Den första varningen fick jag av en äldre vit kvinna som satt på en stol vid utgången till snabbköpet i Kamanjab. Hon var lätt att fatta tycke för. Hennes ord var sorglösa, kantade av skratt och mod. Jag undrade över hennes förflutna, om vad hon varit med om i hennes nästan sjuttifemåriga liv. -Khowarib Gorge? Frågade hon. Lycka till med lejonen. Hennes ansikte skrynklade ihop sig till ett leende. Jag vinkade farväl och cyklade vidare.
Den andra varningen fick jag dagen efter i en liten by precis där asfaltsvägen svängde norrut längs Etosha Nationalparks västra gräns. Min väg förvandlades samtidigt till sand. Två killar fyllde mina flaskor från en dunk klädd i kohud. Vattnet visade sig vara svalt, nästan kallt. -Du vet att det finns lejon längs den vägen va? En ko blev riven natten som gick. -Men oroa dig inte, sa killarna. De bits inte på dagen. Men det kan bli farligt efter klockan fem. Var inte på vägen efter den tiden!
Under den kommande veckan skulle jag tänka på den tidpunkten med samma skräckblandade förtjusning som en sjuåring ser fram emot tolvslaget. Fast kanske samtidigt på ett mer allvarsamt sätt.
Den tredje och fjärde varningen fick jag bara minuter senare. Först en kvinna som ropade från sin affär och sen en äldre herde som vaktade sina getter precis där byarna tog slut och ett hav av gult gräs och ensamma träd tog vid. Träden tog skepnad som förankrade livbåtar.
Jag minns när jag drabbades av lejonfrossa i Katavi i Tanzania för tio år sedan. Varje gång min framfart skrämde upp fåglar som fick gräset vid vägens sida att explodera trodde jag att min sista stund var kommen. Den här gången var det annorlunda. Det fanns inga fåglar i gräset. Det var knäpptyst. Jag vet inte vilket som är att föredra.
Gräshav. Lejongräs.
Jag var faktiskt vilse här – fem kilometer från spåret jag följde. Men det var ett fint område och jag såg en ståtlig giraff som seglade fram genom gräset
En god vän till mig, en före detta macheteärrad cyklist och sedermera lejonforskare i Serengeti har lärt mig en del om hur man ska bete sig i närheten av vilda djur. Bara en snabbkurs över Internet, men i alla fall. Jag funderade över vad han sagt om, eller om jag ens ställt frågan, hur lejon ställer sig till ljud. Jag vet att man ska föra oväsen när man färdas i områden där det finns grizzlybjörnar, och däggdjur som däggdjur, tänkte jag. Jag började prata högt med alla lejon som alldeles säkert gömde sig i det gula gräshavet. Ibland hade jag djupa diskussioner men oftast tröt orken och speciellt i slutet av dagarna blev det bara ett hest, trött ”Lejon!” var femte minut. Gud, jag kände mig som ett fån. Och det skulle bli värre. När jag senare kom in i ett område med mycket elefanter slutade jag säga lejon och sa istället ”elefant!” högt för mig själv i oregelbundna intervaller.
Elefantdynga…
Elefantspår och cykelhjul…
Människospår samt ett spår efter lejon som visade sig vara hyena. Troligen ett ganska gammalt också, inte det jag skrivit om i texten
Bönsyrsa
Men alla lejon fanns naturligtvis inte enbart i mitt huvud. Även om det kanske inte kryllade av dem. Ett spår jag såg på marken, och om jag trodde var från lejon, var istället från en hyena. När jag långt senare nådde byn Ruacana nära Angola och hann läsa ikapp mig på nätet om allt som hänt under min tid i Kuneneregionen av Namibia, så läste jag att det varit konfrontationer mellan människor och lejon i just det området jag cyklat igenom, runt byn Tomakas mellan Sesfontein och Puros under ungefär samma tidpunkt. Förlorarna var, som allra allra oftast, djuren. Det sista av de fem berömda lejonbröderna i området, musketörerna kallade, hade blivit dödat under samma period. Tre av de andra bröderna dog under 2016 då de åt förgiftat kött. Den fjärde broderns död har jag inte läst om.
Hyena eller inte. Ett par herdar som kom gående längs vägen varnade mig återigen – och sa att jag skulle se lejonspår på vägen längre fram. En stund senare fotograferade jag de misstänkte spåren och samtidigt som jag böjde mig fram för att få en bra vinkel hörde jag ett illavarslande ljud från en stor tät buske. Jag rullade sakta därifrån, stående på ena pedalen och medan jag sparkade mig framåt med andra foten samtidigt som mitt huvud hela tiden var vänt bakåt mot busken. Det var inget klassiskt rytande jag hade hört, utan mer ett nyfiket blött gutturalt ljud som fick mig tänka på ett stort sovande djur, som höll på att vakna. Bara några kilometer senare kom jag till liten övergiven by, med ett par hyddor och rester av en så kallad ”kraal” – en cirkel ofta tillverkad av taggbuskar som skyddar boskap mot rovdjur. Klockan närmade sig fem och eftersom jag trodde jag hört ett lejon några minuter tidigare så tänkte jag först slå läger inne i kraalen, men insåg att det skulle vara roligare att campa inne i en av hyddorna, vilket jag gjorde. Den dörrlösa öppningen täckte jag med taggbuskar och cykeln. Det var ett perfekt tillhåll, ungefär som en sådan där bur som sänks ner i havet för att turister ska få se vithajar. Jag hade helt enkelt min egna privata lejonbur. Jag hade kameran redo under kvällen och ibland stack jag ut huvudet ur öppningen och samtidigt som jag aktade hakan och halsen för taggbuskarna vände jag och vred på mig för att får en halvcirkels utsikt över området. Men jag såg tyvärr inga lejon.
Lejonbur utifrån
Dagen efter nådde jag byn Umumbaaitjie där jag fyllde på vatten. Jag såg bara ett enda sällskap och medan en yngre förmåga sprang iväg och fyllde upp tio liter vatten åt mig så försökte jag och övriga förstå varandra. De äldre kvinnorna var klädda i klassiska klänningar som får iallafall mig att tänka på gammalt Viktorianskt mode. Till klänningarna bar de iögonfallande, något trekantiga hattar som sägs vara inspirerade från hornen på boskapen som är så viktiga för hererofolket. Väl ute ur byn trängdes bergsväggarna närmare och den kanjon som sträckan fått sitt namn efter bildades. Det fanns ingen väg utan det som gällde var att ta sig neråt längs den torra floden utan andra regler än att undvika att cykla vilse, vilket i praktiken var omöjligt. Ibland följde jag spåren i flodbottnen, ibland släpade jag cykeln över kullar som ibland visade sig vara en bra genväg men ibland en betydligt sämre omväg. Det fanns spår av elefanter överallt, spillning likaså, och när kanjonen var speciellt trång, tyckte jag till och med att det luktade elefant. Sinnena var på helspänn. Många säger att elefanter är farligare än lejon. Jag var oerhört trött och på de sista två timmarna kom jag inte längre än fyra kilometer nerströms. Fyra kilometer i timmen gick det i när jag väl orkade dra cykeln efter mig, men jag var tvungen att vila nästan lika mycket som jag drog. Och hela tiden hålla utkik efter elefanter. Svetten rann och små svarta flugor kröp hela tiden runt i ansiktet på mig. Jag log, skrattade och förbannade i en enda salig röra. Till sist slog jag läger på en strand till den icke existerande floden och gjorde upp en eld som brann natten igenom, eller nästintill. Jag vaknade till en gång av att hovar ekade mot stenar, och minnesbilder från ett berg som föll isär i Bartangdalen i Tadzjikistan kom över mig.
Khowarib Gorge. Tungrott.
Bara lite vila, sen en sista kilometer…
Västra utfarten på Khowarib Gorge
Efter att jag dragit och knuffat cykeln en stund på morgon kom jag till ett vattenhål. Jag såg inga djur, men mycket spillning och avtryck efter olika hovar. Jag önskade att jag hade orkat fortsätta till platsen dagen innan för då hade jag kunnat campa uppe på en platå, fem meter ovanför vattenhålet och kunnat ha min egen privata safari. Å andra sidan kanske djuren inte skulle våga sig fram till vattnet när de kände min cykelluffarlukt och skulle få gå törstiga. Det vore ju naturligtvis inte bra. Vattenhålet blev en stund senare till en bäck.
Runt middagstid nådde jag den första av ett antal lodger som finns i kanjonens västra ände. Jag belönade mig med en toast och något kallt att dricka. Skillnaden på att ena stunden dra en cykel i djup sand och i nästa sitta på en fin lodge och dricka Savannacider är slående. Jag nådde sedermera en riktig väg och cyklade fram till Sesfontein. Ytterligare två dagar senare hade jag nått Puros och slog upp mitt tält på en officiell camping.
Vägen mellan Sesfontein och Puros. Nära byn där den sista musketören dog.
Natten mellan Sesfontein och Puros.
Potatis på gång…
Campingen i Puros. Tio timmar tidigare hade en elefant vandrat förbi på platsen där mitt tält är på bilden…
Puros!
När jag lämnade Puros visste jag att den tuffaste biten av Namibiadelen av min fjärde cykeltur i Afrika skulle ta sin början. Den första timmen gick det bra att cykla men ju längre upp längs Hoarusibfloden jag kom desto tyngre blev det. Flera timmar hade gått när jag nådde den punkt, mindre än trettio kilometer från campingplatsen, där jag skulle lämna flodådran och ta mig över ett litet bergspass, och ner i nästa dal som jag sen skulle följa norrut. Efter Hoarusib knuffade jag cykeln uppför en slänt, men efter en halvtimme hittade jag en vägstump som det gick att cykla på. På vägen upp såg jag mer än femtio zebror, men de var så långt bort att jag var tvungen att fota och förstora bilden för att kunna identifiera dem. Jag blev faktiskt förvånad att det var zebror. Jag hade först trott att det var semivilda åsnor från någon avlägsen by. När jag nådde krönet på passet belönades jag med utsikt över den mer karga Khumibdalen. Men det var inte dalen med dess smala strimma av grön växtlighet i botten som fångade mitt intresse. Det var något som fanns på min högra sida. En djurstig. En djurstig som var bättre lämpad för cykling än vägen jag var på. Dessutom gick stigen norrut. Jag vek av. De följande dagarna cyklade jag kanske halva tiden på dessa stigar – de var roligare och ofta snabbare än vägen nere i dalgången. Utsikten var emellanåt helt enorm.
Cyklingen på djurstigar i bergen mellan de torra floderna…
Cyklingen på djurstigar i bergen mellan de torra floderna…
Cyklingen på djurstigar i bergen mellan de torra floderna…
På kvällen dagen efter att jag lämnat Puros kom jag till den miniatyrbyn Orupembe vars handelsbod sålde deoderant, tvättmedel, vita bönor i tomatsås, konserverad korv och iskall öl. Jag har ingen aning över hur kvinnan i det lilla lilla huset i den lilla lilla byn kunde ha en stor frysbox full med kall öl. Jag såg ingen elledning. Jag hade inte ens sett ström på en hel drös med dagar. Men på något sätt lyckades hon. Jag köpte en burk med bönor och en öl som jag drack på trappan till den lilla boden. Sen köpte jag en till och stoppade ner den i ena cykelväskan. Den kan vara bra att ha, tänkte jag. Sen trampade jag upp till en brunn där jag såg fem, sex människor till. Troligen byns samtliga invånare. Jag fyllde på mina vattenflaskor. På vägen tillbaka var jag tvungen att passera handelsboden igen så jag passade på att köpa en öl till. Det kan vara bra med en extra, tänkte jag. Cyklingen till vattenpumparna hade gjort mig törstig. Sen stack jag ifrån byn. Jag rullade tillbaka ner till Khumibfloden och slog läger i skuggan under ett träd och drack mina två öl sittandes på mitt liggunderlag. Tre öl i kraftig värme och med smärre vätskeförlust i kroppen kan göra underverk med huvudet. Jag fick en kul kväll. Senare, när jag höll på att laga mat och det nästan var mörkt, såg jag att jag slagit läger några meter från en död giraff.
Middag med en död giraff som sällskap. Helt normalt.
Dagen efter blev lätt. Mest för att jag bara gjorde en halvdag i sadeln. Sen kom jag till en liten by där några eldsjälar öppnat en camping vid namn Marble Camp. Först cyklade jag dock fel och hamnade vid ett hus uppe på en kulle. Det var en lyxigare variant än campingen vid kullens fot. En kvinna kom och frågade om jag ville ha boende i huset, men jag berättade att jag tänkte campa. Jaha, sa hon – då måste du cykla ner till campingen där nere. Hon pekade. Jag cyklade dit. Väl nere mötte jag samma kvinna. Hon skötte om båda ställena och hade tagit trappan ner. Efter att vi bytt de vanliga artighetsfraserna berättade hon att campingen dessvärre var fullbokad. Det här med att få information en bit i taget händer oftare i Afrika än någon annanstans. Varför sa hon inte det uppe vid huset, tänkte jag. Istället sa jag att en tältplats måste väl finnas, jag har ju ingen stor jeep som ska få plats? Hon höll med och visade mig en fin plats där jag slog upp mitt tält och vilade resten av dagen. När resten av gästerna anlände verkade flera tycka synd om mig för jag fick massa mat. När jag vaknade på morgonen låg det till och med bröd och stekt kyckling i en påse utanför mitt tält.
Jag cyklade fel två gånger på vägen från campingen. Första gången var det bara att vända om efter några hundra meter, men den andra gången fick jag leda cykeln genom ett kilometerbrett område av sten, torra flodbäddar och sandbankar. När jag väl nådde det riktiga spåret jag skulle följa var jag redo för dagens första paus. Jag befann mig 900 meter från campingen och hoppades att ingen av de andra gästerna skulle komma körande och undra varför jag inte kommit längre. Även jag har en stolthet.
Om dagen då jag nådde Marble Camp var den enklaste så var de kommande två dagarna de hårdaste. Jag körde på norrut med sikte mot Van Zyl´s pass. Första dagen började enkelt och när jag kom ut på en enorm slätt som sluttade ner mot Marienfluss River kunde jag cykla riktigt snabbt, kanske tolv kilometer i timmen. Så länge som jag undvek vägen, använde jag den fick jag knuffa cykeln i fyra kilometer i timmen. Men när jag väl nådde floden så fanns det inget alternativ. Mellan den och basen på passet var det bara att bita i det sura äpplet och de sista två timmarna slogs jag mot sanden och fick dra och knuffa och lyfta.
Van Zyl´s Pass var meter för meter det mest brutala pass jag någonsin gjort. Jag kom upp på under tre timmar, men vilka timmar! Att en del bilar tar sig ner längs den här rutten är ett mysterium. Väl uppe så trodde jag att det värsta var över, men efter en bred slätt var det dags för ytterligare åtta kilometer av bärande, dragande och knuffande. Jag visste inte hur vägen skulle se ut längre fram och jag var nära att vända för att hitta en alternativ rutt. Men jag är glad att jag fortsatte för vägen blev till sist mycket bättre och det gick att cykla normalt i långa stunder. Jag passerade även ett par Himbabyar med dess fantastiskt fotogeniska kvinnor. Jag minns när jag för cirka femton år sedan läste om detta folk i en National Geographic – och det kändes väldigt fint att få träffa dem på riktigt.
Van Zyl´s Pass
Van Zyl´s Pass
Van Zyl´s Pass
Himbakvinna med barn. Barnet började gråta när han såg mig.
En samling vänner i en by i nordvästra Namibia…
Vägen som jag följde för att nå mer normala vägar.
Jag kom tillbaka på normala vägar i byn Okongwati, bara femtio kilometer söder om gränsen till Angola. Tre dagar senare vilar jag ut på en camping i Ruacana. Och här börjar jag även planera för land nummer hundra i cykelsadeln, som just blir Angola. Förr eller senare får ni läsa om det! Under tiden kan ni följa mig på Instagram
Och om ni vill belöna mig för lång och trogen tjänst, så går det bra att donera en kall öl via Paypal eller Swish: 0722 966 454. Jag hoppas på att blogga lite mer regelbundet framöver!
Tack för att ni har läst! Dela och kommentera gärna.
Lars