Det går att ta sig över en större vattenansamling på flera olika sätt. Oftast är det bästa alternativet att inte tveka utan helt enkelt forcera den med kraft och ganska hög fart. Ett annat sätt är att växla ner, sakta in och se efter vilken del av vattenpölen som ser minst djup ut och lugnt och sansat cykla förbi på det stället. Aggressivitet eller kalkylering. Nyckeln till framgång ligger i att välja ett sätt och sen fullfölja fullt ut. Ett mellanting kan få oönskade effekter. Som igår. Jag hade trampat åtta mil och det hade börjat regna. Skogsdungen som jag bestämt skulle bli mitt hem för natten låg på andra sidan vägen. Jag skulle alltså behöva korsa vägbanan, rulla ner i diket, cykla genom vattenpölen och sen in på en skogsstigen och där hitta en tältplats. Inga konstigheter alls. Jag vände på huvudet och tittade bakåt. Inga bilar inom synhåll. Jag tittade framåt. Inga bilar. Jag tittade bakåt igen och cyklade sen över vägen och ner i diket med den lilla skogsstigen inom räckhåll. Pölen såg dock plötsligt större ut, och i ett ögonblick av förvirring kunde jag inte bestämma mig om jag skulle gasa eller bromsa. Jag rullade ut i vattnet och det var djupt och det tog stopp och när jag i en desperat åtgärd satte ner ena foten i det bruna sörjan för att få stöd så slant den undan från den leriga bottnen och i ett långt ögonblick tycktes jag bli hängande i luften ovanför vattenytan – och det var då jag verkligen förstod att det är sant: När man cyklar och välter så passerar hela resan revy framför ens ögon. Ögonblicket efter landade jag i vattnet. Lars, frågar ni. Varför ligger du egentligen i en rysk vattenpöl? Okej. Jag ska berätta:

Den första biten av cykelturen till Xanadu kantades varken av medias kamerablixtrar eller av indianhoppande sponsorer med röda mattor. De närstående hade jag sagt hejdå till nån vecka innan och detsamma gällde ett gäng gamla och nya vänner. Till arbetskamraterna som hade stått ut med mig under ett helt år hade jag berättat att vi kanske ses i december och om inte det så nästa sommar. De första minuterna av min cykeltur till Kina kom således enbart att handla om att lokalisera min hyresvärds kontor.  Eller snarare dennes brevlåda. Det var påskafton men jag var tvungen att lämna in lägenhetsnycklarna.

So it beginns…

Snart tog jag sikte mot Grisslehamn och på kvällen campade jag uppe på en slänt med utsikt över Väddöviken. Det var årets och resans första tältnatt. Det var en skön kväll där jag kunde njuta och verkligen ta in att jag nu åter kunde leva som jag vill; arbets- och bostadsbefriad. Hade det inte varit så kallt hade jag suttit länge utanför tältet den kvällen. Istället åt jag upp den mat som jag hade haft kvar i frysen och tidigare på dagen tillagat. Det var köttbullar och ägg och annat. Jag sköljde ner det med en halvflaska sydamerikanskt merlotvin som hade stått i bokhyllan allt för länge. Dagen efter skulle jag med färjan till Eckerö på Åland. Åland hör till Finland. Finland skulle bli land nummer nittio i cykelsadeln. Jag var på mycket gott humör.

Norra Roslagen i mars…


För en gångs skull så kommer mörkret att vinna.

Åland fick högt betyg. Fast naturligtvis inser jag att det är ett typiskt resmål för sommarhalvåret. Det var ganska bistert i slutet av mars. Jag cyklade över Eckerö och fortsatte över fasta Åland. Den andra natten tältade jag i närheten av Godby. Den tredje dagen fortsatte jag över Töftö och Vårdå och på färjan till Torsholma på Brändö tog killarna inte betalt av mig med motivet att det bara kostar pengar för cyklister på sommaren. Något som jag inte tror var helt sant, men så länge osanningen gynnar mig – vem bryr sig. Brändö blev min favoritdel av Åland. Vem skulle inte tycka om de små kobbarna, skären och öarna som bundits samman av en ljusröd asfaltsväg som en nordisk miniatyrversion av vägen ut till Key West i Florida. Klockan var halv fyra när jag senare samma dag nådde den nordligaste punkten på Brändö. En färja skulle ta mig över till Osnäs men den den skulle inte avgå förrän fyra timmar senare. Vid halv åtta på kvällen. Jag orkade inte vänta så länge utan reste istället tältet några hundra meter ifrån färjeläget för att istället ta en båt morgonen efter. Men när klockan närmade sig avfärd blev jag rastlös och tog ner tältet och cyklade på båten. Den här sträckan kostade pengar även på våren. Inget att göra åt. Livet är hårt ibland. När båten anlade i Egentliga Finland hade det börjat mörkna. Bilarna som varit ombord samtidigt som mig försvann snabbt. Det sista jag såg av dem var deras röd baklysen. Jag letade reda på en ny campingplats och sov gott i tio timmar.

Fiskarens stuga

Brändö

Tältplatsen utanför Masku…

Dagen efter började jag trampa mot Åbo. Till att börja med var trafiken någorlunda sansad men för varje timme blev den värre. Till sist fick jag nog och började leta alternativ. Valet blev en rutt som skulle ta mig till samhället Masku via en och annan traktorväg. Natten tillbringade jag precis vid vattnet vid ett motionsspår strax utanför byn. Det var mycket fint, om än med en känsla av att hela området var konstgjort. I Åbo stannade jag till hos en gammal vän – Sofia – och blev bjuden på lunch på hennes restaurang. Fabbes Café heter stället om ni har vägarna förbi.

Sträckan mellan Åbo och Helsingfors var en typisk transportsträcka. Det finns garanterat superbra cykling i Finland, men den får jag leta reda på en annan gång. Jag måste dock säga att jag gillade Finland mer än vad jag hade räknat med. Eller… jag hade liksom inte räknat alls. Nu efteråt är jag sugen på att återvända för fin skogscykling i de centrala och norra delarna. Första natten längs transportsträckan sov jag i ett grustag på högra sidan av vägen. På morgonen vaknade jag och allt var fuktigt och rått och när jag tittade ut såg jag jag snö varvat med mörkt sand. Jag frågade skämtsamt mig själv om detta verkligen var det som jag hade jobbat nonstop i ett år för? Att vakna upp i ett tält i ett grustag i Finland? Jag log åt mig själv. Ironin är det sista som lämnar människan.

När man vaknar upp i ett grustag i Finland…

Den andra och sista dagen längs transportsträckan fortsatte i samma spår. Jag cyklade på ganska hårt och tog ett par kafferaster på bensinstationerna jag passerade. På kvällen var det svårt att hitta sovplats så jag slog upp tältet på en skogsbeklädd kulle mitt i ett fridsamt villakvarter. Det var dock något som inte stämde. En svensk cyklist mitt i våran rosa tillvaro? När dök han upp? Hade han till och med begynnande skäggstubb? Usch! Ja, för någon hade sett mig och ringt polisen och rapporterat en ”skum typ” som uppenbarligen hade stört den stilla idyllen där i Esbo. Jag blev mäkta imponerad över den finska polisen som faktiskt tog sig tid att åka dit och gå upp på kullen för att ta reda på vem den skumma typen var. De i sin tur blev nog också lite imponerade efter att jag berättat om min cykeltur. De önskade mig lycka till och återgick till sitt.

Ifrån Helsingfors (tack för kaffet, Seppo!) tog jag färjan över till Tallinn. Mest för att slippa trafiken runt St Petersburg, men även för att jag aldrig besökt Estland. Jag gillar att resa i nya länder. Jag är nyfiken. Jag stannade i Tallinn i två nätter och bodde på ett vandrarhem i Gamla stan.

Sen började jag cykla diagonalt över landet. Från Tallinn ner till Tartu och vidare in i Ryssland vid övergången längst ner i sydost. Det var kul att vara i ett helt nytt land och upptäcka och lära sig allt på nytt. Insikten om att jag från och med då jag gick av båten i Tallinn fram till dess att jag når Mongoliet kommer att befinna mig minst sju månader i gamla Sovjetunionen. Det var en fascinerade tanke. Jag var bara barn när unionen sprack och de olika länderna har för mig ingen direkt koppling till varandra. De är som länder är mest. Men ändå. Sju månader i områden som för inte så hemskt länge sen tillhörde Sovjet. Och jag hade inte ens tänkt tanken på det förrän jag gick av båten. Jag stannade en vecka i Estland, men fick knappt grepp om landet under den korta tiden. Det handlade mest om att cykla på, att komma framåt.

Estländskt kaffevatten…

På en del skuggiga skogsvägar låg det fortfarande mycket snö kvar…

En frusen sjö…

Fantastisk sovplats sista natten i Estland…  ”Some people do yoga, I do this”

Samma plats…

När jag var framme vid ryska gränsen duggregnade det. En nerfälld bom. Ett rödljus. En växande bilkö bakom mig. Vad väntar de på, frågade jag mig själv. Byråkratin, min första förutfattade mening om landet, besannades. Jag har passerat långt över hundra landgränser, hundrafemtio kanske och aldrig behövt vänta vid ett rödljus i regn. Jag flyttade cykeln och lutade den mot staketet en bit längre fram och suckade inombords. Min manöver fick skuggfiguren bakom glaset vid bommen att reagera. Är det en hand som pekar emot mig? Ja, det är det. Personen i kuren vinkar fram mig. En ung tjej. Hon hälsar någorlunda glatt och kollar snabbt mitt pass och visum och lyfter sen bommen. Jag fick gå före. Kanske för att det regnade eller att jag cyklade. Uppenbarligen hade hon inte sett mig tidigare. Den kafkaliknande ryska byråkratin är ökänd och anledningen till att jag hållit mig från landet i alla år. Men den i det här fallet förutfattade meningen som nyss var skriven i sten sprack och ramlade till marken. Många liknande händelser inträffade under min första vecka i Ryssland. En del förutfattade meningar besannades, andra smulades snabbt sönder. Själva passkontrollen gick även den smidigt och snart var jag fri att cykla. Jag letade efter en bankomat men hittade ingen så jag växlade tjugo euro med ett kioskbiträde nån kilometer efter gränsen. Det blev en lång dag och jag hade cyklat över hundra kilometer då jag campade vid Velikayaflodens norra sida. Det var ingen trevlig tältplats, på ruttna löv som i sin tur vilade på lös, svart halvblöt jord. På andra sidan fanns en liten by, men varken invånarna eller jag själv gjorde nåt väsen av oss under natten.

På den högra sidan  – ja, där sov jag mitt livs första natt i Ryssland.

Den här delen av Ryssland var otroligt nergånget och slitet. Väldigt många hus låg öde i mer eller mindre förfallet skick. Alkoholismen ute i byarna verkade vara helt utom kontroll. Det var sorgligt att se och jag har mycket svårt att förstå fenomenet. Ofta var vägarna smala och i riktigt dåligt skick. Senare cyklade jag en bit på huvudvägen mellan Lettland och Moskva, och även den vägen var betydligt sämre än vad jag hade trott. Dessutom är kreativ sophantering extremt vanligt i Ryssland. Det går till på så vis att om det inte finns en papperskorg, soptunna eller soptipp där man står så skapar man en uppsamlingshög på platsen. Detta gör att det ligger fullt med färgglada papper och ölflaskor nästan överallt – vilket gemene ryss tydligen tycker är uppiggande och fint. Själv tycker jag mer om naturens egna färger, men jag känner att jag som turist inte har mycket att säga till om i frågan.

Jag har sett tusentals sådana här hus under min första vecka i Ryssland..

Jag tog sikte på den mellanstora staden Velikie Luki där jag tänkte ta in på hotell en natt. Främst för att man som utlänning måste registrera sig inom några dagar och det lättaste sättet att göra detta är att ta in på ett hotell. För att ta mig dit hade jag två val. En kortare väg (ca 200 km) på en större väg eller en längre (ca 250km) på en mindre väg. Mindre vägar är inte alltid bättre. De kan fortfarande ha lika mycket trafik plus att de är smalare. Då är det säkrare att hålla sig på de större. Jag stod i korsningen i några minuter och kom fram till att den mindre vägen hade 1/30 av den större vägens trafik. Ett lätt val. Jag svängde av. Efter hundra kilometer gick jag in i en skog och kom inte ut på femton timmar.

Till berättelsen hör även att det finns otroligt fina och färgsprakande hus ute på landsbygden!

Ovanligt fina färger på detta huset!

De tre-fyra dagarna mellan Velikie Luki och Smolensk var de mest händelserika hittills på resan. Det var nästan så att det var först då som jag förstod och tog in att resan börjat, tagit fart och att jag är långt hemifrån trots att jag knappt cyklat 1300 kilometer. Det började med att jag försökte göra det enkelt för mig och följa den huvudväg in mot Moskva som jag nämnde. Planen var att följa den i 160 kilometer och sen svänga söderut. Anledningen var att jag helt enkelt vill komma söderut, och österut så fort som möjligt. Där väntar våren, äventyren och tomma vägar. Efter trettiotre kilometer fick jag nog och satte mig i en busskur och letade alternativ. Det gick några småvägar söderut och på något sätt skulle jag få det att gå ihop. Avtagsvägen var bara nån kilometer fram så jag cyklade dit. Precis vid korsningen fanns ett par bensinstationer och andra byggnader, dessutom en poliskontroll med en, ja, en snut som ville se ut som hårdheten själv. Jag tittade på honom för att se om han skulle vinka ner mig, eller bara vinka, eller ge något annat livstecken ifrån sig. Han stod bredbent med händerna bakom ryggen och blicken i fjärran och totalvägrade att se på mig. Men ögonblicket efter jag passerat så ser jag i ögonvrån hur han omedelbart ger fan i sin hårdhet och tokvänder på överkroppen för att titta efter den konstige utlänningen och därmed stilla sin nyfikenhet. Jag flinade. All den här teatern från uniformerade människor som jag sett under årens lopp. Efter att ha köpt på mig lite extra mat på bensinstationen ledde jag cykeln bakom husen för att undvika poliskontrollen och jobbiga frågor. Snart var jag uppe på avtagsvägen och började trampa söderut.

Huvudvägen in mot Moskva som jag struntade i. Jordvallen i väggrenen hade funnits där i trettiotre kilometer. Dessutom hård motvind. Nej tack.

Den nya mindre vägen söderut var himmelriket i jämförelse. Få bilar, bättre asfalt, finare natur. Dessutom var byarna mer välmående. Fler människor i trädgårdarna, mer färger, mindre fylla, leenden inne i de små butikerna där jag köpte choklad. Efter ett tag försvann asfalten och samtidigt blev skogarna djupare. Den gyllene timmen kom och allt fick vackra sensommarfärger istället för de gråbruna färger som dittills gjort mig sällskap. Den stunden, en halvtimme kanske, var den bästa så här långt i Ryssland. En tanke om camping kom men jag sköt bort den då jag inte ville sluta att rulla fram på de ryska grusvägarna. Dessvärre försvann skogen, den gyllene timmen gick över till vanlig skymning och de gråbruna träsken med de kala, bladlösa buskarna som kantat vägen nästa hela tiden i landet återkom. Det är nog dags att campa, tänkte jag. Jag närmade mig en by, men bestämde mig för att campa innan den. Jag letade ett tag och slog sen läger i en glänta en bit från vägen. Gläntan var omringad av de vanliga träsken med den tillhörande kreativa sophanteringen – men mitt i den fanns två hemmasnickrade bänkar och resterna efter en brasa. Mysigt, tänkte jag. Jag reste tältet och flyttade bänkarna så att de skyddade mitt tält ifall nån bil skulle komma körande på den lilla vägen som ledde till gläntan. När jag tog tag i ena bänken ser jag två ljusgröna tomma kanyler på marken. Omysigt, tänkte jag. Kanske är det mina förutfattade meningar som spökar igen men faktum är att jag inte tror att det var en lycklig människa som suttit på en hemsnickrad bänk omringad av träsk utanför en halvt förfallen by i västra Ryssland och injicerat gud vet vad, heroin eller krokodil troligen.

Den fina vägen! 

Gläntan, tältplatsen och bänkarna…

Dagen efter tog vägen slut i en spökby. Under ett par timmar hade vägen blivit mindre och mindre och jag såg allt färre människor. När jag fram till byn, den västra änden av storgatan om ni så vill, stannade jag. Jag tittade. Jag lyssnade. Ingenting. Jag kunde lätt se ett tjugotal hus. Allt som allt fanns det säkert över femtio. Ingen av dem hade färg, inte nu längre i alla fall. Jag cyklade sakta och tittade än åt höger än åt vänster. In genom fönster och fallna väggar. Byn verkade vara helt öde. Jag stannade till vid något som en gång för länge sen varit byns enda korsning. En kyrkogård låg femtio meter norr om mig. Jag ledde cykeln en bit och ställde den sen mot ett hus och vandrade bort till den. Jag fick kliva över fjolårets vildvuxna gula gräs för att komma dit. Det var ett sorgligt ställe. Inte främst för människorna i gravarna eller för att nästan varje kors hade ett porträtt på den döde – utan för att byn i sig var död. Nästan alla hade gått bort i slutet på 80-talet, under de sista åren av kalla kriget. Var det då byn förföll, när en efter en av de gamla gick bort medan de unga försvann till stan? Plastblommor låg vid nästan alla gravar men jag kunde inte avgöra om de legat där i åratal eller i en vecka. Nån var i alla fall regelbundet där och skötte om kyrkogården och jag undrade vem den personen var och vilka historier hon eller han skulle kunna berätta.

Spökbyn

I korsningen – jag kom från höger i bild och kyrkogården ligger snett bakom mig.

Den lilla byns kyrkogård

Vägen tog slut där i den döda byn men det skulle finns en sorts stig som skulle fortsätta fram till en annan by. Den lilla stigen gick snart inte att cykla utan jag var tvungen att leda, och vid några tillfällen bära, cykeln för att komma förbi. När det var som värst var det betydligt mer vatten än torr mark längs stigen. Jag fick slita ett tag och det var ett kul ombyte mot den ryska trafiken. Det är nyttigt med en dos hederlig träskcykling ibland, det piggar upp vilken resa som helst. Sista hindret var en större vattensamling och jag antog att jag skulle få bära utrustningen på ryggen och i omgångar vada eller halvsimma över, men sen upptäckte jag att en rekorderlig människa byggt en fin gångbro över vattnet.

I utkanten av spökbyn

Träskcykling deluxe

Jag slapp bli blöt ovanför knäna tack vare den här bron!

Sakta och försiktigt…

Väl över började jag gå ut på en stor slätt – och mötte en annan cyklist. Vi växlade några ord vilket i mitt fall var: da, spasiba, China. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om det sista ordet fungerar på ryska men folk brukar skaka på huvudet och se något uppgivna ut när jag säger det, så det stämmer nog. Den här cyklisten såg dock inte uppgiven ut när jag sa mina tre ord, utan han började skratta. Han var i 30 års åldern, rödhårig och bar kamouflagekläder. Jag förstod mycket väl varför han var på gott humör – han hade ju en cykel och ett träsk framför sig. För sent kom jag på att jag skulle ta en bild men jag tog en precis innan han gav sig in i träsket:


Den ryske cyklisten…

Efter slätten kom jag fram till en by där en asfaltsväg började. Jag stod i diket och gjorde rent fälgarna efter turen i träsket när en civilbil stannade och två killar i uniform hoppade ur. Det låter drastiskt men de mer eller mindre rodnade när de kollade upp mitt pass. Jag fick intrycket att de tyckte deras arbete var löjligt och att de hellre ville sitta hemma och spela spel på datorn, eller vad de nu gör på fritiden, än att kolla upp turister. De sa snart hej då och jag började trampa mot Smolensk en dagsetapp eller två söderut.

Några sekunder efter detta så stannade bilen

En väg och en vy. Fortsätter du över slätten så kommer du väldigt snart till Vitryssland (Belarus)

På natten började det regna och fortsatte så en bit in på cykeldagen. Jag tillbringade ett stund på en vägkrog och åt borstsoppa – den första riktiga ryska måltiden jag åt. Det var riktigt gott. Molnen och solen kämpade mot varandra hela dagen, och på kvällen trodde jag äntligen att solen vunnit. Förutom att det var tvärtom. När jag kom ut från en affär där jag handlat inför natten så var himlen svart och jag väntade ut det mesta av regnet på verandan. Men till sist tröttnade jag och stack iväg. Jag hade tänkt att tälta i skogsdungen precis söder om byn. Några minuter senare såg jag en skogsstig försvinna in bland träden på min vänstra sida och jag förstod att det skulle vara möjligt att hitta camping där inne. Jag tittade noga efter bilar innan jag korsade vägen och cyklade ner i diket och upptäckte en vattenpöl som var större än vad jag först trodde. Ett ögonblicks förvirring uppstår och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska gasa eller bromsa, och plötsligt välte jag mitt ute i pölen och tycktes för en stund bli hängande i luften innan jag landade på sidan i vattnet med cykeln över mig. Samtidigt som hela resan passerade revy framför mina ögon så for en annan tanke genom mitt huvud. Herregud, jag cyklade omkull i vattenpöl, hoppas att ingen såg mig.

Vattenpölen dagen efter. Nu har den sjunkit undan rejält.

Dagen efter cyklade jag in i Smolensk, en av Rysslands tolv så kallade hjältestäder och tog in på ett billigt hotell. På vägen in såg jag för första gången den mytomspunna Dneper – Europas fjärde längsta flod, en flod som en gång var en del av Bärnstensvägen och en mycket viktig handelsrutt för vikingar i österled. Kanske har Rurik själv sett floden en gång i tiden? Jag stod en stund och beundrade floden från krönet av en bro innan jag cyklade in i stadskärnan.

Dneper

Det var allt. Nästa gång ska jag försöka skriva kortare. Följ mig gärna på Facebook och Instagram.

Vill ni donera borstsoppa eller hotellnatt så kan ni Swisha på 0722-966 454 eller trycka här.

Tack på förhand, tack för att ni läste.

/L