Den här gången blir det två berättelser. Den ena berättas på dagen, den andra på natten.
Det första stoppet gjorde jag vid Ållebergs sluttningar där jag fyllde mina flaskor med friskt källvatten. Mina tankar snuddade till sägnerna om vad som finns under berget. De sovande soldaterna som ska vakna om kriget kommer. Det regnade stilla. Det var grått och dimmigt. Cykeldatorn visade fem kilometer. Jag passerade skolan där jag lärde mig läsa och gården där jag växte upp. På kvällen slog jag upp tältet vid en sjö inne i Hökensås djupa skogar.
Hökensås är en urbergsplatå med tallhed och otaliga sjöar. Nu för tiden fungerar det mest som friluftsområde för bärplockare och sportfiskare, men området har en gammal historia. I yngre Västgötalagen nämns Hökensås som waeterskogar och Magnus Ladulås beslöt att bönderna på Östfalan och Visingsö fick ta timmer ur skogarna. Det är även här den avrättade diligensrånaren Jonas Falk ligger begravd. Platsen är utmärkt av ett järnkors och det sägs att det ligger nya blommor vid hans grav varje dag under sommarhalvåret.
En sjö inne i Hökensås. Thoreau hade gillat den.
Jag var trött och tog fel beslut när jag kom till en öde korsning. Vägen tog slut framför en ladugård. Regnet hade förvandlat grusvägen till gyttja. I bostadshuset lös det i köket och jag undrade vad bonden tyckte om att ha en förlorad cyklist på gårdsplanen. Jag rullade tillbaka till korsningen och svängde vänster. Potthål fyllda till bredden av brunt vatten. Brunsvarta kottar i diket. Den ljuvliga doften av våta barrträd. Jag tänkte lägga av för dagen efter sextio kilometer men vid femtioåtta såg jag en vacker sjö på min vänstra sida. Där fanns en stor gräsplätt och till och med några bord. Jag struntade i de sista två kilometerna och slog upp tältet. När jag somnade befann jag mig plötsligt i Chiang Mai i norra Thailand.
Planen var simpel. Jag skulle ta mig från Chiang Mai till den gamla hippiebyn Pai genom att använda grusvägarna väster och sedermera söder om den stora asfaltväg där de vita minibussarna med backpackers åker skytteltrafik. Så istället för några timmar air condition så blev det tre dagar av ganska intressanta thailändska småvägar.
Några mil utanför Chiang Mai så jag en skylt med reklam för ett insektsmuseum. Jag stannade till och gick in och fick en guidad tur där en kvinna visade mig massor av fina små krabater.
En oerhört sällsynt grön tunn bladkrabat.
Ganska säkert full av protein – och jag slår vad om att den smakar kyckling.
Pogona vitticeps! Eller om det är dvärgvarianten: Pogona henrylawsoni. Eller skäggagam på ren svenska. Handen tillhör dock arten Homo lostcyclisti.
Svartus skorpionis tamis
Efter ytterligare ett tag försvann asfalten och jag hamnade i en skog som gav mig en känsla av ensamhet – positiv sådan. Ingen trafik fanns i närheten och det enda jag kunde höra av sjungande fåglar och spelande syrsor. Det var en bra och intressant sträcka. På kvällen slog jag upp tältet i en glänta. Det var första natten jag sov i mitt nya tält men jag var inte jätteglad att MSR har gjort de gamla beprövade cykeltälten grå. På något sätt kändes det inte lika friskt att sova i ett grått tält som i ett gult, rött eller grönt.
Väg mellan Chiang Mai och Pai…
Någonstans där nere sov jag första natten…
Dagen efter försvann grusvägen och jag fortsatte mot norr eller kanske mot nordväst på skogsstigar. Tyvärr kom jag till en asfaltväg redan efter mindre än en dag. Det var synd eftersom cyklingen på stigarna var den roligaste på hela turen i Sydostasien. Jag drog min cykel uppför branta backar, under nedfalla träd och över en och annan bäck. När solen höll på att bli röd kom jag ut på asfaltsvägen och köpte på mig lite mat och slog nattläger vid ett undanskymt och övergivet tempel nära vägen.
Singeltrack – och gruset var i sig lättcyklat. Drömcykling mitt ute i skogen.
En stund senare…
Kanske resans roligaste dag!
Dagen efter cyklade jag först nedför en riktigt lång nerförsbacke och rullade in i Pai. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade i byn, men troligen längre än nomaden i mig egentligen ville – men samtidigt färre dagar än vad latmasken och frossaren i mig innerst inne hade önskat. Jag hyrde en bungalow på andra sidan floden från byn sett. Där kokade jag mitt kaffe varje morgon och det var där jag lärde känna den lokala hotellkatten som kom och hälsade varje dag redan innan jag avslutat min första kopp. Det var en fin katt. På kvällarna gick jag fram och tillbaka på stans huvudgata och provade maten från många av de dussintals, kanske hundratals, matstånd som kantade sidorna. Maten höll mycket bra klass – inte bara thaimaten utan även sushi och kebab försvann ner. Så här skrev jag om kebaben:
”Jag har tillbringat mer än ett år i Mellanöstern med omnejd. Från Mauretanien i väster till i Pakistan i öster. Jag har avnjutit måltider i allt från byar i Kurdistan till på namnlösa hak i gränderna i Sanaas gamla kvarter. På vägen har jag passerat ställen som Dongola i Sudan, Nildalen i Egypten, och öknen i Oman, och jag besökte de enkla restaurangerna nedanför klocktornet i Damaskus dagarna innan kriget. Jag har besökt serveringarna under broarna i Isfahan. Jag vill inte skryta – men jag kan kebaben i Mellanöstern. Men precis nu så går jag nerför turistgatan i den gamla hippiebyn Pai och köper en kebab av en en kvinna i niqab som ler med ögonen när jag tackar på arabiska – och upptäcker att den kanske är den bästa jag ätit. Jag förstår inte. Thailand – du är långt ifrån världens mest spännande resmål, men mat, det kan du. ”
En dag cyklade jag ut ur Pai. Först tog jag mig tillbaka samma väg som jag kommit men sen svängde jag söderut, mot Wat Chan. Dagarna som följde var helt klart de tuffaste på min lilla tur i Sydostasien. Vägen dit var inte så jobbig, men jag var ändå trött när jag kom till byn. Hur man än vrider och vänder så är det jobbigare att cykla än att frossa i mat på nattmarknaden i Pai. Jag betalade hundra baht och fick campa på en gårdsplan omringad av bungalows. Den vänlige ägaren, låste upp en av dem så att jag fick tillgång till toalett och dusch. Senare blev jag uppriktigt förbryllad över hur kallt det var. Redan i Pai hade det inte varit kyligt. Men i Wat Chan var det så kallt att jag inte kunde sova. Mitt i natten gick jag in i bungalowen som ägaren låst upp och hämtade en filt och en kudde från sängen. Sen låg jag i tältet med kläder på inne i sovsäcken – samt med en tillfälligt stulen hotellfilt över mig och försökte sluta att skaka tänder. Välkommen till Thailand!
De mest brutala kullar jag upplevt började sydväst om byn. Senare räknade jag ut att min genomsnittshastighet i den här delen av Thailand var långsammare än den i Sahara i norra Sudan. En dag tog jag mig bara 34 kilometer fast jag satt mellan fyra och fem timmar i sadeln. De branta backarna i kombination med lös sand gjorde det dock många gånger omöjligt att cykla. Jag fick gå, vandra, dra, lyfta och svära medan svetten stänkte åt alla håll. Omgivningarna var fina, ibland vackra – men tyvärr ointressanta på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. I vanliga fall brukar krävande cykling tagga mig och göra mig än mer motiverad. Här tyckte jag ofta att det rätt och slätt var jobbigt. Jag förstod inte vad det var för resa jag egentligen var ute på. Det var inget äventyr. Även om jag befann mig långt bort från turistströmmarna så gav min inbyggda äventyrsmätare knappt några utslag alls. Men det var ingen semesterresa heller. För en sådan består inte av löjligt branta uppförsbackar. Jag var fullständigt förvirrad. Till och med mer än vanligt. Nu efteråt minns jag inte mycket av tiden med de sanslösa kullarna. Jag har minnesbilder från slirande däck, blekgul sand och smaken av ljummet vatten. Men jag minns inte hur många dagar jag var där ute. Det jag minns är att det var nyårsafton när jag nådde en asfaltväg. Det måste alltså ha varit den tredje veckan i februari.
En av få någorlunda platta sträckor…
Mitt grå tält. Kontakta mig om du vill sponsra mig med ett grönt. Eller gult. Min mejladress finns på startsidan.
Jag köpte en juice i en affär som låg där asfalten började och cyklade sen vidare till en större by som låg längs huvudvägen mellan Mae Hong Son och Mae Sot. Där hade jag tidigare bestämt att lifta söderut. Mot Mae Sot och den relativt nyöppnade gränsövergången till grannlandet i väster. När jag reste i Burma år 2002 så var det bara en dröm att kunna korsa landgränsen och vara tillåten att fortsätta in i landet. Den gången flög jag in med ett litet propellerplan. Mitt tickande visum var huvudanledningen till att jag ville lifta. Det faktum att jag inte alls var sugen på asfaltvägar var ännu en bidragande orsak. Den tredje och sista orsaken var att äventyrsmätaren fortfarande var tyst. Den gjorde inte ett enda utslag. Men kanske skulle den göra det i Burma?
Innan projektet med att hitta lift påbörjades stannade jag dock en natt på ett hotell i byn. Mina ben värkte och jag var rejält trött. När jag somnade slog jag yrvaket upp ögonen. Jag befann mig i mitt tält i Hökensås. Det hade slutat att regna.
Jag kokade upp några koppar kaffe innan jag började cykla åt nordöst. Tallhedarna tog snart slut och lämnade mark för åkrar och fält. I horisonten skymtade en silvrig remsa. Europas sjätte största insjö. Vättern. Jag trampade ganska hårt under dagen och lämnade både Hjo och Karlsborg bakom mig. I Olshammar svängde jag av den stora vägen och någonstans där hittade jag några småvägar som jag kunde följa nästan hela vägen till Askersund. Någon mil norr om Olshammar slog jag upp tältet. På kvällen hörde jag ett stigande rytmiskt ljud som fick mig att tänka på illasittande rustningar. Ni vet när Frodo och Sam gömmer sig vid Svarta porten i Peter Jacksons film och håller på ett bli upptäckta av ett förband marscherande orcher? Så lät det. Närapå exakt. Jag tittade ut ur tältet och såg två äldre kvinnor gå stavgång nere på asfaltvägen. Jag flinade. Det var inte orcher den här gången, utan bara motionärer. Det hade varit roligare med orcher.
Sum di säger i Skarabörg; alla vägar leder te Tiahölm.
Sjön där John Bauer följde med ångbåten S/S Per Brahe till botten…
I Askersund stannade jag för att äta en dagens lunch. För mig var det dock mer som en morgonens frukost. Jag hittade en buffé. Potatismos. Lasagne. Trekantiga pizzabitar. Kaffe. Jag klagade inte. Dagen blev fin. Ja, när jag väl kunde svänga av den svårt bilplågade väg 50 vill säga. Jag köpte en glass i Rönneshytta och började trampa mot Hjortkvarn. Det var mycket fin cykling på skogsvägar. Torrt grus, himlen var mer blå än grå. Jag stannade till vid en liten sjö och kände igen den. Jag hade varit där tidigare, men kom inte ihåg vilket år. Jag har cyklat sträckan vid i alla fall fyra olika tillfällen, men med olika rutter varje gång. Variation är trevligt. Men det kan även beröringspunkter mellan olika tidpunkter i ens liv också vara. Jag rullade in i den lilla byn Brevensbruk och tittade bort mot det stora gula huset där en äldre herre för några år sen hade bjudit mig på en kopp kaffe i trädgården. Den här gången var trädgården tom. Jag frågade ett medelålders par om det fanns en affär i byn, men det fanns det inte. Då frågade jag om dom kände den gamle mannen i det gula huset och berättade att han hade bjudit mig på fika förra gången jag trampade förbi. – Kanske kan ni hälsa från mig och tacka för kaffet om ni ser honom någon dag? De svarade att de tyvärr inte visste vem den gamle mannen var, och att det inte längre bodde nån i huset som stämde in på beskrivningen. – Han är säkert död, lade kvinnan till och log.
För varje år tycks fler ödehus dyka upp i Sverige…
Senare den dagen nådde jag Vingåker. Efter att ha fyllt på med mat och vatten trampade jag till sjön Öljaren för att leta sovplats och hittade den på ett par mossbelupna klippor i närheten av en röd ladugård. Jag låg en stund och läste om Mikael Blomqvists och Lisbeth Salanders nya äventyr. Sen lade jag ifrån mig boken och slöt ögonen och plötsligt var jag i Myawaddy.
Liftningen hade gått smidigt. Thailändska landsbygden är långt ifrån den sämsta platsen för att få hjälp av vänliga bilförare. Cykelhatet som sprider sig allt mer i till exempel Sverige ser man inte ett spår av. I utkanten av den byn där jag övernattat så cyklade jag ifatt en brevbärare och frågade om jag kunde få lift söderut. Han hade plats på flaket och han hjälpte mig att lyfta upp cykeln. Ett par gånger stannade han till vid hus i vägkanten och levererade brev eller paket. En stund senare fick jag lift med med en familj som hade varit och storhandlat – trots det fick jag återigen plats på flaket, denna gång i sällskap av matvaror. De släppte av mig vid en poliskontroll och förklarade mitt ärende. Polisen tog mig under sina vingar och berättade att en songthaew (en slags halvöppen minibuss) skulle passera om en halvtimme. Den skulle gå ända ner till gränsstaden Mae Sot. Perfekt. Jag väntade hos poliserna som gav mig en vattenflaska och vinklade teven så att även jag kunde se thaiboxningen. Thailändska poliser må ha dåligt rykte, men här ute på landsbygden kunde jag inte känna mig mer välkommen. Resan ner till Mae Sot gick dock inte så bra som önskat. Vinden tog tag i min keps och drog den med sig. Jag såg den aldrig igen. En dag kanske jag skriver en blogg enbart om borttappade kepsar. En försvann i västra Thailand. En annan blåste ner i Björnån i Dalarna. En tredje glömde jag i en bil i Atacamaöknen. Det finns många fler exempel.
Det var en härlig känsla att bli instämplad i Burma. Eller i Myanmar som landet numera egentligen heter. Myawaddy hade den vanliga gränsauran av smugglarstad och jag stannade bara länge nog för för att växla pengar och köpa en ny keps. Flera av pengaväxlarna ignorerade mig och vägrade att ens försöka hjälpa mig när jag viftade med min hundradollarssedel framför dem. En äldre kvinna med mer pondus än samtliga pengatvättsherrarna tillsammans tog tag i mig och visade ett växelbås där personalen faktiskt var villiga att hjälpa en turist att växla sina dollar. Förra gången jag reste i landet var alla turister tvungna att växla in tvåhundra amerikanska dollar till leksaksvalutan FEC (Foreign Exchange Certificate). Den gången sa alla ärrade resenärer att det gick att muta flygplatspersonalen med en femdollarsedel och därigenom komma undan med att växla enbart hundra dollar istället för tvåhundra. Ingen vill nämligen använda FECs i praktiken av vissa orsaker. Jag gjorde slag i saken och lämnade fram hundra dollar till mannen bakom plexiglaset och sekunden efter en femdollarsedeln. Jag tittade förväntansfullt på honom. Mannen med glasögonen tittade tillbaka och väste fram: ”two hundred dollars!”. Jag pekade lite försynt på femdollarsedeln men började bli nervös för att poliserna en bit därifrån skulle upptäcka att jag försökte muta en statlig pengaväxlare. ”You give two hundred dollars” sa mannen igen och jag stammade fram: ”Maybe… five dollars..good?” med en allt torrare mun. ”Two hundred” röt mannen och jag tyckte det ekade i hela ankomsthallen. Jag slängde blixtsnabbt upp ytterligare en hundradollarsedel samtidigt som jag stoppade tillbaka min muta i fickan och tänkte på att när som helst nu, verkligen vilken sekund som helst, kommer polisen lägga sina händer på min axel och fråga vad det egentligen är som pågår.
Den första dagen i Burma var den finaste. Jag såg fram emot att cykla i ett område som inte varit öppet för turister mer än i något år. Gränsövergången öppnade i slutet av november 2013. Vägen över bergen är så smal att trafiken turas om. Ena dagen tillåts bara västgående trafik och nästa enbart östgående. Jag hade planerat rätt och lyckades därför cykla västerut på rätt dag. Naturen var också ganska fin och överallt stack gamla tempel upp som svampar ur slättlandet. Väl över passet så rullade jag in i den första större byn, Kawkareik, och i dess utkant mötte polisen mig. Jag är för okunnig för att bestämma mig för vad jag ska tycka om Burmas poliser. På ett sätt är de fingrar på ett av de vidrigaste politiska odjur som världen sett maken till – å andra är även de offer för samma odjur. Burma har de senaste åren börjat öppna upp sig och införa diverse reformer. Låt oss hålla tummarna för människorna i landet. Poliserna frågade var jag skulle sova kommande natt. Jag planerade att ta in på hotell, men sa att jag skulle campa i bushen. Jag ville se vilken reaktion det frambringade. Att campa i det fria är förbjudet i landet, så är det även att sova hemma hos människor. I traditionell kommunistisk anda så vill myndigheterna ha koll på sina få turister. Det här med frihet är som alla vet totalt livsfarligt. Polisen gav mig dock ingen reaktion och jag sa att jag bara skojade och att jag ämnade att ta in på hotell. Den gamle magra polismannen med runda glasögon och smutsig vit t-shirt berättade var jag kunde hitta stans billigaste hotell. Jag cyklade dit och checkade in. Det kostade cirka femtio kronor för ett rum med två sängar. En för mig och en för mina kläder. På balkongen träffade jag en holländsk cyklist. Byn ifråga är en sån som enbart cyklister besöker, alla backpackers åker direkt till Mawlamyine eller Hpa-An. Vi pratade en stund men sen gick jag ut på stan och hittade en riktigt billig indisk restaurang där jag beställde två måltider. En av personalen satte sig mitt emot mig och bara tittade. En annan försökte sig på en enkel konversation. En tredje kände på mitt någorlunda blonda hår. Nej, det kommer inte många turister till del lilla staden Kawkareik i den nyöppnade delen av Burma.
Den bästa sträckan som jag cyklade i Burma…
”Hej! Har du sett Mad Max? Det är våran favoritfilm!”
Sjukt dålig bild – men det här är Kawkareik. Den indiska restaurangen låg på höger sida, långt ner på gatan.
Resten av vägen till Mawlamyine var inte lika vacker. Platt, hård trafik på vägar som nästan var lika smala som Norges. Jag lyckades dock hitta en genväg och jag svängde således av på en grusväg. Utsikten bestod mest av magra åkrar och ett och annat tempel i fjärran. Om du har vägarna förbi så kan du försöka ta dig till något av de här templen som ligger några kilometer ifrån vägen. Troligen blir du den förste västerlänning på decennier att utforska det från närmre håll. Det är verkligen inte otänkbart. Ja, kanske har någon specialinbjuden arkeolog eller så varit där. Eller någon inte lika fullt förlorad cyklist.
Mawlamyine var en gång i tiden huvudstad i Brittiska Burma och staden svämmar fullkomligt över av kolonial historik och anekdoter. Till exempel jobbade författaren George Orwell som polis här under några år och staden inspirerade även Rudyard Kiplings författarskap. Idag är Mawlamyine huvudstad i delstaten Mon. Jag stannade tre nätter i staden och gick varje dag långa promenader. Mitt hotell låg längst nere vid floden och jag kunde varje kväll sitta på en stol och se hur solen gick ner över Ogre Island på andra sidan Thanlyunfloden. Det var mycket vackert, men det fanns även smolg i ölglaset. Får staden in lite mer pengar kan de rusta upp området och framförallt ta reda på de tonvis av sopor som vanprydde remsan mellan strandpromenaden och själva floden. I framtiden kommer området bli renare och turisterna kommer att flockas – tro mig. Landets potential är sannerligen enorm. Dels på egna meriter – men även på grund av närheten till Thailand. Den stora utmaningen ligger väl i att dela upp den ekonomiska kakan mellan de otaliga folkgrupperna så att ingen känner sig orättvist behandlad. Det är lättare sagt än gjort.
Thanlyunfloden – och Ogre island…
Mawlamyine
Gillar du buddhistiska monument så är Burma landet för dig.
När jag lämnade Mawlamyine så styrde jag söderut. Det kändes inte så värst bra. Äventyrsmätaren stod kvar på noll och jag blev nästan förbannad på mig själv. Jag hade väl kanske intalat mig att jag skulle få se djungel och eventuellt folkslag som levde lite mer traditionellt, kanske lite som bergsfolken i Thailands turistbroschyrer fast på riktigt -utan den bisarra teatern som genomsyrar densamma. Nåväl, det var djungeln jag hade mest förhoppningar om. Fast den fanns såklart inte. Ingen biotop är så svår att få se från cykelsadeln som välbevarade tropiska skogar. Istället fick jag de vanliga palmodlingarna. Mil efter mil, endast avbrutet av trähus som såg likadana ut och sålde likadana varor. Det kändes som jag cyklade på ett löpband. Jag kom till byn Ye. Stället hade atmosfär av blivande turistmagnet på samma sätt som till exempel Pai eller Manali. Jag trivdes bra i byn och stannade i två nätter. Den andra natten i och för sig främst på grund av magsjuka. Det är verkligen inte ofta jag har varit sjuk om man beaktar hur mycket jag rest. Men nu var det dags. Det är bara att acceptera, rycka på axlarna samt helst ha tillgång till en kvalitativ toalett. Tid fanns att fundera över min situation. Jag var fysisk svag och tyckte cyklingen var trist. Samtidigt kändes det som om jag kämpade mot en återvändsgränd i form av Thailand. Det var dit vägen ledde. Seriösa alternativ fanns inte. Det var ungefär då jag bestämde mig för att lägga ner turen i Sydostasien. Jag kände att det var bättre att åka hem för att börja jobba en eller två månader tidigare än planerat – för att spara ihop en ny reskassa och börja planera en mer seriös tur igen. Först skulle jag dock ta en hederlig semester på en thailändsk ö. Koh Chang. Jag skulle dricka juice och läsa böcker i tio dagar och sen åka hem och jobba. Det lät som en bra plan där jag låg i sängen i Ye. När jag bestämt mig klickade det och jag visste att jag gjorde rätt. Äventyrsmätaren i mig vägrade ju i alla fall att ge utslag. Kanske hade den blivit överhettad i Afrika. Min tur runt Kalahariöknen hade ju tagit slut bara dagar innan jag flög till Bangkok utan en rejäl plan i bagaget.
Utsikt från mitt hotellrum i Ye.
Utsikt från mitt säte i bussen. I Sverige är detta en ”säkerhetsrisk”.
Jag slutade äta för att det inte skulle ske en olycka dagen efter. Jag tog en buss ner till Dawei och stannade för att kurera mig i några dagar. Sen tog jag en minibuss till den okända övergången vid Htee Khee, det var oerhört svårt att hitta information om den på nätet. Men den var öppen och smidig. Väl tillbaka i Thailand stannade jag en natt i Kanchanaburi och gick ut på bron över floden Kwai. Sen ett tåg till Bangkok där jag lämnade min cykel på ett hotell. En stor lyxig buss samt en färja tog mig fram till Koh Chang. Det var länge sedan jag besökte en thailändsk ö. Det var under veckorna strax efter det att skyskraporna föll i New York. Då vantrivdes jag och flydde efter några dagar till Sumatra. Men nu såg jag verkligen fram emot tio dagars semester. Jag åt gott och läste ut Stephen Kings bok om Kennedymordet. Den handlade om tidsresor. Så passande. Men även om jag tyckte om boken så somnade jag vid ett tillfälle ifrån den.
När jag vaknade var havet borta. En bit bort låg istället samhället Vingåker. Jag befann mig i mitt tält och var oerhört kaffesugen. Dagen blev inte lika vacker som den innan. Större vägar och få skogsområden. Grå himmel. Jag trampade på och kunde ta mig dryga tio mil under dagen. En stund av eftermiddagen gick åt till att sitta utanför en affär i Hållsta och äta en banan. Strax efteråt kom jag ut på en väg som var så bred att det inte riktigt passade in. Jag antog att det var en gammal landningsbana för små flygplan som byggts ihop med vägen. På kvällen nådde jag Strängnäs och strax norr om den vackra lilla staden slog jag upp tältet. Dagen efter försökte jag mig på att hitta en alternativ väg – men fick snart vända efter att ha konsulterat ett par chaufförer som var vänliga att stanna när jag vinkade ner dem. Tack för att ni stannar, Sverige! Jag hade velat ta mig an en genväg till Bålsta via några öar i Mälaren – men det gick inte. Jag hade kunnat svänga av väg 55 och tagit mig via Aspön och Oknön och sen färjan till Arnö. Men någon förbindelse mellan Arnö och Grönsö fanns naturligtvis inte. Där var det stop tack vare ett par hundra meter vatten. I många Afrikanska länder hade jag lätt kunnat betala nån gammal fiskare för att ta mig över. Då hade jag frågat vad det skulle kosta varav den gamle fiskaren skulle säga något i still med åttahundra dollar. Och sen skulle vi stå där i sanden vid det bruna vattnet och spela spelet i några minuter, vi skulle skratta och le, och till sist skulle fiskaren ta med mig över vattnet för kanske tre dollar. Jag kan sakna det där ibland. Alla möjligheter. Men det skulle nog inte finnas någon gammal fiskare på östra Arnö. Istället fortsatte jag på den relativt tråkiga huvudvägen mot Enköping.
På kvällen slog jag läger mellan Sigtuna och Märsta. Under exakt samma gran som under en kort tur arton månader tidigare. Kvällen blev mycket rolig då en kompis dök upp med pizza, chips och några liter vin. Oväder drog in under natten och sista dagen cyklade jag de sista milen i konstant ösregn och ofta hård motvind. Det gjorde ingenting. Det var sista dagen på turen, den sista dagen för i år. 2015 blev inget imponerande år för mig. Bara ca hundra mil cyklade. Tjugofyra tältnätter. Inget helt nytt land. Bara ett nytt cykelland. Ingen bergstopp. Lite drygt två månader på luffen. Å andra sidan beror det mest på slumpen. Jag kommer ge mig ut på en ny tur i mars. I mitten av månaden kommer jag för sista gången stänga dörren till rummet jag hyr. Jag kommer bära ner cykeln för en trappa. Sen kommer jag börja cykla. Först en halvdag norrut. Sen på några av de mer avlägsna öarna på Åland. Sen ännu en båt och några dagar i det egentliga Finland. Estland. Kanske Vitryssland. Kaukasus. Jag kommer passera öknar och berg som når ända upp till himlen. Ett okänt antal månader efter att jag lämnade Sverige kommer jag en kväll gå omkring och samla bränsle till en lägereld. Skenet av den kommer att synas på flera kilometers håll. Kanske ser jag hästar och nomader i fjärran. Där kommer jag sitta med elden vid min sida och se ut över ett hav av gräs.
Vi hörs i vår!
/Lars
Microsponsring till 2016 år resa tas tacksamt emot HÄR – det går oavkortat till färjebiljetter, mat, något hotellrum ibland. Tack på förhand.
Det går även bra att följa mig på Instagram och på min Facebooksida. Och glöm inte att feedback och kommentarer alltid är kul!