Hej!

För ett tag sedan cyklade jag en vecka i Sverige. Detta hände:

Förr hade jag inte tyckt om det. Vädret hade fått mig att rygga tillbaka och lägga ner alla tankar på att fullfölja. Kanske hade jag sagt åt mig själv att det bara skulle bli jobbigt och tråkigt. Troligen hade jag inte ens fått idén från första början. Eller så hade det varit tvärtom. Kanske hade jag känt glädje, förväntan och lättnad över att få lämna samhället för en vecka. I hela mitt liv, ända sen jag var riktigt liten, har jag vetat att jag inte skulle leva ett normalt liv. Hur det skulle te sig visste jag inte. Det vet jag fortfarande inte, och det är en underbar känsla. Men under vårens resa i Sydamerika började jag för första gången tveka. Det var en tid där jag och hela min livsstil tunnades ut och dog en smula. Jag var trött, så enormt trött, på allt som hade med resande att göra och jag längtade hem. När jag väl var hemma så kände jag mig mest lurad på godiset. Det var ju inte så här det skulle bli. Vad hände? Hur kul är detta? Vad exakt ger det mig att gå till jobbet fem dagar i veckan? Vad exakt ger det mig förutom en ekonomisk grundbult? Jag började fundera på om jag skulle ge mig ut igen, men insåg att jag trots allt vill stanna i Sverige ett tag. Tanken på att packa cykelväskorna var allt annat än lockande. Hellre då till fots. Jag funderade på att fotvandra de dryga 50 milen utmed hela Klarälven. Från källan till utloppet i Vänern. Det var innan jag tittat på en karta och upptäckt att det går vägar längs en stor del av sträckan. Jag var ute efter vildmark och strök tanken på älven omedelbart. Jag lekte med tanken på att dra till Irak och klättra några toppar i Zagrosbergen i de säkra kurdiska områdena, men insåg att det är bäst att vänta tills motivationen är helt åter. När juli blev till augusti och augusti till september började jag längta ut på allvar. Inte till en långresa, men en vecka eller så. Det får räcka för stunden. En minisemester i Sverige.

När jag i mitten på september cyklade ut ur min hemstad under stadigt regn kändes det således åter bra att sitta i sadeln. Kanske till och med bättre än bra: under veckan det tog att cykla upp till Stockholm kändes det rent av roligare, mer normalt, än vad det hade gjort under tiden i Sydamerika. Jag började bli mig själv igen. Återfödd. Ett citat från Anatoli Boukreev, den stenhårde ryske bergsklättraren från Kazakhstan passar till insikten:

“Mountains are cathedrals: grand and pure, the houses of my religion. I go to them as humans go to worship…From their lofty summits, I view my past, dream of the future, and with unusual acuity I am allowed to experience the present moment. My strength renewed, my vision cleared, in the mountains I celebrate creation. On each journey I am reborn.”

Jag tog mig via de gamla gravfälten vid Ekornavallen och Hornborgasjön till kyrkan i Varnhem. I entrén till en lanthandel längs vägen stannade jag för automatkaffe och ett par kexchoklad. Ingen brydde sig om mig och ingen verkade undra vem jag var som kom till deras by en sen regnig eftermiddag i september. Jag tror ingen ens såg min fullpackade cykel fast de gick förbi den på en meters håll. De var upptagna med sitt. Det var regn i luften och människorna tittade ner i marken och hade uppfällda kragar. Det såg ut som om de frös. Jag tog fram en femkrona och köpte ännu en mugg kaffe. Ingen mjölk. Ingen socker. Ingen sked. Bara svart kaffe i en pappersmugg på ett bord i en affär i Broddetorp.

Hornborgasjön…

Regnet kom i perioder, men oftast var det uppehåll. Jag kom in på de vackra småvägarna väster om Billingen och njöt av de vackra vyerna på min högra sida. Berget var klätt i höstskrud och strålade i orange, grönt och rött. I väster skymtade jag ett annat berg, och det kunde inte vara något annat än självaste Kinnekulle. Det ståtade cirka tjugo kilometer ifrån mig. För en stund kom regnet tillbaka. Jag stannade till på en rastplats vid entrén till ett naturreservat för att söka skydd under ett stort lövträd. Där satt jag. Torr under grenarna. En ensam resenär som sökt skydd från ett oväder. Så som människor gjort i årtusenden. Det var september 2013, men kunde lika gärna ha varit på 1100-talet. Min cykel kunde lika gärna ha varit en häst. Det är slumpen som avgör i vilken tidsepok vi ska leva våra liv i. Slumpen dumpade mig rätt in i 2000-talet.

Kommer närmare Billingen. På den andra sidan ligger den riktigt stora staden Skövde.

Jag slog upp tältet nära Sveneby vid Östens norra strand. Jag sov gott och på morgonen tittade jag ut och såg hur dimman bäddat in granarna i bomull. Det var vackert. Jag tog ett par bilder och kokade sen kaffe och kom inte iväg förrän närmare klockan elva. En stund senare korsade jag väg 201 utanför Moholm och letade mig fram till en genväg mot Töreboda. Genvägen var en asfalterad cykelled som sjönk rejält i höjd på en kort sträcka. Tittade man i öppningen som skapats mellan de höga granarna på vägens båda sidor så var utsikten hänförande. Jag hamnade ett tag på väg 200 söder om Töreboda -vilket var den tråkigaste biten på hela veckan.  I Töreboda avnjöt jag en thaibuffé men ryktet säger att cyklister tyvärr inte längre är välkomna på restaurangen längs den lilla huvudgatan. Mitt fel, sorry! Mycket mätt och belåten korsade jag en stund senare Göta kanal och cyklade ut ur den västgötska staden.

Så vackert att ni…

…får två bilder!

En fantastisk liten väg utanför Moholm…

Jag fortsatte på väg 200 och svängde av österut vid Älgarås. Där yrade jag omkring ett tag för jag ville hitta ett ställe där jag kunde tigga till mig lite olja till cykelkedjan. Till sist hittade jag en verkstad och efter att kedjan var oljad pratade jag ett tag med ägaren och det föll naturligt att jag berättade att jag tidigare cyklat mycket utomlands. Resultatet blev att mannen höjde på sina ögonbryn och utbrast ”Är det du som har cyklat genom Sahara?” Jag skrattade till och blev en aning ställd och frågade om han hört talas om någon som cyklat genom Sahara, och det hade han: -Det var någon… för några år sedan… men jag kommer inte ihåg.., berättade han med blicken i fjärran. Även om antalet svenskar som cyklat genom Sahara säkert numera uppgår till ett dussin så var vi överens om att det var just mig han hade läst om några år tidigare.

Kyrkans hus i det egentliga Svealand…

Utanför Älgarås svängde jag av längs en liten grusväg som tog mig till norra delen av sjön Unden. Drygt två år tidigare att jag cyklat en annan rutt och befunnit mig vid sjöns södra ände. Då hade det blåst och små vågor slog in mot stenarna vid stranden. Nu var det vindstilla och sjön var spegelblank. En gård med faluröda uthus låg vid sidan om mig. Norr om den fanns gröna ängar med betande kor. Vädret var fantastiskt för att vara andra halvan av september. Det var fridfyllt. En idyll av lantligt lugn. Hade den här cykelresan varit en ungdomsskildring av Håkan Nesser hade det passat perfekt att stoppa in ordet ”indiansommar” i texten precis här.

Den fula skogen förstör bilden av de vackra ledningarna! Grr!

Unden. Norra Unden.

Lake Unden…

Tyvärr cyklade jag fel och lyckades inte hitta den lilla grusväg som jag tänkte ta. Reservplanen var att cykla den stora vägen mot Röfors och vidare mot Laxå. Jag gjorde så. I den sistnämnda lilla staden köpte jag kvällsmat och fortsatte sen mot sjön Toften där jag campade i en skogsdunge. Dagen efter cyklade jag vidare mot Hasselfors och sedermera byn Mullhyttan där jag åt en pizza på en koreansk restaurang. Det kan dock eventuellt ha varit en pizzeria som hette något med Korea. Jag vet faktiskt inte vilket. Första halvan av dagen handlade om att ta mig igenom ett stort odlingslandskap, för att sedan, i byn Vintrosa, börja fundera på fortsättningen. Här hade jag från början planerat att vika av mot Kilsbergen och sedan ta mig igenom Nora skog och vidare till Kopparberg där jag till sist skulle ta mig till Stockholm. Jag hade nämligen lekt med tanken om att ta mig till södra Dalarna, bara för skojs skull. Men jag insåg snart att det inte fanns tid för omvägen denna gång. I stället fortsatte jag mot Latorpsbruk, som tycktes bestå av en enda lång gata. En spatserare berättade att det fanns en cykelväg med namnet Banvallen som gick ända in till Örebro. Jag tyckte det lät som en bra idé och endast en timme senare bromsade jag in vid stans berömda renässansslott som ligger på en holme mitt i Svartån. Jag vilade en stund vid slottet och njöt av indiansommaren innan jag cyklade ut ur stan och slog upp tältet i en granskog. På platsen jag valde hittade jag ett litet muminliknande kramdjur som något barn måste ha tappat. Jag satte upp den på en gren och hoppades på att den så småningom fick komma hem igen.

Jag tog banvallen till Örebro…

Örebro slott and my bike…

Ser ni minimumin? Om inte, kolla på trädgrenen rätt ovan min kvällsmat. En liten vit sak på en gren. Nu ser ni den va? 

Underbar camping! Frid!

Dagen efter hade jag fin utsikt över södra Hjälmaren. Vädret var fortsatt vackert och jag trivdes bättre i sadeln än vad jag gjort någon gång under de fem månaderna i Sydamerika. Med andra omständigheter hade jag gärna fortsatt norrut och sedermera österut, för att till sist rulla ner framhjulet i Ochotska havet. Men inte denna gång. Till Stockholm, men inte längre.

Eftermiddagen bestod mest av att cykla runt på måfå i det område vid sydöstra Hjälmaren som ligger norr om väg 214 och väster om väg 56. Det skulle vara en genväg. Dock var jag osäker på om vägen verkligen fanns så jag frågade några arbetare som gick längs vägen om det var möjligt att gena genom området och om jag skulle komma ut nära Hjälmarsund. Jag fick det bekräftat. Jag funderade ett slag över vilka vägarbetarna egentligen var. De såg inte ut som klassiska arbetare. De flesta var kvinnor. Och de hade inga maskiner eller verktyg. Dock hade de reflexvästar. Senare funderade jag på om de kunde ha varit från Missing People. Jag tänkte inte mer på det utan cyklade in på den lilla grusvägen. En stund senare rullar jag förbi ett militärt terrängfordon och insåg att jag inte sett något sådan på svenska vägar på många år. Sen kom det en polisbil krypandes längs den lilla vägen. De stannade. Chaufförpolisen frågade vart jag var på väg och hur långt jag hade cyklat, och varför jag cyklade just här. Jag förklarade. Polis nummer två verkade mer intresserad av mina resor än av polisarbete och ställde fler fågor om mina dem. Jag undrade vad tusan polisen gjorde i området och varför de ställde massa frågor till mig. Efter en stund drog de fram ett foto på en kvinna och frågade om jag sett till henne. Hon skulle visst var klädd på ett speciellt sätt och iförd endast innetofflor. Den sista upplysningen fick mig att fråga om hon rymt från Karsuddens sjukhus, som ju endast ligger ett par mil bort. Enligt polisen var så inte fallet, utan det handlade om en kvinna från trakten som hade försvunnit. Vi skildes åt och jag lovade att ringa 112 om jag såg till kvinnan. Poliserna i sin tur lovade att surfa in på min hemsida. Troligen mest för att se att jag verkligen var jag. För hade denna berättelse varit en ungdomsskildring av Håkan Nesser hade kvinnan naturligtvis blivit bragd om livet, och ni vet hur det är i böcker. Där är det alltid den mystiske långfärdscyklisten som blir misstänkt först.

En stund senare cyklade jag på ännu ett militärfordon. En soldat befann sig utanför. Hon hade svart färg utsmetat på kinderna, som ett försök till kamouflage. Vad är det som pågår egentligen, tänkte jag. Jag frågade om de letade efter den försvunna kvinnan och fick reda på att så var fallet. Men det var min nästa fråga som jag helst ville ha svar på: vilken av grusvägarna i korset leder till huvudvägen? Det visste soldaten dock inte och det slutade med att jag valde fel väg. Jag hoppas verkligen den försvunna kvinnan hade mer tur.

Södermanlands län!

När kommer egentligen bussen…?

Hjälmarsund!

Jag fick cykla cirka 15 kilometer extra för att nå bron över Hjälmarsund. Det gjorde dock inget. Jag hade ingen tid att passa och jag är fortfarande någorlunda ung. En stund senare campade jag precis utanför byn Alberga. Platsen låg uppe på en vall med utsikt över östra Hjälmaren och mot ett för mig okänt slott. På förmiddagen dagen efter bet jag ihop och cyklade relativt fort in till Eskilstuna. Jag såg mig om en stund och fortsatte sen till Strängnäs längs den gamla vägen som bitvis går parallellt med E20. Strax utanför såg jag en liten ungsnok ligga och sola sig i vägkanten. Under de senaste dagarna hade jag säkert sett ett dussin överkörda ormar och jag ville inte se ännu ett offer. Jag tog upp den och bar in den i skogen, och även om den spelade död är jag säker på att skogen är ett bättre ställe än en väg för en liten orm. Väl inne i Strängnäs åt jag en sandwich nere i hamnen och matade sjöfåglarna med den sista biten. Himlen var blå, den gyllene timmen var som mest intensiv, båtar låg i hamnen med fladdrande flaggor. Det var den sista heldagen på turen Jag cyklade snabbt två mil till med stark medvind längs vägen mot Enköping. Till sist satte jag upp tältet på en ö i Mälaren, gömd av djup granskog. En bit bort såg jag färska märken efter klövar och antog att jag skulle höra djur utanför tältet på natten. Mycket riktigt. Jag hoppade som vanligt högt när de spöklika grova skallen från skrämda rådjur plötsligt klöv nattmörkret itu. Skillnaden är att jag numera omedelbart landar och somnar om. Riktigt så var det inte i början när jag inte visste vad lätet kom ifrån.

Näst sista natten i tält…

Dagen efter var den sista och allt handlade om att ta sig in till Stockholms västra förorter så fort som möjligt. Min cykel är nu i gott förvar hos en polare. Hur länge den får står där…? Jag har ingen aning. Verkligen ingen aning.

/Lars
Nådens år 2013.