappt en minut att få lift till byn Tung Chang med en orange gammal lastbil. Därifrån tog jag en buss till Chiang Mai – staden som var anledningen till att jag lämnat Laos för Thailand. Under 2001 och 2002 tillbringade jag flera månader i Chiang Mai då jag genomled träningen på Lanna Muay Thai Camp under ledning av fullblodsproffs som Nook, Boon, Taywin och de andra tränarna.  Det är dock en annan historia som jag inte berättar om denna gång.  Men att komma till Chiang Mai var således som att komma hem. Efter en vecka där tog jag en buss tillbaka till den Laotiska gränsen – fast denna gång korsade jag den precis söder om huvudstaden Vientiane.

Ifrån Vientiane cyklade jag upp till Vang Vieng – ett av backpackercirkusens mest ökända ställen.  Jag stannade där ett par tre dagar och tittade på Family Guy, käkade cheeseburgare och analyserade lokalbefolkningens förskräckta miner när dyngraka västerlänningar ragglade omkring i bar överkropp längs stadens gator.  Ja, så här går det till när västerlänningar festar och det är bara att hoppas att lokalbefolkningen njuter av den rådande mångkulturen i Vang Vieng.

Mmmmmiddag!

Sen tog jag mig tillbaka samma väg och fortsatte genom södra Laos, ömsom på cykel och ömsom i buss. I Pakse öppnade jag ett mail från en Kevin. Det visade sig att det var samma Kevin som jag och John Doe träffat på hotellet i en liten by långt ut i Qinghaiprovinsens outback i Kina.

Tjena Lars! skrev han och berättade att han var i Pakse i Laos.
I Pakse? Sa jag högt för mig själv. Vi var alltså i samma by! Vi letade upp varandra och tillbringade sen kvällen med öl och snack om kinesiska cykelrutter. Vi bestämde att vi skulle mötas upp i Phnom Penh någon vecka senare – lagom för att fira nyår ihop.

Extreme Frame Makeover i Savannakhet…

En paus någonstans i Laos…

En av de otaliga broarna längs grusvägen söder om Stung Treng, Kambodia..

I Phnom Penh firade vi som sagt nyår och det tillsammans med tre andra cyklister: Leon från Irland, Cindy från England och Mo.. Mi.. Ma.. Well, en kvinna från Japan som cyklatväldigt mycket och det utan att knappt kunna ett ord engelska.
Samtidigt började jag övertyga Kevin om att hänga med upp till Kardemummabergen. Han var inte svårövertalad utan det var mer som att jag frågade honom om han ville hänga på – och utan betänketid alls tackade han ja. Han var bra, Kevin, härdad efter ett och ett halvt år i sadeln. Det mest minnesvärda i Kambodjas huvudstad var annars när vi killar – jag, Kevin och Leon gick och käkade pizza på en av restaurangerna nere vid floden. ”We have Happy Pizzas too” sa inkastaren i förbifarten samtidigt som han visade oss till ett hörnbord under en gammal teveapparat. Kevin och Leon bestämde sig snart för just en Happy Pizza eftersom inkastaren nämnt denna kulinariska smältdegel som likt ett kinderägg överaskar på sitt eget lilla vis. Deras spontana order fick mig dock att ana att de inte riktigt hade alla piller i burken och frågade därför om de verkligen visste om att en Happy Pizza innehåller marijuana? Det visste de inte – eller snarare: de trodde inte på mig. Man skulle nog till och med kunna ta det så långt att de idiotförklarade mig. Jaja, tänkte jag. Nu har jag berättat. De trodde mig inte. Fine. Detta ska bli kul!
Kyparen vände sig mot mig och jag beställde en vegetariana.  Kevin och Leon tog varsin Happy. Kyparen log varmt och frågade hur Happy de ville ha den. Ingen av dem förstod vad han pratade om. Jag bubblade av skratt. Kyparen log ännu mer och böjde sig fram och sa lågt: Hur mycket marijuana vill ni ha på pizzan? Do you want it really happy?
Tystnaden varade ett par ögonblick för länge. Jag skrattade ännu mer. Kyparen flinade. Kevin och Leon var två tomma ansikten som just råkat ut för någon sorts kulturkrock. Efter ännu en lång sekund: ”We take two vegetarianas instead”.  Jag satt och tittade på dem en lång stund och utbrast sen ”vad var det jag sa” med stark betoning på varje ord.

Områden som sticker ut på kartan har alltid lockat mig. Ofta handlar det om områden utan vägar och utan städer och byar. När man tittar på en karta över Australien så söker sig mina ögon alltid till outbacken. Tittar jag på en karta över Kina så hamnar jag oundvikligen uppe på Chang Tang. Och naturligtvis: När det gäller den arabiska halvön så dras ögonen automatiskt till Rub al-Khali. Det tomma området.  Även Kambodja har ett av dessa tomma områden. Kardemummabergen.

Kevin hade skaffat ett par kartor på det cyclocafé där vi druckit öl och främst käkat röd curry under våra dagar i staden. -Omöjligt, hade ägaren sagt om vår tänkta rutt.  Vi blev bara taggade av detta ord.
Vi gav oss iväg på en onsdagsmorgon och hann cykla ut ur Phnom Penh längs vägen mot Sihanoukville innan vi efter några mil svängde västerut mot bergen. Naturligtvis var det ingen som hade hört talas om de byar som skulle ligga längs vägen mellan avfarten och bergens fot – så det var en chansning att vi var vid rätt avfart. Det var den första av många chansningar under kommande dagar. På kvällen slog vi upp tälten i en kohage och somnade gott.

Dagen efter började vägen krympa från en riktig väg till ett sandspår. Området var fint och intressant och i de små byar vi passerade stannade alla upp med sitt arbete och studerade oss med ett visst avståndstagande. Vi passerade åar med vattendjup som räckte oss över knäna, vägsträckor som var översållade med stora stenar som vi ibland var tvungna att leda cykeln zickzack emellan och ibland var vägen så dålig att små stigar hade bildats ute i skogen vid sidan om vägen. Dessa stigar var bra och roliga att cykla på – men det gällde att hålla reda på vart den större vägen fanns så man inte kom vilse. Vi närmade oss bergen som låg som en siluett framför oss i samma takt som vägen blev mindre och mindre. Till sist ledde vi cyklarna över ett par fält där det låg halm uppsamlat i prydliga högar här och var. På avstånd såg vi en gammal man och vi beslöt att försöka rådfråga honom om vi var på rätt väg. Vi hade vissa svårigheter att förstå varandra men då jag pekade upp mot bergen som nu låg väldigt nära gjorde mannen en vid gest och pekade snett bakåt. Vi skulle cykla tillbaka och ta en annan stig och på så sätt cykla i en halvcirkel – då skulle vi komma rätt. Vi gjorde så.

Kevin kämpar på i sanden på vägen mot Kardemummabergen…

Och jag kämpar på på ett annat sätt…

Fin skogsväg…

Kevin och bonden. Men inte mycket till väg. Bergen i bakgrunden…

En timma senare började det gå rejält uppför. Vägen var en katastrof – att cykla var helt omöjligt. Det vara bara att leda och bära som gällde. När två skogsarbetare såg oss förklarade de att det inte fanns några byar på en mycket lång bit. Vi tackade för upplysningen och fortsatte. En stund senare kom de gåendes ifatt oss och förklarade återigen att vi gjorde bäst i att vända om. Jag suckade. Och tänkte på de 38 dygnen i vildmarken i Kina. Klarade jag det så klarar jag detta, tänkte jag.  Å andra sidan räknade jag också ut att om vägen fortsatte vara i lika dåligt skick och vara lika kuperat så skulle det ta tolv dagar att korsa bergen. Enligt skogsarbetarna som gjorde sitt yttersta för att få oss att vända om fanns det inga byar förrän på andra sidan bergen. Tolv dagar. Vi hade mat för tre eller fyra. Vatten var dock inget problem – det skulle man alltid hitta i en bäck någonstans.

Vi sa till skogsarbetarna att vi skulle vända om – mest för att vi skulle få kunna analysera läget i lugn och ro. När de var bort släpade vi in våra cyklar i skogen och hann precis få upp tälten innan mörkret föll. Vi diskuterade länge vår situation innan vi beslöt att på morgonen ta oss tillbaka samma väg. Att riskera att vara utan mat i en vecka är helt enkelt inte så värst kul.

Svårcyklat i Kardemummabergen…

Kevin kämpar på…

Det skulle ta oss tolv dagar att korsa bergen på denna sortens vägar. Men vi hade bara mat för 3-4 med oss…

Svårcyklat ja- spåren har uppstått när kärror dragna av oxar passerat under regnsäsongen…

Träden var stora, minst sagt…

…och på en del fanns graffitti.

Så på morgonen släpade vi tillbaka cyklarna samma väg och när vi två mil och några timmar senare kom tillbaka till en by som vi passerat dagen innan slog vi oss ner på en restaurang och åt. Ett par kinesiska vägbyggare (de bygger visst en väg vid bergens fot – men det var inget som hjälpte oss) som kunde lite engelska dök upp och frågade vad vi sysslade med. Vi förklarade. Kineserna gick och hämtade en lokalbo som kunde engelska och vi framförde vår önskan om att korsa bergen. Aha, sa mannen. Cykla tillbaka mot bergen i två kilometer och efter ni korsat floden så svänger ni vänster längs vägen där! -Omöjligt, svarade vi.  Det finns ingen väg där. -Jodå, svarade mannen snabbt.

Återigen cyklade vi mot bergen och under oss försvann samma sand som vi nu passerade för tredje gången. Och snart såg vi den lilla stigen som försvann mellan två hus i en liten by. Vi svängde av och jublade – Resan Lever! Jag markerade platsen på min GPS och ut i bushen vi for.

Dagen innehöll mycket bra cykling – den intressantaste jag gjort i Sydostasien.  Naturen var omväxlande. Ena stunden var vi inne i täta snår där vi blev rivna på armarna av taggiga växter, nästa stund cyklade vi över savannliknande landskap med gröngult meterhögt gräs som enligt vissa uppgifter än idag gömmer en och annan tiger. Detta fick oss att hålla ögonen öppna och tack vare det så såg vi spår efter ett kattdjur på den stig vi cyklade på. Ingen tiger av storleken att döma – men absolut ingen tamkatt heller. Kevin berättade att kattdjur ofta söker sig till stigar och vägar nattetid – de tycks tycka om att utnyttja lagen: ”The path of least resistance”. Vad vet jag.

Snår...

Stigen där vi såg spår efter efter ett stort kattdjur…

Som sagt tyckte jag mycket om cyklingen – synd bara att vi fick stryk…

Här tog spåret vi följt slut, eller snarare: för att hitta fortsättningen var vi tvungna att leda våra cyklar uppströms i vattnet en stund… Äventyrscykling när det är som bäst. Jag var inte avundsjuk på dem nere i turistghettot i Sihanoukville…

Vi kom till otaliga stigkorsningar med två eller tre valmöjligheter. Oftast tog vi den som gick mest uppåt om inte magkänslan sa något annat.  Vid ett av dessa tillfällen valde vi fel väg. Det fick vi dock inte reda på förrän vi kom ut i mer bebyggda områden med riktiga vägar sent på kvällen.  Återigen hade vi fått stryk. Och att vända om ännu en gång var inte lockande – dessutom skulle jag möte upp en polare i Bangkok så jag hade en viss tidspress. Vi nådde strax innan mörkret en asfaltsväg och kom ut precis vid nationalparken Kirirom. Snett bakom oss höjdes en avlägsen platå med enstaka toppar mor skyn. Åker jag mot förmodan tillbaka till Kambodja någon mera gång i mitt liv så ska jag ha revansch. Men fram till dess står det 0-1 till Kardemummabergen.

Kardemummabergen på avstånd. Kommer jag få revansch? Kanske… men det kommer ta många år innan jag härjar i Sydostasien igen.

Vi följde asfaltsvägen en stund innan vi svängde av på en grusväg för att hitta en tältplats. Vi hittade ingen bra utan satte upp tältet precis vid den lilla vägen. När vi höll på med uppsättningen kom en flicka i 10-årsåldern fram och gav oss en klase bananer som present. Jag tackade och gav henne några kronor som tack och under en sekund sken hon ikapp med den nedåtgående röda solen. Hon tittade på oss ett tag innan hon vände om och gick hem. Hemma brukar jag alltid få höra om hur jag vågar tälta under mina resor.  Jag passar på att kontra med frågan vad det finns att vara rädd för? Varför är människor rädda för allt som finns utanför fyrkanten?

Vår tältplats precis vid vägen. Efter en stund kom det en liten flicka och gav oss en klase bananer…

Hotad i öknen

Jag fick höra det av John Doe. ”Du kommer att ångra dig. Du kommer att njuta av vädret och av maten i Sydostasien i ett par veckor, sen kommer du inse att du egentligen bara har tråkigt”. Ok, John – du fick rätt. Men jag hade en riktig bra tid längs Hongsavägen i norra Laos och i Kardemummabergen i Kambodja. Resten av tiden…. Ja, jag kan säga att Sydostasien är ett kanonställe att tillbringa en Semester på. Men vill man Resa… Nja. Dock hade jag hört av många cyklister att Sumatra skulle vara bra! Att jag tillbringat några veckor på ön år 2001 bidrog också till att jag ville tillbaka. Jag och Kevin bestämde att vi skulle mötas upp där någon månad senare. Han skulle dra vidare mot Angkorområdet medan jag drog direkt mot Bangkok. Men efter några dagar i den thailändska huvudstaden fick jag nog och köpte en biljett till Amman i Jordanien. Jordanien? Bara sådär? -Japp. Bara sådär.

Kevin lagar trasig trampa…

Varning för elefanter! Jag saknar dock en ”varning för människor-skylt” Eftersom människor ställer till betydligt mer problem. Konstigt. Faktum är att alla problem jag någonsin haft längs vägarna är på grund av människor. Hundar har iof jagat mig en del – men de är ju framavlade och uppfostrade av människor. Vargen har ju aldrig ställt till med besvär. Ok, insekter har ställt till en del saker också. Så människor och insekter. Så passande. Rent av poetiskt.

Ville till ett visst hotell innan mörkret föll i Bangkok...

Incheckningen var den jobbigaste jag gjort. Det började med att jag gick omkring och knuffade en flygplatsvagn framför mig – med cykeln i ett stort paket. På ett seveneleven köpte jag en smörgås och vagnen parkerade jag tio meter framför mig eftersom det var för trångt att ha ekipaget precis bredvid mig. Efter några minuter ser jag hur en grupp tungt klädda poliser med hundar gick förbi mig men la inte mer vikt vid detta. Jag slängde smörgåspappret i en papperskorg och gick och hämtade vagnen med cykeln. Några minuter går. En kraftig amerikanere i kostym kommer fram. Studerar mig. Fixerar mina ögon. Kallpratar. Försöker göra situationen obehaglig för mig. Han lyckas dock inte. Naturligtvis inser jag att något inte är som det ska. Mannen presenterar sig aldrig. Men det behövdes inte. Jag förstår att han är någon sorts höjdare i den lokala säkerhetsapparaten. Och han förstår att jag förstår. Undrade dock vad en amerikanare gjorde på platsen. En konsult? CIA? En Frilansare? Han ställer en rad frågor i en allt snabbare takt som till slut kändes som Pang Pang Pang:

-Vart ska du någonstans?
-Amman, Jordanien.
-Vilket flygbolag?
-Royal Jordanian.
-Har inte den incheckningsdesken redan öppet?
-Nej.
-Vad har du i kartongen?
-En cykel och lite campingutrustning?
-Var har du cyklat?
-Från Kina.
-Wow, vad är det för märke på cykeln?
-Surly Long Haul Trucker.
-Vadå, vad är det för fel på Gary Fisher?
-Jag har aldrig testat en sådan.

En kort paus.

-Du ska veta att vi var ytterst nära att kalla in bombstyrkan förut. Du såg väl hundarna…? -Lämna aldrig din packning så igen!
-Det gjorde jag aldrig. Jag hade ögonen på det hela tiden.

Detta var inte det jobbiga. Mannen gjorde bara sitt jobb. Det var när jag la fram min biljett till den kraftigt sminkade äldre kvinnan bakom desken där man checkar in som det blev jobbigt.

-Var har du ditt visum till Jordanien? -Det får man när man landar. -Du måste ha ett visum och vart har du din biljett ut ur Jordanien? -Alltså… jag har en cykel med mig. Jag ska inte flyga – jag ska cykla. -Du måste ha en biljett. Vi kommer inte släppa ombord dig. Har du pengar? -Ja, titta här. Dollar, Baht och ett par visakort.

Kvinnan skriver ner hur mycket pengar jag har i kontanter och pratar en stund med en kollega. Hon kommer tillbaka och väger min packning som är några kilo för tung.

-Du måste betala övervikt. 10 000 baht. (ca 2000 kr dvs cirka 30% av min resterande reskassa). -Nä… kom igen! Snälla! Jag brukar få betala 50 Euro för min cykel…? Den går ju som sportartikel. Är det okej? -Nej. Vill du inte betala så får du slänga en del packning.

Jag gick ut ur kön och tryckte paketet framför mig på golvet mellan två rader av häpna turister på väg hem. Jag ställde mig en bit därifrån och slängde gamla t-shirtar och byxor medan jag tog på mig underställ, tröja, skaljacka och en svettig gammal keps. I fickorna tryckte jag ner så mycket som fick plats. Folket tittade och undrade. Jag tittade tillbaka och log galet. Ibland tycker jag om teater. Tillbaka vid desken fick jag nu betala 1200 kr i övervikt. En katastrof i en aning mindre skala.

Några timmar senare landade jag i Amman. Snart märkte jag att jag inte kunde pumpa upp ena däcket – punktering. Inga saker att laga med – jag hade nog slängt dem på flygplatsen i Bangkok. En olycka kommer som bekant aldrig ensam. Efter att ha släpat ut cykel från flygplatsområdet liftade jag in till Amman. Konstigt nog ville mannen ha betalt. Men han var snäll nog att väcka mig när vi var framme – jag hade däckat i baksätet. Jag började gå mot centrum men fick efter en stund lift med en palestinier som även bjöd på god falafel. Han släppte av mig vid en verkstad men de kunde tyvärr inte hjälpa mig med cykeln utan istället letade jag reda på ett billigt hotell: 3 dinarer/natt. (27 kronor). På kvällen mailade jag Kevin och sa att vi inte kunde mötas upp på Sumatra eftersom jag nu befann mig i Jordanien.

Efter ett par nätter i Amman började jag cykla nordöst och slog på kvällen upp tältet bakom en hög med stora stenar på toppen av en lite kulle. Solnedgången i Mellanöstern var sig lik och jag tänkte tillbaka till 2006 när jag hade passerat i närheten av den plats där jag nu befann mig på under min tur till Kapstaden. Det var fyra och ett halvt år sen. 54 månader tillbaka i tiden. Ännu är den resan den mest fulländade jag gjort. ”Africa Reloaded” kommer på andra plats. Denna resa ”A winter in Asia” är nog den jag är minst nöjd med. Så är det. Solen försvann till sist helt och färgerna som hade gått från gult, rött, och lila höll på att bli helt svarta och samtidigt sjönk temperaturen då vintern även råder i Jordanien. Jag stängde tältet, kröp ner i sovsäcken och läste ett par kapitel ur en bok jag glömt namnet på.

Dagen efter nådde jag gränsen till Syrien. Officiellt kan man inte få visum vid gränsen men jag vet också att om man är artig, visar respekt och ligger på – så får man visum i alla fall. Det tog ett par timmar – sen slapp jag fundera mer på plan B och C som var ungefär: vänd om och cykla till Egypten och flyg hem. Eller vänd om och cykla till Israel och försök skaffa och jobb och sen flyga hem. Istället började jag cykla mot Damascus. På kvällen tältade jag mellan två jordhögar i utkanten på ett åker. Ett par barnherdar upptäckte mig och betedde sig illa med arga vrål, gester och måttande av stenkastande. Ett beteende jag verkligen inte kände igen sen min förra tur i Syrien. En stund senare kom en vuxen man fram och kollade mig. Först var även han en aning misstänksam men han gav mig snart tillstånd att stanna.

Damascus bjöd på hängande med backpackers – främst polska av någon anledning – och långpromenader i den gamla stadsdelen med souker och otaliga moskéer. Efter ett par dagar började jag cykla mot Palmyra – ruinstaden som jag aldrig besökte 2006. Vid ett tillfälle stannade jag för en vattenkexochpiss-paus och passade på att klättra upp för en fem meter hög grusvall vid sida av vägen för att se vad som fanns på andra sidan. (Ja, jag är nyfiken – det är därför jag reser). På andra sidan fanns några gamla hus och några människor som sprang i full fart. Mot mig. Jag orkade inte med sällskap just då så jag började gå nerför vallen och ledde min cykel tillbaka till vägen. Människorna kom ikapp. Soldater. De frågade vad jag gjorde där och jag svarade att jag hade druckit vatten, ätit kex och uträttat naturbehov. När en andfådd chef kom till platsen blev jag förhörd igen och soldaterna berättade att det fanns ett fängelse i närheten och att jag inte fick vara där. Sen släppte de mig. Palmyra var vackert fast jag rankar nog ändå Baalbek i Libanon högre. Kanske för att jag hade extrema förväntningar på Palmyra.

En moské i Damascus…

En staty över Salah ad-Din i Damascus… ”De kristna korstågen hade pågått en längre tid innan Saladin kom till makten. Många kristna befästningar hade byggts och med dem en infrastruktur både för pilgrimer som var på väg till Jerusalem  men också för handel. Ett fredsavtal slöts mellan muslimerna och de kristna och Saladin som var känd att stå för sitt ord höll också sin del av avtalet fram tills de kristna bröt fredsöverenskommelsen med att plundra en karavan på väg till Mecka. Krig förklarades och de kristna besegrades vid slaget i Hattin, nära Tiberien, 1187. För eftervärlden har Saladin varit känd för sin rättvisa, måttlighet, intelligens och okränkbara trofasthet till sitt ord.”

Palmyra…

Palmyra…

Palmyra…

En bit bortanför Palmyra finns en gammal borg uppe på toppen av en kulle. Om ni går upp dit och går fram till parkeringsplatsen och tittar norrut med Palmyra i ryggen så ser ni en asfaltsväg 5-6 kilometer iväg. Den försvinner efter en stark stigning över ett krön i bergsryggen. Jag frågade flera människor om det var den vägen som man skulle ta om man ville ta sig till Aleppo via en viss ökenrutt. Det var det, bekräftade samtliga jag frågade. Perfekt, tänkte jag. Efter en natt i Palmyra började jag cykla längs vägen. Jag hade åtta liter vatten med mig för jag var osäker på hur långt det var mellan eventuella byar. Strax efter att jag hade nått det krön som jag dagen före hade sett ifrån borgen försvann asfalten och en grusväg tog vid. Några hundra meter senare delade vägen på sig i flera olika spår. Ett försvann till vänster om mig, ett annat gick ner till en dal och en tredje gick åt höger på krönet till dalen. Jag valde det sista alternativet. Norrut. Mot öknen. Vägen splittrade sig igen och jag började njuta av utmaningen av att tolka naturen så att jag skulle komma rätt. I fjärran såg jag två berg med en slags naturlig port mellan sig – skalan var ofantlig och det var säkert flera mil fram till bergen och dess port som säkert var flera kilometer bred. Jag tänkte att vägen säkert går där emellan så jag började trampa däråt.

Borgen…

Några minuter senare såg jag en rostig skylt på vänster sida av det spår jag följde. ”Military Zone – No trespasssing No camera”. Ok, tänkte jag. -Då vänder jag. Efter att ha vänt cykeln ser jag hur några individer springer mot mig. De är säkert 800 meter iväg och bör således behöva cirka tre och en halv minuter för att nå fram till mig. Jag cyklar därifrån för att se efter vart jag ska ta vägen nu – men hittar ingen självklar rutt. Jag vände tillbaka för att vänta in soldaterna – de ville säkert kolla vem jag var i alla fall. Och eftersom jag stannade vid skylten så har jag ju inte gjort något fel. Trodde jag. När de var på tio meters avstånd vinkade jag åt dem och hälsade dem genom ett vänligt Salam aleikum. Som svar får jag en gevärspipa riktad mot mig. Sekunden efter hör jag en mantelrörelse från mannens slitna kalasnjikov. Mannen tar ett par stora kliv med vapnet riktat mot mig. I hans rödbruna ansikte ser jag vansinne. En svagt rosa palestinasjal virat runt halsen. Kläderna är i kamouflage och kängorna räcker halvvägs till knäna och är inte knytna. Som om han tagit på sig dem fort. De är framme vid mig nu. Fyra män – tre med kalasnjikov. De skriker. Uppspärrade ögon. Vapnen vid kinderna med mig i siktet. Mannen utan vapen en bit bakom de tre. Soldaten med den rosa sjalen är aggressivast. Han är mycket ung – en tonåring. Jag vet inte varför jag kommer ihåg det men han hade extremt dåliga tänder. Jag avskydde honom omedelbart. Med teckenspråk och vrål beordrar de mig ner på knä. Jag lyder. De visar att jag ska hålla händerna i luften. Jag lyder återigen. De omringar mig och undersöker snabbt cykeln som ligger slängd bredvid mig. Gevärspiporna är mindre än en meter från mitt huvud där jag står på knä i den arabiska öknen. De lugnar ner sig och försöker prata med mig genom att kasta fram korta befallningar och enstaka ord, men de kan mycket lite engelska. Jag säger ”tourist” och ”Tadmor to Haleb” (arabiskengelska för Palmyra till Aleppo). Det hjälper inte. Som svar får jag hånskratt.

Flera minuter går. Ibland rasar vreden bland dem ibland skrattar de åt mig. Vid ett tillfälle försöker jag visa något på min cykel, kommer inte ihåg vad men jag gjorde det för att bevisa att jag bara var en turist. Det lyckades inte. I stället hör jag återigen mantelrörelser och ser hur de tre männen automatiskt höjer sina vapen till kinderna och siktar på mig. De skriker och tar ett steg närmre. Jag spänner mig – beredd på kommande smärta. Ändå lovar jag att jag talar sanning när jag faktiskt var övertygad om att de inte skulle skjuta ihjäl mig – men jag var också på det klara med att en eventuell kula i benet var en realitet. Det är också sanning när jag säger att jag tänkte ”Fan, vad ont det kommer att göra om de skjuter mig i låret”. Mina tankar var kanske inte rationella – men det var hur som helst i dessa banor de gick. Efter en stund kommer det en moped till platsen och en man i 60-årsåldern tar av sig hjälmen och tittar på mig. Han ger soldaterna ett argt ögonkast och ber mig resa på mig. Efter tio minuter på knä är jag stel. Mannen talar lite engelska och jag förklarar min sak. Han frågar efter mitt pass och när jag öppnar ena framväskan för att ta fram det har jag återigen tre pipor riktade mot mig. När jag har mina händer rotande i väskan efter passet gömmer jag samtidigt i smyg min GPS under kamerabagen. Det vore nog inte till min fördel om de hittade en teknisk apparat av just det märke som en del specialförband använder sig av, enligt viss reklam.

Mannen åker iväg med mitt pass och under tiden får jag åter sitta på knä med händerna i luften. En stund senare kommer han tillbaka och säger åt mig att ta mig tillbaka EXAKT samma väg som jag kommit dit på. Han säger åt mig att glömma Aleppo och att jag ska hålla mig på den stora vägen – ingen annanstans. Jag lyfter upp cykeln och trampar iväg. Först ler jag. Sen skrattar jag. Till sist börjar jag tala högt för mig själv mellan mina skrattattacker. Adrenalinet flödade och jag cyklade som på moln. Kicken var enorm. Har man inte suttit på knä i en arabisk öken med händerna i luften och hört mantelrörelser från en kalasnjikov så har man inte levt.

”Life’s journey is not to arrive at the grave safely in a well preserved body, but rather to skid in sideways, totally worn out, shouting:”Holy Cow… What a ride!”

Dagen gick vidare och jag beslutade mig för att lifta fram till Hamah – det var ökensträckan jag var sugen på. Att hoja asfaltsvägen skulle inte ge mig något tillbaka. Så under ett par timmar satt jag i passagerarsätet på en lastbil och blev bjuden på mat flera gånger om. När mörkret närmade sig sa jag till chauffören och hans vän att det var dags för mig att hoppa av. Naturligtvis ville de att jag skulle sova över i deras by – men jag ville vara för mig själv och analysera händelsen tidigare på dagen. Några tecken på post-traumatiska stressyndrom kunde jag inte upptäcka – och kanske var det detta jag ville analysera i lugn och ro hemma i mitt tält. Varför en sån händelse inte påverkade mig negativt på något sätt. Eller hade det gjort det – fast jag inte kunde läsa av tecknen hos mig själv? Nä, det har den som tur är inte gjort.

Jag hoppade av lastbilen och slog upp tältet i utkanten av en dimmig och gyttjig åker. Det var ruggigt och kallt. Mina pengar var nästan slut. I Europa rådde en kall vinter. Och mina varma kläder hade jag skickat hem från Kina. Sen gick dragkedjan till tältet sönder så att jag inte kunde stänga ute kylan. Det var nog dags att åka hem.

I Aleppo träffade jag på en polare – Tobias von Heideman och hans reskamrat. Bland annat drack vi rökig whisky på det gamla hotell där Agatha Christie en gång skrev ”Mordet på Orientexpressen”. Och det var egentligen det sista jag gjorde på denna konstiga resa. Några dagar senare befann jag mig i Ankara och därefter flög jag till Göteborg. Snipp snapp snut – så var resan slut.

Det var allt från denna tur. Jag hoppas att du tyckte om skildringen! Du är välkommen att skriva en kommentar i min gästbok eller donera en måltid eller en natt på budgethotell. För varje krona jag får in – desto mer kan jag resa och i förlängningen skriva nya artiklar! Tryck gärna på knappen och läs mer! Tack på förhand!