Den första varningen fick jag av en äldre vit kvinna som satt på en stol vid utgången till snabbköpet i Kamanjab. Hon var lätt att fatta tycke för. Hennes ord var sorglösa, kantade av skratt och mod. Jag undrade över hennes förflutna, om vad hon varit med om i hennes nästan sjuttifemåriga liv. -Khowarib Gorge? Frågade hon. Lycka till med lejonen. Hennes ansikte skrynklade ihop sig till ett leende. Jag vinkade farväl och cyklade vidare.
Kategoriarkiv: The Road to Xanadu 2016
The Lost Cyclist: In the heart of the Pamir Mountains
Det var under en kväll på Sjätte Tunnan i Stockholm som jag först hörde talas om den avlägsna dalen. Den mörka källaren, de bastanta ekborden, de levande ljusen och muggarna med mjöd bildade en närmast elektriskt stämning där vi hukade över våra kartor. Övriga gäster sneglade nyfiket på oss. Stirrade i smyg, eller ställde frågor. Vi svarade men återvände snabbt till de tummade papperskartorna. Bartangdalen. Troligen den svåraste och ovanligaste av rutterna genom de fästningslika Pamirbergen i östra Tadzjikistan. Månader senare konfronterades vi flera gånger av andra cyklisters omdömen: -Bartang? – Jag har hört att det är mer en trekkingrutt än en väg, sa en tysk. -Bartang? -Jag har hört folk som fått bära sin utrustning, en väska i taget, över stenras, sa en annan. -Bartang? Ni kommer få vada med iskallt vatten upp till midjan, sa en tredje.
One does not simply cycle through Bartang Valley.
The Lost Cyclist: The Road to Xanadu: Caucasus
Vägen lutade svagt nerför. Den var asfalterad och väldigt få bilar syntes till. Dessutom hade jag medvind. Det var en sådan där dag som händer en gång per resa, en sådan där dag då man till sist lär sig att flyga. Därför tog det instinktivt emot att bromsa in och stanna. Men jag kände att jag inte hade något val. Cykeln lämnade jag bakom mig när jag började gå söderut. Hade jag fortsatt i samma väderstreck hade jag kunnat vandra i dagar utan att se en enda människa. Fortsätt läsa
The Lost Cyclist – Russia: Mud, Sweat and Plains
Tre mil. Det var så länge som jag stod ut på vägen mellan Smolensk och Roslavi. Duggregn, motvind, lastbilar. En busskur förvandlades spontant till en ledningscentral där jag allt mer desperat började leta efter alternativ. Till sist hittade jag en lösning. Jag behövde bara korsa de båda vägbanorna och cykla tillbaka några hundra meter. Där skulle ett spår finnas, ett spår som skulle leda till en väg som i sin tur skulle ta mig till Elnya och vidare österut till gud vet vart. Perfekt. Jag vände tillbaka.
The Road to Xanadu – The first days of Russia
Det går att ta sig över en större vattenansamling på flera olika sätt. Oftast är det bästa alternativet att inte tveka utan helt enkelt forcera den med kraft och ganska hög fart. Ett annat sätt är att växla ner, sakta in och se efter vilken del av vattenpölen som ser minst djup ut och lugnt och sansat cykla förbi på det stället. Aggressivitet eller kalkylering. Nyckeln till framgång ligger i att välja ett sätt och sen fullfölja fullt ut. Ett mellanting kan få oönskade effekter. Som igår. Jag hade trampat åtta mil och det hade börjat regna. Skogsdungen som jag bestämt skulle bli mitt hem för natten låg på andra sidan vägen. Fortsätt läsa