Det var vid tiden för korstågen som namnet först började viskas runt om i Europa. Det var då legenderna om den förbjudna staden föddes och som sen spreds vidare genom århundraden till den då kända världens alla hörn. År 1336 reste Mansa Musa – kungen av Maliriket – till Mecca och under sitt stopp i Kairo sålde härskaren så mycket guld att priset sjönk i en generation och ryktena om den ofattbara rikedomen i den avlägsna ökenstaden tog fart på allvar. Namnet blev än mer laddat när den otroligt bereste moren Leo Africanus från Granada besökte staden år 1494 och vittnade om lärda män, präster och enorm rikedom i sin bok ”History and Description of Africa”. Till sist var det naturligtvis dags för européerna att själva ta sig till Staden av Sand. Men det var lättare sagt än gjort. Och just det faktum, mer än något annat, har gjort så att legenderna om staden fortfarande lever. Författaren själv var till exempel bara ett barn när han för första gången hörde dess rytmiska och fantasieggande namn som än idag symboliserar Vägens Slut. Fast naturligtvis visste han inte då var staden låg – eller om den ens fanns i verkligheten. Kanske var den bara en myt i stil med Atlantis eller Shangri-La. Enligt vaga uppgifter gjordes det första försöket att nå stadens murar år 1588. Det misslyckades. Under de följande 300 åren försökte minst 43 orädda upptäcktsresande och diverse äventyrare att nå staden. Fyra stycken lyckades. Endast tre kom hem igen. Vilket alltså betyder en person per sekel.

År 1824 tog försöken fart på allvar när det geografiska sällskapet i Paris lockade med en summa på 10 000 franc till den som först nådde staden och lyckades komma hem med detaljerade beskrivningar. Dock så tror vissa att en västerländsk icke-muslim redan 13 år tidigare hade befunnit sig inom stadsgränsen. År 1811 hade ett skepp gått under utanför Mauretaniens kust och en analfabetisk amerikansk sjöman vid namn Robert Adams hade oturen att bli tillfångatagen och sedermera såld som slav. Fast man vet inte helt säkert om det verkligen var den förbjudna staden som Adams kom att tillbringa flera månaders fångenskap i. Anledningen till det är att hans berättelse inte passade ihop med legenderna om stadens rikedom. I stället räknas skotten Gordon Laing som den förste europé att nå stadsmurarna. Dessvärre mördades han och de flesta i hans sällskap på vägen hem – endast fem mil utanför staden. Hans brev nådde Europa två år senare.

Den förste europé som alldeles säkert fick se staden och också kom levande därifrån var René Caillié. Fransmannen är i författarens ögon sinnebilden av en äkta äventyrare. Helt osponsrad och utan back-up från någon europeisk regering eller sällskap lämnade han en dag Rio Nunez i nuvarande Guinea och satte av åt nordöst utklädd till arab. Efter diverse omvägar nådde han staden den 20 april år 1828. Två veckor senare tillslöt han sig till en kamelkaravan och korsade Saharaöknen och kom slutligen till hamnstaden Tanger. Under 18 månader hade han korsat 4500 kilometer okänd vildmark. Ensam.
De två andra av de fyra som lyckades nå staden var tysken Heinrich Barth som tillbringade sex år i norra och västra Afrika. Också han var tidvis utklädd till arab. Han vandrade in i staden år 1853. Den siste var tysken Oscar Lenz som kom dit år 1880. En tid efter det kom fransmännen till kontinenten med vapen och tankar om kolonisation. Och sen blev Afrika aldrig sig likt igen.

Långt senare kom det dock ytterligare en europé till staden. Han var en vikingaättling från kalla Norden och hette Lars. Här nedan kan ni läsa om hans öden och äventyr på vägen till Timbuktu.

The Lost Cyclist on the Road to Timbuktu

Det var svårt att lämna Mac´s Refuge. Det lilla budgethotellet var en oas i det karga Sahel – med bufféfrukost och punktlig middag klockan 19:00 varje kväll. Mac själv var en amerikan som bott nästan hela sitt liv i Västafrika. Född i Mopti av missionerande föräldrar men uppväxt vid Fouta Djalons sluttningar i Guinea där han som barn enligt egen utsago mest ägnade sig åt att spåra chimpanser efter skolan istället för att läsa läxor. Mali är mitt hem, sa han en kväll när jag frågade honom om saken. ”Jag har bott många år i Kalifornien, men det är Mali som är mitt hem”. Han log en aning sorgset och berättade att frun hade valt att stanna i Amerika när han återvände till sitt barndoms Afrika. Mac var också ett uppslagsverk när det kom till alternativa rutter i omgivningarna – bland annat sa han att en ny väg hade byggts mellan Bandiagara och Douentza som bitvis följde Dogonplatåns västra sluttningar. För tillfället hade jag inga planer på att besöka de berömda byarna som ligger inbakade på den östra sluttningen av platån – de byar som gjort Pays Dogon (Dogonlandet) känt långt utanför Malis gränser. Men jag ville upp på platån – så jag tackade Mac för tipset och gav mig av.

Det första biten var tråkig och det enda jag kunde tänka på var de bakverk som jag köpt i Savaré. De låg inplastade i min ena framväska och väntade på att bli uppätna som efterrätt när mörkret kommit och tältet uppsatt och pastan kokad. Dessutom hade jag hård motvind och sanden blåste in i mina ögon. Jag närmade mig platån och efter att ha forcerat en 15 kilometer lång uppförsbacke stannade jag till ett slag på toppen och tittade på några vackra klippor. En man hade legat i skuggan tillsammans med några vänner och kom fram och sa ”Hej, hur står det till, ge mig vatten”. Man kan ju tro att rollerna borde vara ombytta: att personen som nyss cyklat 15 kilometer uppför i 30 graders värme frågar personerna i skuggan om de har något vatten över. Men jag är i Afrika och mycket är annorlunda här. Jag la också märke till att mannen inte frågade de två-tre cyklister som cyklat före mig upp för backen. Kanske väntade de på att en toubabturist skulle komma med vatten åt dem?

Tältet slog jag en stund senare upp vid foten av några kala klippor och på morgonen cyklade jag in till Bandiagara där jag åt en brunch och fyllde upp med sex liter vatten. Till nästa by var det 42 kilometer och vägen dit varierade från tråkig till rolig och vidare till knappt synbar på grund av allt sand som harmattan rörde upp ifrån den torra brunröda åkermarken. När jag efter tre timmar rullade genom ett landskap av låga men vassa klippor såg jag hur ett par byggnader blev flera och till slut stod jag i den lilla byns centrum. Jag letade mig fram till brunnen och ett par barn hjälpte mig förtjust att fylla på mina flaskor. Efter ett kort besök i den lilla butiken cyklade jag vidare. Efter sammanlagt åtta mil släpade jag in cykeln bland några taggiga buskar och tog nattvila.

Dagen efter fortsatte jag till byn Borko. På vägen dit fick jag en smärre glädjechock som jag alltid får när landskapet oväntat förändras till det intressantare. Vägen började gå skarpt nerför och plötsligt cyklade jag på kanten till en dramatisk klyfta – flera hundra meter djup. På flera ställen lämnade jag cykeln bakom mig och gick små promenader i omgivningen. Vid ett tillfälle stod jag precis vid kanten till klyftan och skulle ta ett par bilder men när jag vred på polfiltret för att få maximal effekt ramlade det av och rullade ner i en spricka i klippan som jag stod på och försvann. Det var inte mycket annat att göra än att börja klättra ner för klippväggen för att leta efter det. Två meter nedanför sköt en vertikal klippa ut som en trampolin ovan avgrunden och jag lyckades ta mig ner dit. Klippan var två meter lång och en meter bred så det fanns gott om plats att lägga sig på mage för att försöka nå polfiltret som jag upptäckt i ett hål en bit nedanför klipptrampolinen. Tyvärr kunde jag inte nå den – mina fingertoppar var någon enstaka decimeter ifrån den lilla prylen. Jag klättrade upp igen och letade reda på en pinne. Väl nere på trampolinen igen lade jag mig försiktigt på mage samtidigt som jag ignorerade bråddjupet bredvid mig och lyckades få upp polfiltret som verkade vara så gott som helt oskadat. En liten anekdot till denna historia är att jag natten innan hade drömt om fallande klippblock – och detta kom jag på när jag hade polfiltret i min hand och skulle klättra upp till säker mark igen. Jag tittade mig omkring och såg klippblock överallt. Och nedanför mig fanns endast avgrunden. Jag flinade naturligtvis bara åt alltihop – men tror faktiskt ändå att jag tog det än mer försiktigt sista gången jag klättrade upp till kanten…

Trampolinen syns bakom mannen i blått…

Klyftan. Man ser några vita vägstolpar i övre vänstra delen av bilden…

Byn Borko låg fint – vid flera små vattendrag och floder vid foten av ett berg. Jag tog mig över små stenbroar för att komma till byns centrum. Ibland fick jag leda cykeln genom sanddrivor och det tycktes som hela byn följde mina göromål. Jag fyllde på vattenflaskorna på någons bakgård eftersom jag inte hittade en pump eller brunn och sen köpte jag några paket kex i en affär som sålde cigaretter, tvål och och just kex. Efteråt fick jag veta att vattnet i byns omgivningar vimlar av krokodiler. Tydligen händer det att turister kommer och köper ett par kilo getkött för att mata krokodilerna. Hade jag haft en aning om detta så hade jag naturligtvis försökt se något djur – men jag cyklade bara in och ut ur byn utan att ge den så mycket uppmärksammhet som den uppenbarligen förtjänade.

Efter Borko hade jag två mil fram till asfaltsvägen som går mellan Gao och Bamako. De var lättcyklade men väl framme vid huvudvägen svängde jag höger och körde huvudet rakt i en vägg av vind. De sista fyra milen var hårda och när jag väl kommit in i Douentza tog jag in på camping. Egentligen var min plan att bara handla mat för att sen cykla ut ur byn och slå upp tältet – men jag var helt enkelt för trött. Dagen efter natten i Douentza lämnade jag åter asfaltsvägen och började cykla norrut längs en väg som till en början var helt okej – men som senare förvandlades till top-5 av de värsta vägar jag cyklat på. Det var inte sandigt. Det var inte svårnavigerat. Men det var ett tvättbräde. Att inte min cykel har skakat sönder är verkligen ett under! Särskillt med tanke på att jag ibland hade över 9 liter vatten på cykeln. Jag satt i stort sett i sadeln ifrån klockan 09:00 till 18:00 under två dagar. Ungefär vart femte kilometer stannade jag för att dricka och ett par gånger stannade jag även för att sätta tillbaka väskorna som skakat av. Varje dag stannade jag även en halvtimme för lunch – annars var det non-stop cykling som gällde. Som tur var kände jag mig otroligt stark och tycktes orka hur mycket som helst. Efter 2 dagar och tre timmar den tredje dagen hade jag lagt de 195 kilometrarna halvöken bakom mig och kommit fram till Nigerfloden. Det var naturligtvis ett kärt återseende – men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Vägen var till en början mycket vacker. På min högra sida stack Gandamiamassivet upp ur den karga marken som två enorma och osymmetriska huggtänder. Jag njöt av utsikten så länge den varade och stannade några gånger för att ta bilder. Resten av vägen var väl inte helt ointressant – men höjdpunkten var dessa två huggtänder. Trafiken var verkligen inte tung – max en handfull bilar passerade mig varje dag. Nästan ingen vinkade, ingen stannade för att höra om jag ville ha lift eller behövde vatten – och det var något nytt. På de liknande vägar som jag cyklat på i t ex Sudan och Kenya så stannade nästan alla fordon som passerade mig för att se efter så att allt var okej med mig. Men denna tradition tycks inte ha nått Mali. Vid ett tillfälle passerade en fyrhjulsdriven jeep utan att stanna till eller ens vinka. Några kilometer senare såg jag hur samma bil stod i diket efter att ha släppt av en passagerare som hade börjat gå söderut längs vägen med sina saker. Vi mötte varandra och mannen hälsade och frågade hur det står till och frågade sen efter vatten. Jag exploderade inombords men lyckades hålla inne med utbrottet. Istället höll jag fram en tom plastflaska och sa ”Vatten? Ja, tack – jag är hemskt törstig”. Mannen stirrade framför sig och förstod ingenting. ”Va? Ska JAG ge DIG vatten? Men det är ju inte så det fungerar” tycktes han tänka. ”Ja, tack” sa jag igen och skakade den tomma vattenflaskan framför honom. ”Men jag har nästan inget kvar”sa han och skakade på sina två femlitersbehållare i getskinn. Jag kokade. Mannen hade alltså lämnat Douentza – endast en till två timmars bilfärd bort utan att fylla på sina behållare i bypumpen som jag hade gjort. Istället hoppar han ur bilen och tigger vatten av en cyklande turist mitt ute på en sandig ökenväg halvvägs till fucking Timbuktu. Jag cyklade därifrån, jag var trött och törstig eftersom nio liter inte räcker hur långt som helst – och jag var just då mycket less på Afrika. Hur svårt kan det vara, tänkte jag när jag cyklade iväg från mannen. Några enkla regler: 1) Fyll på vattenflaskorna när du kan. Vid en pump i Douentza t ex. 2) Ska du tigga vatten – gör det ifrån andra bilförare. Inte ifrån cyklister. 3) Måste du tigga vatten av cyklister så tigg av lokalbor eftersom de antagligen vet vattenkällor längs med vägen som turister inte känner till. That´s it. Hur enkelt som helst – men inte för mannen som missade alla tre.

Gandamiamassivet…

På kvällen slog jag läger i en liten dalgång mellan två gula kullar. På marken låg det som vanligt högar av diverse taggiga frökapslar och växtdelar. När jag var framme vid tältplatsen fick jag dra ett tjugotal av av dessa ur däcket – ingen av dem hade trängt igenom till innerslangen dock. Efter att ha vandrat omkring i omgivningen och samlat brasved gjorde jag upp en eld och lagade kvällsmat. Dagen efter fortsatte på samma skakiga sätt – vinden blåste från rätt håll, det fanns inga backar att tala om och jag cyklade på en relativt ny väg. Ändå kunde jag knappt trampa i 10 kilometer i timmen eftersom de byggt vägen på fel sätt. Ingen använde den nya vägen – alla höll sig på de äldre alternativa sandvägar som gick i slingriga mönster på båda sidor på huvudvägen. De var rädda att skaka sönder om de tog sig upp på det nybyggda tvättbrädet. Men det var också en aning sorgligt att se hur landet använt en del av sin mycket lilla skattkista helt i onödan. De har valt att bygga en ny väg genom öknen – men de har inte lagt så mycket pengar på den att de kan asfaltara den – istället har de bara lagt ut ett halvmeter gruslager över sanden, vilket ju fungerar utmärkt – i flera månader. Så nu går det en ny väg till Timbuktu som ingen använder lika med pengarna i sjön.

Gandamiamassivet från en annan vinkel… Vägen är fortfarande mycket bra.

Det fanns en by (förutom något enstaka touregläger) på de nästan 200 kilometrarna av tvättbräde. Där stannade jag och åt ris med sås och drack någon kall cola eller två. När jag började fråga runt om vart jag kunde fylla på mina vattenflaskor tog en mopedburen herre mig under sina vingar och guidade mig flera kilometer genom byns slingriga gränder. Vi passerade otaliga lerbyggnader, en damm där kvinnorna diskade och ett USA-byggt sjukhus inriktade till handikappade barn. Strax efter stannade mopedmannen framför en skola byggd av pengar från EU och sa att vattenpumpen fanns på andra sidan. Jag rullade över skolgården och såg snart folksamlingen som omringat den EU-sponsrade vattenpumpen. Folk skrattade som vanligt och tyckte min hudfärg var värd att nämnas högt upprepade gånger. Några barn hjälpte glatt till att fylla på mina vattenflaskor och försvann bakom den cirkelrunda cementväggen som döljde pumpen. Men några sekunder senare kommer de tillbaka med tomma flaskor och säger att de vill ha presenter i utbyte mot vattnet. Det syntes tydligt att det inte var barnen som kommit på den idén (fast nästa gång en toubab kommer till byn så vet de nu vad de ska kräva…) då en bastant äldre kvinna tagit pumpen till sin och skrattar och säger ”toubab – ge mig en present” om vartannat. Hon var verkligen osympatisk så jag sa bara blankt nej och talade om att jag skulle fylla på mina vattenflaskor vad hon än säger. ”Toubab – cadeau, toubab – cadeau” upprepade hon som i ett mantra. Ni kanske har svårt för att förstå mina känslor och mina handlingar – men innan ni dömer mig vill jag att ni själva cyklar den rutten som jag har gjort och själva möter verkligheten utanför datorskärmen under ett år. Ni kommer att se på saken på ett helt annat sätt – kanske ur ett mer verklighetsförankrat sätt, skulle jag vilja påstå. Jag blev helt enkelt arg på henne och slog min knutna hand på pumpen och talade om att detta var min cadeau (offantligt löjligt – jag vet). Sen pekade jag på skolan och på sjukhuset och sa att det också var gåvor – ”Ge mig lite jävla brunnsvatten nu! Vad fan är det med dig?”. På många års resande så har jag blivit ombedd att betala för att ta vatten ur en bybrunn bara en handfull gånger och det har haft med enstaka individer att göra – det finns inte en enda kultur i hela världen där det hör till att betala för brunnsvatten. De allra allra flesta skulle bli oerhört förnärmade om jag försökte betala för det. Samtliga gånger detta har hänt har även pumparna varit byggda av pengar från USA eller Europa och varit i områden i Afrika där välgörenhetsorganisationer från väst varit mångtaliga.

När mina flaskor var fyllda och tanten fortfarande hånskrattade åt mig, nämnde min hudfärg och krävde att jag skulle ge henne saker så fick jag till slut nog och lydde. Jag öppnade min styrväska som jag höll i och gav henne en godisklubba – enbart för att visa henne det förakt jag kände för henne. Men det var ett misstag – tanten skrattade, för första gången med något som skulle kunna kallas med glimten i ögat, det ska erkännas – men det var ett misstag att göra det framför godissugna barn. De anföll mig – på ett ögonblick hade jag händer överallt på mig, de drog i mina kläder och i alla fall två stycken händer hade hunnit att slinka ner i styrväskan där jag inte bara hade en handfull godisklubbor utan också pass, pengar, kamera med mera. Jag fick nästan panik för jag trodde att de skulle stjäla allt jag hade så jag jag sprang rätt igenom människomuren som bestod av upp till 15 individer som en rygbyspelare. De skrek och skrattade åt mig – de två unga pojkar (kanske 13 år gamla…) som hade händerna i min styrväska råkade jag putta omkull under min framfart så att de ramlade baklänges och blev liggande på rygg – men de studsade skrattandes upp igen och deras händer var återigen ute efter min styrväska. Jag kokade och önskade att det var vuxna som hade attackerat mig – för då hade jag vevat med knytnävarna åt alla håll – men hur ska man försvara sig mot snorungar som anfaller en? Jag halvsprang tillbaka till cykeln med styrväskan tryckt mot bröstet och på något sätt lyckades jag få med mig mina vattenflaskor under tiden. Nu kom det en äldre herre halvspringande fram till oss och vevade med en käpp mot barnen så att de höll sig på avstånd – det syntes tydligt att han bad om ursäkt, den gamla mannen hade till och med tårar i ögonen när han med gester bad mig om ursäkt för vad som hände i hans by. Barnen började allt mer ignorera den gamla mannen och gjorde små retsamma attacker mot mig samtidigt som de tjöt, skrattade och sa toubab. Det var kaos. Ljudnivån nästan öronbedövande. Det var anarki i en by där det var barnen som tagit över. De vuxna tycktes helt enkelt vara för få för att kontrollera dem.

Jag cyklade iväg, smått chockad, mot huvudvägen och när jag kom dit svängde jag höger tillbaka mot restaurangen där jag en stund tidigare hade ätit. Jag var i behov av vila och en ny coca-cola. På vägen dit, ca 100 meter från restaurangen fanns det en annan, helt fungerande, vattenpump – med enbart tre kvinnor som log glatt och vinkade åt mig – med precis den atmosfär som i 99% av gångerna återfinns vid de mänskliga vattenhålen. Men varför min mopedburna guide inte hade visat denna pump förtäljer inte historien. Jag återtog fighten mot tvättbrädan och under resten av dagen fick jag mer stryk än vad jag gav – hur som helst lyckades jag ta mig åtta mil innan jag slog upp tältet. Morgonen därpå gick jag upp tidigt och fortsatte fram till floden 35 kilometer norrut. Väl där betalade jag en yngling för att han skulle ta mig över i hans pirog och det gjorde han. På vägen över, som gick en del i sidled uppför floden, märkte jag att medpassagerarna tittade på en båt som låg och flöt mitt i floden. De gjorde mig uppmärksam på den och jag nickade och tittade lite extra – men jag tyckte inte att en båt som slitit sig var så värst intressant. Fram till dess att båten för ett ögonblick sjönk ner under ytan och sen kom upp igen en bit bort vill säga. Båten var nämligen ingen båt utan en flodhäst.
Väl över floden började en asfaltsväg som tog mig de sista 20 kilometrarna fram till Timbuktu. Det var en mycket härlig känsla att äntligen nå fram till den legendomspunna staden – det kändes nästan en smula surrealistiskt att vandra omkring i de sandiga gränderna. Många säger att det inte är värt besväret att ta sig dit – men det håller jag inte med om. Staden var rätt häftig – dock så blev jag snabbt uttråkad och stannade bara två nätter.

…eller Timbuktu som vi stavar det.

Jag beslöt mig att ta en buss tillbaka samma väg – men de visade sig att gå vid 04:00 på morgonen… Istället beslöt jag mig för att försöka lifta, men eftersom jag då skulle bli tvungen att cykla på samma tvättbräde till väg om ingen tog upp mig så var det alternativet inte heller bra. Jag tittade på kartan och såg att det gick ännu en väg tillbaka till den asfalterade huvudvägen – via småbyarna i Nigerdeltat. Jag beslöt mig att försöka lifta den vägen tillbaka. Det gick bra till en början. Först fick jag lift till Goundam 90 kilometer västerut – sen fick jag dock cykla i två dagar eftersom inte en enda bil närmade sig bakifrån under dessa dagar… Det kan iof ha att göra med att jag vissa sträckor inte cyklade på någon väg – inte ens på ett spår vissa sträckor. Under kilometerlånga sträckor släpade jag cykeln genom orörd sand enbart med kompassriktningen söderut. Det var helvetiskt jobbigt. Fast jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt ironin i det hela: först skulle jag inte cykla alls utan bara ta mig tillbaka till punkt A med buss. Sen skulle jag lifta eftersom busstidtabellen inte passade mina sovvanor. Och när jag sen var beredd på att stoppa första bästa fordon som närmade sig efter Goundam så tog det över två dygn innan jag ens såg en bil – samtidigt cyklade jag på denna resans värsta vägar. Torkad sjöbotten när det var som bäst och ren sand utan några som helst spår när det var som sämst.

Jag svängde av den större grusvägen vid Niafounké – Ali Farka Touré uppväxtstad – han ägde tydligen det hotell jag såg i byns centrala delar. (Han är tydligen en av världens mest talangfulla musiker – även om jag inte vet ett dyft om honom) Efter en stunds vila betalade jag en piroginnehavare 500 CFA för att ta mig över Issa Bir-floden. På andra sidan fanns en fin väg, 30 kilometer lång och som abrupt slutade i en liten by med ett namn som jag inte längre minns. Där började den hårda biten. Jag frågade invånarna efter byn Sarafere och efter att ha cyklat på några kilometer på sandiga getstigar kom jag till ytterligare en flod. Den korsades på samma sätt. Pirogmannen pekade ut riktningen åt mig: ”Sara Fere – däråt” och pekade slött med hela armen ut i ingenstans. Väl i Sara Fere så såg jag hur en lastbil höll på att lastas så jag frågade om de skulle till Korienze och om jag kunde få lift. Det visade sig att de skulle till byn och jag var mycket välkommen ombord. ”Vi åker på tisdag” sa chauffören. (Det var söndag). Jag valde att fortsätta cykla. Det var nu som jag fick leda cykeln över sandgravar flera kilometer breda och helt utan spår. Antagligen passerar det bara något enstaka fordon i veckan här – och de spåren suddas snart ut av den ständiga blåsten. Jag kunde leda cykeln 100 meter innan jag var tvungen att vila med huvudet på styret under någon minut. Sen 100 meter till. Och vila igen. Någon gång lämnade jag cykeln bakom mig och vandrade omkring i området för att försöka hitta ett spår. Ingenting. Jag fortsatte – vända om var inget alternativ. Skulle jag vara tvungen att göra det så skulle jag lämna cykeln och gå för att hämta mer vatten – det var släpandet på cykel som gjorde det hela till en riktig slitsam upplevelse. Men till sist såg jag en by på avstånd där jag fyllde upp vatten. Byn låg på toppen av en sanddyna med blekgröna grästuvor här och var. Färgen på byns lerbyggnader var bara marginalt mörkare än sandhavet som jag släpade cykeln igenom. Efter byn var det dags för nästa sandparti innan ännu en by dök upp i fjärran. Väl där var jag så trött att jag betalade ett par pojkar 100 franc för att springa och hämta vatten åt mig. Själv låg jag i skuggan av ett enormt träd. En man förklarade under tiden att sanden nu var slut och han pekade ut över ett stort område torkad flodbädd som var så jämn att det till och med skulle gå att cykla på den. Jag jublade!

Efter att jag hade fått mitt vatten cyklade jag vidare. Klockan var mellan 15 och 16:00. Snart cyklade jag rätt på ett stort rinnande vatten som jag trodde var floden Koli Koli. Det visade sig var rätt antagande – och då var det bara kilometer fram till byn Korienze. Jag var överlycklig. Ännu gladare var jag när det var marknad i byn och att försäljarna höll på att packa ihop och åka hem. Jag lyckades på lift de sista 120 kilometerna till Sevaré med en minibuss eller vad det nu egentligen var. 23 personer inne i den. Sex getter på taket. En enorm ”mama” som gapade och skrattade åt allt – hon skällde till och med ut de äldre försynta turbanförsedda männen vid min sida utan att skämmas det minsta. Männen satt knäpptysta. Sen plockade hon ut sitt ena femkilo-bröst och började mata sin baby en halvmeter från mitt ansikte samtidigt som hon fortsatte att skälla på allt och alla – antagligen för att hon var sist in och fick sämst plats på golvet. Det var faktiskt en ganska kul resa – har sällan sett en sådan blandning av folk och folkslag som här i Mali – och resan från Korienze tillbaka till Mac´s Refuge där detta inlägg tog sin början (och slutar) är en av de mest minnesvärda och färggrannaste jag någonsin gjort med motorfordon.

(Tyvärr får jag inte upp alla de bilder som jag hade velat. Ursäkta för det.)

Som vanligt vill jag att ni Kommenterar och Prenumererar.

/Lars