Smärtan som inte skulle upphöra förrän långt senare fick mig att grimasera. Den irriterade. Den skavde. Ändå kunde jag inte låta bli att le. Jag stampade mot marken i ett försök att bli varm och till sist hade en stor fyrkant av nertrampad snö bildats under mig. Torra bruna grässtrån stack upp här och var. Jag tittade ner på mina skor. Ett lager frost hade bildats över dem. Skosnörena hade frusit fast i varandra. En orange halvmåne av gryningsljus hade bildats över Machapuchare i öster. Plötsligt fick något fick mig att sluta stampa och istället föll jag baklänges ner i djupa funderingar.

Därefter inträffade tre saker. Det första var insikten om att jag borde väcka liv i min döende blogg. Det andra att den uppåtgående solens första strålar tände eld på Annapurnamassivet och fick det att brinna. Det tredje var tankar om den iranska staden Isfahans urgamla talesätt. Halva världen.

Smärtan från mina tår strålade upp genom mina ben. Jag ska skriva, tänkte jag igen och tvingade mina fötter att ta upp trampandet. Jag tittade upp på det brinnande berget som en gång hade tagit livet av Anatoli Boukreev. Han som överlevde Everest men kom till Annapurna och dog. Ett minnesmonument över honom stod en bit bort. Det var halvt begravet under nyfallen snö och bleka böneflaggor som trasats sönder av den ständiga blåsten. Jag ignorerade smärtan medan jag tog fram kameran för att föreviga elden som slukade allt i sin väg.

Jag och solen som går upp över Machapuchare…

…and may God go ahead of you on this journey
Sluthälsningen i ett SMS ifrån Zambias ambassad i Windhoek efter att jag berättat om mina planer

Tre månader innan solen gick upp den där morgonen i Nepal befann jag mig bakom en vit sandhög med en illavarslande känsla i magen. Jag låg platt på marken och hoppades att ingen skulle skulle se mig. Cykeln låg och kurade bredvid. Jag tittade på molnen. Fast det var vindstilla rörde de sig snabbt. Himlen höll på att byta skepnad. Det skulle vara mörkt inom nittio minuter. Det första fordonet i konvojen närmade sig och ljudet av den kämpade motorn fick mig att bli än mer illa till mods. Det lät som om ett odjur närmade sig. Motorn fick kämpa hårt i sanden. Under två hela dagar hade jag inte sett ett enda fordon. Och nu det här? Precis när den passerade vred jag sakta på huvudet och tittade. En lastbil. En blå lastbil. Blå. Det var en bra färg. På flaket stod ett tiotal män och tittade slött på allt och inget. De såg mig inte, fast jag bara befann mig fem meter ifrån dem. Lastbilen passerade med ett vrål som fick marken att vibrera. När nästa ekipage dök upp i ögonvrån försvann en del av oroskänslorna. Den var heller inte kamouflagefärgad. Männen var inte uniformerade. Mycket bra. Jag lade mig till rätta på marken och lät fordon efter fordon passera utan att jag brydde mig om dem. Ljudet av konvojen blev allt lägre. När det sista fordonet passerade tittade jag upp igen. Det jag såg förvånade mig. Personen som körde jeepen var vit. Han satt framåtlutad och såg ut att vara djupt koncentrerad. Han var ljushårig och iförd en gul t-shirt. Bilen var bekant. Jag har träffat hundratals overlanders med liknande ekipage under mina år i Afrika. Det var helt uppenbart en stamfrände. Jag svor i glädje och for upp som en raket. Tankar om en kall öl i vägkanten och trevligt skvaller med en likasinnade lockade. Dessutom kunde jag få nyttig information angående framtida vägval. Jag hade naturligtvis gjort min research innan jag gav mig in i östra Angolas bush, men sällan har resultatet blivit så knapert: Några få bilister och ett par på motorcyklar, som hade valt en mer nordlig rutt. Jag hittade ingen annan som cyklat i området. För mig rådde det ingen tvekan. I min personliga värld var kartan över den här delen av Angola vit som snö. Samtidigt var populära navigeringsappar ett skämt i den här delen av världen. Min papperskarta som jag köpt på Cymot i Windhoek var i särklass det viktigaste verktyget. Detta trots att den visade halvmeter breda stigar som riktiga vägar. Vägar där ingen bil åkt på många år, men där jag sjungande för full hals ändå kunde ta mig fram. Men apparna och GPS:en visade dem inte över huvud taget. Ibland gäller det att vara Old School. Hade jag rest här med enbart GPS och telefon så hade jag inte hittat många av de här fantastiska stigarna.

Jag hoppade upp på kullen och vevade med armarna i hopp att mannen skulle se mig i backspegeln och stanna. Det tog några sekunder innan jag förstod att han inte upptäckt mig och att han inte skulle ta fram en kall öl hur kylväskan som overlanders gjort dussintals gånger när de sett mig och min cykel. Mannen i bilen var den enda turist jag över huvud taget såg i landet. Jag stod kvar på sandhögen tills motorljudet dött ut. För ett ögonblick kände jag mig övergiven. Jag tittade mig omkring. Min trogna hoj. Det relativt nybyggda järnvägsspåret. Floden där jag en timme tidigare hämtat mitt kvällsvatten. En stor slätt bredde ut sig österut och i fjärran syntes konturerna av en liten by. Inga människor på vägen – vilket är ovanligt i Afrika. Inga fordon med militärer eller poliser som vill förbjuda mig att cykla eller vistas i området av den ena eller den andra idiotiska anledningen. På få platser i världen har de uniformerade snokat i mina resplaner på ett mer irriterande sätt än i Angola. Jag gjorde mitt yttersta för att slippa ha kontakt med dem. Det gick inget vidare. Jag stod kvar länge på den lilla kullen. Känslan i magen var borta. Den plötsliga känslan av övergivenhet var även den borta. Besvikelsen över den missade ölen och det första riktiga samtalet på flera veckor var också borta – ersatta av en plötslig känsla av tacksamhet och frid. Få platser i världen kan få mig så lugn som i södra Afrikas bush. Plötsligt blev jag istället på strålande humör. Jag satte upp tältet på platsen på platsen där jag gömt mig och lagade mat. Efteråt la mig till rätta och åt lite sydafrikansk lakrits och lyssnade på ett par kapitel ur Kråkornas Fest och trots att jag börjar komma till åren dök som vanligt mindre vuxna tankar upp. Jag kom fram till att om George RR Martins universum vore det riktiga så skulle jag ta den svarta dräkten och ansluta mig till Nattens Väktare och ge mig ut på expeditioner norr om Muren, likt Qhorin Halfhand och Benjen Stark. Men nu lever vi i den här verkligheten och jag får nöja mig med att gömma mig bakom sandkullar i Angolas bush. Inte fy skam det heller, tänkte jag och tuggade på ännu en lakritskola. Och vintern, den kommer ju så småningom även i den här världen även om den ofta är lite väl slaskig.

Land nummer 100! Wahoo! 

Men min tid i Angola började inte där bakom kullen. Den hade snarare börjat ett par veckor tidigare då jag i timtal irrat omkring i bushen i sydväst under jakten på Karl Johan Anderssons grav. Den mytomspunne svenska upptäcktsresanden från Vänersborg (som senare bytte namn till det mer internationella Charles John Anderson) dog och begravdes år 1867 av en annan svensk, Axel Eriksson, någonstans i området. I decennier var hans viloplats bortglömd men för cirka tio år sedan hittades hans viloplats av en svensk expedition. En av medlemmarna kom senare att ge mig koordinaterna.
Trots det misslyckades jag med att nå graven. Anledningen var inte att jag inte kan tyda koordinater, utan för att jag grovt underskattat sanden i nordvästra Kalahari. Att cykla gick inte. Och att släpa cykeln tog oerhört mycket energi och tid. Hade jag lämnat den bakom mig och vandrat de sista åtta kilometerna hade jag nått platsen. Jag kunde ha ställt den i en by och hämtat upp den dagen efter. Människorna jag träffade i den här delen av Angola var oerhört hjälpsamma och en del av dom hade uppenbarligen hört talas om graven och nickade och pratade uppspelt sinsemellan när jag rabblade relaterade portugisiska glosor hämtade direkt från Google Translate: Homem Branco. Túmulo antigo. Vit människa. Gammal grav.

En kvinna i slitna kläder slutade med att hacka upp lök på fältet där hon arbetade när hon såg mig vräka ner cykeln på marken och närma mig. Jag berättade att jag letade efter en vit mans grav. Hon tyckte antagligen detta var betydligt roligare än att hacka upp lök för hon tog fram en antik mobiltelefon och ringde några samtal. Men tyvärr kunde jag inte få någon hjälp från dem hon hade ringt. Ingen visste någonting om platsen. Kvinnan såg besviken ut. Hennes man kom ut från hyddan och senare hjälpte han mig att knuffa cykeln genom sanden – ända till nästa by. Kvinnan gick bredvid. Situationen kändes knepig. Jag hade stört superfattiga människorna i deras arbete med att få mat på bordet. Men å andra sidan verkade de tycka om att något bröt monotonin på fältet. Jag önskade att jag kunde portugisiska. Eller i alla fall ha googlat fram mer vettiga ord än Homem Branco och Túmulo antigo.

Dessutom hade jag tagit allt för lättvindigt på hela gravprojektet och inte köpt med mat – och än värre även glömt att stänga av GPS:en så att de nya batterierna nästan var helt slut. Hade jag lämnat cykeln i en by hade jag nog aldrig hittat tillbaka utan det lilla elektroniska verktyget. Det var ett väglöst område och platt bush med ett labyrintartat system av stigar mellan byar, träd och buskar, som i mina ögon såg likadana ut. Batteriet i min mobiltelefon var i ungefär samma status. Vad fan, Lars! Jag hade även bestämt att inte lägga mer än en dag i området eftersom den snåla visumtiden i landet i fråga inte tillät några vida omvägar. Jag hade en enorm sträcka att ta mig inom de trettio dagarna. Men kanske var det inte meningen att jag skulle nå fram. Även den äventyrlige sonen från Vänersborg var känd för att vara otursföljd. Tittade han på från ovan är jag säker på att han skrattade och uppskattade mitt goda, men oorganiserade, försök.

Efter att ha tagit mig tillbaka till den asfalterade huvudvägen stannade jag till i den första byn, Namacunde och drack upp en liter kall apelsinjuice på en minut eller max två. Angola hade dittills varit en aning annorlunda än många andra länder jag besökt på kontinenten. Atmosfären var inte lika kaotisk. Trots minimalt med turister så blev jag inte omringad av nyfikna barn. Och inte av nyfikna vuxna heller för den delen. Visst, människorna gav mig ett ögonkast men mycket mer än så var det inte. Jag gillade Angola och dess människor omedelbart. När juicen var uppdrucken och jag hade fått vattenflaskorna påfyllda av den somaliske affärsinnehavaren lämnade jag byn bakom mig och började trampa norrut. Det var en spännande dag och det kändes som om det var evigheter sedan jag befann mig i en liknande situation. Det kändes som om jag inte kunde nå det vita, det okända, fort nog. Angola har i många år tillhört världens tio mest stängda länder. Huvudstaden Luanda räknas som världens dyraste eftersom oljebolag och NGO:s år efter år trissar upp priserna till en omöjlig nivå. Att få visum som turist har dock gått ifrån supersvårt till enbart svårt. Men inte omöjligt. Backpackers är upptagna med att resa i Sydostasien och Latinamerika. Således är de enda turisterna långväga overlanders, de som valt den västra rutten mellan Europa och Kapstaden. Det i sin tur gör att de flesta reser i nord/sydlig riktning och hamnar på samma vägar. Ett litet fåtal svänger österut, mot Zambia. Den här gången var jag en av dem.

Den första tiden gick allt bra och dagarna förflöt utan större missöden. Ett tag kunde jag njuta av att ha Mupa Nationalpark på min vänstra sida. Parken grundades år 1964 av den portugisiska kolonialmakten – främst för att skydda en lokal underart giraff. Det fanns även lejon, hyenor, leoparder och afrikanska vildhundar i parken. Idag är alla större däggdjur utrotade och allt jag såg var plantager, byar, majsfält och betande nötkreatur. Vägen jag cyklade på verkade vara nyasfalterad och med stark medvind flög jag nästan fram, ända till byn Cuvelai. Där bytte vägen skepnad. Den påminde plötsligt om en hög med fallna dominobrickor som överlappade varandra och sträckte sig från cykelns framhjul, över en liten flod och vidare så långt jag vågade se. Jag frågade en förbipasserande om detta var vägen mot Cassinga och fick naturligtvis svaret som jag visste att jag skulle få. Ett svar som fick mig att svära och skratta på en och samma gång. Till sist hade jag tittat klart och rullade över den den lilla floden på en bro bestående av multna trädgrenar, stenbumlingar och torr sprucken lera och började trampa rätt in i Angolas trasiga vita hjärta.

Mupa Nationalpark i höger i bild

En stund efter det att asfalten tog slut i Cuvelai…


Jag cyklade många många mil på sådana här stigar i Angola

Min sinnesstämning förändrades under den här tiden. En nervositet, en positiv sådan, föddes och betvingade mig. Den sa åt mig att trampa hårdare. Att ha färre stunder i vägkanten. Den tvingade mig att fortsätta när solen brände på min hud och när jag vilade med huvudet mot styret och såg svetten droppa ner på marken. Jag gick upp tidigare varje morgon, innan daggen försvunnit från gräset och jag fortsatte längre varje kväll, ända tills kvinnorna jobbat klart på fälten och himlen färgats röd eller lila och solen bara var en strimma i väster. Ibland fortsatte jag tills månen lös eller tills de första stjärnorna syntes och då brann redan lägereldarna i byarna och dagens ljud hade tystnat och nattens sång tagit över.

På kvällen den andra dagen längs Mupa Nationalpark slog jag upp tältet i ett majsfält några kilometer från gränen till Huilaprovinsen. Jag hörde människor prata, skratta och sjunga på avstånd, så som man ofta gör i Afrika. På morgonen mötte jag dem, gåendes på väg till arbetet på fältet där jag nyss hade sovit. Solen passerade zenit och jag nådde Cassinga och stannade länge nog för att köpa ett par nya hörlurar på den lokala marknaden samt dricka en Coca-Cola. Samtidigt skänkte jag Monica Nashandi en tanke. Hon hade varit nio år då kriget kom till hennes by. Omkring sexhundra av invånarna dog i det som kallas ”Battle of Cassinga”, ett stort slag under det Sydafrikanska gränskriget. Men Monica Nashindi överlevde. Hon kom senare att få militär utbildning och anslöt sig till SWAPO´s beväpnade gren. Efter tjänstgöringen i kriget började hon läsa på ett universitet i Zambia och sedermera på ett lärosäte i London. Det var en utbildning som till sist skulle föra henne till Luntmakargatan 88 i Stockhom då hon under 90-talet blev utsedd till Namibias ambassadör i Sverige.

Vägen blev efter hand mindre och sen ännu mindre och till sist var det bara en meterbred stig genom skogen. Sanden var hårt pressad och jag kunde cykla snabbt, det enda som hindrade mig var vassa grenar, ett och annat vattendrag och vägkorsningar. Jag fick alltid stanna och ta mig en rejäl funderare i dessa korsningar och vid ett tillfälle valde jag fel och förlorade en stor del av en eftermiddag. En annan gång hamnade jag på en ännu mindre stig, som gick genom flera meter högt elefantgräs där min enda ledtråd om riktning var svagt böjda strån. Som om någon hade gått där några timmar tidigare. Som enda människa någonsin. Till sist försvann även de böjda stråna, och jag vände om. Någonstans på vägen genom gräset hade jag kommit fram till var jag hade svängt fel, och den rätta stigen låg ett par kilometer västerut. I andra länder hade jag bara knuffat cykeln genom bushen och nått stigen efter en halvtimme, men inte här. Inte i Angola. Min stolthet fick inte ens en törn när jag vände om, endast idioter hade fortsatt utan någon form av upptrampad stig som säkerhet. Jag närmade mig Angolas östra halva och det innebar också att jag närmade mig det mest minerade området i det mest minerade landet på den mest minerade kontinenten. Varje kväll när jag slog upp tältet var jag oerhört försiktig och klev och sov bara på ställen där det var tydligt att människor och djur befunnit sig. Men cyklingen på stigarna var ändå aldrig riktigt bekväm, även om ingen lagt ut en mina på över femton år och att folk och djur sen dess vandrat på dem. Hjärnan sa att stigarna är säkra. Magkänslan höll inte med. Och vad gör man när ens inre världar kolliderar? Som tur var samarbetade de fullt ut när det kom till stiglösa områden. Stay away.

De böjda grässtrånas stig.

Ett av alla vattendrag utan bro…

Nästan varje dag såg jag oortodoxa varningar för minor. Det vanligaste är lätta att upptäcka – men kanske inte att förstå: röd och vit färg på träd eller husväggar. Efter hand upptäckte jag att rödmålade stenar kunde ligga i diket i vissa områden. Mer svårtydda tecken var gamla eller nya hack i trädstammarna. Som om någon gått loss med en yxa. I början var jag osäker, för jag trodde att lokalbefolkningen samlat näver eller kanske samlat sav till alkoholhaltiga drycker. Men när jag stannade ett par äldre lokalbor som cyklande från norr, pekade jag på ett gammalt uthugget sår i en trädstam och frågade ”Perigoso? Minas?”och fick ett jakande svar.
Än mer komplicerat blev det när jag möttes av upp-och-nervända flaskor på trädgrenar som stuckits ner i marken som spjut. Eller då en man sa att det inte fanns några minor i just det området, medan man nummer två sa att det fanns massor. Dumt att chansa.

Efter ett par dagar lämnade jag de meterbreda stigarna och såg plötsligt floden Cubango på min högra sida. På andra sidan floden låg den lilla staden Kuvango. Jag har sett floden flera gånger förut. Den är betydligt mer känd som Okavango. Den är en av få floder som rinner åt fel håll, det vill säga inte ut i havet. Istället tömmer den sitt innehåll i Okavangodeltat, och skapar därigenom en formidabel fristad åt allehanda ikoniska däggdjur. Dessutom döpte Charles John Anderson sin tredje bok efter floden i fråga. Floder av den här magnituden, stora som små, får mig alltid på gott humör. En dag ska jag resa utför en av av dem i en kanot.

För att komma över floden och fram till staden så ledde jag cykeln över en stor järnvägsbro där det fanns en gångväg vid sidan. Jag stannade till vid räcket och tittade ner på floden, den röda gyttjan vid dess kanter, på barnen som badade, på kvinnorna som tvättade, på männen som fiskade en bit bort och allt var så extremt afrikanskt. Landsbygden på andra kontinenter ser inte ut så här. Afrika är annorlunda. En del av människorna stannade upp i sina göromål och tittade på mig på samma sätt som jag tittade på dem. Vi vinkade till varandra. Jag log. De gapskrattade och tjoade för full hals.

Inne i stan köpte jag en av få måltider i landet, på en restaurang. Jag åt stekt kyckling med ris och sallad. Jag drack en Fanta till måltiden. Jag visste det inte då men tio dagar senare satt jag framför en öppen eld och åt av köttet från en grillad råtta. Det var varierade måltider i Angola. Efter att jag ätit upp kom restaurangägaren fram och berättade att han skulle följa med mig till polisstationen eftersom de uniformerade ville prata med mig. Jag suckade inombords, men var inte förvånad. Jag visste att sådant här skulle hända här och jag förberedde mig på några långsamma timmar. Det hela gick dock snabbare än vad jag hade trott och poliserna uppträdde betydligt mer polismässigt än jag räknat med. Några mutor eller liknande var det inte tal om. Efter att att jag berättat vilka byar och samhällen jag passerat och en drös med andra uppgifter tog vi i hand och tackade varandra. Det hela hade hållit sig på en nivå långt ifrån de skräckhistorier jag hört om poliserna i grannlandet i norr. De uniformerade skötte helt enkelt bara sitt jobb – även om jag inte tycker de behöver ha förhör av turister på dagordningen. Men så här polisglad var jag dock inte hela tiden. Långt ifrån.

Samma dag som jag skulle lämna landet och än en gång blivit intagen till förhör, den gången i en by precis öster om zambezifloden, exploderade jag i ilska spunnen ur hetta, sand och ren och skär utmattning. Jag höll mig i schack under den kvart det tog mig att få dem att förstå att jag först hade besökt Sydafrika. Sedan Namibia. Och att jag nu var på väg till Zambia. Ytterligare tjugo minuter hade det tagit innan någon lyckats att skriva ner namnen på byarna och delstaterna som jag färdats genom inom landet. Till slut brast det för mig. Det är sant som de säger. Alla har en bristningspunkt.

Vad min farfar hette? Va!? Det finns verkligen ingen anledning i världen att den uppgiften har någon som helst nytta för er eller har ett samband med min resa! Vad är det för idiotisk fråga? Va!?Det är bara trams! Det här är tramsigt! Inga andra länder tramsar så här! Vet ni det? Inget annat land – inget!- bara Angola! Jag är bara en turist och ni behöver inte förhöra mig varje dag och ni behöver inte veta vad min farfar hette! Jag är här för att jag vill se ert land, men tack vare poliser som er kommer jag aldrig att åka tillbaka! Aldrig!

Jag var så arg att jag skakade. Låt oss säga att poliserna i landet arbetade sammanlagt tjugofyra timmar med mig, kanske tre personer i totalt ett dygn. Sjuttiotvå arbetstimmar ödslade på mig helt i onödan. Jag roade mig med att göra en lista på saker poliserna istället kunde gör av sin tid, i ett u-land som Angola; gräva brunnar, lära kvinnor på landet att läsa, traditionellt polisjobb, bekämpa korruption bland lokala politiker, rensa vägarna från sten, stoppa fylleriet utanför affärerna… Jag avbröts i mina funderingar. ”Sir… please, name of grandad?… Sir…Sir..?

Det var jag och kanske tio poliser där ute på gårdsplanen. Jag satt på en röd plaststol i skuggan under ett träd. Ett par av dem försökte lugna mig och kanske till och med tyckte att jag hade en poäng, men att hjulet måste fortsätta att snurra eftersom det alltid har snurrat och ingen vet vad som skulle kunna hända om någon slår sönder det. Ett par andra poliser såg arga ut. Som om ingen tidigare ifrågasatt tramset de sysslar med. Några andra log överseende. En annan sov. Bra Polis. Mannen som höll förhöret såg oberörd ut. Han var fortsatt vänlig. Och det var nästan det värsta. Det hade varit lättare om han var en skitstövel, någon som ville ha mutor, likt Stenansiktet som jag hade oturen att möta på gränsen mellan Guinea och Sierra Leone år 2010. Trogna läsare kanske minns. Detta var betydligt mer frustrerande. Jag kämpade med mig själv. Afrika. Helvete vad jag hatar och älskar den här förbannade kontinenten. Den går inte att förstå för en utomstående. Det går inte! Den är ett mysterium. Jo. Det är den. Men den är också något mer. Det vet du. Från snön på Kilimanjaro till sanden i Sahara. Det är här du vill vara. Det är nu du vill vara. Lugna ner dig, Lars. Om inte annat för din egen skull. Okej?

Men allt det här hade jag ingen aning om under mitt första förhör där på polisstationen i Kuvango. Efter att ha lämnat de uniformerade så besökte jag först ett par matbutiker och bytte sen färdriktning. Ifrån norr till öster. Jag befann mig på huvudvägen mellan Lubango och Menonge och fick njuta av perfekt asfalt ända fram till gränsen till delstaten Cuando-Cubango. I byn Cutato svängde jag norrut igen – längs ett spår som inte fanns med på mina digitala hjälpmedel, men som min papperskarta visade, troligen mest av gammal vana. Siktet var inställt på byn Chitembo cirka tio fågelmil norrut. Det tog mig fem dagar att komma dit. Efter att frågat ett halvdussin människor om vägen till Chiengo som enligt kartan låg på vägen till Chitembo och alla hade pekat ut samma riktning så började jag trampa. Först var grusvägen perfekt – hård pressad gul sand. Solen höll på att gå ner och människorna jag mötte var på väg hem från arbetet på åkrarna. Färgerna vid den här tidpunkten på dygnet var alltid otroliga. Det var ett torrt område men rikligt av höga gröna buskar växte på båda sidor om vägen. På något sätt kom jag att tänka på enbuskar på landet i södra Västergötland. Strax innan mörkret föll bytte vägen färg till en vit variant av sand. Den var betydligt mer svårforcerad och den sista biten innan jag slog upp tältet ledde jag cykeln.

Solens sista strid…

Någonstans i Angola…

Vägen blev mindre och mindre och till sist cyklade jag återigen på en meterbred stig. Jag kom till en korsning och kunde inte avgöra vilken av armarna jag skulle välja. Jag visste att Cutatofloden rann söderut ett par kilometer väster om punkten där jag befann mig. Därför var det naturliga att svänga nordväst – då hade jag floden som säkerhet. Främst som riktmärke, men även som vattenkälla. Det var ett självklart val och jag trampade på med självförtroendet på topp. Enbuskarna hade ersatts av skog och vid mina sidor växte högt gult gräs. Efter ett par kilometer märkte jag att min riktning drog allt mer mot norr. Sen mot nordöst. Sen österut. Och till sist söderut. Efter fyrtio minuters trampande var jag till slut tillbaka på samma plats, korsningen med de många armarna. Jag hade cyklat i en cirkel runt en stor kulle. Men jag gav inte upp taktiken. Nästa arm som skulle testas var den bredvid den som hade fullbordat cirkeln. Den stack iväg åt nordöst. Precis då kom det en tonårsgrabb gående på en av stigarna. Han tvärbromsade och såg helt förskräckt ut. Innan jag hunnit hälsa ropade han på sin far som gick några meter bakom. Fadern blev inte lika förskräckt som sonen över att se mig och efter några ord mellan oss har han förstått att jag bara var en vilsen europeisk turist. Han pekade på en av stigarna och berättade att det är den som leder till Chiengo och vidare till Chitembo. Stigen gick rakt österut. Österut. Naturligtvis. Det förstod jag väl egentligen.

Korsningen. Kullen syns i bakgrunden…

Fadern, sonen och den förlorade cyklisten tog sig fram i ungefär samma tempo och under följande timmar träffade vi på varandra flera gånger om. Jag rullade förbi när de vilade. Och de gick förbi mig när jag lagade en punktering. Sen rullade jag förbi dem igen när de hade träffat en vän och stod och pratade om väder och vind. Vid varje tillfälle bekräftade de att jag var på rätt väg.

Naturen började förändras igen. Det platta torra bushlandskapet övergick till rullande kullar, ofta svarta och fulla av sot i spåren av svedjebruk. Mellan kullarna fanns nästan alltid ett vattendrag, en liten flod eller en träskliknande våtmark. Ibland fanns någon enkel bro, men oftast inte. Då var det bara att rulla cykeln genom vattnet. Skorna brydde jag mig inte om att ta av, de torkade snabbt i solen och dessutom kunde de ge ett visst skydd mot saker som eventuellt kunde ligga dolt under vattenytan.

Ett av vattendragen…

Det fanns dock alltid tid för en selfie.

Väl i Chiengo blev jag mottagen som en kung och blev snabbt hittad av den yngre befolkningen. I början var de bara ett par stycken. En stund senare var de några dussin. Det var tjo och tjim och fest och när jag frågade någon vuxen om var jag kunde hitta spåret till Chiembo visade han mig istället till byns boss. Han satt i en hydda och läste. Han hade glasögon och var helt klädd i vitt. Kanske var han sextio år gammal. Det är ytterst ovanligt att se folk läsa i många delar av Afrika – och det är också ovanligt att se folk med glasögon utanför städerna. Hade hundra av invånarna i byn ställt sig på rad och någon hade bett mig att peka ut bossen så är jag övertygad om att jag hade pekat på mannen som nu stod framför mig. Vi pratade i ett par minuter och sen var det inte mycket mer än att följa efter klungan av barn som mannen i vitt bett att visa mig rätt spår. Ungarna verkade älska att ha fått förtroendet och det dröjde länge innan de slutade att gå vid min sida och vände om hem emot Chiengo. Resten av vägen, först till Chitembo och sen ända till delstatens huvudstad; Kuito – gick relativt enkelt och smärtfritt.

Några av ungarna i Chiengo…

Jag rullade in i Kuito redan på förmiddagen och tog in på hotell. Den var den första av totalt två nätter på hotell i Angola. Jag passade på att tvätta mina kläder och att bunkra upp mat inför nästa etapp. På vägen in till staden hade jag sett ett stort Shop Rite och på eftermiddagen vevade jag ner en motorcykeltaxi och åkte dit. Det var relativt nyöppnat, men jag hade inte trott att jag skulle få se någon mataffär av den här magnituden förrän långt in i Zambia. Det mest utmärkande jag köpte på varuhuset var nog 1.6 kilo sydafrikansk lakrits.

Fortsättningen på min färd genom Angola kommer. Fler uppdateringar om mina färder? Följ mig på Instagram!

Jag vill även passa på att tacka Outdoorexperten samt Ortlieb för hjälp med utrustning! Vill du microsponsra mig med en kall öl eller ett hotellrum så är swishnumret 0722-966 454. 🙂

Tack!