Berättelsen inleds med att jag står och ljuger på en polisstation.

-Är du inte rädd, frågade den uniformerade samtidigt som han kladdade ner mina passuppgifter i en grön bok.
-Det finns tigrar i Iwokrama. Och anakondor! De kan svälja dig i ett stycke!
-Jag vet, svarade jag. Jag skulle älska att se en jaguar!
Det blev knäpptyst i det trånga rummet. Allas ögon riktades mot mig.
-Ja.. eh.. vi har förresten vilda tigrar i Sverige också! I den här storleken.
Jag höll upp mina händer lodjursbrett samtidigt som jag frågade mig själv vad sjutton det var jag precis sa. Tigrar i Sverige? Står jag här och ljuger?

En annan polis började på en ny tråd: -Kommer du att få ett pris av din regering när du är klar med den här resan?
-Hm.. nä. Men jag kommer nog få många likes på Facebook!
Min kommentar fick de yngre civilklädda männen i andra sidan rummet att skratta till. Det gjorde även mannen med den gröna boken.
-Är det sant att det går att känna på lukten om en anakonda närmar sig, frågade jag.
-Va? svarade polismannen efter ett par sekunders tystnad.
-Ja… jag läste det. Att de luktar så speciellt att man kan sniffa sig till dem på avstånd. Är det verkligen sant?
Polisen tittade tomt på mig en stund och gav mig sedan tillbaka mitt pass och önskade mig lycka till på den fortsatta färden.

Färden hade börjat i Surinams huvudstad Paramaribo någon vecka tidigare. Vägen längs med kusten var ganska intetsägande med grön växtlighet på Surinams sida och en enda lång by i 180 kilometer på Guyanas. Men när jag väl lämnade Georgetown bakom mig så började saker och ting att förändras till det bättre. Efter Guyanas näst största stad, Linden, så började den ökända djungelvägen som i folkmun helt sonika kallas för ”the trail”. Jag konfronterades med namnet flera gånger dagarna innan det hela tog sin början.

The Trail. Mytomspunnen. 

En man med indiska rötter och som såg ut som en universitetslärare med glasögon, grå mustasch och kofta kom fram och växlade några ord med innehavaren till den handelsbod i Linden, där jag precis köp rejält med matvaror. Jag såg dem i ögonvrån och hörde deras nyfikna viskande. Jag såg hur universitetsläraren pekade mot mig med huvudet. Det enda ordet jag kunde urskilja var just ”the trail”. Innehavarens nickade bekräftande. När universitetsläraren gick därifrån tittade han ner i marken och log för sig själv. Jag log också. Det var uppenbart att det inte bara var bland resenärer djungelvägen fått ett speciellt rykte.

So it begins…

Trots att det var den så kallade torra årstiden så regnade det varje dag. Vattensamlingarna på marken varierade i storlek från småpölar till dammar som gick upp till mina knän. Jag hade fruktat att vägen skulle förvandlas till ett kaos vid regn men jag blev glatt överraskad. Visst var det lerigt men det var inte i närheten av förra resans möte med den ryska rasputitsan – leran från helvetet. Det här var en barnlek i jämförelse. Men benen var relativt otränade och dagarna blev ändå långa. Ibland ösregnade det i sådan styrka att jag inte ens hörde gnisslandet från cykelkedjan. Jag hade glömt köpa med mig olja. När jag åter hörde gnisslandet visste jag att det värsta regnandet var över och att jag kunde ta av mig regnjackan. Det var ett varmt tropiskt regn och egentligen hade jag inget emot det. Inte just när jag satt i sadeln. Men som vanligt blev tältandet mer lerigt och det blev definitivt färre sejourer med kameran. När jag väl satt och cyklade var regnet skönt. Dessutom slapp jag hettan. Solen var oerhört stark när den väl var framme och under de första dagarna längs med kusten brände jag mig så illa att jag var tvungen att cykla med avklippta strumpor på händerna. Och det var trots ihärdigt insmörjande med diverse kemiska skydd.

Det är alltid bra med ett reservdäck.

The trail…

The road will be fine, they said. -It is the dry season now.

Jag cyklade på och la cirka sju mil bakom mig varje dag. Jag lyckades hitta fina små grusplättar nästan varje natt och ofta kunde jag till och med sitta med tältdörren öppen. Längs med kusten hade jag blivit svårt myggbiten, faktiskt till en sådan grad att jag googlade malaria när jag lyckades få kontakt med mobilnätet. Jag blev både förvånad och lugnad när jag insåg att det inte finns malaria längs med kusten. Då googlade jag denguefeber istället. Jag är ganska säker på att jag hade denguefeber i Pakistan för många år sen – och får man det ytterligare en gång så kan det bli ytterst allvarligt i form av blödarfeber, inte helt olikt ebola. Denguefeber sprids främst av myggan Aedes Aegypti vars ben är täcka av vita band. Detta visste jag sen innan men trots det var jag tvungen att leta reda på en död mygga som nyss bitit mig för att kolla benmarkeringarna. Jag tog upp den lilla sargade kroppen i handen och studerade den noga. Inga vita band. Jag kollade ett antal till. Inga vita band på dem heller. Jag kunde andas ut. Jag struntade i att googla zikafeber, chikungunya, gula febern och mayaro och började läsa en bok istället.

Jag kom i närkontakt med andra djur än myggor. Jag tvärnitade framför en orm som låg på vägen med huvudet höjt, nästan vaggandes med vinden. Den var oerhört tunn och utstrålade allt annat än fara. Jag var 95% säker på att den var ofarlig. Men med tanke på de sista fem procenten så använde jag en gren för att lyfta den i säkerhet. När jag på kvällen zoomade in en bild såg jag att den hade runda pupiller och jag blev till 99% säker på att den var ofarlig. Generellt är det så att giftiga ormar har diamantpupiller och ofarliga har runda. Den sista procenten lämnar jag till undantagen som bekräftar regeln.

Den fina ormen!

Det allra roligaste djurmötet längs vägen skedde dock en tidig morgon. Jag visste att det fanns en apa någonstans i träden ovanför min tältplats innan jag såg den. Det är endast apor som kan framkalla sådana ljud av brutna grenar och dallrande trädkronor. Ljudet hördes ett tag tag och jag tittade då och då upp i träden. Och så till sist! Jag vågar mig inte på en gissning på art – men med tanke på att den var stor, svart och hade en rejäl svans så är någon form av spindelapa ingen dålig gissning. Jag stod utanför tältet enbart i förd boxershorts och flip-flops och tyckte att det vore en bra idé att härma lätet av en afrikansk chimpans och samtidigt slå mig på bröstet som en gorilla. Och jag svär. Apan i trädet ovanför mitt tält slog sig också på bröstet. Om än bara med ena handen. Med den andra höll den sig fast i en gren. Jag kunde knappt tro mina ögon. Jag slog mig på bröstet igen. Apan gjorde samma sak. Det var sannerligen ett fint ögonblock och jag kände hur vi fick kontakt med varandra, primater emellan.

Tältplatsen med apan!

En liten bro…

En större bro…

Varje dag satte jag upp ett speciellt mål som jag strävande efter. Först var det den sista staden; Linden. Sen byn Mabura. Korsningen av Essequibofloden. En polisstation. Början av Iwokramaskogen. Slutet av densamma. Början på Rupununisavannen. Och slutligen byn Lethem och gränsen till Brasilien. Det är ett gammalt knep jag har när jag cyklar för att jag enbart ska koncentrera mig på dagen eller möjligen de närmaste dagarna. Det delmål som det var roligast att komma fram till var floden. Essequibo är den största floden mellan Amazonfloden i söder och Orinoco i norr. Den rinner ut i Atlanten från sin oerhört avlägsna källa i Acaraibergen. Det var inte förrän år 2013 som källan till sist kunde lokaliseras. Från Wikipedia: ”A Guyanese-German expedition in Guyana in April and May 2013 followed the course of the Sipu River to detect the still unknown headwaters of the Essequibo (…). With the support of the Wai-Wai, satellite maps, topographic maps, GPS and a small drone, the source valley was discovered in 2013.”

När jag rullade fram till floden så skulle jag bara korsa den. Inte färdas mot den avlägsna källan. I väntan på pontonfärjan som skulle ta mig över så blev jag bjuden på kaffe av kvinnan som drev en liten kiosk i anslutning till färjeläget. Hon drev förresten mer än en kiosk. Hon ägde ett litet guesthouse på en ö i floden. Hon berättade att två bulgariska turister just nu befann sig där. När färjan väl gick så spanade jag mot ön och såg mycket riktigt två bleka ansikten nere vid strandkanten på ön. Det såg riktigt fint ut och har ni vägarna förbi så är det nog värt att stanna en natt på ön. Bulgarerna var de enda västerländska turisterna jag över huvud taget såg under mina veckor mellan Paramaribo i Surinam och Manaus i Brasilien. The Guyana Trail är verkligen inte samma sak som The Gringo Trail.

Essequibo. Kom och stanna på en ö!

Tältplats utan apa

Iwokrama ligger i hjärtat på den så kallade Guyanaskölden och är en av världens sista orörda tropiska skogar och artrikedomen för fiskar och fladdermöss är störst i världen bland motsvarande områden i samma storlek. Det var en fin och spännande cykling och ljudet av regnskogen var oförglömligt. Spelande cikador och fågelsång på några få meters håll och vrålapors rullande och mystiska läten från okända ställen djupt inne i djungeln. Smolket i bägaren var dock ett annat ljud som höll på att göra mig tokig. Min allt mer gnisslande cykelkedja.

Iwokrama…

Strax före Annai tog regnskogen abrupt slut och ersattes av ett slättlandskap med kedjor av gröna kullar. Jag hade kommit till Rupununisavannen. Här slutade jag att sniffa efter anakondor och höll istället ögonen öppna efter harpyjor – en av världens mest kraftfulla rovfåglar. Jag såg ofta stora flygande varelser i fjärran, men vet inte vilken sorts fågel det var.
Under regnsäsongen svämmas området ofta över och bildar ett vattendominerat landskap som de första europeiska upptäcktsresenärerna misstog som den mytiska Parimesjön, där staden Manoa enligt vissa rykten skulle finnas. Manoa är mer känd under ett annat namn. Ett namn som du garanterat har hört; El Dorado. Ingen av expeditionerna lyckades dock hitta den mytiska staden och än i dag har ingen lyckats. Jag hittade dock något något annat som var värt sin vikt i guld. Olja. Äntligen kunde jag få tyst på gnisslandet.

Rupununisavannen

Störst bro

Sista natten innan Lethem…

Den sista dagen innan jag rullade in i gränsbyn Lethem blev vägen sämre och tog form av ett tvättbräde. Jag letade ständigt alternativa vägar och stigar och ibland cyklade jag på okända spår kilometervis från huvudvägen. Jag höll koll på var jag befann mig med min GPS så att jag inte av misstag skulle rulla in i Brasilien. Vägen gick ibland så nära gränsen som femtio meter. Och det vore inte första gången som jag skulle hamna i fel land utan att veta om det. Det har hänt förr.

En alternativ väg strax norr om Lethem

Ännu en. Fin, bra och rolig cykling!

Och så kom då stunden då jag rullade in i Lethem och därmed var slutet på the trail ett faktum. Vilken underbart spännande tid det varit! Men nu var det dags för något nytt. Brasilien. Mitt första besök i jättelandet. Land nummer 99 i cykelsadeln. Jag började trampa mot gränsen där nya öden och äventyr väntade på mig. Fortsättning följer!

Jag vill även passa på att tacka er som swishade eller donerade microsponsring under förra resan! Ni är fantastiska! Ni som använde Paypal har fått ett personligt tack. Dessvärre hade jag inte möjlighet att göra det samma till er som använde mobiltjänsten. Men jag glömmer er inte! Swish: 0722-966 454 Paypal: HÄR

Även företaget Ortlieb förtjänar ett stort tack då de skickade över rikligt med utrustning inför årets tur. Alla deras saker är helt vattentäta och det var definitivt något jag uppskattade under the trail. Tack till dem!

//Lars