En människa som är besatt märker det inte själv. En människa som är besatt tycker själv att hennes handlingar är fullständigt normala. Att bli besatt av något handlar om att hela hjärnans belöningssystem ställer om sig och nästan går i baklås. I hjärnan finns ett beräkningsmaskineri som hela tiden oavbrutet räknar ut så att det ska bli så bra för individen som möjligt. Olika möjliga framtidsscenarion speglas mot varann och beroende på vilket scenario som tycks bli bäst ändras individens beteende därefter. Den här värderingen sker i mitthjärnan, i dom evolutionärt äldsta delarna i det limbiska systemet. Det limbiska systemet ligger normalt under hjärnbarkens kontroll. Det vill säga: det styrs vanligtvis av de intellektuellt mer överlägsna reflekterande delarna av hjärnan. Men inte när man är besatt. Då har det limbiska systemet tagit över och hjärnan värderar fram att det bara är en sak som har värde och allt annat är underordnat. Det finns bara ett mål. Inget annat betyder något. Den inre beräkningen har kommit fram till att det enda som skulle kunna ge belöning och lycka i framtiden är att nå just det ändamålet, och allt annat blir nedprioriterat. Det här leder till att andra beskriver en som besatt och inte tycker att man uppträder normalt.
-Bea Uusma
Senhösten 2019
En dag i november passerade jag berget Ngong. Berget som egentligen är en serie gröna kullar i utkanten av Nairobi syns från långt håll där de ligger som en barriär mellan det pulserande stadslivet och dalen i väster. Himlen var djupt blå och kryddades av utspridda bomullsmoln medan småvägarna som jag färdades på vid bergets fot bestod av den brända, heta rostliknande rödsanden som så ofta förknippas med Afrika. Det var här vid den östafrikanska savannens utkanter som Karen Blixen drev sin farm under det brittiska imperiets sista pustande år som stormakt. När jag cyklade förbi huset där hon hade bott var hennes kaffeplantage ett minne blott. Nairobi har växt så mycket att huset numera ligger inne i en förort, en förort vid namn Karen.
Det kändes fantastiskt att vara tillbaka på kontinenten efter drygt två år. När jag vid det tillfället flög ut ur Johannesburg efter att ha cyklat och liftat från Kapstaden via Namibia, Angola, Zambia och Botswana var jag sliten och trött på Afrika. Det var jag inte nu. Tvärtom. Det hade varit med stor glädje och spännande planer som jag hade landat i Nairobi några dagar tidigare. Ordspråket som säger att du kan lämna Afrika, men att Afrika aldrig kommer att lämna dig stämmer bra.
När jag hade passerat berget Ngong och rullat ner i Riftdalen möttes jag av en myriad av stigar och småvägar. Jag valde ut en lämplig kandidat och började trampa norrut. Efter att ha följt en sträcka med vägbygge började jag experimentera än mer med kreativa vägval och cyklade rätt ner i en ravin full med meterhöga stenblock och branta kanter (bättre än vägbygget). Att cykla gick naturligtvis inte. Det gick heller inte att leda cykeln. Jag log. Från Kenyas huvudstad till att bära cykeln på ryggen genom en stenig kanjon på mindre än en halv dag. Kanske ett nytt personligt rekord. Efter att jag rundat ett hörn och fick full vy över ravinen slutade jag att le. Stenbumlingarna fortsatte så långt ögat nådde. För att vara på den säkra sidan dumpade jag för en stund cykeln och tog mig femtio meter till fots. Ingen förbättring. Kanjonens sidor var omöjliga att klättra upp för. Jag gav upp och vände tillbaka (vägbygget är bättre).
Dagen var ännu inte till ända och gudarna hade mer bestraffning att dela ut. Skymningen närmade sig och jag funderade på att börja leta sovplats när jag plötsligt hörde ett bekant ljud. Bin. Någon sekund senare hade jag en svärm runt mig och under ett ångestfyllt ögonblick visste jag inte om svärmen bestod av några få individer – eller av tiotusen. Jag blev stucken ett halvdussin gånger i ansiktet varav tre på ett och samma öra. Öronsnibben svullnade upp rejält och fick mig att fundera på om svullna öronsnibbar kan explodera. Det gjorde den som tur var inte, men jag kunde heller inte sova på sidan. Den första dagen var till ända.
Dagarna efter fortsatte jag norrut. Ibland på single tracks mitt ute i ingenstans, tidvis på fina grusvägar och emellanåt på ett par asfalterade transportsträckor. Jag såg Mount Suswa Conservancy på avstånd och efter att jag stannat till i byn Mai Mahiu cyklade jag upp för en lång uppförsbacke och svängde sen av mot Mount Longonot National Park. Tyvärr cyklade jag rätt in i en vägspärr med en stor skylt som skrek ut att det minsann var en privat väg. Efter en lång diskussion med en vakt så betalade jag honom några mynt för att han skulle använda sin telefon för att ringa sin boss. Det var en svår situation för jag såg att mannen ville hjälpa mig men att han inte riktigt visste hur. Han vågade inte låta mig passera utan att ha fått det godkänt och han ville heller inte köra iväg mig. Men jag såg också att han var nervös över att ringa och störa sin chef. Men till sist gjorde han det. Några sekunder senare sken han upp och öppnade grinden för mig. -It is okey, sir! Welcome!
Jag gav honom ytterligare några mynt och bad honom tacka chefen.
Vägen ner till Lake Naivasha var fantastisk. Mount Longonot på min vänstra sida och efter ett tag kunde jag se sjön på min högra. Jag såg även zebror och många olika arter av antiloper.
Jag tog en vilodag på en camping vid Lake Naivasha och passade på att cykla en lång sväng inne i Hells Gate National Park. Jag såg zebror, antiloper, turister och giraffer i relativt generösa mängder. Det var en fin park som jag länge haft på radarn. Att jag skulle återvända till Östafrika har jag alltid vetat om och egentligen är det ett mysterium att det dröjde tretton år. Kenya hade förändrats sen mitt förra besök år 2007. Framför allt märktes det i småstäder som hade betydligt större utbud av stormarknader och moderna caféer. Medelklassen tycktes ha fullkomligt exploderat det senaste årtiondet.
Jag cyklade upp till Nakuru via små grusvägar och en och annan giraff och stannade där ett par dagar. Det enkla biten av Kenya tog slut ungefär här och de kommande veckorna skulle bli betydligt tuffare – och ta mig genom några av de mest avlägsna områden jag över huvud taget besökt i Afrika. Efter att jag cyklat till byn Mogotio så svängde jag av den breda asfaltsvägen och konfronterades med en betydligt mer svårforcerad tvättbrädesväg som tvingade ner mig till tio kilometer i timmen. Jag stannade till i en by, troligen Mugerin, och handlade kvällsmat. Det blev morötter, paprika, potatis, tomater och eventuellt en mango. Det var ofta vad mina middagar bestod av i det här området. Det kan tyckas torftigt, men jag tycker det är utmärkt då det passar min kökskompetens perfekt. Först kokar man upp vatten och salt tillsammans med potatisen, morötterna, paprikan och tomaterna och sen när potatisen är någorlunda mjuka så är det bara att äta upp alltihopa. Men först häller man över kokvattnet i kaffekoppen så att man senare kan dricka upp det. Om jag verkligen hade köpt en mango så var det efterrätten.
Innan jag lagade min middag hade jag cyklat för långt. Jag visste på ett ungefär vart jag skulle sätta upp mitt tält, men insåg att området var tätare befolkat än vad jag hade räknat med. Jag stannade till i en nerförsbacke och cyklade tillbaka några hundra meter innan jag släpade in cykeln i bushen -jag hade lagt märke till ett tomt område där mitt tält skulle passa utmärkt. Jag hörde byar på avstånd och folks som gick på vägen några tiotals meter bort så jag valde för säkerhets skull att använda pannlampan ytterst lite under kvällen. Mina säkerhetsåtgärder visade sig dock inte riktigt räcka. Långt efter midnatt vaknade jag till av en gasande moped som närmade sig. Och närmade sig. Och naturligtvis svängde av på samma lilla getstig där jag försvunnit in i bushen med min cykel några timmar tidigare. Personen på mopeden fick tvärnita några meter från mitt tält. Lampan lös genom tältduken. Motorn dog. Tystnad. Inre svordomar. Varken du eller jag kommer någonsin få reda på vad personen tänkte där vid mitt tält. Några sekunder senare hörde jag hur mopeden kickades igång och lyset försvann från min tältduk. Även motorljudet försvann till sist i fjärran och jag somnade om.
Tidigt dagen efter rullade jag till sist ner för backen. Naturen var otroligt vacker och jag njöt för fullt. Jag nådde entrén till Lake Bogoria men tjurade lite när jag var tvungen att betala femtio dollar i entréavgifter. Det var det inte värt. Eller ja, det hade varit värt om pengarna hade gått till skötsel av parken, men med tanke på att området kryllade av kor, getter och herdar istället för zebror, bufflar och antiloper samt det faktum att en rastplats utmed sjön var otroligt nedskräpad med överfulla papperskorgar. Jag stod där och sörjde det förlorade paradiset när en jeep med handfull parkvakter åkte förbi. De vinkade glatt, men de glömde att stanna och tömma papperskorgarna. Jag undrade vart mina pengar hade gått någonstans. Till parkpersonal som inte ens försöker att sköta sitt jobb? Jag kontaktade senare ett av Kenyas turistorgan – eller om det rent av var Kenya Wildlife Service – via sociala medier och berättade om skräpet. De beklagade och försäkrade att de skulle titta på problemet. Troligen innebar det Kenyas motsvarighet till Sveriges ständigt initierande utredningar.
Hur som helst var vägen längs med sjön ändå väldigt vacker. Jag är glad att ha varit där. Dock fick jag ordentligt med stryk – vägen vann. Jag hade bara cyklat i en dryg vecka och långt ifrån toppform. Jag fick leda långa stunder i de branta backarna. Men det var bra för då fick jag mera tid i det vackra området. Vid sjöns nordliga ände nådde jag en asfalterad väg som jag började följa. En kort stund senare ser jag en äldre vit man i bar överkropp och en machete i ena handen. Han vinkade åt mig att stanna. Han verkade glad över att se en turist och som vanligt när man träffar europeiska ättlingar i bushen i Afrika så blir det vilda historier, otrolig gästfrihet, mat och alkohol. Mannen vars namn jag tyvärr glömt hade bott i denna vackra avkrok i tolv år och jobbade som missionär. I början av mina turer i Afrika ogillade jag hela missionärscirkusen då jag trodde att allt handlade om religiösa saker – men jag har vänt lite i frågan då jag sett många missionärer göra ett utmärkt jobb med att gräva och finansiera brunnar, lära byns barn att läsa, ge några av de vuxna jobb och annat som politikerna glömt av att göra. Mannen med macheten var inget undantag. I korta drag berättade han att han skulle fortsätta rensa nedfallna trädgrenar i diket en stund till men att han skulle bjuda på käk efteråt och att jag skulle övernatta i hans gästtält. -Där borta, sa han och pekade med macheten. Jag var tacksam då jag var otroligt trött efter slagsmålet med vägen längs Bogorias västra strand.
Dagen därpå fortsatte jag till Marigat där jag stannade en natt – dessutom fyllde jag på väskorna med mat för några dagar eller kanske en vecka. Vägen norrut till byn Kinyang var stor, bred, asfalterad och nästintill öde. Jag stannade ett tag och pratade med medlemmarna ur en familj som bodde i ett vitt hus i vägkanten. Jag fyllde på några liter ur deras vattentank och vinkade adjö. Vi visste det inte då, men vi skulle ses igen.
Turkana Track
Det lätta, smärtfria och enkla tog slut där i gränslandet mellan asfalten och sanden. Det tog slut i samma stund som jag svängde av nordöst mot Kapedo. Vägen via Kapedo är en längre alternativ rutt till huvudvägen som jag cyklade 2007 och som går genom avlägsna och svårtillgängliga delar av nordvästra Kenya och vidare till Sydsudan. En annan väg lämnar huvudvägen och fortsätter in i södra Omodalen i Etiopien och det var den vägen som jag kom ifrån 2007. Vägen via Kapedo är det väldigt få använder. Dels för att vägen är längre och sämre, men även för att det händer att det är stridigheter i området.
Allting ändrades när jag började trampa på det lilla spåret åt nordöst. Sanden var mjukare, hettan kolossal, atmosfären rent av elektrisk och de få människorna jag mötte utstrålade stoicism och värdighet så som traditionellt levande nilotiska folkslag ofta gör. Min respekt för de här människorna är nästintill gränslös. I vanliga fall är jag ganska disträ och ointresserad av människor. Det är djur och vacker natur som intresserar mig. Men något är annorlunda när det kommer till dessa folk. Långt inne i mig så känner jag kanske ett uns av avundsjuka. Ekon från en värld som nästan – men inte helt – är borta. Himbafolket i sydvästafrika har liknande effekt på mig. Troligen skulle folkslag som mbuti och baka också ha det – men jag har aldrig besökt deras hemländer. Och visst, jag kanske bara romantiserar den hårda och extremt fattiga vardagen bland många av människorna i de här hörnen av världen. Men jag kan även känna en likartad och svårdefinierad förnimmelse av avundsjuka när jag läser böcker om Nordamerikas urinvånare. Apacher och siouxer. Crazy Horse och Geronimo.
Natten tillbringade jag i en slags skreva i marken där mitt tält passade perfekt. Skrevorna fanns på många ställen i området och tycktes vara hundratals meter långa. Hur som helst kändes det tryggt och bra att sova där, eftersom jag var helt osynlig från vägen. Dagen efter nådde jag äntligen Kapedo och därmed gränsen till distriktet Turkana. Byn kändes annorlunda. Det var tyst. Inga barn som yrade omkring. Inga kvinnor som sålde potatis och lök. När jag närmade mig byns centrum tittade jag åt vänster och såg en ensam man med automatvapen. Jag såg snabbt på uniformen att det var den officiella militären i Kenya. Inga konstigheter. Jag vinkade. Militären vinkade tillbaka. Jag behövde fyllda på mina vattenflaskor så jag cyklade fram till mannen och presenterade mig. Han berättade att det hade varit skottlossning i byn bara några minuter tidigare.
-Hörde du inte skottlossningen?
-Ja.. alltså..nä? Så det är alltså orsaken till att byn är så öde och tyst?
-Ja. Människorna gömmer sig inne i sina hus.
-Ska jag vända om och cykla tillbaka samma väg?
-Det behöver du inte göra… Området bakom dig är lika farligt som området framför dig. Fortsätt du. Och du är inte någon måltavla. Det är turkanafolket och pokotfolket som slåss med varandra. Tribal war. Om land och boskap. De bryr sig inte om dig. Men sov inte i bushen i natt. Det finns beväpnande banditer i området. De förflyttar sig nattetid i de där skrevorna i marken som du säkert har lagt märke till. Fortsätt till nästa militärbas och sov där.
Men vad hände efter Kapedo? Militären hade sagt att jag skulle fortsätta till nästa militärbas och den skulle ligga vid en by vid namn Lomelo. Det var inte mycket annat att göra än att börja cykla. Området jag nu befann mig i var så gott som folktomt – förutom en ung herde strax utanför Kapedo så såg jag ingen på flera timmar. Jag funderade på om det berodde på om folk höll sig därifrån på grund av oroligheterna eller om det helt enkelt alltid varit glesbefolkat. Torrt gulgrönt gräs bredde ut sig och här och var växte ensamma akacioträd. Avlägsna bergsformationer ramade in horisonten. Inga människor. Inga bilar. Det var helt tyst förutom ljuden av mina däck som plöjde fram genom ett tunt lager sand.
Under en paus så kollade jag min GPS och såg att jag befann mig flera kilometer från vägen (C-113 på Google Maps) som jag skulle följa. Någon avtagsväg hade jag inte sett. Mystiskt.
Jag cyklade tillbaka till den punkt där min GPS sa att väg C-113 skulle gå. Men stor vilja lyckades jag se några urgamla rester av ett spår av något slag. Kanske körde en jeep där en gång på 90-talet. Typ så. Jag funderade och insåg att det är bättre att hålla sig till verkligheten snarare än en digital karta. Men det kändes heller inte helt bra att svänga österut mot den fruktansvärt avlägsna och stekheta Sugutadalen – med för lite vatten i packningen.
Jag blev lättad när jag strax innan solnedgången kom till en klunga av hus med en militärförläggning en bit därifrån. Jag cyklade dit och presenterade mig. De visade mig en plats vid gaveln på ett hus där jag kunde slå upp tältet. På kvällen bjöd chefen mig på middag i mässtältet och vi bytte historier. Han hade tidigare varit stationerad i nordöstra Kenya, nära gränsen till Somalia, för att bekämpa terrorgruppen al-Shabab.
-Det är bättre här, sa han.
Han förklarade även mysteriet med den försvunna vägen. Förklaringen var helt enkelt att den inte längre används. Den är för farligt eftersom den gick genom hjärtat av de traditionella slagfälten mellan turkana och pokot.
–Vi har byggt en ny väg, fast den är lite längre. Den går runt hela området.
Han berättade även att han endast hade sett turister en enda gång under de två år som han varit stationerad i Lomelo.
-Du är nummer två. De första var britter i en landrover.
Det var med en speciell känsla som jag vinkade adjö till militärerna i Lomelo. De hade förklarat hur jag skulle cykla för att ta mig till nästa by längs med upptäckarrutten som jag nu skulle följa. Själv var jag kartlös och höll noga koll på att jag inte skulle svänga av för mycket österut genom att regelbundet titta till min GPS. Även om vägen som jag färdades på inte fanns utmärkt så kunde jag relatera till väg C-113 ett antal mil västerut och på så sätt införskaffa viss förståelse över vart tusan jag egentligen befann mig.
Naturen blev mer och mer karg för varje timme och till sist cyklade jag genom regelrätt klippöken. Jag stannade till vid ett vattendrag – senare förstod jag att det var Sugutafloden – och blev glad att där fanns vatten då jag trodde att alla floder i området var uttorkade. Ett träd fick agera cykelstöd medan jag tog mig ner till vattnet. Det var vackert och fridfullt. Ett plaskade vått ljud fick mig att vrida på huvudet. En krokodil försvann ner under ytan.
Spåret jag följde lämnade floden och jag närmade mig istället en liten bergsrygg som jag rundade. På toppen vid den östra änden såg jag en enkel hydda. Troligen en vaktpost. En man stod där uppe. Det såg ut som han tittade på mig. När jag närmade mig byn som jag tror hette Kamuge, möttes jag av en stängd grind och en ung man som väntade på mig. Han pratade ingen engelska. Jag pratade ingen turkana. Vägen gick rätt genom hans by. Jag skakade hand och försökte förklara med kroppsspråk och att jag måste korsa byn. Är det okej för dig? Jag upprepade namnet på en stad cirka hundra kilometer åt nordväst. Lokichar, Lokichar. Jag tror han förstod för han öppnade grinden åt mig.
Allt stannade upp i den lilla byn. Alla hus utom ett enda var tillverkade av torkade palmblad och djurhudar och naturligtvis väldigt enkla. Samtliga människor var traditionellt klädda. Kvinnorna i färglada saronger och tjocka lager av halsband i olika färger och många hade delvis rakade huvuden och stora örhängen. En del bar huvudband med smycken som hängde ner i pannan och ofta pryddes axlar och ryggar av rituella ärr i olika symmetriska mönster. Männen bar också en typ av saronger, men även en ekicholong, en slags pall som fungerar både som stol att sitta på och som kudde. Man ser nästan aldrig en turkanaman utan en ekicholong.
Jag kände mig hypnotiserad och hade gärna gått omkring och fotat människorna i flera timmar. Men jag tog inte ens fram kameran. Det kändes inte rätt. Det kulturella avstånden mellan mig och byns invånare var så stort, så utsträckt, så uttänjt – att jag inte ville späda ut det ännu mer genom att börja fotografera.
Människorna omringade mig medan de pratade uppspelt med varandra. Tittade på mig, studerade mig. De stod så nära att mina armar nuddade deras. Jag log och spelade avslappnad. Jag kände mig inte hotad på något sätt, men det var en oerhörd stark stund.
-I am a tourist, sa jag. Tourist! Going to Lokichar! Can I get some water?
Ingen förstod. Inte förrän jag höll upp två tomma vattenflaskor ovanför mitt huvud och återigen frågade. En ung kvinna tog emot mina flaskor och försvann bakom en hydda. Det kändes fel att be om vatten i en så otroligt avlägsen och fattig by – men utan vatten skulle jag inte klara det. När jag fått tillbaka mina flaskor ledde jag cykeln rätt genom byn och ut genom grinden på andra sidan. Hela tiden var jag omringad av byns invånare, de följde mig varje meter, inte på ett aggressivt eller otrevligt sätt, men energin som skapades ur situationen var oerhört intensiv. När jag började trampa uppför en brant backe stod byns invånare utanför stängslet och tittade på mig. Jag vinkade till dem. De flesta vinkade tillbaka.
Det tog en halv evighet att klättra upp för backen. Jag hade ännu inte vant mig helt vid hettan. Bitvis körde jag med en speciell taktik. Jag cyklade när solen var i moln. Bara då. När solen tittade fram efter några minuter bakom en bomullstuss så stannade jag och kröp in under en buske och vilade. När solen gick i moln började jag cykla. Och när solen kom fram så vilade jag igen. Den här taktiken skulle jag få använda mig av vid flera tillfällen kommande dagar.
En annan by som etsat sig fast i mitt minne hade tagit ner en stor trädkrona – flera meter hög där den låg som en strandad val på marken – och rullat fram den till byns grind. Den fungerade som en kork. Ingen som inte var inbjuden skulle komma in den vägen. Byn var avlång och inramad av ett högt stängsel, tillverkat enbart av trädstammar och taggbuskar. En boma. Jag cyklade i ett par hundra meter längs med långsidan för att hitta ingången. Till sist såg jag några människor på andra sidan – och jag fortsatte med det gamla knepet att höja mina (återigen) tomma vattenflaskor över huvudet. De förstod mitt ärende och visade med kroppsspråk att jag skulle cykla tillbaka. Jag hade missat entrén med den stora trädkronan. När jag kom dit så rullade två, tre grabbar undan den och jag välkomnades in i byn. Under alla mina turer under totalt flera år i Afrika så har jag faktiskt inte sett något liknande. Mina flaskor fylldes upp med svalt vatten från en behållare tillverkad av djurhud.
Jag svär på att byn med trädkronan påminde om illustrationen ovan. Den var dock inte lika tättbygd, det gick att se in mellan stolparna.
Teckning lånad från Wikipedia
Det var mitt andra besök i det vilda och så sällan besökta Turkana – men dessa dagar fångade verkligen mitt intresse. Jag vill tillbaka. Jag funderar ofta på hur det skulle vara att försöka korsa det väglösa området mellan Lokori och Baragoi eller Maralal i Samburu. Jag får rent av inte ur det ur huvudet. Fågelvägen är det bara cirka 100 kilometer, men landvägen inkluderar kolossal hetta, flodkorsningar, saltträsk, djup sand, och till sist en 1500 meter hög väglös stigning upp för en brant sluttning där det troligen inte finns ett uns vatten. Och jag kan verkligen inte få ur det ur huvudet.
Efter att ha virrat omkring ytterligare någon dag kom jag fram till en stor mörkbrun flod. Kerio. Det var en milstolpe eftersom jag samtidigt kom tillbaka in på min digitala karta – och bara befann mig några kilometer från den lilla cowboystaden Lokori. Efter att jag nått civilisationen så letade jag upp en kiosk och satt där inne en lång stund och åt och drack för en dagsbudget. Ett gäng barn hängde i dörröppningen och tittade på mig och affärsinnehavaren fick upprepade gånger köra ut dem. Senare på dagen började jag cykla mot Lokichar. På kvällen tältade jag bredvid entrén till ett oljebolag. En tråkig plats men området hade plötsligt blivit tätbefolkat och jag fick lov att tälta av två uniformerade vakter. Från en traditionell boma till ett oljebolags grindar på en dryg dag.
Dagen efter nådde jag Lokichar. Ni trogna läsare som följt mig i många år kanske känner igen namnet på staden. En gång för länge sedan hade jag blivit inbjuden till att slå upp mitt tält i trädgården hos den mexikanska missionären Simon. När skymningen föll hade vi ätit middag med tre av hans arbetare och han serverade kalla öl, allt medan kvällen blev lång och historierna många. Jag har svårt att minnas hans ansiktsdrag men kommer ihåg att han hade ett stort svart skägg och besatt en enorm kroppshydda samt att han drack och rökte som en borstbindare – och inte var helt olik regissören Peter Jackson under hans mindre smala period.
Under någon timma gick jag omkring i Lokichar och försökte lokalisera missionshuset där jag hade tältat den där gången för så många år sedan. Men tiden hade sprungit iväg snabbt i den här delen av Afrika – och aldrig tittat bakåt. Byn hade vuxit till en liten stad. Det fanns ingenting som påminde mig om dåtiden. Människorna på gatan kände inte till något missionshus och de hade aldrig hört talas om en jovialisk mexikanare vid namn Simon.
Dagen efter satt jag över åtta långa timmar i sadeln och nådde till sist Lodwar. Även den här staden hade jag besökt under 2007 års resa och även här var förändringarna påtagliga. Bland annat hittade jag ett hotell med AC – något som definitivt inte fanns år 2007. Jag var rejält sliten efter den senaste veckans hårda framfart så jag stannade två hela dagar i sängen på mitt hotellrum och njöt av svalkan. De enda gångerna jag gick ut var för att handla mat.
Nästa etapp skulle inte bli enklare och den berättelsen kommer.
Följ mig på Instagram.
Följ mig på Facebook.
Vad tyckte du? Kommentera gärna nedan – och om du vill så får du gärna trycka på delaknappen!
//L
PS: Jag håller på att bygga ny cykel och det i samarbete med följande förträffliga företag: