Först: Jag bloggar oerhört sällan numera och vill ni hänga med på mina öden och äventyr är det Instagram som gäller. Detta är dessutom del två av en enda lång artikel om min färd genom Angola. Den första delen hittar ni här.

Jag stannade i Kuito i tjugofyra timmar. Mest låg jag på hotellrummet och vilade och samlade kraft till nästa deletapp genom Angola. Men trots min lathet hann jag med ett par promenader på stadens gator. Kuito har ett blodigt förflutet. Stamkrig. Slavmarknader. Portugals kolonialkrig. Inbördeskrig. 1993 var staden belägrad av UNITA under nio månader och trettio tusen av stadens invånare dog till följder av direkt våld eller svält. Ändå har stadskärnan återhämtat sig relativt bra och jag såg inte många tecken på strid när jag skrapade en aning på ytan under mina promenader. Skulle jag gräva djupare är det dock inget tvivel att saker skulle komma upp till ytan.

Vägen mellan Kuito och Luena var mindre bra, även om den först bedrog mig och visade upp en polerad yta. Men precis när jag vant mig vid asfalten tog den slut. Att vägen mellan två stycken provinshuvudstäder knappt är färdbar har jag nog aldrig varit med om tidigare. Dåliga vägar är inget nytt för mig, men Angola tog det hela till en ny nivå. I någon dag var det någorlunda sandvägar som gällde men sen delade vägen upp sig så att det fanns flera alternativa vägar att följa. Någon nytänkande person hade en gång i tiden troligen tyckt att vägen var för sandig och styrt ut sin motorcykel i gräset bredvid vägen. Person två hade resonerat likadant och nu fanns ett alternativt spår att följa. Till sist har nya rutter skapats, som i sin tur växt och blivit lika breda som den ursprungliga vägen. Ibland fanns det ett halvdussin stigar att följa, som slingrade sig runt varandra likt ormar. Jag har sett sådana vägstycken många gånger under mina resor och i början var jag alltid orolig att välja fel och hamna någon annanstans än där jag var på väg. Men jag har lärt mig att ormvägarna nästan alltid går till samma by eller stad.

När det började skymma valde jag en av stigarna, den som gick allra längst norrut, och campade mer eller mindre på den, för att undvika minor. Jag hade lagt märke till att motorcyklar höll sig på en eller två av armarna medan människor som vandrade hade en annan som favorit. Bilar fanns i stort sett inte på dessa vägar. Det var bara några få meter mellan de olika stigarna och jag är säker på att dussintals lokalbor såg mitt tält mellan träden den kvällen. Men ingen kom fram för att se efter vem jag var eller vad jag gjorde där. Det förvånade mig och jag undrade vad det berodde på. Var det ett kulturellt arv från den portugisiska kolonialtiden? Hade det med kriget att göra – var folk fortfarande nervösa och ville inte lägga sig i andra människors göromål? Eller insåg de helt enkelt att resenären ville ha lugn och ro efter en hård dag i cykelsadeln?

Jag stannde till ett slag i byn Coemba som låg fint på en platå med vida utsikt österut. Skog bredde ut sig så långt ögat nådde, det såg ut som ett jättelikt golv täckt av en mjuk grön heltäckningsmatta. En brun linje gick tvärs genom den, som om någon skurit loss en smal remsa med en mattkniv. Remsan var i själva verket vägen österut.
Jag cyklade kors och tvärs i byn för att hitta den bästa affären och stannade ett slag för att undersöka ett stort kraschat flygplan som låg på samma plats där torget hade funnits i en europeisk by i samma storlek. Ett par poliser tog en selfie med mig och jag pratade en stund med ett par butiksägare från Mauretanien. Det var en lugn fin liten stad och jag var på gott humör när jag cyklade därifrån.

Det kraschade planet…

På vägen ut ur byn så hejade jag snabbt på ett par kineser, utskickade av nutidens största, men inofficialla kolonialmakt. De såg ytterst förvånade ut över att se mig. På många byggnader i byn fanns kinesiska tecken och på stora bakgårdar stod traktorer och andra maskiner. På grindarna fanns namn på olika kinesiska företag. Det ser likadant ut på många andra platser på kontinenten. En del företag som dessa fungerar som mellanhänder i så gott som all smuggling av elfenben, noshörningshorn, fjäll från myrkottar och andra djurdelar. En del av djurdelarna hamnar på den avskyvärda och beryktade marknaden i Mong La i Myanmar, dit rika affärsmän kommer för att besöka casinon, dricka och shoppa statussymboler och traditionell kinesisk medicin. Européerna gjorde definitivt sitt när det kom till att decimera djurstammarna i Afrika, araberna likaså, men den sorgliga utvecklingen avstannade som tur var till sist. Nu för tiden är det bara några få efterblivna troféjägare som reser till kontinenten för att nöjesdöda djur som är instänga bakom stängsel och inte har någon möjlighet att fly. Mer misslyckad som människa är det svårt att bli. Européerna har således överlag lyckats att tänka till, men tyvärr går det inte att säga samma sak om kineserna. De sista elefantbetarna och det sista noshörningshornet, kommer inte skeppas till England, Frankrike, Portugal eller Belgien – utan till Kina.

Ett baobab-träd. Magnifikt!

Huvudvägen mellan Kuito och Luena…

Strax efter byn tog det stopp på allvar och jag fick mest leda cykeln. När det var som värst hade jag lett cykeln i tre dagar. Någon gång i timmen kom den ett sträcka på kanske femtio meter där det gick att cykla. Oftast struntade jag dock i det eftersom det tog mer kraft att hoppa av och på cykeln och trampa som en galning i några få sekunder – än att bara fortsätta gå. Sällan orkade jag mer än hundra meter innan jag tvingades att vila. Jag drog i sadelstolpen och försökte lyfta framhjulet en aning för att undvika plogbilseffekten. Saharacyklingen i Sudan hade en gång i tiden var mycket enklare och då handlade det ändå om en av de mest ökända och omtalade sträckor längs den klassiska turen mellan Kairo och Kapstaden. Men nu var jag på en väg ingen har hört talas om och kämpade hårdare än jag någonsin gjort tidigare i Afrika.

Sanden! Sanden!

Det är bra med en mjuk väg ifall man cyklar omkull.

Bredvid sandvägen gick en relativt nybyggd järnväg och vissa sträckor cyklade jag på den för att undvika sanden. Min hjärna var dock kluven till taktiken och jag höll en hetsig diskussion med mig själv: -Cykla inte på järnvägen din idiot! -Järnvägar mineras i krig, sa ena hjärnspöket. –Ja, det är sant, sa den andra. -Men kriget tog slut för femton år sedan och järnvägen är max tio år gammal! Troligen till och med betydligt yngre än så! Den är en efterkrigskonstruktion och därmed inte minerad! Cykla nu, fegis! Efteråt forskade jag om den här järnvägen och fick reda på att den återuppbyggdes mellan 2006 och 2014 av ett kinesiskt bolag.

Och ibland var detta bästa alternativet…

En kväll öppnade bushen upp sig och en enorm stor slätt bredde ut sig. Hade det inte varit för järnvägen och bristen på djur så hade det varit Angolas version av Serengeti. Klockan var egentligen för lite för att slå läger, men eftersom jag såg en by cirka fem kilometer bort så skulle jag vara precis i utkanten på den när solen gick ner och det var dags att ta nattvila. Platsen där jag befann mig var allt för fridfull för att inte sova på. Många cyklister campar alltid i byarna, vilket jag bara gör någon enstaka gång ibland. Visst, det kan vara intressant, men jag trivs bäst i bushen. Dessutom sover jag bättre där. Jag rullade ner till floden och funderade en lång stund om jag skulle bada, vattnet var oerhört klart till skillnad från många andra afrikanska floder, men till slut lät jag bli och tvättade bara av ansiktet. Istället fyllde jag på mina vattenflaskor och satte mig på bron och insöp atmosfären. Nere i vattnet skymtade jag rester av äldre broar och dess fästen. De hade troligen blivit bombade under kriget. Varje dag hade jag sett sår från tiden då landet brann. Bombade fordon. Rostiga skyltar som varnade för minfält. Utslagna stridsvagnar i diket likt monument över meningslösheten. I en by låg det till och med ett kraschat flygplan. Till sist började jag bli hungrig så jag plockade upp mina vattenflaskor och cyklade tillbaka några hundra meter längs vägen jag kommit ifrån. Jag hade lagt märke till en liten kulle av vit sand där det skulle fungera att slå upp tältet. När jag kom dit hörde jag något i fjärran. Ljudet av en motor. Jag klättrade upp på kullen och tittade ut över slätten. Bilar. Kanske lastbilar. Flera stycken. En konvoj. Jag fick en orolig känsla i magen. Det är främst militärer som åker i konvoj. De uniformerade. Det var två dygn sen jag såg en bil senast. Och var det militärer eller poliser var det garanterat mycket längre sen än så de såg en ensam utlänning på cykel. De kommer bli nyfikna. Kolla mitt pass och visum. Förhöra mig. Jag var trött och hungrig och hade inte lust med trams. Men… det går inte tramsa med det man inte kan se. Jag bredde ut liggunderlaget i den vita sanden och lade mig till ro.

Elden i bakgrunden gör det hela mer dramatiskt än vad det i själva verket var.

Här dog det människor på grund av andra människor.

Istället för en miljard flaggor i varje småstad kunde tyget ha gått till kläder till fattiga människor. Tycker jag. Men det tycker inte politikerna i Angola.

En del av mig gav upp dagen efter. Som jag tidigare berättat hade jag i stort sett lett cykeln i tre dagar och det var svårt att ta sig mer än tjugo kilometer under dygnets ljusa timmar. I den takten skulle jag aldrig hinna ut ur landet i tid och vilka byråkratiska åtgärder som skulle krävas för att reda ut en eventuell Over Stay i Angola ville jag inte ens tänka på. Därför var det lätt när det första fordonet från väster på nästan tre dagar dök upp bakom mig, körde ifatt, och erbjud skjuts. Chauffören som hade jobbat och bott i Sydafrika pratade bra engelska och sa ”we can´t leave you out here man” och tillsammans med sina två medpassagerare lyfte de upp cykeln på flaket. Jag var inte helt nöjd med den lösningen, men ändå kände jag att det var det enda rätta.
Lastbilen krängde och kämpade i sanden och vi lade cirka tjugo kilometer bakom oss varje timme. På vanliga vägar cyklar jag snabbare. Ett par mil utanför Luena – huvudstad i Moxicoprovinsen – bad jag om att bli avsläppt. Det började mörkna och jag ville inte in i staden sent på kvällen. Istället slog jag upp mitt tält, åt lite lakrits och lyssnade på ännu ett kapitel i Kråkornas Fest.

Det klokaste jag gjort på länge.

Dagen efter kämpade jag mig in till Luena och jublade när asfalten började i stadens utkanter. Men bara efter några minuter stannade en finputsad grå bil i något dyrare märke bredvid mig. Fönstret på passagerarsidan vevades ner. Det var ett par av Comissario Dias do Nascimento Fernando Costas trogna tentakler som hade fångat mig. Han var delstatens högst uppsatta polis och vi skulle ha mycket med varandra att göra under det kommande dygnet. De båda poliserna i bilen såg inte ut som dem i byarna längre västerut i landet. Borta vara de illasittande blå uniformerna och det något förvirrande uppträdandet. De här herrarna var klädda i fina kostymer, solglasögon och uppträdde mycket sansat och kompetent. Om de tidigare hade varit scheriffer i någon byhåla så motsvarade de här herrna agenter från ett FBI-kontor i en storstad. De berättade att de ville prata en stund med mig och bad mig cykla efter deras bil. Ett par minuter senare satt jag inne i ett modernt kontor där fler kostymklädda poliser arbetade, de flesta framför en platt datorskärm. Efter de vanliga frågorna och de vanliga svaren guidade poliserna mig till ett bra och billigt hotell genom att köra före genom staden. När jag äntligen kom till hotellet hade jag tänkt att tvätta, men efter att ha slappat en stund exploderade hungern och jag gav mig ut och letade efter en restaurang. I foajén väntade poliserna på mig. De ville att jag skulle cykla tillbaka till polisstationen för de hade glömt att ta reda på någon uppgift. Jag höll på att dö av hunger och vägrade. Jag sade att jag skulle gå och äta och ville någon prata med mig igen får de pallra sig hit till hotellet. Sen gick jag. Det tog en minut och sen började jag svära och undrade om min reaktion hade varit ett misstag. Men det var sen eftermiddag och jag hade bara ätit ett par torra brödbitar på hela dagen och jag blir lätt kinkig när jag inte fått mat. Efter att jag ätit återvände jag till hotellet. Ingen väntade på mig, vilket förvånade mig en smula. Men bara tio minuter senare knackade det på dörren.

Den här gången var vi fem personer och vi satt runt ett bord i foajén där min karta låg uppvikt. De ville veta hur jag hade kommit till Luena eftersom de först inte trodde på att jag hade kommit från Kuito, eftersom den vägen inte längre finns. Tack, jag märkte det. Men efter att jag visade några bilder från sträckan så trodde de på mig och stämningen lättade betydligt. Efter att de var klara med deras jobb så pratade vi om resor och Afrika i stort under ett tag innan vi skakade hand och sa adjö. De bestämde att jag skulle komma till polisstationen innan jag lämnade Luena dagen efter för att deras chef också ville prata med mig. Jag hade tänkt att ta en vilodag, men efter att de indirekt berättat att de inte heller skulle lämna mig i fred dagen därpå så bestämde jag mig för att skippa vilodagen och fortsätta cykla. Hur tung sanden i bushen än var så föredrog jag den hellre än att låta uniformerade fösa runt mig som om jag vore boskap.

Det blev en minnesvärd morgon. När jag klev in på polischefens kontor var vi fem personer i rummet. Förutom polischefen var delstatens bas för den lokala turistmyndigheten inbjuden, samt ännu en uniformerad som jobbade inom immigrationsmyndigheten. En mycket yngre och lågt rankad polis fungerade dessutom som tolk. Han darrade av nervositet när vi gick in på kontoret och slog oss ner i varsinn skinnfåtölj. Den här gången slapp jag de vanliga frågorna utan det som främst avhandlades var hur de skulle kunna garantera min säkerhet på vägen mellan Luena och gränsen till Zambia. Jag höll på att säga att jag är mycket försiktig när det gäller minorna och campar bara där människor eller djur gått. Men det var inte minor de ville skydda mig emot. Inte heller mot malaria eller stråtrövare. Jag trodde inte mina öron när han sa att de var oroliga att ett lejon skulle attackera mig. För faktum är att det knappt finns några lejon i Angola. Det vet alla! Däremot hör området mellan Luena och gränsen till Zambia världens mest minerade. Det faktumet verkade dock vara en icke-fråga på vårat lilla möte. Ingen nämnde minorna. Istället satt jag där med några av de absolut mäktigaste personerna i sydöstra Angola och helt seriöst pratade om lejonattacker.

Comissario Dias do Nascimento Fernando Costa – bild stulen från Internet. 

Men jag visade för en gångs skull upp en viss grad smarthet – och höll med i allt personerna i rummet sa och nickade lydigt. Jag skulle verkligen akta mig för lejon och ta det säkra före det osäkra och alltid sova i en by på nätterna och inte vara ute på vägarna i gryningen eller skymningen och absolut inte lämna tältet nattetid och vara en allmänt god cyklist på alla sätt och vis. De blev nöjda med mitt svar och kommissarien slog till sist handflatorna mot låren och ställde sig upp för att visa att mötet var officiellt slut och att det nu var dags att byta mejladresser och ta bilder med varandra. På en bild som jag har i min mobiltelefon står jag framför en karta över Angola med Comissario Dias do Nascimento Fernando Costa på min vänstra sida och mannen från turistorganet på min högra. Det är ett kul foto, men tyvärr ser jag ut som den uteliggare jag delvis är, med superskitiga, saltsvettiga och solblekta kläder. Shorts och t-shirt bredvid två män klädda i uniform och kostym. Det hela såg så respektlöst ut från min sida att jag skäms. Men det var deras eget fel, hade de inte stört mig så mycket hade jag i alla fall hunnit tvätta och kanske till och med valt ett par byxor istället för shorts. Det sista polischefen sa innan jag gick var att jag skulle ringa om något hände mig. Han gav mig sitt visitkort med hans privata telefonnummer nerskrivet på baksidan. Några dagar senare, när jag fastnade i en vägspärr som ett gäng uniformerade satt upp till synes för skojs skull tog jag fram visitkortet och berättade med myndig stämma att jag nyss suttit på den här mannens kontor och druckit kaffe, och att han är min vän och vet om att jag i detta nu cyklar på den här vägen. -Är det några som helst problem med att jag befinner mig här får ni ta det med honom. -Telefonnumret finns på baksidan. Jag blev igenomsläppt mycket snabbt.

Resten av tiden i Angola blev en mix av att lifta och cykla. Först ville jag spara tid – och till sist var jag näst intill strandsatt ute i bushen eftersom sanden var helt omöjlig. Maten var väl inte ett stort problem egentligen, jag hade så att jag skulle klara mig i några dagar och när jag kör riktigt hårt i hög värme tappar jag ändå aptiten. Vattnet var värre. Det enda jag under en period hittade var träskvatten som luktade avskyvärt och bara blev en aning bättre efter att jag filtrerat det genom en smutsig t-shirt i några omgångar. Jag renade dock vattnet med två olika hjälpmedel och vid något tillfälle kokade jag det också. Magen klarade sig bra. Och om någon som läser det här planerar att ge sig ut i östra Angola så kan det vara av intresse att veta att sträckan mellan Luena och Lucusse är asfalterad och att asfalten fortsätter söderut (jag cyklade österut), enligt lokalbefolkningen fortsätter den dessutom en bra bit till. Det finns även en gränsövergång där nere någonstans och jag vet att en lastbil med turister kom igenom där någon månad innan jag var i landet. Den vägen fanns dock inte med på min eminenta papperskarta och inte på min GPS och inte på mina mobilappar och inte på Google Maps. Jag var lite sugen på att testa rutten ifråga, men insåg att det nog var dumt utan andra navigeringsmöjligheter än solen och kanske några få byar. Men så som jag fattat det binder vägen ihop östra Angola med Mongu i Zambia – men jag vet också att det inte är asfalt hela vägen (sommaren 2017). Troligen är det bästa sättet att göra research om dessa områden med Google Earth.

Min rutt genom norra Namibia och Angola. Varje plupp är en natt i tält. 

Vattnet i östra Angola var det sämsta jag upplevt. Mannen på bilden upplever det varje dag.

Nämnde jag något om att vara strandsatt? Ja, så illa var det väl inte men cykla var helt omöjligt, om du nu inte kommer hit med en fatbike. I början hade vägen varit en normal grusväg och det var både kul och på sina ställen vacker och spännande. Men i en liten by, där jag stannade och även fyllde på mina vattenflaskor med vatten från ett sandigt hål i marken, tog den riktiga grusvägen slut. Drivor av sand låg framför mig, några få hjulspår vittnade om att det var en väg och inte bara ett sandigt kaos någonstans långt ut i bushen. Under hela eftermiddagen, då jag kämpade riktigt hårt, utan några längre stunder av vila, tog jag mig mindre än en mil. Från klockan tolv ända till kvällens gyllende färger anlände. Detta innebar att jag skulle kunna släpa cykeln cirka två mil om dagen och det skulle i sin tur betyda att det skulle ta mig fyra dagar att nå Zambezifloden åtta mil österut. Det skulle gå. Jag skulle inte svälta ihjäl och jag hade hittat träskvatten i dittills regelbundna halvt uttorkade dammar längs vägen. Det värsta med vattnet var dock inte den låga standarden. Det värsta var promenaden dit. De gånger jag lämnade vägen för att fylla på flaskorna kunde jag inte tänka på annat än minor – trots att det fanns spår efter kor på många ställen. Gilla det eller ej – men kor fungerar som minröjare i dessa områden. Oavsett detta gick jag oerhörd försiktigt.

Vägen mellan Kuito och Luena. Just här var vägen relativt bra och jag kunde cykla stundtals.

En av de vackraste bitarna i hela Angola. Men sanden! Sanden!

Östra Angola. En stund innan de två jeeparna stannar…

På något sätt lyckades jag arbeta upp motivation och jag såg nästan fram emot att släpa cykeln de kommande dagarna, vilka historier, vilka minnen! Jag fungerar ofta på det viset, och allt värre blir det med åren. Det är långa perioder på platt asfalt som jag eventuellt kan lida av – även om dessa stycken är varmt välkomna efter tuffa slagsmål med småvägar. Men det tar en vecka och sen börjar jag längta efter mer strapatsrik cykling igen. Jag var långt inne i funderingar över min situation när jag plötsligt hör dagens första bil närma sig bakom mig. Det var ett lätt val. Cykeln blev uppskickad på taket och jag fick sitta längst bak i fordonet, tillsammans med en liftande lokalbo och cirka tusen liter bensin i gula dunkar som tidigare innehållit matolja. Jag var livrädd att allt skulle explodera.

Om jag ska vara ärlig blev resan med de två bilarna mer intressant och minnesvärd än vad fyra dagars cykelsläpande troligen skulle ha blivit. Det första som hände var att den andra bilen hastigt bromsade in och att en av passagerarna plötsligt slänger sig ut ur bilen. Mitt ängsliga jag var för en sekund säker på att deras bensindunkar hade börjat brinna, men insåg sekunden efter att ingen explosion hörts och att det måste vara något annat. Mycket riktigt. Mannen som hoppat ur bilen skrek ”krokodilo” för full hals varav jag undrade om jag andats in förmycket bensinångor och hade hörselhallucinationer. Krokodiler? Här ute? Eller…. har vi kommit till en flod? Vad är det som händer?

Tre av mina vänner och krokodilon…

Det visade sig att det inte var en krokodil, men väl en stor varan. Jag vet inte hur den hade dött, men jag har svårt att tro att den blivit påkörd eftersom det knappast kommer fler fordon än några få i veckan eller något i den stilen. Dessutom klarar få av Angolas fordon av att köra fortare än trettio kilometer i timmen längs vägen i fråga. Oavsett vad så var jätteödlan död och i ett land i den här delen av världen slängs ingenting iväg. Varanen låg ovanpå min cykel resten av resan – troligen såldes den senare på någon marknad.

Våran resa fortsatte och nästa gång vi stannade var det för att laga en punktering. Jag satt med några av de andra passagerarna på marken bredvid bilarna och såg på när ett par av männen bytte ut slangen. Frånsett ljuset från bilens framlyktor var det kolsvart omkring oss och jag tänkte på Comissario Dias do Nascimento Fernando Costas lejon. Men allra mest tänkte jag på minor och jag stannade på vägen medan hälften av mina medpassagerare slog sig ner under ett träd några meter in i bushen.

När bilen var lagad fortsatte vi sakta österut. När klockan närmade sig 20:00 stannade vi i en by och föraren förklarade att de var hungriga och skulle äta. En annan passagerare höll en jättelik död råtta i svansen. Femtio meter in i den lilla byn brann en eld och jag såg silhuetter av människor. Vi gick dit och jag fick en stol att sitta på och jag drog mig snabbt nära elden eftersom natten var oväntat kall. Personen som höll i råttan lade den på de rödglödgande kolen. Ett glas med stark vattenfärgad dryck skickades runt och när det var min tur att dricka tystnade alla och tittade på mig och när jag svalde en stor klunk utan att grimasera allt för mycket log de andra mot mig. Någon frågade varifrån jag kom och varför jag var där och om jag var hungrig, men överlag var stämningen mycket lugn runt elden. Återigen förvånade Angola mig. En gång i Tanzania hade det samlats 120 nyfikna personer kring mig när jag skulle sova över i en skolsal. Här brydde sig ingen om mig – fast jag mycket väl kan ha varit den första turisten på decennier som stannade till i byn. Jag menar inte att de visade ointresse eller ignorans utan helt enkelt att det inte verkade vara en stor grej att jag var där.
Någon tog tag i råttans svans och lyfte ur den ur elden och började skrapa bort de brända hårstråna med en kniv. Sedan skar han upp den för att ta ur inälvorna. Jag tittade fascinerande på. När bukhålan var rengjord tog en ung kvinna hand om resten och försvann in i en hydda. En stund senare kom hon ut igen och lade ut delar av köttet på väl valda platser i den falnande elden. Efter en stund delades köttet upp i ett antal portioner varav en var min. Naturligtvis kändes det konstigt att äta råtta – vi gör ju inte det jätteofta i vår svenska kultur, men smaken var långt ifrån lika konstig. Som en syrlig och starkare variant av kyckling. Jag tyckte inte om smaken, men det var inte farligt att äta. Jag åt upp av artighet – inte av hunger. Det värsta var att jag spillde råttolja på min tröja. Det var samma tröja jag hade som kudde, och lukten satt i ända tills jag tvättade den. Det vill säga flera veckor senare. Därför upplevde jag en sorts dofttriggad deja-vu varje gång jag skulle sova de kommande nätterna. Varje kväll var jag tillbaka i skenet runt elden och festade på grillad råtta.

Klockan var nästan midnatt när vi rullade in i byn Lumbala. Byn är uppdelad i två halvor och i mitten rinner Zambezifloden. Planen var att dagen efter hitta en lämplig kanot, pirogue eller makoro och ta mig över vattnet, men det enda jag tänkte på när bilen stannade var att få sätta upp tältet någonstans och sova. Några ynglingar tog hand om mig och förde mig till byns boss för att jag skulle kunna fråga om lov att få stanna i byn över natten. När jag hade fått godkänt av den nyväckta bossen började en av mina följeslagare rulla in min smutsiga cykel i huset och vidare in i vardagsrummet. Jag kände mig inte helt bekväm med det – och med tanke på bossens förskräckta ansiktsuttryck så var han nog inte jättenöjd han heller. Ena minuten ligger han och sover, och i den andra har han fyra personer och en cykel i sitt vardagsrum. Jag förklarade för ansvarig följeslagare att det nog är bättre att jag campar i trädgården varav han genast backade ut cykeln åt mig.

Zambezi…

Troligen den ena vitingen på Angolas bit av Zambezifloden den dagen… Troligen den veckan. Eller månaden. 

Zambezifloden. Ibland när jag ser ut över floden hör jag Arne Weises sävliga stämma. En röst från min barndom och Ett med naturen.

Dagen efter ledde jag ner cykeln (för sandigt att cykla) till floden och betalar några grabbar att skeppa över mig. Jag har sett Zambezi många gånger men aldrig så här långt uppströms och aldrig från en kanot. Det var intressant. Men på andra sidan floden väntade polisen på mig.

Nästa del blir den sista. Och då ska jag försöka knyta ihop Angola med Nepal.

Tack till Outdoorexperten och Ortlieb Waterproof! Och om någon vill microsponsra en grundplåt till nästa resa så är det 0722-966 454 som gäller. Eller via Paypal i högermenyn. Tusen tack på förhand!

/Lars